Krisen, del 24: Manodepressiv kristeori

Föreliggande etyd inleddes av av Malte i kommentarsfältet, från vilket nu ska utföras en icke-identisk kopiering.

Teorierna på sammanbrott – åtminstone dess ultrakritiska version, men kanske även i vissa tragiska varianter – har en särskild förmåga att affektera. Närmare bestämt verkar de frammana någonting mano-depressivt.

Är det inte karakteristisk för just manin att associera till synes orelaterade fenomen till varuformen? Att se sammanhang – totaliteter – som inte andra ser?

Det går att tänka sig en mano-depressiv kristeori. Även om innehållet är oklart, går formen att förutse. Om denna kristeori uttrycker sig i text, kommer alltför mycket att skrivas, helt enkelt för att skrivandet blir ångestdämpande. Alternativt kan den bli till en kristeori med gester, kroppens kristeori.

Du börjar känna efter vad den totala krisen innebär för din tillvaro. Hur den totala krisen också är en tillvarons kris. Du börjar skrika vid varje lilla symtom på den växande mikrofascismen hos vänstern. Du tar varje lilla smärtsam knäck i sammanbrottet personligt. Du sörjer alla de institutioner som du någon gång hade förhoppningar till och kanske fortfarande har men som nu håller på att dö: politiken, polisen, arbetet, offentligheten, välfärdsstaten. Du får plötsliga spatt av ilska. Du odlar pessimism och optimism hos s.k. opolitiska vänner för att få möjligheten att snabbprata i osammanhängande meningar. För affekterna innebär sina egna kristeorier.

Tack än en gång till Malte, som inte har skrivit det här inlägget men har skrivit nästan alla orden i nästan samma följd. Han avslutar med följande slutsats:

Kristeoretiserande utan sentimentalitet (kristeori med kritisk distans, ironisk distans, pragmatisk distans, teknokratisk distans)a måste fan spottas i ansiktet.