Tankar om kvartettväsendet och Beethoven

Andra må gå igång på Ode an die Freude, alltså den sista satsen i Beethovens sista symfoni (1823) där han fläskar på med symfoniorkester och kör. Själv rörs jag inte en tum.

Annat är det med hans sena stråkkvartetter (1825–26): Spätstil Beethovens ställd på sin yttersta spets. För Adorno utgör detta kanske den mest historiska av all musik.

Napoleon hade just dött; Hegel hade fått sin professur i Berlin och publicerat sin rättsfilosofi. Beethoven var född samma år som Hegel och ägnade sig på ett underligt sätt åt samma problematik rörande individ och historia. Det kanske han även gör i symfonierna, men symfoniorkestern utgör inget adekvat medium för den problematiken.

Stråkkvartett, kammarmusikverk för två violiner, altviolin och violoncell, tillik namn på den fyrhövdade ensemblen. S. kan på ett idealiskt sätt förena klanglig balans och homogenitet med långtgående individualisering av de fyra stämmorna och intar alltsedan slutet av 1700-t. den främsta platsen bland kammarmus. ensembleformer.
/…/
Hos Beethoven intar s. som instrumentalform en viktig plats mellan symf och pianosonaterna. /…/ I sina sista s. op. 127, 130–133 och 135 har Beethoven skapat en på en gång esoterisk och höggradigt subjektiv, nästan övermogen konst, som saknar motsvarighet i hela kammarmusiklitt.

Sohlmans musiklexikon (1952)

Personligen har jag ett svårt förhållande till det långa 1800-talets musik, alltså till kärnan av den kanon som kallas för “klassisk”. Det var åratal sedan jag satte min fot på ett konserthus och när jag lyssnar på P2 är det inte ovanligt att jag låter det bli en övning i hat eller åtminstone en passionerad ambivalens, riktad mot valda delar av det långa 1800-talet. Stundtals kan jag ha stora svårigheter med symfoniorkestern som konstellation, liksom med pianot som instrument.

Stråkkvartetten, däremot! Ju mer jag begrundar min respekt för kvartettväsendet, desto klarare inser jag i vilken utsträckning det faktiskt är satt på undantag. Visst händer det att stråkkvartetter spelar på konserthus, men det är i stort sett allt. Och att stråkkvartetter ska spärras in i konserthus är strikt talat onödigt, eftersom de inte kräver sådan akustik.

Konserthusen är byggda för symfoniorkestrar och är omöjliga att flytta från sin plats i storstadskärnor; stråkkvartetten är däremot en eminent mobil form, som gjord för att nå ut via gamla biografer i förorter och småstäder. Ändå sker det inte.

Symfoniorkestrarna fick för några år sedan en särskild statlig utredning (SOU 2006:34), med uppdraget att “främja ett brett utbud av orkestermusik med vid spridning”. Motsvarande ambitioner saknas vad gäller kammarmusiken och dess särskilda ensembleformer. I den senaste stora kulturutredningen (SOU 2009:16) får man söka förgäves efter ord som “kammarmusik” eller “kvartett”. Däremot upprepas konstaterandet om hur viktigt det är med symfoniorkestrar.
Inte heller omtalas stråkkvartetten i SOU 2010:12, alltså den utredning som låg bakom inrättandet av Statens musikverk. En sökning efter “stråkkvartett” på myndighetens webbsida ger noll träffar!

Vad som utspelar sig i Beethovens sena stråkkvartetter är, enligt Adorno, att individens subjektiva frihet slits loss från den objektiva verkligheten, så att den öppet framstår som en illusion. I förlängningen omöjliggörs upplysningens humanism och dess tanke på historiska framsteg. Hörbar blir denna förlängning för Adorno som en process som inleds hos Beethoven på 1920-talet och når en slutpunkt ett sekel senare hos Schönberg. Musiken som kommit därefter – vår tids musik – framstår då som posthistorisk och posthuman, skriver musikvetaren Rose Rosengard Subotnik.
Här skjuter Beethoven över det hegelska målet med smått kusliga resultat. Tidigare i sin karriär hade han snarare befunnit sig på en kantsk planhalva. Adorno hör en parallell till Kant varje gång som den tidigare Beethoven höll fast vid att reprisera avsnitt inom sonatformens ram.

Taktkänslan har nämligen sitt precisa historiska ögonblick. Det är det ögonblick då den borgerliga individen blir fri från det absolutistiska tvånget. Ensam och fri svara den från och med nu för sig själv, samtidigt som de av absolutismen utvecklade formerna av aktning och hänsyn, berövade sin ekonomiska grundval och sina undertoner av hot, ännu har tillräcklig makt över sinnena för att göra samvaron inom utvalda grupper av uthärdlig. Denna egentligen paradoxala förening av absolutism och liberalitet kan liksom i “Wilhelm Meister” iakttas i Beethovens hållning till de nedärvda kompositionsmodellerna, ja ända in i logiken, i Kants subjektiva rekonstruktion av de objektivt bindande föreställningarna. Beethovens regelrätta repriser efter de dynamiska genomföringarna liksom Kants deduktion av de skolatiska kategorierna ur en medvetandets enhet är i en eminent betydelse “taktfulla”. En förutsättning för takt är den redan brutna men trots allt ännu levande konventionen.
/…/
Takt är en avståndsbestämning. Den består i medvetna avvikelser.

