Jan Roséns förakt för historievetenskap

Jan Rosén är professor i civilrätt, tillika ordförande i Svenska föreningen för upphovsrätt. Åren 2008–2011 var han regeringens särskilde utredare för översyn av upphovsrättslagen. Under denna tid författade han även en artikel under rubriken “Immaterialrätt och samhällsutveckling”, publicerad i antologin Gratis? (2009).

Hans åsikter är välkända. De behöver inte diskuteras här. Det är helt okej för en professor i civilrätt att tycka saker. Jan Rosén nöjer sig dock inte med att uttrycka åsikter, utan kryddar dessa med ett majestätiskt förakt gentemot historievetenskapen.

Jan Rosén hävdar i nämnda artikel att upphovsrätten är en idé som har existerat oförändrad i tusentals år, lika länge som den mänskliga civilisationen, även om den först senare kom att kodifieras i lag. Han skriver:

Utgångspunkten är ju att eftergörande, plagiering och annan efterbildning alltid har framkallat en känsla av förakt och indignation, inte bara hos den plagierade upphovsmannen själv utan även hos den breda allmänheten, och har så gjort långt innan immaterialrättigheter framträdde i lagstiftning.

Det är sannerligen häpnadsväckande att en svensk professor i juridik kan kläcka ur sig någonting sådant. Påståendet vederläggs i snart sagt all kulturhistorisk forskning!

Att dra fram exempel är överflödigt. Uppenbart är att Jan Rosén vill demonstrera sitt förakt för historievetenskapen, genom att krydda sin text med lösryckta episoder om sådant som hände för länge sedan samtidigt som han ignorerar den historiska forskningen. Det underliga är att sådant anses vara helt okej inom svensk rättsvetenskap – så okej att Jan Rosén återväljs till ordförandeposten i Upphovsrättsföreningen. Jag har svårt att tro att en professor i Tyskland eller USA hade kommit undan med en liknande arrogans.

Intrycket ges att den upphovsrättsliga doktrinen i Sverige på hundra år har retarderat från Hegel till Platon. Jan Rosén framstår ju snarast som platonist i sin tro på upphovsrätten som en evig idé, vilken existerar alldeles oberoende av sin eventuella kodifiering i lag. För hundra år sedan fanns däremot ett betydande inflytande från Josef Kohler, märkbart i förarbetena till 1919 års lag. Josef Kohler betraktade sig som hegelian, även om det hegelianska anspråket inskränkte sig till “att ge den egna teorin en air av historisk nödvändighet (upphovsrätten som upphöjd syntes av den flertusenåriga motsättningen mellan ius och dominium)”.
Citatet är hämtat från en preliminär version av Ulrik Volgstens oerhört spännande bok Musiken, medierna och lagarna: bidrag till de musikaliska upphovsrätternas estetiska idéhistoria. Den utkommer senare i år på Gidlunds förlag. Håll utkik efter den!

33 kommentarer ↓

#1 chrisk on 13 March 2012 at 2:28 pm

Som en artonhundratalskontrast till Roséns postförsokratiska (sokratiska?) förfall:

There is nothing more natural than that those who love each other should copy each other, or, rather, as this phenomenon always begins by being one-sided, that the lover should copy the beloved. (Tarde 1903: 215)

#2 Isak Gerson on 13 March 2012 at 2:31 pm

Här kan man – om man vill – dra in Hesses artikel jag nämnde över twitter (The Rise of Intellectual Property) där Hesse inte bara konstaterar att upphovsrätten är en nymodighet (eller ja, de första spåren mellan Hesse finns från 1500-talets England, men vill ändå hålla sig till Statute of Anne 200 år senare som den första upphovsrättslagen). Hon visar också att det funnits normer som brutit mot vad en platonist skulle kalla “upphovsrättens idé” både i det antika och i det judisk-kristna samhället.

Jan Rosén verkar ha gissat sig till lite för mycket.

