- Copyriot - https://copyriot.se -

Krisen, del 31: Vi lever ännu i IT-kraschens bakvatten

Our current economic troubles are in large part the delayed consequences of the dotcom bubble and the ultimately unsuccessful efforts to contain the damage once it burst (as well as deeper structural problems).

Så avslutar det tredje kapitlet i Andrew Klimans bok The failure of capitalist production.

Påfallande sällan görs en sådan koppling mellan 2000 års IT-krasch och 2008 års finanskrasch. Andrew Kliman är dock ganska övertygande i sitt bruk av olika slags data som pekar på att vår tids skuldkris måste begripas som en fortsättning på 1970-talets kris, som aldrig blev “löst”.
Dags för ännu en konjunkturskiss, nu över IT-kraschen och dess efterspel i USA. Andrew Kliman skriver:

Stock prices peaked in March 2000, stagnated for several months, and began to fall starting in September. /…/
Industrial production, which had stopped growing in June, began to fall starting in October, at which time real GDP also stopped growing. /…/
The collapse of stock prices accelerated and continued until late 2002 or early 2003 /…/ while industrial production continued to decline until the start of 2002. Employment began to decline in March 2001, the month in which the recession was later “officially” determined to have begun. The decline continued through August 2003

Under dessa år såg Fed en överhängande risk för att USA skulle drabbas av en allvarlig deflation à la Japan. Därav deras val att köra en exceptionellt expansiv penningpolitik.
Styrräntan sänktes under 2001 från 6,5 till 1,75 procent. Den sänktes sedan ytterligare fram till sommaren 2003 då den nådde 1 procent och stannade där nere i ett år. Omräknat i reella termer innebar detta att styrräntan var negativ i 3,5 år (från början av 2002 till mitten av 2005). Bankerna kunde alltså låna pengar av Fed och lämna tillbaka ett lägre belopp, om man justerar för inflation.
De billiga krediterna blåste upp den jättelika bostadsbubbla som började spricka 2007 och som ledde till en krasch vars följdverkningar vi ännu inte kan överskåda.

Bubbelblåsandet har i hög grad blivit synonymt med namnet Alan Greenspan (som ledde Federal Reserve 1987–2006). Paul Krugman uttryckte saken på följande vis:

In retrospect, his history is one of replacing each bubble with another bubble. And eventually we ran out of bubbles.

Keynesianer som Krugman och Stiglitz vill ju få det till att allt hade gått bra om man bara hade följt deras recept i stället för Greenspans recept. Andrew Kliman är dock inte den som väljer sida i den diskussionen. Tvärtom menar han att Federal Reserve hade rätt i att identifiera ett allvarligt deflationshot efter IT-kraschen. En tajtare penningpolitik (eller en snabbare återgång till en tajt penningpolitik) hade mycket väl kunnat leda till att “den stora recessionen” hade brutit ut redan 2001, i stället för 2008.

På djupet består problemet, enligt Andrew Kliman, i att 1970-talets kris aldrig blev “löst”. Enda sättet att rädda kapitalismen, det vill säga återställa den profitkvot som har stagnerat sedan dess, är genom storskalig kapitalförstörelse. Det behöver inte betyda krig, men ingen kan förneka att krig funkar. Andra världskriget funkade ofattbart bra.
Det finns en del annat att säga om vad Andrew Kliman skriver i The failure of capitalist production. Återvänder dit i senare inlägg. Men detta med IT-kraschens följdverkningar är värt att fundera på även i affektiva termer. I vilken mån känner vi, eller har vi känt, att det som hände 2000-2001 har en betydelse för den värld vi lever i?

16 Comments (Open | Close)

16 Comments To "Krisen, del 31: Vi lever ännu i IT-kraschens bakvatten"

#1 Comment By Henrik Hall On April 23, 2012 @ 10:02 pm

Det är ju precis det här som Johan Norberg tar upp i sin bok om finanskrisen och som österrikiska ekonomer varnar för precis hela tiden, med den annorlunda slutklämmen då naturligtvis att kapitalismen inte har fallerat utan misskötts. Hur ser du på det? Har för mig att du tagit upp dessa perspektiven innan och jag har en vag aning om att du raljerat lite kring dem, men jag kan mycket väl vara helt fel ute.

