Kring blodbadet i Syrien välver sig nu världens geopolitik. Några metareflexioner kring hur den geopolitiska välvningen får identitetspolitiska följder till höger, till vänster och bland självutnämnda radikaler.
Efter senaste fredagsbönerna stod det klart att Hamas definitivt har vänt sig mot Syrien. Detta efter vad som verkar ha varit en intern maktkamp mellan två av ledarna, Ismail Haniya och och Khaled Meshal. Den senare var länge baserad i Damaskus, men bröt nyligen upp därifrån, utan att uppbrottet var förankrat i Hamas styrande råd.
Ismail Haniya månade däremot om vänskapen med Iran och därmed även med Syrien. Den 13 februari förklarade han att Hamas visst ska behålla sitt högkvarter i Damaskus. Sen kom helomvändningen. När han i fredags talade i en av Kairos största moskéer hyllade han i stället upproret. “Den syriska revolutionen är en arabisk revolution”, sa Ismail Haniya och enligt uppgift svarade moskébesökarna med att skandera: “Nej till Hizbollah, Nej till Iran”.
För de s.k. antisionister som har identifierat sig med Hizbollah och Hamas blir det förstås lite knepigt. Ta exempelvis Mohamed Omar, som nu har ägnat tre år åt sitt projekt för att ena alla antisemiter i Sverige. Han är stenhårt lojal med regimen i Iran och därmed även med regimen i Syrien.
När han i november mobiliserade han till den första av flera demonstrationer “till stöd för Bashar al-Assad” förklarade han att revolten i Syrien inte är en genuin revolt utan ett resultat av “psykologisk krigföring” av främmande makter. Anledningen till att dessa makter vill störta regimen i Syrien var, enligt Mohamed Omar, att regimen ger sitt stöd till “Hizbollah, PFLP och Hamas”. Och nu vill även Hamas störta regimen!
Inte så konstigt att Mohamed Omar lägger allt mer kraft på att agitera mot s.k. wahhabiter (salafister), vilka han nu framställer som delaktiga i den judiska världskomplotten. Tämligen långsökt, med tanke på att salafisterna är exakt lika grundmurade antisemiter. Snarare handlar det om en raskt eskalerande konflikt mellan Saudiarabien och Iran, som delvis utspelar sig som en konflikt mellan sunni och shia.
Och då väljer Ryssland att satsa på sistnämnda, exempelvis genom sitt aktiva stöd till regimen i Syrien. Om bakgrunden till detta kan man läsa i en ganska intressant artikel, som lyfter fram Rysslands intresse av att odla sin roll som pålitlig partner med diverse diktatorer (till skillnad från västländerna, som i lika hög grad är villiga att stödja diktatorer men som alltid är beredda att snabbt dra undan stödet). Som tack ordnar Mohamed Omar med vänner kransledläggning utanför ryska ambassaden.
Rysslands stöd till Syrien återspeglas förstås även i Russia Today, tv-kanalen som nyligen knöt till sig Julian Assange. Russia Today förmedlar bilden av att Bashar al-Assad är en folkkär ledare för Syrien, att det inte finns några bevis för att regimen begår övergrepp och att upproret enbart är ett resultat av utländsk manipulation. Fast de gör det inte i klassiskt sovjepropagandistisk stil, utan genom en utstuderat postideologisk hållning där man “bara ifrågasätter”.
Rapporteringen i Russia Today finner en entusiastisk publik på sajter som Vaken.se och närstående, vilka nu sprider bilden av att al-Assad är en folkkär ledare som modigt står upp mot “sionisterna”.
Konspiracisternas retorik om Syrien är just postideologisk, kretsande kring ett reaktivt ifrågasättande som i själva verket är ett icke-ifrågasättande. Som när en av dessa svenska sajter skriver: “Syriska armén måste slå ner den beväpnade oppositionen /…/ Att oppositionen skulle vara fredliga demonstranter är medialögn, för de är beväpnade.” Det förutsätts en motsättning mellan fredlig och beväpnad opposition, precis som ofta görs i etablerade nyhetsmedier. Om man verkligen vore ifrågasättande är det denna påstådda motsättning som borde ifrågasättas. Varför skulle en opposition diskrediteras av att den delvis är beväpnad? Vem säger att det är en opposition? Och hur kan detta motivera solidaritet med en bloddrypande regim?
