Om barnsjukvårdens organiska sammansättning

Att fundera på resistenta bakterier i termer av politisk ekonomi är också en typ av kristeori. Idag återvänder mina tankar till samma ämne, fast från ett vardagligare håll. Jag är nämligen hemma med mitt sjuka barn. (Om jag hade haft en arbetsinkomst att förlora hade jag kunnat säga att jag “vabbar“.)

Sonen, två år, hostar rätt rysligt om nätterna. Det började i söndags med ett plötsligt tillslag av hög feber och ansträngd andning. Sånt händer med tvååringar – bara att gå till vårdcentralen, gratis för barn. Där tog de blodprov, kollade CRP, fann spår av inflammation. Fortfarande inga konstigheter. Barn har ett fruktansvärt militant immunförsvar som brukar kunna steka ihjäl de flesta patogener i en snabb och hög feberattack.
Läkaren sa åt oss att återkomma om inte febern avtog och lät boka ett återbesök åtta dagar senare. Precis som sig bör är sjukvården i Sverige restriktiv med antibiotika. Men för säkerhets skull skrev läkaren ändå ut ett recept på fenoximetylpenicillinkalium (Kåvepenin® Frukt) – om det skulle bli värre.

En dag gick; sonen blev bättre. Ännu en dag gick; han blev åter lite sämre. Vi ringde vårdcentralen, läkaren gav klartecken att inleda en antibiotikakur, jag gick förbi apoteket och köpte en flaska för 138 kr.
En kur ska pågå i tio dagar. Varje dag ska barnet svälja tre doser av den flytande sörja som påstås smaka frukt men i själva verket smakar svavelsyra. Vore han ett år skulle vi kunna trycka i honom sörjan. Vore han tre år skulle vi nog kunna truga i honom den. Men nu är han två år och ingetdera funkar. Våra försök slutade med att golvet typ täcktes med en blandning av tårar och penicillin. Många andra småbarnsföräldrar har gjort liknande erfarenheter med sina tvååringar.

Ännu ett samtal till vårdcentralen, som lät oss komma in och ta ännu ett blodprov. Detta visade att infektionen gått tillbaka så mycket att antibiotika faktiskt inte var motiverat. Skönt för sonen, som slipper trettio våldshandlingar från föräldrarnas sida (att tvinga i en annan människa medicin är givetvis våld). Skönt för oss föräldrar som slipper utföra dessa våldshandlingar. Bra för våra eventuella arbetsgivare eftersom antibiotikakuren skulle kräva tio dagars frånvaro. Samt inte minst – bra för mänskligheten att en onödig antibiotikakur kunde undvikas, eftersom sådana kan bidra till ökad resistens (enligt vissa är risken för resistens särskilt stor när kurer avbryts i förtid).

Ursäkta den långrandiga berättelsen. Här ska inte gnällas. Alla har gjort rätt och allt blir nog bra. Men det finns en politisk-ekonomisk sensmoral. Den kan förstås i termer av Karl Marx begrepp “organisk sammansättning” (som inte handlar om organisk kemi utan om samhällets organisering).

Det är förstås inte alltid en diagnos kan ersätta en medicinering. Men ibland är det så. I det här fallet räckte det med ett extra blodprov på vårdcentralen för att konstatera att sonen inte behövde ta penicillin. Att ta en blodprov går visserligen fort, men tar likväl personal i anspråk och kostar alltså ett antal skattekronor.
Att utan extra diagnos köra på antibiotika blir i praktiken ett sätt att rationalisera bort arbetskraft. Dessutom överförs kostnaden från landstingets budget till min privata plånbok. Pengarna som jag betalade för en flaska illasmakande Kåvepenin® blir till vinster för aktieägarna i Meda AB (som producerar antibiotikan) samt för Altor Equity Partners AB (som äger vårt lokala apotek).
Om landstinget drar ner på vårdpersonalen, kommer den logiska följden att bli att man blir mindre benägen att göra en extra diagnos och mer benägen att via telefon ge klartecken till antibiotika. Ett solklart fall av hur variabelt kapital ersätts av konstant kapital, för att tala med Karl Marx. Därmed stiger kapitalets organiska sammansättning. Processen brukar oftast förstås i termer av att “arbetskraft ersätts av maskiner”, men det kan lika gära handla om att arbetskraft ersätts av mediciner.

Redan här rör vi oss mot kristeoretiska domäner. Ökningen av kapitalets organiska sammansättning kan associeras till profitkvotens fallande tendens. Men jag tror inte att en kritisk kristeori behöver ta sådana vådliga omvägar. Det är ju uppenbart att överanvändningen av antibiotika leder till en global medicinsk kris (som den borgerliga kristeorin föredrar att begripa i moraliska termer).

I den ekonomiska ekvationen ovan – där skattekronor sparas in och magiskt dyker upp som vinster på börsen – finns det minst två negativa externaliteter. En liten och en stor.
Den lilla externaliteten består av tio dagars sjukfrånvaro, betald av Försäkringskassan, enkom motiverat av att barnet måste ha i sig medicinen vid de rätta tidpunkterna och att det då krävs en förälder för att utföra våldshandlingen. Det skulle i princip även kunna ske på dagis, om vi tänker oss en sjukdom där det saknas smittorisk. Men det är tveksamt om dagiset skulle acceptera detta eftersom det ju lägger en extra arbetsbörda på personalen – särskilt om medicinen smakar så jävligt att det krävs våld.