Theodor W. Adorno: Minima Moralia, § 16

In essence, Adorno interprets the third-period style as a critique of the second-period one. /…/
What Beethoven is beginning to sense in the second-period style, according to Adorno’s analysis, is that individual freedom is an illusion, or at least a problem. /…/
Though no longer revealing itself physically in the self-unfolding of logical transitions, the third-period subject is nevertheless sensed acutely in the absence of a mediating center between extremes, in the escape of transitions from between colliding contradictions, and in the spaces, ruptures, and silences that individualize the late style, and above all the late quartets, for Adorno.

Rose Rosengard Subotnik

Unlike Parmenides, Beethoven apparently viewed weight as something positive. /…/
necessity, weight, and value are three concepts inextricably bound: only necessity is heavy, and only what is heavy has value.
This is a conviction born of Beethoven’s music, /…/
Beethoven’s hero is a lifter of metaphysical weights.

Milan Kundera: Varats olidliga lätthet

Tyngdens betydelse kan annars kopplas till Beethovens dövhet, som slog till uppifrån och ner. Halvvägs bort från hörselvärlden hörde han bara de längre frekvenserna. Detta kan i sig ha givet en viss påtaglighet åt frågan om subjektivt och objektivt, lätthet och tyngd, kan man tänka när man lyssnar på hans storartade stråkkvartett i ciss-moll. Det är en tyngd som existerar i pauser och riktningsskiftet – en annan tyngd än tyngden av en orkester, en kör och ett hus.

Om det är nödvändigt att avsluta en tankesamling med en poäng, får det bli denna: för ut stråkkvartetterna till förorterna!

15 kommentarer ↓

#1 Mats Henricson on 5 March 2012 at 12:24 am

Hehe, påminner mig om vad min gode studiekompis från Uppsala, Christer Lindqvist, brukade säga: “1800-talet är ett förlorat århundrade för klassisk musik”. Själv var han naturligtvis Bach-anhängare, och skrev egna fugor.

#2 rasmus on 5 March 2012 at 12:27 am

Jag är ju i grunden barockreaktionär, har varit det sedan barnsben. Att lyssna på stråkkvartetter känns ibland som att göra ett övertramp in i framtiden.

Men det är extremt 1800-talsmässigt att hävda att 1800-talet var ett förlorat århundrade för den klassiska musiken, eftersom det var 1800-talet som uppfann “klassisk musik” – en sådan tanke vore djupt främmande för Bach. (Adorno skriver f.ö. högintressant även om Bach; delvis i hans efterföljd finns Susan McClary som skriver roligt; jag vet f.ö. inte varför detta ämne får mig att använda semikolon).

#3 Axel on 5 March 2012 at 1:06 am

Apropå kvartetter – och nu skyndar jag friskt förbi den filosofiska aspekten som jag, som inte hört musiken i fråga, kände passerade över huvudet – så är det helt klart synd att den potential som finns i små ensembler går förlorad. Jag kan tänka mig att de musiker som spelar musiken till yrket jobbar i något konserthus, och därför väljer en lokal (typ studio 2) i anslutning till denna för sina framföranden. Man ska inte göra sig illusioner om att musikerna har så mycket till val heller. Det blir som sagt en fråga om offentliga satsningar på ‘riktig’ musik, vilket inte står speciellt högt på makthavarnas dagsordning.

#4 Robin Iversen Rönnlund on 5 March 2012 at 7:27 am

Jag är också ett stort fan av stråkkvartetten — tycker att mycket av den musik som framförs av stråksektionen i en symfoniorkester mycket väl skulle kunna reduceras till fyra personer.

Dock så är ju stråkkvartett något av det borgerligaste som finns i min värld.

#5 Viktualiebrodern on 5 March 2012 at 8:22 am

Måste rota reda på Daniel Levitins “This is your brain on music” igen.

Om Adorno urskiljer filosofi och politik i takt, så relaterar Levitin till hjärnans belöningssystem och evolutionen.

Från evolution till politik via Levitin och Adorno!

#6 rasmus on 5 March 2012 at 1:15 pm

Stråkkvartetten är förvisso grundligt borgerlig, men det är pianot också – i ännu högre grad. Liksom givetvis symfoniorkestern.
En sympatisk sak med kammarmusiken (som jag inte tog upp här) är frånvaron av dirigent i en tid då dirigentkulten svämmar över alla bräddar.

#7 avadeaux on 5 March 2012 at 2:23 pm

Rekommenderar du någon särskild inspelning? Jag upptäckte stråkkvartetter genom Bartók, men har aldrig kunnat koncentrera mig på Beethovens, trots att jag verkligen försökt, mest med en Alban Berg-kvartetteninspelning av no 12–16.

