Entries from February 2012 ↓

Kring 2007–2008 inleddes ett internationellt uppsving för hackerspaces. Den praktiska entusiasm som manifesteras i ett stort antal rum, har följts av ett växande teoretiskt intresse vars utgångspunkt har varit att hackerspaces står för någonting bra, även om det kanske skulle kunna göras bättre. Mellan människor som engagerats sig i hackerspaces har det funnits en viss gemenskap.

Efter knappt fem år verkar denna första fas vara slut. I den andra fas som tar sin början under 2012 är det inte längre självklart att alla jobbar i samma riktning eller delar vissa ideal. Konflikter uppstår, på ett sätt som sedan ett par veckor har manifesterats via bloggen DEMILIT.

Resumé:
Darpa är namnet på en myndighet som är underställd USA:s försvarsdepartement. De sysslar med att utveckla teknik åt den amerikanska militären. I februari 2011 blev det känt att Darpa hade anställt den välkände hackaren Mudge, med uppdrag att hitta sätt att förhindra läckor likt den som Brian Manning misstänks för. Via denne Mudge kungjordes att Darpa var redo att finansiera de hackerspaces som ägnar sig åt säkerhetsfrågor av militärt intresse.
Cory Doctorow tyckte att detta lät toppen. Han lät kommentera saken genom att kopiera in följande ord på Boing Boing:

Maybe some lucky hackerspace will get some money to make drone swarms.

Efter ett knappt år, i januari 2012, kom ett pressmeddelande:

O’Reilly Media’s Make division, in partnership with Otherlab, has received an award from The Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA) in support of its Manufacturing Experimentation and Outreach (MENTOR) program. The team will help advance DARPA’s MENTOR program, an initiative aimed at introducing new design tools and collaborative practices of making to high school students.
Makerspace, developed by Dale Dougherty of O’Reilly Media and Dr. Saul Griffith of Otherlab, will integrate online tools for design and collaboration with low-cost options for physical workspaces

Både Make och Boing Boing får anses vara mycket tongivande för hackerkulturens samtida popularisering. Och ingen av dem vill kommentera farhågorna om att USA:s militär vill ta hjälp av hackers som ett led i sin massiva satsning på obemannade flygfarkoster. Som dödar folk.

Det är en sak att ta emot pengar av Darpa. Att ta emot pengar och vägra prata om saken är i vilket fall ytterst suspekt. Liksom att tipsa om möjligheten att få pengar från Darpa och sedan vägra prata om saken. Cory Doctorow höll förvisso ett alldeles strålande föredrag på 28C3. Men i det här fallet har han hittills sällat sig till det mindre sköna gänget.

Skiljelinjen dras nu upp i rask takt. Härom dagen publicerades en intervju med Mitch Altman, hackaren som fått rollen av en missionär eller rentav gudfader för nya hackerspaces runt om i världen. Han har tidigare haft en hel del att göra med kretsen kring Make, men förklarar nu att samarbetet måste brytas:

I told them I couldn’t continue to do what I’ve been doing with them at Maker Faire, because they had accepted a grant from Darpa. They’re a fantastic organization that have done so many amazing things for me and for many other people, and will continue to do so. But I just think it’s incredibly unfortunate that they’re accepting money from DARPA. They don’t need that money.

Ytterligare tongivande figurer kan nog förväntas ta avstånd från samröre med militären. Jag är tämligen säker på att den principfaste Jacob Appelbaum kan räknas dit. Att den tyska hackerscenen kring CCC motsätter sig militarisering behöver knappast nämnas.

Hittills liknar detta en gryende splittring inom den amerikanska scenen. Frågan är vilken skepnad frågan tar sig när den får internationella dimensioner. Förhoppningsvis inte en trist klyfta mellan amerikaner och européer, utan någonting mer stimulerande än så. Vi kommer nog att få se innan detta år är slut.
Klart är “hackerspace” är ett begrepp som kommer att förlora en viss lyster, när det successivt står klart att ett hackerspace de facto kan vara engagerat i krigföring.