Konspiracisternas engagemang verkar ofta ha tagit sin början i en befogad mistro mot USA:s “krig mot terrorismen”. Det når sin slutpunkt i ett inverterat stöd till det “krig mot terrorismen” som förs av alla regimer som inte står på USA:s sida. Eller “UZA” som vissa av dem skriver. Jag är inte helt säker på hur förkortningen ska uttydas men det ska uppenbarligen förstås som “judarna” (precis som den numera utöda förkortningen ZOG).
Syrien, Iran, Ryssland… och Venezuela, förstås. Hugo Chávez uttalar sitt fullständiga stöd till Bashar al-Assad, vilket demonstreras genom att Venezuela till Syrien levererar stora laddningar diesel, lämpligt som stridsvagnsbränsle i kampen mot vad Chávez kallar “en aggression från yankee-imperialisterna och deras europeiska allierade”.
Bakom Chávez står ytterligare ett gäng länder i Alianza Bolivariana, som är på väg att införa en gemensam valuta, däribland Bolivia och Kuba. Märkligt nog har Syrien och Iran fått observatörsstatus i denna bolivariska allians.
Fortfarande finns det vissa som i bolivarismen vill se receptet för 2000-talets vänster. Dit hör tydligen New York-magasinet Monthly Review – en tung vänsterinstitution i USA – som gillande återpublicerar bolivarianernas stöduttalande till regimen i Syrien.
Till de som urskuldar Syriens regim sällar sig även en grupp parlamentariker för det tyska vänsterpartiet, vilka valde att skriva under ett upprop som publicerades i den DDR-nostalgiska dagstidningen Junge Welt. “Solidaritet med Irans och Syriens folk” heter uppropet, som inte skiljer mellan folk och regim utan tvärtom hyllar de två regimer för att de “för en självständig politik”. Det bör dock påpekas att ställningstagandet möter hårda motreaktioner inom den tyska vänstern, inte minst från andra fraktioner av vänsterpartiet (Die Linke).
Inget av detta ska missförstås som belägg för att “vänstern” i allmänhet hyser förståelse för Syriens regim, för så är inte fallet. Särskilt inte de existerande vänsterfalangerna i Sverige. Trots att det tyska uppropet även har översatts till svenska verkar inte mer än två personer i Sverige ha skrivit under det.
Jag tror det är svårt att finna exempel på svenska vänsterröster av betydelse som uttalar sig urskuldande om Bashar al-Assad. Det hänger nog samman med att förtjusningen i Hugo Chávez tycks som bortblåst. Vilket i sin tur kanske går att relatera till regimens styrka, vilken är direkt beroende av höga oljepriser. Hypotesen blir då att bolivarismens inflytande i den internationella vänstern peakade samtidigt som oljepriset, i mitten av 2008.
Sedan dess har Chávez turnerat runt för att stärka banden med länder som Iran, Vitryssland, f.d. Libyen samt Syrien. Det handlar då inte om socialism ens på plakaten, utan om en högst kapitalistisk affärsverksamhet. Mitt under utbrytande inbördeskrig förbereder al-Assad att stryka socialismen ur Syriens grundlag. Principen om “konfrontation med den sionistiska fienden” ska dock förbli konstitutionellt stadfäst.
Ingen tvekan råder om att den syriska krutdurken har blivit skådeplats för ett enormt enmaktspel. Det kan knappast reduceras till två parter som står mot varandra. Saudiarabien, Qatar, Turkiet, Israel och USA har för tillfället olika intressen av att understödja olika slags opposition, men det betyder inte att “oppositionen” kan reduceras till dessa länders intressen. Än mindre betyder det att ett stöd till regimkritiska krafter – t.ex. lokala aktivistkommittéer eller fria kommunikationer – att man ger sitt ovillkorliga stöd till alla de olika scenarion som olika stater önskar sig efter att al-Assad har fallit.
