Krisen, del 30: Rörelser i Tjeckien

Ointresset för Östeuropa, som jag nyligen berörde i min recension av Arena, präglar nog svenska nyhetsmedier i allmänhet. (Vissa menar att Östeuropa inte existerar, men då svarar jag att ordet är precis lika töj- och användbart som Nordeuropa eller Sydeuropa.)

Mer finns att hämta i det tyska nätmagasinet Telepolis, där en skribent vid namn Tomasz Konicz brukar medverka med kristeoretiska utläggningar och analyser av främst östeuropeisk politik. Nyligen skrev han om en smärre protestvåg i Tjeckien, vilket inte hörts ett knyst om i Sverige.

Protestvågen i Tjeckien är inte gigantisk, men ett intressant samtidsfenomen. Bakgrunden är, som överallt, aviserade nedskärningar som kommer att bli särskilt kännbara för studenter, pensionärer och fattiga. Nedskärningarna drivs igenom av Tjeckiens högerregering, men protesterna har inte initierats av oppositionspartierna eller fackföreningarna. Dessa har anslutit sig först i efterhand.
Snarare initierades protestvågen av grupperingar som ser sig som radikaldemokratiska. Dessa grupper har delvis vuxit fram ur vinterns tjeckiska rörelse mot Acta, som bidrog till att hejda processen i Europa. En ledande roll spelas också av dissidenter från 1989, som Slávek Popelka.

Den senare står bakom ett upprop, “Holešovská výzva”, kring vilket en smärre rörelse har samlat sig. Rörelsen vill se en ny grundlag som ska garantera transparens och förhindra korruption. Uppropet förklara målet som “konstitutionell demokrati i stället för maffiakapitalism”. Tjeckiens finansminister svarade med att jämföra Slávek Popelka med Adolf Hitler.

En annan grupp, “Real democracy now“, verkar se sig som en fortsättning på Occupy, Anonymous och de indignerade. Nästa vecka (28 april) tänker de köra igång tältlägergrejen.
En företrädare för gruppen, Jan Cemper, berättar i en intervju att han tidigare tillhörde anarkistfederationen, men lämnade denna 2008. Han uppfattar anarkismen som en avlägsen utopi, medan han ser direktdemokrati som en nära möjlighet. Han hyser inte höga tankar om Holešov-rörelsen, då han uppfattar att de bara vill installera en ny regering av teknokratisk karaktär. “Real democracy now”-aktivisterna är uppenbarligen yngre och enligt Jan Cemper finns det en betydande överlappning med det tjeckiska piratpartiet:

Quite a few among us sympathize with the pirates. Of all the political parties they are certainly closest to our hearts.

Som sagt: allt detta är intressant mest för vad det säger om samtiden. Å ena sidan är det lite tilltalande att se hur nätpolitiska mobiliseringar liksom av sig själv glider över i någonting bredare. Å andra sidan är det lite torftigt att svaret på ekonomisk misär blir “radikal demokrati” eller “direktdemokrati”, utan att detta problematiseras. Summan av det hela blir att krisens verkningar personifieras, varnar Tomasz Konicz. Skulden riktas på enskilda politiker.
Ett tidstypiskt fenomen är att de radikaldemokratiska mobiliseringarna genast blir gränslösa på ett mindre tilltalande vis. För ett par veckor sedan hölls en nazistdemonstration riktad mot de lokala romerna i en liten ort nära gränsen till Tyskland. Där närvarade även en bil från Holešov-rörelsen, vars aktivister samlade underskrifter för att regeringen ska avgå, från de antiromska demonstranterna.

3 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 19 April 2012 at 10:48 pm

Jag får en viss bismak av fawkeism. Denna form av “direktdemokrati” har alltför nära till pragmatisk affiliationism (vem som helst som skriver under/tar på en mask).

Var finns de reaktionära i krisen? Måste alla titta framåt mot en twitter-utopisk demokrati som är “direkt”?

#2 JN on 20 April 2012 at 8:55 am

Det är en sorglig ironi att det massmediala ointresset motsvaras av en ynka kommentar i fältet. Jag kan bara skylla på att jag har väldigt mycket nu.

Överhuvudtaget tycker jag det känns som om bloggarnas kommentarfält blivit allt mindre aktiva. Kring 2010 kunde jag få över femtio inlägg på vissa bloggposter, detsamma här. Jag tror det har att göra med den nya satsningen mot “anonymitet” (egentligen “pseudonymitet”), och därmed följande integrering av facebook och tidningarnas kommentarfält, samtidigt som Lulz-grupper typ “Vita Kränkta män” gjort stor succé. Nätets diskussioner flyttar över till den slutna facebook – världen, där belackarna enkelt kan granska varandras likes och andra preferenser, så man slipper diskutera sakfrågor (“Så du gillar Lars Vilks! Typiskt vita män! Blir du KRÄNKT nu eller?”)

Med ursäkt för OT.

#3 Grafeus on 23 April 2012 at 5:54 pm

Det svenska ointresset för Östeuropa motsvaras av ett gigantisk ointresse för Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika etc etc. Blott stora världsnyheter visas, inget mer under ytan. Sverige är mest upptaget av Norden, och kanske mest av just…Sverige.

Att antalet läsare och kommentarer tryter kanske beror på innehållet i bloggarna? Själv läser jag mer utländska bloggar numera. Flertalet svenska bloggar håller inte måttet vad gäller oförutsägbarhet, spänning och nya vinklar – som länge varit bloggarnas signum.

Kommentera