Förståelserna av krisen befinner sig i konflikt, men det är inte självklart på vad sätt denna konflikt i sig skulle vara “politisk”. Även om olika kristeorier kan antyda olika politiska handlingsriktningar, räcker det knappast att sortera dem i “höger” och “vänster”. Isobel Hadley-Kamptz skriver:

Inför denna kris som kan leda till Europas politiska och ekonomiska sammanbrott hjälper inte höger och vänster för att orientera sig. The Economists analys är snarlik Vänsterpartiets Jonas Sjöstedts, Björn Elmbrants beskrivning av eländet ligger inte så långt från liberale författaren Johan Norbergs. Precis som alltid i EU-frågor blir konfliktlinjerna andra och rör sig längs centrum-periferi, etablissemanget mot resten.

Skiljelinjerna är fler än så. Den citerade formuleringen utgår från att eurokrisen är en annan kris än den finansiella kollapsen hösten 2008. En lång kris eller två relaterade kriser – där finns ännu en skiljelinje, med flera möjliga positioner beroende på hur man tänker sig den rådande krisens längd.
En mer fundamental kristeori är att den rådande krisen utbröt redan på 1970-talet, men i begränsad utsträckning kunde skjutas undan och framåt. Konsekvensen blir då att “eurokrisen” måste betraktas som ett symptom, inte som en kris i sig.

Här har vi börjat skissa på en distinktion mellan “borgerlig” och “radikal” kristeori. Den borgerliga kristeorins två huvudlinjer – vilka dominerar massivt i det offentliga samtalet – kallar vi för “högerborgerlig” och “vänsterborgerlig”.
Gemensamt för de borgerliga kristeorierna är att de i grunden betraktar krisen som en finanskris, vars verkningar sprider sig till den reala ekonomin. “Tillväxt” är ingen kategori som problematiseras, utan det normaltillstånd som måste återställas.
För att stoppa krisen pekar de borgerliga kristeoretikerna på olika åtgärder som antingen är av inflatorisk eller deflatorisk natur. Inom den borgerliga kristeorins ramar framstår en mer inflatorisk politik som “vänster” eller “keynesiansk”, medan en deflatorisk politik betraktas som “höger” eller “tysk”. I praktiken framställs oftast en kombination av inflatoriska och deflatoriska åtgärder som den enda vägens politik. Att rätt politik kan lösa krisen står utom tvivel, enligt det borgerliga synsättet.

I den svenska offentligheten företräds en högerborgerlig kristeorin av Johan Norberg, medan Björn Elmbrant är en vältalig förordare för vänsterborgerlig kristeori. Att deras tankar ofta visar sig samstämmiga är alltså inte särskilt konstigt.
Björn Elmbrant har just utkommit med en ny bok: Europas stålbad. Krisen som slukar välfärden och skakar euron. Den är troligen läsvärd, med tanke på att han tidigare skrivit Dansen kring guldkalven som är en exceptionellt läsvärd bok om IT-bubblan. Björn Elmbrant står dock med båta fötter inom sitt vänsterborgerliga ramverk.

Den likasinnade Petter Larsson skriver i en recension att det “slutligen finns ett par idéer som skulle kunna rädda oss ur krisen”. Att det finns en räddning – närmare bestämt: en politisk räddning på ett ekonomiskt problem – är ett grundantagande för all borgerlig kristeori. Räddningen är enligt Elmbrant/Larsson av inflatoriskt slag: “Den europiska centralbanken, ECB, kan ges rätt att trycka pengar och själv låna ut.”

Men inget av detta är politiskt möjligt, tror journalisten och debattören Björn Elmbrant i sin nätta, essäartade reportagebok Europas stålbad. De länder som har god ekonomi, som Tyskland, och för den delen också Sverige, har inget intresse av att få höjda räntor via euroobligationer. Dessutom finns en stark tysk rädsla för inflation, grundad i mellankrigstidens erfarenheter, som sätter stopp för idén om att trycka mer pengar.
Återstår: det politiskt möjliga – stålbadet.