Det är ingen nyhet att Syrien under al-Assad är en ofattbart blodig polis- och angiveristat. Desto absurdare att folk som poserar i Guy Fawkes-masker plötsligt ska börja skönmåla regimen.
57 kommentarer ↓
Russia Today och Press TV är säkert lite vinklade. Men det är ingenting jämfört med sana :) http://www.sana.sy/index_eng.html
Nu är jag programmerare och inte statsvetare eller mediaproffs, men känslan jag har är att Russia Today och Press TV är ungefär lika vinklade som CNN och BBC, fast vinklade åt olika håll. Genom att läsa alla fyra borde man kunna bilda sig en egen uppfattning. Helst ännu fler vinklar om man har tid.
Om vi hade pratat engelska hade vi kallat Sana för Insana. Där har vi ett exempel på propaganda av det mer klassiska slaget, som inte skäms för att vara ideologisk. Majoriteten av alla nyheter handlar om att representer för regimens olika stormtrupper har blivit “martyrer”.
Det intressanta är hur en sådan ideologisk rapportering samspelar med den postideologiska rapportering som vi ser på Russia Today och som sprids likt vattenringar på sajter som Vaken.se.
Här kommer ett hastigt försök till analys, att revidera efter hand.
Den postideologiska inställningen kombinerar den förslappade formen av liberal pressetik med den lika förslappade formen av radikal mediakritik. Inställningen kan sammanfattas punktvis
1) Det finns alltid “två sidor” (men aldrig fler än två).
2) Båda sidor har rätt att komma till tals.
3) Båda sidor är ideologiskt färgade och därför opålitliga.
4) Det är omöjligt att veta vem som har rätt.
5) De två ideologierna tar ut varandra. Kvar blir en enorm hög av obekräftade “fakta”. Dessa kan bara värderas utifrån dess avsändare. De kan alltså sorteras upp i två grupper: fakta från “etablissemanget” och s.k. “obekväma fakta”. Att ta fasta på de senare blir då automatiskt en radikal hållning.
I en sådan postideologisk pseudoradikalism finns så många slutledningar att jag tappar räkningen. Och detta är bara en snabb skiss på de yttre konturerna. Bilden är säkert mer komplicerad, så hjälp mig att fylla i!
Har egentligen inget att tillägga då jag ej är påläst inom området, vill bara uttrycka min beundran för att du klarar av att navigera i detta moras. Mycket fascinerande läsning!
Ett annat ord för postideologisk medierapportering kallar jag för “vinklingsnihilismen”, som till skillnad från formatnihilismen alltså rör innehåll. Det känns dock som att den drabbar TV-formatet hårdare än pressen, så format är i sin tur konstitutivt för hur postideologin accelererar.
Med viss risk för att starta en diskussion jag inte vill ha, måste jag ändå fundera över premissen i det återkommande temat: Kan man verkligen förstå snart sagt varje extremist och konspiracist som i grunden judehatare? Som absolut okunnig tvekar jag lite för att acceptera den beskrivningen. Den modellen förklarar helt enkelt nästan ingenting om de absurda teorier som dessa lägger fram. Kan det inte vara så att det dräller av så många sådana gamla teorier, att dessa inte kan motstå att väva in historierna i sina egna, men att det för den sakens skull inte är någon drivande idé?
Jonas B: Svaret är nej. Man bör inte förstå “varje extremist och konspiracist som i grunden judehatare”.
Själv förkastar jag begreppet “extremism”, men menar att t.ex. extremvänster och extremhöger går att använda. Inget av de senare begreppen säger dock i sig någonting om antisemitism.
Jag använder som bekant även begreppet “konspiracism” (vilket inte är detsamma som “att tro på konspirationsteorier” utan handlar om att olika konspirationsteorier sammanförs till en). Där menar jag att det finns en strukturell analogi mellan den moderna konspiracismen och den moderna antisemitismen. Mer än så: de överlappar varandra betydligt. Det betyder dock inte att varje enskild konspiracist även är antisemit. Det är också missledande att reducera antisemitismen till “judehat”, för det finns gott om exempel på personer som tar aktiv del i att sprida antisemitiska stereotyper utan att de själva nödvändigtvis har fördomar mot enskilda judar.
