Digitala solskenshistorier sprider sig bra på i den digitala flödesvärlden. Sånt kan med lätthet kvantifieras i form av klickningar. En tidning som förstått detta är The Guardian, som just i dag basunerar ut: “China’s e-publishing revolution puts writers on a fast track to freedom“.
Artikeln berättar om hur kinesiska författare använder e-böcker för att kringgå censur. Murong Xuecun utger sina böcker i två versioner, en digital och en på papper. Förlaget väljer att censurera känsliga passager i pappersboken, men dessa tillåts i e-boken. Alltså främjar e-boken det fria ordet, blir optimistens slutsats.
Men här gäller det att hålla två saker i huvudet: censur och övervakning. Kina ägnar sig åt båda delar. Om e-böckerna inte censureras i samma grad, beror det antingen på att myndigheterna inte har hunnit uppdatera sina rutiner, eller på att de väljer att se mellan fingrarna. För en repressiv statsapparat har e-boken enorma fördelar gentemot pappersboken. Även om censuren skulle bli lite svårare (vilket inte är självklart), blir det ofantligt mycket lättare att övervaka människors läsning.
Pappersboken börjar omges av ett subversivt skimmer när man tänker på möjligheten att sprida litteratur från person till person, kanske rentav i kamouflage, utan att det loggas någonstans. Ingen stat kan se hur du bläddrar i en pappersbok, men med ett tänkt “ett Spotify för böcker” (liksom i akademiska databaser som Ebrary) registreras varje sidbläddring du gör. Givetvis ser Kinas övervakare potentialen i detta!
34 kommentarer ↓
Det är väl inte e-boken som sådan som “har enorma fördelar för en repressiv statsapparat”, utan just detta koncept “ett spotify för böcker”.
Pappersböcker däremot loggas på mitt bibliotekskort på bibban, knyts till mitt kreditkort i bokhandeln. DET är en våt dröm för repressiva apparater.
Om “subversivt” spridande av text ska ske i pappersformat kommer det “subversiva” vara förbehållet de som har råd med (mycket) papper.
Datafiler däremot kan spridas helt utan loggar och nästan helt utan kostnad.
Hannes: Det har du förstås rätt i – och som jag annars brukar påpeka har jag själv ingen aning om vad “e-boken som sådan” är. Kriteriet för att skilja “e-böcker” från digitala filer i största allmänhet tenderar att vara dess förekomst i vissa centraliserade databaser. Och även om dessa inte behöver ta formen av ett “Spotify för böcker”, innebär distributionen över internet en möjlighet till övervakning så länge den inte sker i krypterade/anonymiserade tunnlar.
Fast även om vi skulle vara så rädda för internet att vi inte våga dela filer där, skulle en datatextfil alla gånger vara mycket enklare och billigare (och mer “subversiv”) att dela människa-människa än en pappersbok.
Två diagram:
1. Kontroll över tryckpressar -> boklådor -> bibliotek ->bokhyllor osv. Motprogram: DIY-pressar (Hektograf) och bibelsmugglare.
2. Kontroll över internet -> “bok-spotify” -> filerna (DRM) -> Mjukvara för att läsa -> appar etc. Motprogram: Kryptering, peer-to-peer.
Dessa två diagram skiljer sig på ett fundamentalt plan. Diagram nummer 2 är panspektriskt. I diagram nummer 2 finns redan fungerande “affärsmodeller” för att tjäna pengar på övervakning. Det är lika lönsamt att samla metadata om/var/hur folk läser som det är att “sälja” själva e-bokfilerna. I diagram 1 är övervakning en kostnad (tänk hur många STASI-snutar det gick åt för att ånga upp brev och genomsöka resväskor).
Alltså: Vi kan förvänta oss att samtliga “affärsmodeller” för e-böcker kommer att innefatta och vara konstruerade för övervakning från första början.
Filthy business. Kryptera och dela mina vänner!
E-böcker existerar dock även utanför “affärsmodellerna”. Den viktigaste delen ett motprogram till diagram 2 tycker jag därför skulle vara att skapa en kultur för ickekommersiellt skrivande/remixande/delande av längre text. Detta skulle inte behöva heta just “e-böcker”, men skulle också kunna kalla sig just det. Här behövs ingen ny hajpad plattform (som twitter, som avdramatiserat kopiering av kort text/dikt, eller pinterest som normaliserar kopiering av bilder). Författare skulle kunna börja prova nya sätt att skriva längre text ickekommersiellt med befintlig teknik. Vanliga bloggprogramvaror kanske.
Hannes: Kanske är det just ett sådant scenario som den kinesiska statsapparaten vill förebygga. Kanske är deras plan att i ett första stadie släppa censuren av e-böcker för att öka dess popularitet på ett kontrollerat sätt, där de vardagliga läsvanorna i andra stadiet styrs in mot centraliserade tjänster där staten får tillgång till loggarna. Rena spekulationer förstås, men en typ av spekulation som är nödvändig innan man slänger sig med ord som “frihet”.
I de trakterna jag hänger nu för tiden köps ganska få pappersböcker med kreditkort. Den mest vanliga rutinen är i stället: Kopiera suspekt PDF ? Dra ner till lokala copyshop ? Skriv ut i A4 och få mannen till att ge pappren spiral på ? Gå till polisstationen och läs din fullkomligt neutralt utseende bok.
Ska f.ö. sägas att det här landet nu och då kallas för ‘utvecklingsland’. Fast jag tvivlar på att det finns lika bra infrastruktur för kamouflerad papperskopiering av böcker i de s.k. utvecklade länder.
Kort kommentarer till hantering av lån av tryckta böcker (“Pappersböcker däremot loggas på mitt bibliotekskort på bibban”). I sekretesslagen finns speciella bestämmelser om att sekretess gäller “för uppgift i register om enskilds lån”. Vi får inte heller spara uppgifter längre än nödvändigt (vilket i princip betyder så länge vi behöver ha koll på var böckerna är.)
När det gäller e-media så har vi på biblioteken långt ifrån kontroll, som ni vet, utan avtalar med kommersiella aktörer. Ett område att hugga tag i.
[…] Fleischer skriver om e-boken: E-boken är övervakarens våta dröm och Om varför surfplattan kan distrahera ihjäl e?boken och varför “Spotify för böcker” […]
[…] E-boken är övervakarens våta dröm […]
Kommentera