#2 Comment By rasmus On April 23, 2012 @ 10:15 pm

Johan Norbergs bok vill jag faktiskt läsa. “Österrikarna” ser jag visserligen som tämligen galna, men ju galnare de är desto intressantare är de också att läsa – i vilket fall brukar de vara mycket intressantare än alla dessa keynesianer och monetarister.
Nu är jag ingen expert på den österrikiska skolan, men vad de i praktiken förordar är väl en “likvidationism” i betydelsen storskalig kapitalförstörelse. Vilket enligt en marxist som Andrew Kliman är just det enda som få fart på kapitalismen igen. Att återgå till guldmyntfot, som ju förordas av varje rakryggad anhängare till den österrikiska skolan, skulle utan tvivel få ganska drastiska verkningar. Tyvärr brukar tron på en “ren” kapitalism även leda till en ovilja att diskutera vad ett sådant scenario skulle betyda för människor av kött och blod.

#3 Comment By suitsmeveryfine On April 23, 2012 @ 10:28 pm

Kul att se att du har börjat läsa denna högintressanta bok. IT-bubblan var förstås inte mer än ett mellanstadium före den “stora recessionen” där den egentliga orsaken är en kontinuerligt fallande profitkvot (inte riktigt samma sak som profitnivå som väl snarare är profitmassa?).

Jag vet inte riktigt vad man kan diskutera bara kring kapitel 3 mer än att it-optimismen, hoppet om en återvitalisering av hela ekonomin tack vare en ny “ [1]“, visade sig vara kortlivad; [2] hade precis blivit löst och sen sprack bubblan inom bara några få år.

Den borgerliga förklaringen till det “dystra ekonomiska läget” fortsätter att vara en för svag produktivitetsutveckling. It-tekniken påstås ännu inte riktigt ha fått något genomslag, trots att det är precis tvärtom, dvs. att den snabba teknologiska utvecklingen är ett inneboende moment av kristendensen. Kapitalistklassen har svårt godta förklaringen att det är själva systemets dynamik som leder till allvarliga kriser, att produktionssättet träder i motsättning till sig självt (Marx).

#4 Comment By rasmus On April 24, 2012 @ 8:34 am

suitsmeveryfine: Ooops, det var rent slarv att ett “profitnivå” slank in där det givetvis skulle stå “profitkvot”. Har ändrat det i inlägget nu.

Jag hade i vart fall tänkt återvända till Klimans bok, kanske efter att även ha läst nya boken av Lohoff/Trenkle (rest-Krisis) som jag beställde samtidigt. Även där är det ju den ökande produktiviteten (den mikroelektroniska revolutionen) som ses som den huvudsakliga orsaken till samtidens krisdynamik. Men till skillnad från Kliman snackar de inte profitkvot utan avfärdar, såvitt jag förstår, analysnivån profit/pris till förmån för vad de betraktar som en mer fundamental värdekritik.
Kliman är kanske som allra skarpast (av det jag hittills har läst) när han pläderar mot den besatthet vid “neoliberalismen” som genomsyrar stora delar av vänstern.

Just det här inlägget tänkte jag mig dock inte så mycket som en diskussion om vad Andrew Kliman skriver, som en öppnare för att snacka om IT-kraschen, inte minst i de affektiva termer som jag berörde på slutet. För egen del är det först efter 2008-krisen som jag har börjat inse hur stor del 2000-krisen har haft i att forma mitt liv.

#5 Comment By Jonas On April 24, 2012 @ 11:34 am

“Tyvärr brukar tron på en “ren” kapitalism även leda till en ovilja att diskutera vad ett sådant scenario skulle betyda för människor av kött och blod.”

Har du lust att utveckla detta en smula?