Ingen har sagt att antisemitismen räcker för att “förklara” någonting. Snarare är det antisemitismen i sig som bör förklaras, kontextualiseras och kritiseras.
I just den här kontexten är kontexten ganska uppenbar: ingen kan förneka antisemitismens centrala roll för Syriens och Irans regimer eller för organisationer som Hizbollah och Hamas. Antisemitismen räcker dock inte för att förklara relationerna mellan dessa.
Eric Margolis om Syrien:
http://antiwar.com/radio/2012/02/26/eric-margolis-60/#idc-container
Tydligen var det demonstrationer till stöd för Assad i Södertälje i somras/höstas, vad jag förstår kristna syrianer som stöder Assad som ett värn för den kristna minoriteten mot muslimska extremister. Har dock ingen aning om hur utbrett detta stöd verkligen är, men det förstås ännu en intressant konfliktlinje, byggandes på vad man skulle kunna kalla den “eurabiska” världsåskådningen, där den arabiska våren i första hand är ett islamistiskt projekt.
Jämför “vinklingsnihilism” med Jay Rosens The View from Nowhere http://pressthink.org/2010/11/the-view-from-nowhere-questions-and-answers/
kollektivismen, totalitarismen…
http://www.proletaren.se/utrikes/avslojar-mediernas-logner-om-syrien
JN: Ja, det där är ju intressant. Själv är jag ingen expert på Eurabia-idéerna, men det känns som att de borde få problem i ett läge där splittringen mellan shia och sunni blir tydligare och där det icke-arabiska Iran allt mer hamnar i konfliktens centrum.
Måns: Jag “glömde” att kolla Proletären. Den representerar förstås en del av vänstern i Sverige, fast en tämligen isolerad del.
Jag glömde lämna en kommentar om själva bloggposten om Syriens vänner, mycket bra och klargörande. Hamas beslut kanske innebär att de blir någon sorts vattendelare i miljön som stödjer dem och Hizbollah. You are either with us or against us…
Man kanske ska tillägga att Hamas ställningstagande också kan skapa problem för “Väst”, eller vad man nu ska kalla EU-USA-Saudiarabien-Turkietlinjen i Syrienkonflikten. Det har ju varit viktigt att konflikten står mellan frihetssträvanden och diktaturen, och till frihetens förkämpar vill man definitivt inte räkna Hamas.
(Ska kanske tillägga att jag själv tror Västs bild är mer sann än den motbild som levereras i alternativa medier, men att jag likväl tror att den är grovt redigerad för att passa Västs syften.)
De mer vulgära eurabisterna säger antagligen att att det “ligger i muslimernas natur att ha ihjäl varandra” eller liknande. Pallar själv inte hålla någon större koll på det lägret. Ännu en möjlig skiljelinje: den “naiva” synen på upproret (den arabiska våren som “mellanösterns 1989”) och den “cyniska”, med diverse förklaringsmodeller alltifrån konspiracistiska till mer geopolitiska, och diverse blandningar där emellan, där den “naiva” linjen främst förs fram i etablerad media, och den “cyniska” av alternativen, allt från RT och Vaken till Proletären. Själv är jag nog en “naiv cyniker”; betraktar “den arabiska våren” som den amerikanska imperiets 1989, men misstänker att en hel del spel pågår i kaosets kulisser.
Intressant med den “postideologiska” hållningen. Vissa som hänvisar till Russia Today är kanske inte postideologiska utan ser det som att RT för fram en i väst undertryckt sanning, som är Sann. De är fortfarande “ideologiska”.
Ofta betonar man att man aldrig litar på RT när de talar om Ryssland, eftersom det är en rysk statlig kanal, men att den är värdefull i en västeuropeisk och amerikansk mediamiljö när den diskuterar vad som händer i väst eftersom den anses komplettera den tillgängliga informationen här med andra perspektiv. RT:s information om väst är då inte nödvändigtvis sann, men den ökar pluralismen. Är det denna syn som är “postideologisk”?
Talade med Moskvajournalisten Konstantin von Eggerts om RT, och han menar att det är en medveten strategi hos RT att vinna marknadsandelar hos gruppen västeuropeiska samhällskritiker (från vänster, radikal höger, islamism, truthers o.s.v.). Detta ska alltså vara en affärsstrategi samtidigt med den politiska.
