Arenabubblan började blåsas upp kring sekelskiftet 2000 – alltså i kölvattnet efter IT-bubblan, samtidigt som “upplevelseindustrierna” uppfanns. Först ut att bygga var Jönköping (Kinnarps arena) och Karlstad (Löfbergs Lila Arena) – två centralorter utan andra arenor i närheten, men med starka hockeylag. Andra orter följde efter i rask takt och särskilt i Skåne och Stockholm har överetableringen blivit plågsamt uppenbar redan innan arenornas invigning.
De senaste åren har det byggts 32 evenemangsarenor i Sverige. Visionen är densamma överallt: Multiarenan, detta hem för rockkonserter, idrottsevenemang, konferenser och mässor ska “sätta orten på kartan”. Tyvärr blir detta monument över den livaktiga staden sällan vad politikerna tänkt sig. /…/
Glädjekalkylerna har blivit praxis och när arenorna väl börjar användas så förlorar de pengar. /…/ Ändå fortsätter multiarenorna att poppa upp som svampar i Sverige.
Det är frilansjournalisten Christian Daun som skriver i marsnumret av tidningen Vi. Artikeln verkar indikera ett skifte, där kritiken av jättearenorna äntligen får bredare genomslag. Framsidan av Vi pryds av följande rubrik:
MILJARDER SLÖSAS PÅ SKRYTARENOR
– bonnig hybris eller räddningen för kommunen?
“Bonnig hybris” – den formuleringen lär svida hos ett antal av landets kommunråd. Och borde även träffa hos samtliga partier i Stockholms stadshus, för alla röstade de hösten 2008 ja till att bygga Stockholmsarenan med plats för 30000 åskådare, alldeles invid Globen. Nu vet vi att Stockholmsarenan blir uppemot en miljard dyrare än vad politikerna räknat med (och då räknas bara själva bygget, inte driften). Nyss kom även byggfirman med den obligatoriska brasklappen om att risk för försening. Stockholmsarenan är annars tänkt att invigas om ett år.
Projektledaren för Helsingborgs arena säger i Vi:
– Men arenan kommer inte att tjäna några pengar, det är det regionen som gör. Folk som ligger över, äter och dricker.
Så en arena kan inte gå med vinst?
– Jo, men då krävs det ett elitserielag i hockey eller handboll, ett lag som dessutom är ruskigt populärt och fyller arenan varje vecka. Helst ska det vara hockey, för där är det två periodpauser att sälja på.
År efter år växte arenabubblan utan att någon egentligen ifrågasatte den, verkar det som. Från höger till vänster fanns en positiv inställning på det lokala planet och någon övergripande debatt fördes knappast. Först efter att den globala finanskrisen brakat loss på allvar började arenorna framträda i ett aningen mer tvivelaktigt ljus.
Det föll sig faktiskt så att Stockholms kommunfullmäktige sade ja till Stockholmsarenan i september 2008, nästan samtidigt som Lehmann Brothers kollapsade i USA. En vecka senare publicerade tidningen Fokus artikeln “Arenafeber” med påfallande kritisk vinkling.
Enligt mina egna minnesbilder var det först 2010 som man började höra en klar politisk kritik mot alla nya arenabyggen. Intressant nog kom då kritiken såväl från vänster som från höger. Särskilt minns jag ett föredrag den 4 mars under rubriken “Das Kapital of Scandinavia“. På sommaren utgav Timbro rapporten “Arenafeber“, skriven av Philip Lerulf, med hård kritik av hur kommuner slösar på skattepengar.
Själv bidrog jag till arenakritiken med en annan vinkel, grundat i frågan om det postdigitala och i relationen mellan nätet och staden, i mitt bidrag till antologin Framtiden är nu (publicerad hösten 2010). Ett bidrag som för övrigt applåderades av Johan Norberg. Jag inser nu att jag missat att lägga upp texten på nätet och ska se till att göra det, åtminstone om någon uttrycker intresse.
År 2010 var arenakritik något för vänsterradikala föredragskaféer, högerliberala tankesmedjor och kulturpolitiska antologier. År 2012 är arenakritiken på framsidan av tidningen Vi, där Philip Lerulf, som säger:
– Om några år kommer folk köra förbi tomma arenor och tänka “Borde vi inte bara riva skiten?”
För ruinromantiker måste en sprucken arenabubbla te sig ganska tilltalande. Det trista är att alla pengar som redan plöjts ner i jättearenorna redan har bidragit till att snedvrida kulturliv och idrottsverksamhet i en inte fullt så tilltalande riktning.
42 kommentarer ↓
Kan man bygga om dem till trevliga flyktinganläggningar, eller vitala badhus?
Vaddå trevliga flyktinganläggningar. Förklara vad du menar och utveckla tanken.
Arenor kan även användas som Pinochetiska fångläger om det skulle krisa ordentligt.
I dagens ekonomiska läge skulle det vara en bra ide att stat och kommuner anställde folk för att gräva hål och fylla igen dem igen. Att bygga och riva arenor är nästan lika bra. Synd bara att betong inte är nåt miljövänligt byggnadsmaterial.
Multiarenorna torde nog vara det värsta exemplet, främst på grund av den monumentala kostnaden men samma sak gäller egentligen även för så kallade äventyrsbad, kulturhus och (i viss mån, en viss typ av) shoppinggallerior. Det känns emellertid som att äventyrsbaden peakade ungefär när boomen av multiarenor påbörjades, eller t o m lite tidigare någon gång under 1990-talet. Frågan är i hur hög grad illusionen finns hos beslutsfattare att dessa projekt i sig ska generera pengar, kontra att de snarare utgör ett slags “landmärke” som likt magneter drar till sig andra verksamheter till staden (så som Harvey beskriver det i “From manegeralism to..”)? Det alternativet är förvisso lika ohållbart, speciellt när tendensen är att alla gör samma sak men det är väl också så en “bubbla” skapas, ingen vill halka efter i stadskonkurrensen.