#8 Simon Winter on 5 March 2012 at 4:39 pm

Tack för entusiastiskt inlägg. Har under dagen stått och övat på Beethoven op 130 (vars Cavatina utvaldes att vara med på rymdfärden på Voyager, så att även utomjordiska musiknjutare skulle få del av den döve gamle Beethovens klangvärld…)

#9 MB on 5 March 2012 at 6:44 pm

Det skriver du bara för att du inte var och lyssnade på spanska 15-maj rörelsens annektering av Beethoven förra året: http://www.4shared.com/video/edwEllsJ/_Solfonica_15O.html

;-)

#10 Iggy Drougge on 6 March 2012 at 3:54 am

Stråkkvartetter är inte i lika stort behov av offentligt stöd som symfoniorkestrar. Som Rasmus själv skriver kräver kvartetten inga särskilda lokaler med särskild akustik. Hela kvartetten kan transporteras på tunnelbanan, uppträda lite var som helst och är så pass liten att den inte ställer så höga löneanspråk. Fyra pers är ett typiskt rockband, och de brukar inte heller kräva särskilda stödordningar.

#11 Kristian J on 6 March 2012 at 3:52 pm

Detta är väl ingen musikblogg, men jag skulle gärna vilja hitta någon. Vet nån till någon Typ “Vänner av Bach” . Jag tycker ju äldre musiken är desto naturligare känns den. Lite konstig är det nog den åsikten.
Vad gäller Beethoven tycker jag nog att den 3 symf.är den bästa. Rytmisk, drivande. ……….så har vi pianokonserterna!

KKJ

#12 Axel on 6 March 2012 at 7:00 pm

Jag tycker att vi ska lägga ner konserthuset, operan, nybrokajen 11 och berwaldhallen och istället bygga små myspyshus i norrland och satsa på tiomannabrass som bara får spela Gabrieli eller äldre musik. Eventuellt Monteverdi. Barock och såna nymodigheter borde hålla sig till p3. Det är tragiskt att en så kort period på bara några århundraden ska dominera vårt musikliv över tusentals år av bortglömd musik. ;)

I övrigt vill jag försiktigt tycka att din skildring av dirigentkulten är lite väl svulstig. Man ska inte förringa dirigenten. Det är fruktansvärt svårt att dirigera, och om man ska spela Mahler eller Ligeti, vilket jag absolut tycker att man ska göra, är det en nödvändighet. Om man har en konstnärlig ledare med ‘dålig smak’ tvingas även den ‘bästa’ av orkesterns musiker att spela ‘osmakligt’. Därför kan det vara vettigt att göra reklam för att den där killen med bra koll på Strauss’ tempi och balans är den som dirigerar när det ska spelas Ein Heldenleben, till exempel. Man får väl anta att publiken som känner igen namnet på dirigenten redan är införstådd i hur bra eller inte orkestern är.

Det är även möjligt som en ganska rolig tanke att göra reklam för enskilda medlemmar. Till exempel radiosymfonikernas nyförvärv i trombonsektionen från hovkapellet förra säsongen. Men jag antar tyvärr att Esa-Pekka säljer mer konsertbiljetter än vad vackra brassklanger gör.

#13 Henrik Summanen on 15 March 2012 at 9:51 am

Men man kanske inte ska glömma bort att situationen för dåtidens tonsättare var lite annorlunda än vad den är idag. De som skulle framföra musiken var inte alltid av samma höga klass som man idag med lätthet kan finna, och (även om det är tydligt att man under 1800-talet i allt högre grad hade tillgång till proffsmusiker) att det i många fall inte lät riktigt som de hade tänkt sig. Detta fenomen existerar ju även under 1900-talet, när Sibelius tvingas skriva om sin violinkonsert eftersom kadensen (och lita annat) anses “ospelbart”, ett faktum som förstås inte var sant, vilket tonsättaren själv förstås kände till eftersom han var violinist. Bachs Brandenburgerkonserter sägs ha samma ursprung: bra orkester = välskrivet material).

Men det är ändå någonting med just den “stora” formen som alltid skämmer de klassiska tonsättarna, och att de i stort sett aldrig är i sitt “esse” när det är stor setting på instrumentariet. Bach är bäst för soloviolin, Beethoven för stråkkvartett, Mozart för pianokonserterna (var han solist själv?) etc. Det är väl bara Wagner som är bäst i storformat, och det var ju inte mycket annat han skrev heller. När Schönberg likviderar den stora orkestern efter Gurrelieder når han ju liksom kulmen både för orkesterstorlek och tonalitet. Idag är det sällan de stora orkesterverken som släpper fram nya tonsättare, och det beror kanske främst på att det är lite anakronistiskt att skriva för symfoniorkester (bara ordet!).

#14 Mot den klassiska musiken | Pressyltaredux on 11 June 2012 at 12:52 pm

[…] Fleischer har skrivit om detta tidigare, högintressant som vanligt, men ur en något annorlunda synvinkel än min. Jag har väl i […]

#15 Cernael on 15 November 2012 at 11:45 pm

“Hörbar blir denna förlängning för Adorno som en process som inleds hos Beethoven på 1920-talet och når en slutpunkt ett sekel senare hos Schönberg.”
Ehm. 1820-talet ska det vara.

Kommentera