Det är väl heller inte heller svårt att tänka sig att RT kan leverera en del sann information om saker som media i Väst inte gärna tar upp, ungefär som Fox kan sprida sanningar som inte skulle få sägas i Iran. Att dessa nyhetsföretag är propagandistiska hindrar ju inte att de kan förmedla en del värdefull information mitt i alla lögnerna.
Jag kan tillägga att jag inte är säker på om “postideologisk” är det perfekta begreppet här. Kanske handlar det rentav om “postpolitik” – ett ganska populärt begrepp som jag själv känner att jag har svårt att sätta fingret på. Finns det en eller flera definitioner av det postpolitiska?
Eftersöker du en mängd definitioner kan ju Wikipedias rätt korta vara en början. Jag klipper det första och sista stycket (de intressanta) från Wikisidan för Postpolitik:
“Postpolitik är ett begrepp som används för att beskriva ett politiskt tillstånd i vilket de traditionella ideologierna och den traditionella praktiken inom dessa ideologier har försvagats eller försvunnit – samtidigt som de finns kvar som symboler (partisymboler, politiska färger) eller varumärken (partier, politiska allianser).
/…/
Ett postpolitiskt tillstånd beskrivs ofta som ett tillstånd under vilket de politiska partierna aktivt ägnar sig åt att marknadsföra sig som varumärken, eller marknadsföra enskilda politiker, samtidigt som det politiska arbetet i båda blocken i huvudsak är passivt administrativt, pragmatiskt och realpolitiskt, och utan tydliga idealogiska [sic] eller praktiska skillnader.”
Känns mer som en skeptikerkårs pseudovetenskapligt röriga sammanställning för att svärta ner uttryck som de hittat på svenska sajter som vill stoppa imperialisternas krigshets mot syrien. Ni har jobbat hårt på artikeln med massor av subliminala programmeringar, men jag undrar… vad är Konspiracist? Hur får ni ihop det till racist?
Sudden: Jag själv (och ingen “skeptikerkår”) för vad jag har skrivit ovan. Du ger således ett lite udda intryck när du går i svaromål mot ett odefinierat “ni”.
Angående denna “pseudovetenskapligt röriga sammanställning” kan jag säga några saker. Bloggposten är inte pseudovetenskaplig eftersom jag inte utgett sig för att vara vetenskaplig. Den är däremot en smula rörig, vilket är ett privilegium jag kan ta mig här på min egen blogg. Jag vet inte särskilt mycket om “subliminala programmeringar” utan jobbar mest med hederlig svenska plus en gnutta HTML.
Konspiracism är ett begrepp som finns definierat här och där på Copyriot, om du skulle vara intresserad av att läsa. Som begrepp härleds det från “konspiration”, inte från “rasism”, vilket torde vara uppenbart för alla. Rasism har faktiskt inte alls diskuterats här förrän du tog upp saken, Sudden. Däremot snackar vi om antisemitism, vilket må vara relaterat men likväl inte kan reduceras till att vara en form av rasism. Sådär apropå.
Men om du tar upp antisemitism så är ju du sionist, så ursäkta min felkategorisering av dig. Det är bara sionister som använder begreppet antisemit för att försvara sig.
Sudden: Det där uttalandet är så dumt att jag inte vet var jag ska börja.
För att ta ett personligt exempel: Jag är inte sionist, jag anser att idén om en judisk (eller arabisk, eller “etniskt svensk”) stat är dumheter på en hög nivå, Likväl tänker jag inte blunda för att sådant som antisemitism existerar och påverkar människor till våld på olika sätt, både i väst, öst och arabvärlden. Rasism av olika slag tänker jag heller inte ignorera, oavsett om det är unga arga vita människor i väst som anser att det är arabernas fel att de inte får jobb, eller unga arga strax mer mörkhyade människor i arabvärlden som anser att alla västerlänningar är personligt ansvariga för deras förtryckande regering och döda bröder och fäder.