#3 rasmus on 13 March 2012 at 2:59 pm

Jag kan tillägga att Stig Strömholm – professor emiritus i civilrätt, hårdnackad förespråkare av strikt upphovsrätt och politiskt stockkonservativ – veterligen aldrig har varit i närheten av Jan Roséns antiintellektualism.
Om vi t.ex. läser i Strömholms intressanta Upphovsrättens verksbegrepp (1970) så skriver han att litteraturen fram till omkring 1770 hade “betraktats som en ars imitationis“. Men jag antar att Roséns bildningsnivå inte låter honom att argumentera mot Strömholm.

#4 Niels Möller on 13 March 2012 at 3:03 pm

Ibland refereras det till västgötalagen (1300-tal) och “äras den som äras bör”, som en gammal inkarnation av upphovsrättslag. Se till exempel http://tidskrift.nu/artikel.php?Id=6524

Stämmer det? Principen lär ju i så fall vara betydligt äldre än så.

Men om man betraktar detta som rot till dagens upphovsrätt, så kan man ju knapppast påstå att den inte har förändrats och utvidgats på vägen.

#5 rasmus on 13 March 2012 at 3:43 pm

Västgötalagen är ett intressant spår. Tyvärr är jag alltför dåligt inläst på kontexten för att på rak hand kunna säga vad det var som skulle äras. Säkert är att det inte handlade om “litterära och konstnärliga verk”, som i den moderna upphovsrätten.

Det vore intressant att utröna detta. Hänvisningar till originalformuleringen i sitt sammanhang samt till historieveteskapliga lagtolkningar mottages tacksamt!

Jag noterar att frågan har varit föremål för revidering på svenska Wikipedia. En äldre version av artikeln “Upphovsrätt” anger fyra idéursprung till dagens upphovsrätt, varav ett påstås vara “det skandinaviska”, närmare bestämt Västgötalagen. Ett mycket märkligt påstående.
Den aktuella artikelversionen talar däremot bara om “två helt olika rättstraditioner”, utan nämnande av Västgötalagen.

Möjligtvis var det svenska Wikipedia som förledde Rick Falkvinge till att påstå (2010): “Upphovsrättens grunder lades i Västgötalagen på 1250-talet, åtminstone vad svenska förhållanden beträffar.” (Fel.)

#6 Viktualiebrodern on 13 March 2012 at 4:24 pm

Plinius d.ä var mycket noga med att attribuera olika upptäckter i sin “Historia Naturalis” till upphovsmannen, om denne var känd. Och han konstaterade att många hade för vana att ta andras upptäckter och ville framstå som det var deras egna.

Men detta gällde enbart den moraliska rätten att bli nämnd. Problemet fram till att tryckkonsten i massform slog igenom på 1700-talet var ju risken att kunskap gick *förlorad*.

Den som ställde samman och kopierade (och därmed räddade för eftervärlden) kunskap i “common-place” böcker var en ännu större hjälte än upphovsmannen.

Ju mera exakt kopia, ju större samhällsnytta.

Rosén är dum.

#7 Tor on 13 March 2012 at 4:29 pm

Problemet med den moderna upphovsrätten är att den har fått så många människor att tänka i termer av kopior.

Vad det egentligen handlar om är ju att människor i alla tider förmodligen har sett ned på bedräglighet. Ingen tycker om den som är falsk, far med osanning eller förhäver sig. De centrala delarna av den ideella upphovsrätten handlar ju egentligen just om det.

På tal om “eftergörande, plagiering och annan efterbildning” är ju förresten andra delen av Don Quixote ett rätt kul exempel på hur en författare kan förhålla sig till detta. Ofta är både pennan och sociala normer skarpare vapen än lagboken.

#8 Viktualiebrodern on 13 March 2012 at 4:49 pm

En upphovsrätt före 1700-talets engelska massmarknad skulle varit ännu mera förödande för den mänskliga kunskapen än verkligheten var i alla fall. Det gick ändå viktiga arbeten förlorade som Varro’s verk, som var ännu större till omfånget än Plinius d.ä:s.

Skolastiken, möjligast noggranna återgivandet av en förlaga, som ett ideal högre än att hitta på något själv är helt antagonistisk med upphovsrätten som Jan Rosén uppfattar den.

#9 kristoffer on 13 March 2012 at 5:20 pm

För att inte tala om alla musiksnuttar, videoklipp, program, texter etc som går förlorade i hårddiskkrasher och liknande idag, just för att det inte finns något vettigt sätt att kopiera dem som inte kan stängas ned eller censureras. En mer allmän kopiering skulle kunna rädda många “verk” från digital upplösning.