#6 Comment By suitsmeveryfine On April 24, 2012 @ 3:01 pm

Jonas: Jag tror att vad Rasmus här syftade på är att idéer som t.ex. dem som Ron Paul förfäktar skulle få mycket stora sociala konsekvenser om man faktiskt försökte tillämpa dem i praktiken. De puristiska borgerliga ekonomerna säger att det nu krävs en “korrigering”, ett återställande av ekonomin på en “solid grund”; de vågar aldrig erkänna att korrigeringen skulle innebära en gigantisk jordbävning som mycket väl kan riva upp själva den grund som de vill återvända till.

#7 Comment By suitsmeveryfine On April 24, 2012 @ 9:41 pm

Rasmus:
[T]ill skillnad från Kliman snackar de inte profitkvot utan avfärdar, såvitt jag förstår, analysnivån profit/pris till förmån för vad de betraktar som en mer fundamental värdekritik.

Jag är mitt uppe i att sätta mig in i TSSI-tolkningen ordentligt och kan väl ännu inte beteckna mig som en självklar anhängare, men för mig har det däremot alltid varit självklart att Kapitalet I–III är en helhet där värden och priser hänger ihop. (I Grundrisse är det kanske ännu tydligare eftersom värden och priser där diskuteras om vartannat.) Marx skriver visserligen i Bok 1 att först när man begriper mervärdekvoten så kan man begripa profitkvoten och inte omvänt, men han tyckte uppenbarligen att det var värt mödan att försöka analysera och härleda ytfenomenen i bok 3. Kliman påstår Reclaiming Marx’s Capital att värdeformsanalyserna mest är ett sätt att undvika de stora kontroverserna kring transformationsproblemet och profitkvotens fallande tendens. Jag tycker förstås att den teoririktningen är mer än så, men samtidigt ligger det nog nåt i Klimans kritik tror jag. Bestäms på något sätt pris och profit av värde och mervärde så borde man rimligtvis kunna observera detta; det borde på något sättge utslag i statistiken. Jag har blivit allt mer övertygad om att vi behöver ägna oss något mindre åt filosofi och mer åt empirisk analys. Hade Marx rätt – eller nästan rätt – så borde vi faktiskt använda honom till att analysera vår samtid.

Angående “känslodimensionen” av 00/01-krisen så håller jag med dig. Just när det skedde så var jag väldigt ung men även några år senare tänkte jag inte att det var något stort som hade skett. Omkring 2004–2005 pratade man nog mer om Asienkrisen 97–98 än om IT-bubblan har jag för mig. Tidigt 2007 minns jag dock att man började tala om att det var illa ställt i USA. Från och med då började jag läsa The Economist varje vecka och USA:s låga styrränta minns jag var ett ständigt återkommande tema. Jämförelserna med Japan fanns också med. Så redan innan krisen bröt ut så hade det sena 1990-talets optimism dämpats ganska mycket.

#8 Comment By Gabrielle B On April 25, 2012 @ 2:12 am

Intressant diskussion. Jag bävar inför allt jag inte vet men som utvecklas genomtänkt i generationer efter mig. Jättekul!

Och bra att du tog med den emotionella förnimmelsen av en kris, halvt subliminalt kan man tänka sig, att sådant pågår.
Själv tror jag att konjunkturfallet 2001 var första gången i mitt liv som jag upplevde att jag överhuvudtaget befann mig i en penningkonjunktur; arvoden drogs ner, tillvaron som frilans blev tydligt mer osäker, och liksom på nåder. Ganska snart följde nedskärning av kultursidor och runt 2003 var det en tydlig obalans mellan att vara “fri” och att helt enkelt vara “utsatt” för den vimsiga aktiemajoriteten i tidningsföretagen. Andra kommer att känna igen precis vad jag menar.

#9 Comment By Martin K On April 25, 2012 @ 11:12 am

Andra världskriget var en total ekonomisk katastrof för de länder som blev skådeplatser för kriget. Länder som USA och Sverige mobiliserade och fick tillväxt, men vi slapp ju förstörelse av 40-50 % av vår kapitalstock som exempelvis Tyskland eller Sovjetunionen. Men Kliman extrapolerar som vanligt vad som händer i USA till resten av världen…

#10 Comment By suitsmeveryfine On April 25, 2012 @ 12:52 pm

Martin: Har du hört talas om de tyska och japanska undren?