För att återgå till topic så är revolutionen i Syrien beväpnad (och har varit så ett ganska bra tag), och de främst västerländska reportrar som rapporterat om motsatsen har låtit sin sympati för sina kontakter tagit överhanden över sitt ansvar att rapportera någon form av fakta. Det är således betydligt närmare ett regelrätt inbördeskrig än vad många i väst verkar tro. Onekligen sker krigsbrott och omotiverade mord och våldsamheter på alla beväpnade sidor, och det är svårt att försöka utifrån hitta någon form av “sympatisk” sida, förutom eventuellt hos de civila som som vanligt handlar i kläm mellan “frihetskämpar” och “förtryckare”.
Du avslutar med att…
“… det är svårt att försöka utifrån hitta någon form av “sympatisk” sida, förutom eventuellt hos de civila som vanligt handlar i kläm mellan “frihetskämpar” och “förtryckare”.”
Ja, på något sätt skulle man behöva fråga dem vad de tycker. Men faktiskt, i söndags så hade de en folkomröstning!…
“Syriens nya grundlag fick ett stöd på 89,4 procent i gårdagens folkomröstning, rapporterar statlig syrisk tv. Valdeltagandet angavs till 57,4 procent.” (svt.se)
Att hänvisa till en folkomröstning som i all hast genomförs samtidigt som armén belägrar hela kvarter och en betydande del av befolkningen inte längre uppfattar staten som legitim är… *tar mig för pannan*
Jag tror inte det är korrekt att jämföra Russia Today med Fox news (som görs i kommentarerna). Det är mer korrekt att jämföra Fox med Sana medan RT mer kan liknas vid CNN. Ingen av dessa kan sägas vara objektiv, men mer eller mindre vinklade. Press TV sägs vara bra, men den har jag inte följt. Bara noterat att den är *förbjuden* i England. Mycket bisarrt. Press TV utsätts också för utstörning av sattelliter med jämna mellanrum. Det är väl det ultimata beviset på att kanalen borde vara intressant.
Två sköna exempel på konspiracistisk logik ovan:
“Det är bara sionister som använder begreppet antisemit för att försvara sig.”
Korrekt: Sionister missbrukar antisemit-kortet.
Fel: De är de enda som använder begreppet.
“Press TV utsätts också för utstörning av sattelliter med jämna mellanrum. Det är väl det ultimata beviset på att kanalen borde vara intressant.”
Korrekt: Press TV är intressant såsom den iranska regimens utlandskanal. Att den störs och förbjuds bör rimligtvis locka till ytterligare intresse.
Fel: Att störning, förbud osv skulle bevisa, på ett ultimat sätt, att något är intressant i sig.
OBS: RT är den enda kanal jag följer, mycket på grund av deras medvetna taktik att vända sig till just sådana som mig. Förhåller mig dock skeptisk. Press TV är helt ok. Fox kan avnjutas för kalkonkvaliteter. CNN motsvarar ju i princip svenska mediers utlandsbevakning, så varför bry sig?
Kallar inte därmed Albert för “konspiracist”. Håller faktiskt i stort sett med hans kommentar.
Problemet med ett relativt -extremistbegrepp är bland annat att det används just i relation till någonting annat, i det här fallet de ideologiska linjer som är mer eller mindre förhärskande utifrån inte minst den representationspartipolitiska balansen inom ett land, samt media och akademi (vilket ofta går hand i hand med det realpolitiska men inte alltid – den finns en diskrepans, som bekant, kongruensen är knappast fullständig). Ännu mer problematiskt blir det när det relativa begreppet gäller en territoriell och statlig sfär, d.v.s. ett specifikt land, t.ex. Sverige. Så vitt jag vet så är det få japaner som vill förändra den demografiska sammansättningen i Japan, men om någon yppar någonting liknande och motsvarande i Sverige, som ND, så uppfattas och benämns det ofta som högerextremism, rasism, generisk fascism, inte sant? Ett annat exempel som gör det relativa extremistbegreppet problematiskt: José Ortega y Gasset skulle lite slarvigt kunna kategoriseras som en liberal eller liberalkonservativ antifascist, men i dag skulle hans idéer kanskes ses som inte bara elitistiska utan fascistiska. Gränserna flyttas ut och -extremisterna följer därefter.