#10 avadeaux on 13 March 2012 at 6:12 pm

Nätet vimlar av vaga hänvisningar till Västgötalagens “ära den som äras bör”, men ingen verkar kunna eller vilja ge en mer precis referens. Och lite skummande i transkriptioner som den här översättningen till modern svenska får åtminstone min faktoiddetektor att börja ge utslag. Jag hittar inget i texterna som liknar den påstådda regeln. Visst kan det skilja mellan versioner osv., men formuleringen liknar inte vad man hittar i lagtexterna. Lagarna är väldigt specifika, och uppehåller sig t.ex. mycket vid exakt hur många örtugar man ska böta om man tagit livet av varandra på tydligt specificerade sätt, huggit ut varandras ögon, eller t.ex. påstått att någon tillfredsställt sina lustar med sin mor. Vaga omdömen om att någon “bör” äras tycks inte höra hemma i dylik text.

#11 rasmus on 13 March 2012 at 6:17 pm

Jag gillar det här kommentarsfältet! Tänk om vi rentav kunde fullborda en förundersökning om misstänkt faktoidbrott i fråga om Västgötalagen.

#12 Rick Falkvinge on 13 March 2012 at 8:51 pm

Det här var intressant. Kreddningen som refereras ovan är väl det som överlevt längst som social drivkraft, och efter en hel del grundforskning har jag också sett att det inte finns någon som helst rak linje mellan Västgötalagen och dagens UHR — jag vet inte vilka källor jag ursprungligen drog det påståendet från.

Rasmus, du refererar en hel del till filosofer i texten ovan och deras domäner eller perspektiv. Det gör det lite svårt för mig att ta till mig texten — och det tycker jag personligen är synd, för du har väldigt intressanta saker att komma med.

Jag vet inte om du sett min längre “history of copyright”, förresten? Vore jätteintressant att höra vad för väsentligt du tycker jag har utelämnat:

http://falkvinge.net/2011/02/01/history-of-copyright-part-1-black-death/

Rick

#13 Olof on 13 March 2012 at 9:15 pm

D.C Dennet har in sin bok “Breaking the Spell p. 146-147” beskrivit processen för att bevara kvaliteten i “kopior” genom majoriteskorrigering som används i kulturer utan skriftspråk för att bevara kunskap om värden och historien. Friheten att kopiera är en förutsättning för all idag existerande teknik och kultur och verkar snarast vara vårt evolutionära arv för att överleva.

#14 Måns on 13 March 2012 at 11:07 pm

Varför kunde inte regeringens särskilde utredare hetat Roger Wallis istället? och INTE varit ordförande i Svenska föreningen för upphovsrätt? (och inte minst.. vilket intressant parallellt narrativ)

#15 Anders Andersson on 13 March 2012 at 11:25 pm

Själva lusten att härma, imitera och kopiera det andra har gjort är en av de egenskaper som evolutionen har givit människan som art. Den är till och med äldre än så; det är inte utan orsak som vi använder ordet “härmapa” (det betyder inte att människor skulle vara mindre entusiastiska imitatörer än chimpanserna är; vi är bara en smula blinda för denna framträdande egenskap när vi observerar oss själva). Man kan med fog hävda att den har varit avgörande för vår utveckling och överlevnad, i nästan samma grad som sexualdriften.

Det är den förväntade monetära kompensationen för detta imiterande när det tillämpas i näringsverksamhet som är ett modernt påfund, knappast mycket äldre än själva betalningsväsendet. Det enskilda bruket fanns det ingen anledning att ingripa mot, utan man nöjde sig med att fördela om de pengar som ändå hade betalats för informationen.

Det gällde fram till i morse, relativt sett, då det enskilda bruket plötsligt förpassades ur lagtexten och näringslivet gavs fria händer att förinta all kulturverksamhet utanför deras egna revir, vilket är detsamma som all kulturverksamhet.

Ett förbud mot mångfaldigande av kultur får i princip samma konsekvenser som ett förbud mot mångfaldigande av människor, mot vår egen fortplantning. Om lagarna efterlevdes skulle vi dö ut, så lagarna efterlevs inte, men vi överlever till priset av ett påtagligt lidande.

