Blinda fläckar hos Latour: realabstraktion och negativitet

Kalle Palmås bloggar åter om “modernitet som kapitalism” och om det möjliga mötet mellan Karl Marx och Bruno Latour. Är kanske Latour (likt Whitehead) en “oavsiktlig marxist”, trots sina halmgubbesågningar av Marx? Nja, men låt oss se vad som sker i mötet.
Själv låter jag Marx och Latour mötas en snabbis i min avhandlings teoridiskussion. Kalle länkar till mina tidigare teoriutkast, fast sedan dess har jag tänkt om en hel. Låt det stå klart att mötet förutsätter ett övergrepp mot Latour: han måste läsas som en kritiker och hans affirmativa plädering för en omstartad modernitet (eller för en postmodern kapitalism utkläd till “kompositionism“)
måste aktivt ignoreras. Den står nämligen i vägen för de klarsynta observationerna om “den moderna konstitutionen”.

Nu vill jag hoppa till Benjamin Noys‘ bok The persistence of the negative som är en kraftfull uppgörelse med “affirmationism” och “accelerationism“. Ett av dess kapitel handlar om Latour.

Noys företräder en Marx-läsning där begreppet “realabstraktion” är centralt. Realabstraktionen är inte vilken abstraktion som helst, utan en abstraktion som fullbordas av människorna utan att de nödvändigtvis är medvetna om det, “bakom deras rygg” i en värld medierad av värde (församhälleligandet av nödvändighet).

Som begrepp implicerar realabstraktionen att kapitalet gör sig till en totalitet, vilket inte betyder att dess makt någonsin blir “total”. Snarare kan totaliteten uttryckas i termer hämtade från Hegel: Kapitalet uppsätter sina egna förutsättningar. Latour håller däremot fast vid en dogm om ontologisk jämlikhet, vilket enligt Noys gör honom oförmögen att tänka realabstraktionen. Allra tydligast uttryckte Latour denna dogm i Irreductions (1984):

nothing is more complex, multiple, real, palpable or interesting than anything else

Fast hur konsekvent är han? Jämför med vad Latour skrev ungefär samtidigt i The Pasteurization of France:

Like God, capitalism does not exist. There are no equivalents; these have to be made, and they are expensive, no not lead far, and do not last for very long. We can, at best, make extended networks. Capitalism is still marginal even today.

Vi kan göra teckna en karikatyr på hur Latour tycks resonera: Allting finns till i lika hög grad. Utom kapitalismen, den finns inte. Om den trots allt finns, så måste det även finnas en ontologisk garanti – en Gud? – som ser till att kapitalismen förblir marginell, att den inte uppsätter sina egna förutsättningar.

Benjamin Noys skriver att nätverksontologi “förutsätter, eller konstruerar, en värld där förändring enbart är möjlig på en mikronivå”. När han argumenterar för detta blir det lite lustigt, för han hävdar flera saker samtidigt: 1) radikal omvälvning är en omöjlighet; 2) radikal omvälvning är farligt; 3) radikal omvälvning är möjlig men inte farlig, snarare tandlös, då allt som uppnås är att gamla förmedlingar byts ut mot nya förmedlingen.

Noys sammanfattar budskapet från Latour: “revolutionary violence is impossible… so don’t do it!”

Här anas en rädsla för att det omöjliga kan bli möjligt, vilket är just hur Badiou och Zizek tenderar att uppfatta “revolutionen”. Man kan säga att Latour tar deras idé fast sätter negativa förtecken. Och dessa negativa förtecken blir möjligtvis lite knepiga att få ihop med hans dogm om ontologisk jämlikhet.

Problemets kärna är att Latour bara kan tänka sig kapitalismen i termer av formell subsumption: att kapitalet abstraherar från någonting förexisterande. Han är däremot oförstående inför (eller ointresserad av) den reella subsumptionen.

Benjamin Noys vill återupprätta negativiteten. Vadå? Här följer en av hans definitioner av negativitet:

a practice of the desctruction of existent positivities through the performance of immanent ruptures

Vi får senare återkomma till The persistence of the negative som är en fruktansvärt rik bok. Kapitlet om Latour gör t.ex. en oväntad sväng till Debord. Och sen fastslår Noys med ännu större tydlighet:

We need strategies of negation and “violence” that can disrupt and break up the meta-rules that bind us through ideological enjoyment, including those injunctions to create and incent which flatter our powers at the expense of any real change. While capitalism offers us continual “cultural revolution”, in the form of constant “change”, to impose real change requires a negativity that can track points of rupture – the points of ideological and material domination.

Den som finner citatet svårt att smälta, kan testa att läsa det igen fast tänka att det handlar om hur vardagslivet medieras av internet. Alltså läsa det som en nätpolitisk etik. Vad återstår av en sådan om den befrias från negativitet? Även hos grupper med utpräglat affirmationistisk framtoning, exempelvis Piratbyrån och Telecomix, har det alltid funnits en kollektiv vägran att ta del i en viss slags “uppbygglighet”. De verkliga affirmationisterna sitter snarare och klickar “like” på Facebook än att konspirera på IRC.

Att denna negativitet inte alltid är uttalad, utan göms under storslagna affirmationer, kan rentav betraktas som ett sätt att skydda den. För negativiteten upphör att vara negativitet när den görs till en utsida (“det negativa”, “det andra” eller, ptja, “queer”).

Benjamin Noys avslutar kapitlet om Latour med en skeptisk gest gentemot OOO-svängen: Låt oss finna ett tänkande som klarar av att upphålla sig vid just “korrelationistiska” frågor om mänsklig agens, särskilt kollektiv sådan, utan att göra detta till en ontologisk grund som utesluter icke-mänsklig agens.