Det finns ett annat och närbesläktat problem, nämligen att alltför breda definitioner av begrepp som “rasism”, “fascism”, “antisemitism”, “-extremist” etc. eventuellt leder till att folk slutar bry sig i stället för att bry sig mer, och det skapar således ökad polarisering. Johan Lundberg på Axess har på son blogg utgått från en träffande definition av antisemitism: det är, liksom all “klassisk” rasism, en föreställning om att en viss (folk)grupps medlemmar är predisponerade (eller rentav predestinerade) för att bete sig på ett visst sätt, hysa vissa åsikter, etc. (Forskning och verkligheten visar ju att det inte är på det viset även om det skulle kunna finnas stöd för generella mönster.)
En något frapperande sak beträffande antisemitism – utifrån den smalare definition som nämnts ovan – är att den grupp av judar som ofta anses “vara värst” av det man kan kalla antisemiter är ashkenazimjudar, den grupp som har flest kaukasoida genotyper! Om gener i hög grad predisponerar beteende och värderingar så borde ju ashkenazimjudar vara de som följaktligen bete sig “mest europeiskt”? “Judefrågan” relativiseras därför till att handla mer om generella beteenden och etnokulturella särdrag, som dock utifrån forskning inom t.ex. evolutionspsykologi – även Kevin MacDonalds – rimligen borde vara föränderliga och möjliga att undgå? En hel del hänvisar ju till “avhoppare” som exempelvis Atzmon och Brother Nathanael, som använt sin “fria vilja” till att “lämna judendomen”, vilket indikerar ett mindre essentialistiskt tänkande beträffande sionism, judisk identitet och judendom. Lite reflektioner, bara.
I övrigt – intressant och välskriven artikel.
Jag läser ofta och med intresse det Mohammed Omar skriver, så även angående Syrien, och jag tycker att du, Rasmus, är lite väl hård emot honom nu. Det är väl mycket möjligt att hans grundläggande lojalitet med Iran påverkat hans inställning i frågan men att den första rapporteringen i svenska media från Syrien var orimlig tycker jag är uppenbart.
Mediabilden “den arabiska våren”, ett enat folk vänder sig mot en avskydd diktator för att kräva frihet och demokrati, fungerade väl ganska bra i Tunisien och Egypten men redan i Libyen blev den besvärlig. Libyen var huvudsakligen ett inbördeskrig där båda sidor verkar ha lika många dåliga sidor (även om den sida som hade haft makten möjligen visade sina lite mer). I Syrien tvingas ju nu även “mainstream”-media att, i skymundan, ge en mer nyanserad bild av de många olika etniska och religiösa konflikter som finns. Om de som gör uppror i Syrien slåss för mindre frihet och demokrati hamnar frågan, enligt mig, i ett annat läge. Vi är egentligen tillbaka i den gamla diskussionen som fördes kring Algeriet och FIS (tidigt 90-tal).
Jag tycker också att det fascinerande att höra en del av den kritik som riktas mot Iran från personer som har Saudiarabien som direkt eller indirekt allierad. Stenar och glashus och så vidare. Jag brukar värja mig mot för enkla konspiratoriska förklaringsmodeller men när jag hör en del amerikanska republikaner, eller svenska folkpartister, så kan jag inte låta bli att fundera: Israel elller oljan?
För att anknyta till tidigare inlägg så följer jag ett par anonymous – konton och där tycks stödet för det syriska upproret fullständigt solitt. Även om det finns en koppling mellan anonymous och konspiracister – motstånd mot ACTA och liknande, Occupy Wall street – så finns här en grundläggande skillnad: lika “cyniska” som konspiracisterna är mot olika uppror, lika “naiva” är anonymous – “de” stöder alla som gör uppror, eller snarare, stöder upproret som handling i stort sett oavsett sammanhang. Vilket hör ihop med anonymous undflyende karaktär – det är en attityd snarare än en grupp.
Ännu några bitar föll på plats. Det är en intressant blogg du har.
Om någon är intresserad så finns nu en längre version av mitt inlägg ovan på min blogg: http://jagvillvarafarlig.blogspot.com/2012/03/syrien.html .
Kommentera