Den stora negativa externaliteten består i att varje onödig antibiotikakur bidrar till den globala tillväxten av resistenta bakteriekulturer. Visst finns det i svensk vård en stor medvetenhet om att undvika överförskrivning. Men vad allt detta visar är att “överförskrivning” bara kan definieras i relation till vilka resurser det finns för att göra ordentliga diagnoser.

Att minska överförskrivningen av antibiotika kräver mer personal i vården. En oundviklig konsekvens skulle bli lägre vinster för vissa läkemedelsföretag. Samt gladare barn.

11 kommentarer ↓

#1 Mats Deland on 8 March 2012 at 2:29 pm

Och sen kan man ju fundera på om bestämmelsen att enbart den billigaste medicinen får skrivas ut leder till att mer illasmakande mediciner används med ökande våldsnivå mot barn som följd.

#2 Daniel Pargman on 8 March 2012 at 2:37 pm

Elegant analys (“arbetskraft ersätts av mediciner”), och ur en vinkel som åtminstone jag inte tänkt på trots att jag är småbarnsförälder två gånger om.

#3 Niels Möller on 8 March 2012 at 3:29 pm

Angående Kåvepenin: När vårt barn behövde det häromåret köpte vi den icke-smaksatta sorten (har inte hört talas om “fruktsmak” förr). Enligt säljaren på apoteket var det ingen idé att blanda med någonting, resultat smakar förjävligt oavsett vad man gör.

Men det visade sig att det faktiskt funkade att blanda med julmust.

#4 Diogenes on 8 March 2012 at 7:26 pm

Jag har aldrig fattat det där med ökningen av kapitalets organiska sammansättning. Den konstanta delen ökar väl på bekostnad av den variabla? Kan en “sammansättning” öka över huvud taget?

#5 Alexander Ekelund on 8 March 2012 at 9:06 pm

Spännande iakttagelse och analys Rasmus!

#6 rasmus on 8 March 2012 at 9:31 pm

Diogenes: Du har rätt – “organisk sammansättning” är ju i sig ingen språklig skönhet och än värre blir det när sammansättningen påstås öka eller minska. Jag kan inte på rak hand minnas om Marx verkligen uttrycker sig så, men har för mig det. Strikt begreppsligt är det tämligen solklart vad som avses men språkligt (och pedagogiskt) blir det fail.

#7 Marcus on 9 March 2012 at 8:46 am

Det blir ännu mer komplicerat om man vet att ett starkare antibiotika (bredare spektrum) som heter amoxicillin smakar godis och är lätt att få i barnen. Ska man då använda detta som ger ännu större påverkan på bakterieresistensen, eller ska föräldrar vabba för att tvinga i barnen en sort som inte ger så stor miljöpåverkan?

#8 Marcus on 9 March 2012 at 8:52 am

För att inte orsaka missuppfattningar: antibiotikaresistens är ett problem som uppstår när det används för mycket i samhället. Då blir bakterierna generellt tåligare i hela samhället. I varje enskilt fall spelar det sällan roll för individen om man får en dos antibiotika.

#9 rasmus on 9 March 2012 at 9:27 am

Givetvis är överanvändningen av antibiotika ett problem på samhällelig nivå. Vad som gör frågan så intressant är att bakterierna inte stannar vid nationsgränser. Överanvändning i ett land leder i princip till problem för hela resten av världen. Därför blir situationen i Grekland – se en av länkarna från inlägget ovan – extra intressant. Att EU tvingar Grekland till brutala nedskärningar i sjukvården förbättrar knappast förutsättningarna för att minska den stora överskrivning av antibiotika som uppges ske där.

#10 gabrielle björnstrand on 12 March 2012 at 7:12 pm

Jag känner igen den här förskrivningsmanin, från eftervård – som det så vackert heter – efter en liten stroke. När man upptäckt att jag kunde tala och tänka som förr, men hade en stor kvardröjande trötthet, satte man genast in återkommande påbud om glad-piller (extra liten dos förstås, bra för din hjärna, baby. Ja, och skitbra för läkemedelsjättarna som nu har 20% av befolkningen på g i snabbkurerna).

Jag envisades i ett år, och gör fortfrande – med att jag inte vill ha legat uppåttjack. De gånger – typ fyra dar – jag provat, mådde jag visserligen lite mer aktivt, speedad, men så pass speedad att jag inte kunde sova. Maskinen rullar. Med antibiotika eller lyckopiller – bara inte med tillräcklig tid och hjälp.
Jag vet att du har mycket smartare och mer belästa beteckningar på det här, och det är bra. Men i grunden handlar det ju om detta: var lönsam lille vän, och det så jävla snabbt som möjligt. Svälj!

#11 kbjohansson on 12 March 2012 at 8:17 pm

Så trevligt att höra, nåja läsa, någon som besvärat sig med att smaka på den vedervärdiga penicillingojan. Tilläggas kan att bakterier nuförtiden mera sällan kan bekämpas med preparaten ifråga.

Kommentera