Måste inte sexarbetarna också få betalt? Prostitutionen torde vara minst lika gammal som betalningsväsendet, men hur skall de prostituerade kunna möta hotet från den olagliga sängdelningen?

#16 KA on 13 March 2012 at 11:58 pm

Ära den som ära(s) bör…. Svensk etymologisk ordbok ( http://runeberg.org/svetym/1306.html ) nämner ju inget om Västgötalagen. Däremot tyskans “ehre, dem ehre gebührt” och Paulus brev till romarna (Rom 13:7).

#17 Anders Andersson on 14 March 2012 at 1:13 am

Varken Svensk etymologisk ordbok eller Paulus talar ju specifikt om litterärt erkännande, utan kontexten i romarbrevet är i stället förhållandet till den världsliga lagen och makten. 13 kapitlet börjar (i 1917 års översättning) “Var och en vare underdånig den överhet, som han har över sig. Ty ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet, som finnes, är förordnad av Gud.”

Vers 6-7 lyder därefter sålunda: “Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam. Så given åt alla, vad I ären dem skyldiga; skatt åt den som skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer.”

I 1981 års översättning har vers 7 förkortats märkbart: “Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad.” Där finns även en hänvisning till Matt 22:15-22 och den välkända texten om att betala skatt till kejsaren med de mynt som är präglade med hans porträtt.

Det tycks alltså som om den som skall “äras” eller “hedras” sannolikt är kejsare, kung eller annan högt uppsatt ämbetsman, snarare än vem som helst som slänger kioskdeckare efter intet ont anande kvällsflanörer. Att uttrycket skulle ha med upphovsrätt att göra är således en efterkonstruktion (vilket inte betyder att det skulle vara fel att använda detsamma om det passar rent språkligt).

#18 Jonas on 14 March 2012 at 7:59 am

Man skulle till och med kunna tillämpa argumentet att dagens piratkopiering är direkt nödvändig för framtidens historiker! Ett levande, distribuerat arkiv – om så än på icke-auktoriserad grund – är vad mjukvara vill ha. Enskilda hårddiskar och andra magnetiska lagringsmedier vittrar sönder så snabbt. Datan måste kontinuerligt migrera och det gör den genom att kopieras!

#19 Jan Wiklund on 14 March 2012 at 8:15 am

Fram till dess den rabiata liberalismen fick våra sinnen i sina klor ärade man folk genom att kopiera dem. Så gjorde t.ex. Bach och Mozart. Kopiering var en akt av respekt. Det man inte respekterade fanns förstås ingen anledning att kopiera.

#20 Martin K on 14 March 2012 at 11:01 am

Budord nummer 9, “Du skall inte ha begär till din nästas hus” kan ju tänkbart utsträckas till att inte ha begär till din nästas böcker, musik och film.

#21 avadeaux on 14 March 2012 at 11:40 am

Jan Wiklund: jag vet inte vad det gagnar att kalla allt man inte gillar för liberalism. Upphovsrättens ursprung är direkt antiliberal: sprungen ur statens och kyrkans vilja att begränsa hur skrifter trycks och därmed sprider idéer. Senare tids inskränkningar i äganderätten i form av kopieringsförbud går också emot liberala grundvärden.

#22 rasmus on 15 March 2012 at 9:04 am

Rick Falkvinge: Angående din “History of copyright” så har jag läst den och tror att jag tänkt skriva en kommentar men inte fått tid. Det finns mycket om säga om denna historieskrivning, inte främst vad du gör av den utan om relationen mellan anglosaxisk och kontinental rätt – ett outtömligt (och ibland ganska tröttande) ämne. Jag vill varmt rekommendera Ulrik Volgstens kommande bok, även om den i långa stycken är rätt avancerad i sina kopplingar till filosofins historia.

Om upphovsrätten kan vi säga detsamma som Marx sa om varuformen. Upphovsrätten “ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. Dess analys ger till resultat, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska spekulationer.” (Kapitalet, Band I, kap. 1.4)

Därför kunde jag inte avhålla mig från att dra in Hegel och Platon i ovanstående inlägg. Dock bara i dess avslutande stycke, som jag funderade på att sätta i parentes eller markera som ett appendix. Referenserna till filosofer är på intet sätt nödvändiga som led i den substantiella kritiken av Jan Roséns antiintellektualism!