Därmed har krisen omdefinierats från en “ekonomisk” till en “politisk” kris – en typiskt vänsterborgerlig manöver. Även om det må ligga en hel del i resonemanget, finns det samtidigt någonting som är systematiskt uteslutet.
Borgerliga kristeorier kan inte tänka “politisk ekonomi“, utan inskränker sig till relationer mellan “politik” och “ekonomi”. Hur denna relation bör se ut kan de ha olika uppfattningar om, men de är lika överens om att ekonomin måste växa som de är oförmögna att konkretisera vad som växer i tillväxten.

I veckans nummer av Fokus finns ett stort fyrdelat reportage om Facebook, signerat Maggie Strömberg. Jag fann det på flera sätt vara upplysande. Särskilt det besök i Luleå som ligger i mitten.

Luleås politiker är inte så lite uppspelta över att Facebook bygger en serverhall i deras kommun. De rabblar fraser om “den nya, digitala industrieran” och drömmer om att bygga “ett svenskt Silicon Valley”. Antagligen tror de själva på det.
Inte för att någon kan förneka att Luleå i första hand är valt på grund av dess två naturresurser: kyla och vattenkraft. Indelningen av Sveriges elmarknad i fyra prisområden har troligtvis bidragit. Och så ska vi inte glömma de 105 miljoner kronor som regeringen valde att donera till Facebook. Att kommunen kringgår offentlighetsprincipen genom att endast äga 49 % av bolaget Luleå Näringsliv uppges också ha varit något som uppskattades av Facebook.

Förhoppningarna är att Facebook ska “skapa jobb”, som det heter. Antalet anställda i serverhallen kommer att ligga mellan 30 och 60. Att skapa ett enda jobb i Luleå kostar alltså staten omkring 2 miljoner kronor.

“Men det kommer också att bi kringtjänster, som bevakning till exempel”, säger chefen för Luleå Näringsliv. Kom ihåg detta: den nya, digitala industrieran handlar om att folk i uniform ska jobba natt med att bevaka taggtrådsstängsel runt en folktom serverhall, vars inre verksamheter styrs från en helt annan plats.

Pratar man med luleborna inne i centrum kan man göra en tydlig åldersseparation. De medelålders är glada att kommunen tänker nytt, tror att det kan ge jobb och pratar gärna om det där varumärket. /…/
Pratar man med tonåringarna låter det annorlunda. /…/
Ingen håller med de äldre om att det skulle vara något coolt med Facebook i stan. 19-åriga Sophie Andersson förstår inte varför det skulle vara viktigt att gillaknapparna lagras i en hall i hennes kommun.
– Det spelar ingen roll var det ligger. Facebook är lite som Gud, det finns överallt.

Maggie Strömberg noterar efter sina samtal med politiker i Luleå: “Kan man inte mäta siffror, kan man alltid tala varumärke.” Jag uppfattar det som en direkt referens till hennes reportage om “den svenska musikexporten” i tidningen Novell häromåret. Vilket i sin tur byggde på min forskning i ämnet, även om den inte refererades.
Vad jag har visat är att 1990-talets vurm för svensk musikexport först motiverades av uppblåsta förhoppningar om antalet jobb som skulle skapas av skivbolagen. När siffrorna inte längre kunde göras pålitliga, övergick politikerna till att i stället tala om att musikexporten stärker “varumärket Sverige“, vilket möjligen kan leda till fler jobb i den traditionella exportindustrin. Någonting liknande kommer troligtvis att ske i Luleå. När det visar sig att serverhallen inte ger fler jobb än en vårdcentral, övergår politikerna till att snacka om hur Facebook säljer stål.

Samtidigt i centrala Stockholm sitter ett hundratal anställda – fler än vad Facebook någonsin kommer att ha i Luleå – på ett öretag som utvecklar spel för Facebook. De har nått stora framgångar med “Bubble Witch Saga”. Framgången grundar sig i att noggrant avväga varje spelmoment för att skapa maximalt beroende. Ett slags informellt forskningsprojekt kan sägas pågå, i det att konkurrenterna lär av varandra. Steg för steg blir de allt bättre på att suga åt sig allt mindre stycken av fragmenterad livstid.