#11 Comment By Martin K On April 25, 2012 @ 2:31 pm

Tillväxten skedde efter kriget. Att förstöra enorma mängder fabriker, vägar och människoliv 1939-1945 hade ingen del i detta, annat än att efterkrigstidens tillväxt i Tyskland och Sovjet handlade mycket om återuppbyggnad.

Det anförs ibland att krig är “ekonomiskt lönsamt”. Två skäl brukar lyftas fram. Å ena sidan “mobilisering”, en slags keynesiansk multiplikator. Detta kan ha visst fog för sig, men endast om kriget sker på någon annans bakgård. Å andra sidan att “krig stimulerar innovationer”. Men då måste man fråga sig om det inte finns billigare sätt att uppfinna radarn på. Något sätt som inte kräver 35 miljoner dödsoffer?

Men i bägge fallen är det uppenbart att krig är en förlustaffär netto. Kostnaderna är vida större än eventuella, och högst osäkra, vinster.

#12 Comment By suitsmeveryfine On April 26, 2012 @ 12:56 am

Martin: Jag förstår hur du resonerar men här diskuterar vi Marx teori om profitkvotens fallande tendens. Kapitalägarna tenderar att mer och mer ersätta arbetarna med produktionsmedel samtidigt som endast arbetet kan skapa nytt värde. En allt större andel av kapitalinvesteringarna kommer således att bestå av icke värdeskapande kapital (konstant kapital) vilket gör att profitkvoten faller kontinuerligt. (Det konstanta kapitalet överför endast sitt värde till varuprodukten under arbetsprocessen.) Enligt Marx leder den fallande profitkvoten till slut fram till en punkt där det tar stopp i ackumulationsprocessen: en kris bryter ut. Om denna kris leder till massiv kapitalförstörelse men produktionssättet överlag är intakt så kan profitkvoten dock återställas igen. I sin bok liknar Kliman detta vid ett gummiband som långsamt sträcks ut och sedan snabbt snärtar tillbaka.

Den stora depressionen och det efterföljande världskriget ledde enligt Kliman till att enorma kapitalvärlden gick förlorade i de mest utvecklade länderna. Kapitalvärdena förintades alltså på systemnivå vilket därför kunde öppna upp för ett ekonomiskt uppsving efteråt. Klimans poäng är att det kapitalistiska systemet som helhet genomgick ett stålbad och diskussionen om vilka enskilda länder som tjänade mest (minst) på att delta i (stå utanför) kriget är en annan diskussion. Jag tror förresten som du att krig oftast inte är en lönsam strategi för enskilda stater. Kriget i Afghanistan t.ex. är en stor förlustaffär för ockupationsmakterna.

#13 Pingback By COPYRIOT | Krisen, del 32: Är biennalkonsten död? On May 3, 2012 @ 7:46 am

[…] Krisen, del 31: Vi lever ännu i IT-kraschens bakvatten […]

#14 Comment By S. Saar On May 5, 2012 @ 11:33 am

A propos ovanstående om kapitalförstöring passar jag på att tipsa om en Robert Kurz artikel (återkommer med länken) som just behandlar kapitalets intima, eller kanske snarare identiska upprinnelse i kriget. Tillika mobiliserandet av soldater som själva skapelseakten för proletariatet. Således kriget som förutsättning för såväl det konstanta som variabla kapitalet.

#15 Pingback By COPYRIOT | Krisen, del 47: Frågetecken kring Japan On July 17, 2012 @ 10:14 pm

[…] Kanske liknande Krisen, del 31: Vi lever ännu i IT-kraschens bakvatten […]

#16 Pingback By COPYRIOT | Krisen, del 53: Böckerna anhopas On August 14, 2012 @ 9:15 pm

[…] Krisen, del 31: Vi lever ännu i IT-kraschens bakvatten […]