Så till frågan om liberalismen – Jan Wiklund kontra Avadeaux.
Att upphovsrätten skulle ha ett “antiliberalt” ursprung är helt enkelt fel. Idéhistoriskt betraktat är den tidiga författarrätten (ca. 1770–1810) intimt förbunden med det liberala tänkandet och även med kampen för yttrandefrihet. Att upphovsrätten senare visar sig kollidera med möjligheterna att realisera yttrandefriheten är väl inget konstigt utan snarare typiskt för det som jag har velat kalla realliberalism.

#23 rasmus on 15 March 2012 at 9:13 am

(Dialektiskt eller genealogiskt betraktat kan man förvisso säga att liberalismens ursprung är antiliberalt, även om resonemanget kan te sig lite bakvänt.)

#24 laxsill on 15 March 2012 at 9:20 am

rasmus och Avadeaux: Det beror ju på vad man ser som upphovsrättens ursprung. Statute of Anne från 1700-talet är ju absolut liberalt grundad. Däremot kan man ju se lagarna kring tryckpressen (ca 1450-1550) som fröet till den tidiga upphovsrätten. Isåfall skulle jag dela Avadeaux historiebeskrivning. De lagarna grundade sig ofta i statens (och därmed också kyrkans) vilja att censurera vad som skrev. Men det är kontroversiellt att mena att de skulle vara någon typ av upphovsrätt. Rättigheterna hade inget med författarna att göra utan gavs oftast direkt till tryckerierna.

#25 rasmus on 15 March 2012 at 9:25 am

Man måste kunna se den enorma skillnaden mellan tryckarprivilegier och författarrätt, vad gäller lagarnas utformning och motiv. (Att resultatet i vissa fall kan bli detsamma är en annan sak.)
Jag vill också insistera på att vi benämner t.ex. Statute of Queen Anne (1710), liksom formuleringen om skriften som författarens egendom i Sveriges första tryckfrihetsförordning (1810), som författarrätt. Det var en reglering av tryckpressar med författaren som rättssubjekt. “Upphovsrätt” är ett ord som gjorde inträde i svenska språket först på 1950-talet och då betecknade det ett mycket annorlunda rättsområde.
Att översätta engelskans “copyright” till svenskans “upphovsrätt” bör göras med viss försiktighet, menar jag.

#26 avadeaux on 15 March 2012 at 9:37 am

Jag har fått uppfattningen att ursprunget till upphovsrätten, alltså “copyright”, handlade om att kontrollera tryckandet av skrifter, inte om författarrätt. Men jag är självklart ingen expert, så om du (Rasmus) säger att det är fel så tror jag dig.

Det jag vill reagera mot är när man skyller liberalismen för effekter av en samhällsutveckling som snarast drar åt korporativism. Men vid närmare eftertanke är kanske Jan Wiklunds kommentar inte alls ett exempel på den villfarelsen; jag såg nog rött lite för snabbt.

#27 avadeaux on 15 March 2012 at 9:39 am

(Nu blev det oordning eftersom mitt kommentarskrivande drog ut på tiden. Hade inte sett laxsills kommentar och Rasmus svar på den när jag postade.)

#28 rasmus on 15 March 2012 at 10:52 am

År 1800 fanns liberalism och konservatism; författarrätten var då tvivelsutan liberal. Vid denna tid fanns ingen upphovsrätt och ingen korporatism.
Korporatismens genomslag kom först med 1930-talets kris, vilken allmänt uppfattades som liberalismens kris. Faktum är att den korporativa tendensen ofta förenades med ett ifrågasättande av auktorrätten (upphovsrätten), t.ex. kompositörens ensamrätt till framföranden, men den hängde även samman med utformandet av “närstående rättigheter” för musiker och skivbolag, vilka inte gavs formen av ensamrätt utan ersättningsrätt.