Till slut lyckades de komma på vad som gjorde att ett spel funkade. Det skulle gå snabbt att lära sig. Banorna skulle vara korta så att det gick att spela några minuter, sedan läsa en artikel, chatta med en kompis eller skriva en statusuppdatering.

Bubble Witch Saga har, precis som Farmville, kvinnor över 25 år som målgrupp. Intäkterna kommer av att fem procent av användarna betalar pengar för att få hjälp att komma vidare bland banorna.

Facebook tar 30 procent i provision. Det har blivit en slags standard i branschen, sedan Apple införde den i Appstore. /…/
Provisionen är viktig för Facebook. Hur viktig blev klart först när Facebook lämnade in sin ansökan om börsnotering i förra veckan. Zynga, företaget som står bakom Farmville och 65 andra spel, stod för omkring 12 procent av Facebooks inkomster förra året.

Enligt de officiella siffrorna får Facebooks 85 % av sina intäkter från annonser, medan övriga 15 % är pengar som användare betalar till spelföretag. Men under våren förväntas att de visar upp något sätt att få ut mer inkomster från mobilanvändarna.

Avslutningsvis intervjuas designern Rasmus Andersson som startade Spotify och nu jobbar på Facebook. Han framstår utan överdrift som en äkta sektmedlem.

Han kallar pengar för “en teknisk funktion”, som behövs för att kunna utveckla nya produkter.
– Vi gör det här för att vi tror på detta och för att vi spelar en stor roll i samhället. På ett sätt skulle man kunna säga att det vi jobbar med är att försöka att få alla människor i världen att prata med varandra. Att öppna upp världen.
Han låter som Mark Zuckerberg. Tillsammans med börsintroduktionsansökan skickade han ett långt brev som underströk att användarna kommer att vara i fokus framöver, inte pengarna.
– Vi bygger inte produkter för att tjäna pengar, vi tjänar pengar för att bygga bättre produkter, skrev han.

Det är en totalitär vision. Troligtvis tror sektmedlemmarna själva på den.

Ännu hör vi inte sådana ord från Näringsdepartementet eller från Luleås kommunpolitiker. Men det kanske kommer den dagen som det visar sig att miljonerna till serverhallen var som att slänga pengar i sjön.
När det inte går att peka på skapade jobb och inte heller låter särskilt trovärdigt att Facebook skulle främja svensk stålexport. Då kommer politikerna att säga: “Vi skänkte inte pengar till Facebook för att skapa jobb, vi skänkte pengar för att Facebook spelar en stor roll i samhället.“

Innehållet i en bok har ingen omedelbar koppling till försäljningen av densamma. Tvärtom. Kopplingen mellan innehåll och försäljning är förmedlad (medierad) på ett komplext vis.

Att en bok blir såld är alltid resultatet av att dess titel har snurrat runt i olika medier. Till detta bidrar innehållet, men inte så direkt att läsarnas uppskattning låter sig översättas till försäljningssiffror.
Bokmarknaden bygger på att boken i allmänhet är en engångsprodukt. Man köper först och läser sen. Därav mitt försök i Boken & Biblioteket att analysera bokens dubbelkaraktär (metadata och innehåll).

Johannes Nilsson berättar om hur han åren 1997–99 utgav sitt fanzine Schipperke i en fallande upplaga från 200 till 30 kopierade exemplar. Det var innan print-on-demand, innan nätbokhandlarna, innan användardrivna rekommendationer och entusiastiska bloggosfärer.
Sedan dess har det blivit oerhört mycket lättare att ge ut egna trycksaker. Man behöver inte längre ta den risken som det innebär att investera i en upplaga. Man behöver inte längre klistra kuvert utan kan överlåta distributionen åt Bonnierkoncernen. Och böcker kan få uppmärksamhet nästan av sig själva då rekommendationerna sprider sig från läsare till läsare som postar länkar och ger tummen upp. Johannes Nilsson valde i detta nya medieklimat att återstarta utgivningen av Schipperke och såg till att få sina länkar exponerade i s.k. sociala medier. Resultatet blev en försäljningssiffra på 30 exemplar. Hans analys av detta är värd att fundera över:

Enkelheten att publicera sig innebär att trängseln ökar, och detta gäller på såväl kultursidor som i min egen hjärna. /…/
Chansen att jag klickar på något ökar dock en smula om tillräckligt många länkar, om inte annat för att fatta vafan det är det tjatas om. Detsamma gäller riktig media: om läser jag någon enstaka recension av någonting har jag i regel glömt bort namnet innan jag pallat kolla upp det. Ett radioinslag, eller ens en recension i DN, ger helt enkelt inte tillräckligt mycket uppmärksamhet för att räcka upp till den där platån där man tjäna pengar värda att tala om. Ska det till mer än så, så ska det twittras

Och Mats Jonsson, återigen:

Vill man kränga böcker som inte är deckare måste man numera, något hårdraget, skapa debatt
/…/
Sedan har vi dessutom det där med att köpa böcker som inredningsdetaljer.

Sammanfattningsvis kan vi då räkna upp fyra möjligheter som kan få en bok att sälja i ett antal som överstiger en fanzineupplaga.

1. Jättestor reklambudget.
2. Ett smittsamt intresse i s.k. sociala medier.
3. Kontroversiellt innehåll som kan “skapa debatt”.
4. Vackert yttre.

Första kategorins böcker kan vi bortse från. Tillräckligt stora reklamsatsningar kan endast göras av de stora förlagen och då på böcker som de betraktar som säkra kort, vilket i första hand betyder deckare.
Det kan också ifrågasättas om punkterna tre och fyra ska platsa på listan. Att en bok är snygg syns sällan tydligt i nätbokhandeln och räcker inte långt i konkurrensen mellan inredningsattiraljer, särskilt inte som snygga utan större svårighet går att hitta på loppisar.
Att en bok har ett kontroversiellt innehåll är sällan tillräckligt för att göra den uppmärksammad. Om däremot författaren som person på grundval av tidigare meriter kan förväntas “skapa debatt”, då kommer storförlagen att visa intresse. I enstaka fall startas även debatter i s.k. sociala medier. Men vi måste strax återkomma till frågan om hur sådana debatter medieras. Inte heller där blir en bok omtalad “på egna meriter”. Att så skulle ske får betraktas som omöjligt, eftersom det går så mycket snabbare att snacka om en bok än att läsa den.

Som av en händelse har SvD en understreckare av litteraturvetaren Lena Kåreland som refererar en populärvetenskaplig bok av Frédéric Rouvillois om bestsellerns historia. “Hans slutsats blir att en boks framgång till syvende och sist är något av ett mirakel, som grundar sig dels på mötet mellan en författare och en förläggare, dels på mötet mellan en bok och dess publik.”
Kanske måste man nå så banala slutsatser om man ger sig för att analysera framgångsfaktorerna bakom samtliga bästsäljare i historien, eftersom man då måste bortse från de historiskt skiftande formerna för litteraturens förmedling.

Raskt vidare från den simpla frågan om pengar till den stora frågan om läsning. Det gäller inte bara mina böcker, utan alla böcker som säljs i Sverige. Blir de någonsin lästa?

Omöjligt att säga. Att böcker lånas ut på bibliotek är en starkare indikator än några försäljningssiffror på att bokläsande faktiskt förekommer. Av alla sålda böcker är det givet att en betydande andel – särskilt av de som säljs i december månad – förblir olästa. Det intressanta är om denna omätbara “läskvot” förändras över tid. Därom kan vi bara spekulera, vilket vi därför måste göra.

Marknadsmörkeranalytikern Johannes Nilsson länkade till en bloggpost av Galagoredaktören Mats Jonsson från april 2011, som knappast har förlorat sin relevans.
Mats Jonsson framförde tesen att bokmarknaden befinner sig i en bubbla som hänger samman med de två-tre senaste årens hejdlösa utbredning av olika slags handdatorer. Bubblan kännetecknas av hög bokförsäljning och sjunkande läskvot. Förr eller senare kommer den troligtvis att spricka. Folk kommer att anpassa sitt köpande efter läsandet, vilket om tesen stämmer kommer att leda till en kollapsad bokmarknad.