Om en vill få användning av en efterklok kritik av dessa bubblor av landmärkesbyggande så kanske det vettiga är att försöka lokalisera tendenserna för vad som komma skall, för så länge det nuvarande synsättet på städer kvarstår är väl risken relativt stor att vi, efter multiarenabubblan, ser något nytt landmärke (magnet) populariseras och sedan växa upp likt svampar i var och varannan stad. Frågan är vad…
Som utlänning undrar jag om arenafebern är en svensk variant av Bilbaoeffekten? Verkar vara samma sak fast mer insnöad och genremässigt mallad… kanske inte så förvånande.
Nej, ingen elak tanke: jag menar att en smart arkitektfirma skulle kunna utveckla något intressant boende, och/eller bad, ur arena-formen. Marken finns ju, och “trapputgångarna”. Jag ser framför mig bäddar av träd, buskar och blommor i de (annars tomma) stora cirklarna av bänkar. Think new!
Erik: Tydligen har nämnde Philip Lerulf på Timbro publicerat ännu en rapport, “Badhusboom“. Det vore säkert intressant att läsa den även med andra glasögon än de marknadsliberala.
Ingen badhusboom där jag bor, tyvärr.
Jo, och så glömde jag att säga att man naturligtvis ska ha ekologiska odlingar i bänkraderna på de Innovativa Arenorna – efter ombyggnation.
Utöver det har ju många kommuner, förrutom att upplåta kommunal mark (vilket också ofta sker även de för en liten ekonomi drenerande köpcentrum), förbundit sig att betala hyra för att få tillträde till lokalerna, sportaktiviteter etc.
Alltmedan bibiliotek och alternativa kulturhus som lokala konsthallar går på knä eller helt enkelt läggs ner. Exemplen är tagna från min Nyköping, men är säkerligen ganska allmängiltiga.
Ett estetiskt Göteborgsperspektiv:
Varje dag går jag förbi Scandinavium och nya Ullevi, samt ofta även gamla Ullevi, eftersom jag bor i anslutning till det så kallade Evenemangsstråket.
Just nu håller de på och renoverar nya Ullevi och har gjort upp ett stort hål i väggen till denna enorma betongkoloss. Denna fantastiska postapokalyptiska symfoni av stål och betong står där alldeles skadad och ensam, utan några människor som får gå in eller ut.
Visst, arenahysterin är kanske ett slöseri med diverse medel. Men ack så vackra som förfallna byggnader!
Efter den stora kommunsammanslagningen 1970 blev mycket kapital frigjort när småkommunernas pensionskassor slogs samman, och de pengarna användes till att bygga centrumhus med bibliotek och just badhus på flera ställen.
Lars: Det får mig att tänka på ett inslag i rapport om hur kommunerna plundrar sina egna bostadsbolag.
Arenabyggena framstår närmast vara en farsot som grasserar runt om i Sverige. En ung kader av politiker stormar fram och vill bygga monument över sin egen politiska handlingskraft för att få sitta kvar vid köttgrytorna ytterligare en mandatperiod.
Gabrielle B; redan gjort när Arsenal flyttade från klassiska Highbury till Emirates, moderna fotbollens största monument. Highbury var tydligen för litet.. Tur att alla dessa fotbollsturister kan fylla den nya ” focaultska” arenan vecka ut och vecka in. Gamla Highbury; http://en.wikipedia.org/wiki/Arsenal_Stadium
En annan rolig infallsvinkel för all fotbollsintresserade;
http://www.youtube.com/watch?v=dBXuUWSPID0
Ganska kul att det är de marknadsliberala krafterna som helt enkelt lämnar dessa byggen åt deras eget öde på den nya “upplevelsemarknaden”. Vad som hände med den gamla folkrörelseidrotten kan man ju fråga sig.
Vad jag menar med “focaultsk arena” kan kanske bäst förklaras i denna, mycket läsvärda text; http://inbedwithmaradona.com/journal/2011/1/20/the-mcdonaldization-of-english-football.html
Genom att fotbollen placeras i “underhållningsindustrin” uppstår en helt annan kontroll av dess publik och därmed en helt annan förutsägbarhet och regler om vad som inte är lämpligt på en arena. Svenska fotbollsförbundet förbjöd ju “politiska budskap” på arenor (tror det var 2010), väldigt märkligt beslut eftersom att fotbollen måste ses som den mest politiska idrotten. Även om en sådan distinktion är svår att göra, enligt den gamla devis att allting hänger ihop, yada yada..
Frank,
det var ju roligt att se att ens vilda planer redan är förverkligade…
allt är flux…och en liten smula gott omdöme.
#Frank B
Jag tror att man skall se demoniseringen av fotbollsfans som ett led i en vilja att “domesticera” i syfte att “kommodisera”.
Därför är kampen för erkännande av supporterkultur också en upphovsrättsfråga.
Vem äger publikyttringar på arenorna? I Polen har faktiskt supporterklubbar hävdat ideell upphovsrätt till tifon och förbjudit tv-bolag att visa publikbilder.
Jag har en paraplymotion (B20) för supporterkultur inne på Piratpartiets vårmöte. Går den igenom (ser knepigt ut) kommer arenrelaterade undermotioner, som ståplats, yttrandefrihet etc att följa till hösten.
[…] Från arenabubbla till ruinarenor? […]
Kommentera