Det som idag brukar kallas för upphovsrätt är i praktiken en kombination av författarrätt från 1800-talet, auktorrätt från tidigt 1900-tal och närstående rättigheter som fick sin preliminära form på 1930-talet. Plus lite nymodigheter som sedan 1980-talet har införts för att reglera digital teknik, vilka delvis har resulterat i att de korporativa elementen i lagen har aktiverats på nya sätt.

(Ett hastigt försök att sammanfatta en snårig historieskrivning. För detaljer, se min kommande avhandling, Musikens politiska ekonomi.)

#29 Mårten Fjällström on 15 March 2012 at 2:04 pm

Vad gäller de tusenåriga traditionerna finns det en annan intressant tendens. När det gäller Thomas Malory (Le Morte d’Arthur) och andra samtida författare (Malory är 1400-tal, osäker på hur långt samtida sträcker sig här) så är det oklart vid första anblick vad de skrivit själva och vad de sammanställt av andra källor, eftersom de hävdar att allt är hittat i äldre böcker. Antar att det var ett sätt att ge berättelsen större trovärdighet.

#30 johan on 22 March 2012 at 11:24 am

Jan:
“…Kopiering var en akt av respekt. Det man inte respekterade fanns förstås ingen anledning att kopiera.”

Nja..Wagner stal hejdlöst av Mendelssohn trots att han föraktade honom och hans judiska stil. Wagner gick ganska hårt åt honom i Das Judenthum in der Musik men använde sig av honom i b.la Tannhäuser.
En skillnad mot t.ex Händel som också lånade vilt av musiker han inte respekterade, dock med den stora skillnaden att han höll deras verk högt. Fast riktiga Verk med stort “V” blev de inte förstås förrän han satt sin prägel på de..

#31 Jur. stud. P N on 22 March 2012 at 1:12 pm

Huruvida Wagner faktiskt var antisemit är diskutabelt, troligt är att hans pamflettutspel i frågan snarast var ett sätt att spela med i hans samtids diskussionsklimat.

Däremot är det tämligen odiskutabelt att hitlerismen i praktiken ville göra Wagner till en judehatande maskot och ett idealgermanskt exempel. Reclaim Wagner, säger jag.

I övrigt tycker jag att det är en bitvis hutlös och anmärkningsvärt historielös utredning som bloggartikeln kommenterar. Tyvärr är det alls inte ovanligt bland akademiska jurister att verkligheten och historien betraktas som rena (ovidkommande) fiktioner, emedan rättsreglerna används som ontisk materia i dess ställen.

#32 avadeaux on 24 April 2012 at 10:46 am

Jag hittade några användningar av “ära den som äras bör” från 1800-talet med Google Books. De handlar mestadels om helt andra saker än någon sorts upphovsrätt. Det bevisar kanske ingenting, men i frånvaro av belägg för upphovsrättstolkningen kan ju användning av uttrycket för andra saker stärka tesen att det inte är ursprunget.

Konungen i Hamlet bör enligt en analys från 1843 äras, för att han är kung antar jag, trots att han föga ärorikt “är en herre som bäst trifves vid bägaren och bordet, men nödtorftigt befattar sig med regeringsomsorger”.

Axel Oxenstiernas förträffliga moder bör äras för sitt milda sätt att behandla sina bönder till allas efterföljd, enligt predikolitteratur refererad i Svenska kyrkans sköna litteratur, 1866.

Nils Gårdsdräng bör, lätt sarkastiskt om jag uppfattar rätt, enligt en tafla från skånska folklifvet publicerad 1870, äras för att han väljer “aber” som sitt alias.

Det enda jag hittat som man möjligtvis skulle kunna hårdra till att handla om attribuering gäller Johann Dzierzon som bör äras för uppfinningen av den moderna bikupan, enligt Anwisning till biafwel efter Dzierzons method från 1862.

#33 avadeaux on 24 April 2012 at 10:56 am

Glömde tillägga att i samband med Dzierzons bikupa har författaren följande sympatiska resonemang: “Deßutom är det klart att allt som är förfärdigadt af menniskohand tarfwar förbättring och derför är underkastadt förändring och att alltså, såwida Oettls sätt att gä tillwäga skulle följas, det såkallade Dzierzons-bihuset slutligen blott skulle representera något jemförelsewis dåligt.”

Kommentera