Jag tror att bokläsandet redan nu har minskat drastiskt, men att det ännu inte syns i försäljningsstatistiken. Det räcker med att åka buss, tåg eller tunnelbana för att se vad som är på gång – för bara några år sedan var resenärer hänvisade till att antingen läsa en bok, en tidning eller en tidskrift, nu sitter hälften av passagerarna i en ordinär järnvägsvagn och ser /…/ på sin laptop. I tunnelbanan stirrar man in i displayen på sin smartphone, och jag vägrar tro att det är e-böcker snarare än Facebook /…/ eller vad det där spelet heter som procesorerna arbetar med. /…/
Läsandets sista exklusiva bastioner – kollektivtrafiken och WC – har fallit.
/…/
Problemet är nämligen att en stor del av Sveriges vuxna befolkning fortfarande köper böcker, men inte läser dem. Hur många hyllkilometer Murakamiböcker som aldrig kommer att öppnas står det i Stringhyllor runt om i alla svenska städer? /…/
Försäljningsstatistiken är idag uppblåst med tusentals och åter tusentals böcker som aldrig kommer att läsas, som köpts av människor som inte har, eller tar sig, tid att läsa men köper på sig titlarna det talas om för att hänga med, för att de är läsande människor, för att de säkert tänker att de någon gång ska få tid som sedan aldrig kommer. Och jag fruktar att vi snart kommer att nå en punkt när denna stora, välutbildade, köpstarka grupp människor slutar lura sig själv och därmed också slutar köpa böcker.

Mats Jonsson slutar inte där, vilket skulle göra tesen till ett föga givande gnäll, utan klokt nog leder han vidare resonemanget till frågan om tid. För kärnan av det hela är nog ändå människors tillgång till sin egen tid och dess fragmentering. Vi kan inte prata om läsningens framtid utan att prata om arbetstid, restid och fritid – i relation till olika slags läsning som tar olika slags tid. Mats Jonssons bloggpost från förra året avslutas:

Kontentan av allt detta är att 1) kulturjournalistiken måste pånyttfödas, 2) vi snarast måste införa reformen om sex timmars arbetsdag och 3) det är en stor lättnad för mig att jag arbetar med tecknade serier. En seriebok hamnar ytterst sällan oläst i bokhyllan, om inte annat för att den tar så kort tid att läsa.

Uppdatering: Kanske läge att läsa till en (oläst) artikel, “Why do people buy books they don’t read?

Flera frågor lämnades i luften efter mitt hurtiga utrop om att mina böcker kommer att sälja slut. Varför säljs vissa böcker och inte andra? Blir de sålda böckerna någonsin lästa? Och vart går pengarna?
Frågorna kan ställas specifikt om mina böcker, men även – vilket är intressantare – om bokmarknaden i allmänhet. Rimligtvis bör man ställa sig dem innan man kastar sig på den populära frågan om vilken marknadsandel som kommer att tas av s.k. e-böcker. Så låt oss göra ett försök. Jag väljer att börja med den enklast möjliga delfrågan.

Vart går försäljningsintäkterna för Boken & Biblioteket? Det kan jag ännu inte svara på, förutom att jag snart förväntar mig en mindre andel till mitt eget bankkonto. En rimlig gissning är att jag får tiotusen kronor för det första halvårets försäljning. Jag är inte det minsta missnöjd. Summan är inte obetydlig för en man utan fasta inkomster, fast det är mindre än vad jag på detta halvår har fått in på att föreläsa om boken.
Längre fram förväntar jag mig ytterligare tusenlappar, fast kanske inte så många som tio till. Det är trots allt på föreläsningar, eller i bästa fall stipendier, som en essäist kan försörja sig.

Förlagets försäljningsintäkter har inte varit tillräckliga för att täcka de relativt dyra tryckkostnaderna. Och då ska det sägas påpekas att både redaktörskap, formgivning och marknadsföring har utförts ideellt. Att utgivningen inte blev en förlustaffär för Ink beror på att Kulturrådet beviljade litteraturstöd. (Om Boken & Biblioteket hade haft två ISBN-nummer hade den räknats som två böcker och troligtvis fått två litteraturstöd, men nu blev det inte så.)

Ytterligare andelar har gått till Nätverkstan som sköter lagerhållningen, samt till distributörerna av vilka jag antar att Adlibris är i särklass störst. Jag har ingen siffra på hur många procent av de totala försäljningsintäkterna för Boken & Biblioteket som har gått till Bonniers (som äger Adlibris), men om en sådan siffra kan skakas fram lovar jag att dela med mig, i namn av den helige Sanctus Transparentius.

Det vore även skojigt att klarlägga vilka plus och minus som staten har gjort på min bokutgivning. Till saken hör då att Ink är en ideell förening och att sådana ännu så länge är momsbefriade. Men jag är hellre bokförfattare än bokförare, så någon måtta får det vara på räknandet.
För egen del kan jag bara hoppas på möjligheten att gnida fram lite ytterligare kosing ur framtiden, för jag har 2–3 andra böcker som vill bli skrivna efter att jag har rott avhandlingen i hamn. Inom kort ska jag göra ett försök hos Författarfonden, men om jag har någon rimlig chans vet jag inte.

Senaste månaden har jag inte lyssnat så mycket på ljudfiler. Orsakerna till detta är flera, men låt oss slarvigt sammanfatta det som “tekniska problem”. Om min digitala livsmiljö hade fungerat helt friktionsfritt hade jag knappast gjort ett sådant uppehåll och det vore tråkigt, för nu har jag i stället lyssnat desto mer på radio. Nästintill ständigt har antingen P1 eller P2 stått på här hemma.

Valet har alltså stått mellan två kanaler. Om den ena inte är till belåtenhet, växlar jag till den andra. Om inte heller den andra kanalens sändning faller mig i smaken, tvingas jag överväga vilken av de två dåligheterna som jag föredrar. Ofta slutar det med att den ena kanalen likväl lyckas fånga mitt intresse och bli riktigt fängslande, i det att jag måste klargöra för mig själv vad det är som är så uselt.

Låt säga att jag sedan ropar ut i internets ekokammare: “Hör, vilket uselt inslag de sänder på radio!”

Inom en minut kommer då någon att ha svarat: “Varför gnälla? Om du inte gillar ett radioprogram behöver du ju inte lyssna på det. Lyssna på ett annat program istället!”

Detta avslöjar kanske något om två sätt att relatera till radiomediet. Själv brukar jag nämligen inte känna att jag lyssnar på radioprogram. Snarare lyssnar jag på min köksradio som är inställd på en radiokanal. Även om jag givetvis noterar att olika program avlöser varandra och har en uppfattning om vilka program som brukar vara bättre respektive sämre.

Jag kanske är rigid, men för mig handlar det snarast om två väsensskilda radiomedier. Programlyssnandet hör samman med det digitala, kanallyssnandet med det analoga. Om jag på förhand vet att jag vill lyssna på ett visst radioprogram, så laddar jag ner ljudfilen från internet. Oavsett om det tekniska tillhandahållandet presenteras som “poddradio“, som “efterhandslyssning” eller “direkt via internet” så är det en ljudfil.

En ljudfil kan man lyssna på när som helst (fast aldrig “direkt”). Programlyssnandet (eller låtlyssnandet) kan därför sprida sig “viralt”, för att låna det allra heligaste ordet inom samtidens reklamreligion. Till sin natur är det ett ensamt lyssnande. Det saknar en given relation till dygnens och veckornas cykliska rörelse. Däremot har det en början och ett slut. Och det förs in i en logg. Ändå kan man ofta säga att detta lyssnande är mer affekterat än det är affekterande. Valet av ljudfil går nästan alltid omvägen via bokstäver. Läsningens affekt föregår lyssnandet.

Kanallyssnandet är annorlunda. Om vi tar min köksradio som exempel, så har den fem besiffrade kanalknappar varav jag använder de två första. Lyssnandet inleds utan att jag först fått programinnehållet beskrivet i ord. Det inleds alltid mitt i ett program, ett inslag, en fras. Det är aldrig ensamt, för oavsett när radion slås på så finns det ett okänt antal andra lyssnare som i samma ögonblick lyssnar på samma kanal, utan att loggas. Och det har inget givet slut, utan programmen följer på varandra i en fastlagd ordning präglad av cyklisk återkomst. Allt detta bidrar till att ge radiokanalen en sällsam förmåga att affektera – inte minst när det som sänds faktiskt är dåligt, i någon mening.

Om jag minns rätt började jag skriva det här inlägget för att sammanfatta några saker jag ogillar med P2. Grundproblemet handlar om att P2 tenderar mot en hejdlöst “musikpositiv” inställning, vilket i extremfallen utesluter tanken på musikkritik. Konstmusiken kramas ihjäl, medan allt “elektroniskt” som gillas av “klubbkids” (P2-språk) på rent hysteriskt sätt betyngs med etiketten “konst“. Ett annat exempel: kompositören Philip Glass födelsedag firas med en orgie av övermoget orkesterslisk, vilket må vara okej – men måste presentatören insinuera att det enda skälet till att ogilla Philip Glass är att man är en kultursnobb som inte unnar honom en stor publik?

Ändå är jag i någon mening tacksam för dessa irritationsmoment, eftersom de har givit mig en bättre förståelse av vad jag ogillar. Sveriges Radio har den där nedåtpekande tummen som inte Facebook har, men den finns bara i den analoga etern, inte på det digitala nätet. Och som jag ser saken är det i vissa avseenden omöjligt att simulera kanallyssnandets egenheter på internet, där varje överföring har en adress, där det alltid finns mer än fem numrerade knappar.

Radion är, lite tillspetsat, det sista ljudmediet. Alla andra sätt att lyssna på musik i hemmet kännetecknas av att bokstäverna kommer först, ljudet sedan. Endast genom att slå på en radiokanal slipper vi undan multimedia.

Tidigare i radiohistorien var nog däremot radiotablåerna, som trycktes i dagstidningarna, av stor betydelse för lyssnandet. Möjligtvis har tablåerna fortfarande en betydelse för vissa, men jag är tveksam. Så lite tillspetsat kan vi säga att multimedia och programval är en del av radions historia, men att det i vår tid är digitala medier som lämpar sig bäst för sådant.

Vad internet inte har är just kanaler. Utom på IRC, förstås. En livaktig IRC-kanal överensstämmer i påfallande hög grad med ovanstående beskrivning av en radiokanal. Även där slipper man undan multimedia, eftersom det bara finns text.
Sådana är internets kanalsystem: textbaserade. Och så bör de förbli. Varje steg i riktning mot multimediala kanalsystem bör betraktas med största misstänksamhet, då det tyder på att ondsla maktslor drivslar lömskla spel.

Det verkligt intressanta är hur nätets textkanaler och radions ljudkanaler kan samverka. Eller inte. Förutom mig själv vet jag ingen som har kommenterat P2:s sändningar i realtid på Twitter. Och att i sådana kommentarer uttrycka ett missnöje med sändningarnas innehåll känns alltid märkligt, då chansen är stor att någon ställer den förutsägbara frågan: “Om det är så dåligt, varför lyssnar du inte på ett annat program?”
Helt annorlunda är relationen mellan Twitter och tv. Bland landets åsiktsinnehavare är det sedan länge ett obligatorium att realtidskommentera Debatt och Agenda. Inte sällan uttrycks stort missnöje med programmens inriktning, utan att få tillbaka uppmaningar om att byta kanal till något som de gillar. Jag vet inte om det beror på att tv-programmen är multimediala, att de är politiska eller något annat. Däremot vet jag att jag inte vill ha dessa tv-program som en del av min vardag. Inte heller lockas jag av att läsa tv-tablåer. Alltså ser jag till att undvika tv-kanaler.