Krisen, del 22: Tragisk och kritisk kristeori

Kristeori är vad som praktiseras i varje försök att tänka en kris, eller att tänka bort den, oavsett om den aktuella krisen presenteras som eller “ekonomisk” eller en “kulturell” kris. Här har inletts ett försök att bena ut några grundläggande skillnader mellan olika kristeorier, med utgångspunkt i de samtida försöken att begripa den finansiella kollaps som nu har pågått i flera år.

Försöket att ringa in “borgerlig kristeori” känns meningsfullt. Även om etiketten kan kännas knepig så får den funka tills vidare. Frågan väcks då om vilka “icke-borgerliga” kristeorier som finns i omlopp och hur mycket dessa har gemensamt.

Borgerliga kristeorier förutsätter 1) att tillväxt är det ekonomiska normaltillståndet; 2) att krisen går att lösa genom rätt politik; 3) att krisens lösning innebär att tillväxten och därmed normaliteten återupprättas.

De “icke-borgerliga” kristeorierna har då en annan syn på normalitet. Allt de har gemensamt är kanske att de sätter samtiden i en intensivt historisk belysning (till skillnad från den borgerliga kristeorin som tenderar att tona ner det historiska i krisen).

Här kommer ett ytterst preliminärt försök att spalta upp de icke-borgerliga varianterna. Först kan vi skilja mellan tragiska och kritiska kristeorier.

1. Tragisk kristeori präglas av en cyklisk tidsuppfattning där perioder av uppgång och förfall avlöser varandra, gång på gång i historien. Det är en lära om den eviga återkomsten, som i allmänhet faller tillbaka på en ontologi om att någonting återkommer. Ofta kallas detta någonting för “civilisation” eller “kultur”.
Ett aktuellt exempel utgörs av David Jonstads bok Kollaps – Livet vid civilisationens slut. En klassiker bland tragiska kristeorier utgörs annars av Oswald Spengler och hans Untergang des Abendlandes, som beskriver den hittillsvarande historien i termer av åtta kulturer (den egyptiska, den babyloniska, den arabiska, den indiska, den kinesiska, den mexikanska, den antika samt den faustiska), vilka alla haft en period av uppgång som följts av en period av fall. Därmed inte sagt att Jonstad och Spengler i övrigt skulle dra likartade slutsatser.
Hybrider mellan tragisk och borgerlig kristeori är också tänkbara – associationerna går då särskilt till Joseph Schumpeter, vars tankar om “skapande förstörelse” med viss rätt har betecknats som en nietzscheanism.

2. Kritisk kristeori förutsätter ingen överhistorisk ontologi, utan håller sig till den formation som nu visar tecken på kris. Teorin är “kritisk” eftersom den förstår krisen som en manifestation av att det finns en gräns för tillväxten. Dessa gränser kan i sin tur vara inre eller yttre, vilket gör det befogat att tala om två varianter av kritisk kristeori:
2a. Endogen kristeori pekar ut en “inre gräns” för kapitalets tillväxt, i linje med vad Karl Marx helt kort anmärkte i tredje bandet av Das Kapital. Hit kan man väl räkna åtminstone delar av den gamla marxismens utbud av “sammanbrottsteorier” (tänker särskilt Henryk Grossmann), men i än högre grad samtida värdekritiker som Robert Kurz. Dessa menar att den produktivitetsökning som möjliggjorts av mikroelektronik har lett förbi en avgörande punkt, där det enda möjliga resultatet är någon form av kollaps för den värdeformade tillväxten. (Endogen kristeori kan betraktas som en motsats till endogen tillväxtteori.)
2b. Exogen kristeori pekar ut en “yttre gräns” för tillväxten. Det kan handla om miljöpåverkan, naturresurser, demografi eller en kombination av dessa. Kontentan blir i vilket fall att den industriella utvecklingen kommer att köra in i väggen på ett sätt som omöjliggör fortsatt tillväxt av det slag som vi känner den.
Några historiska milstolpar för utvecklingen av exogena kristeorier var Thomas Malthusbefolkningsteori (1798), M. King Hubberts teori om oljekrönet vars genomslag har varierat med oljepriset, samt Rom-klubbens omtalade rapport Limits to growth (1972).

Kombinationer av endogen och exogen kristeori är fullt möjliga. Rosa Luxemburgs gamla imperialismteori har sådan karaktär. Det förekommer också att exogena kristeorier inrangeras i en övergripande tragik, vilket väl i någon mån sker hos t.ex. David Jonstad eller John Michael Greer. Det är möjligt att den här uppspaltningen måste göras om, särskilt om det visar sig finnas ytterligare riktningar av icke-borgerlig kristeori.

Den skiss som här har gjorts är uppenbart ofullständig. Fyll i!

11 kommentarer ↓

#1 JN on 12 February 2012 at 2:32 pm

Vart skulle du placera Joseph Tainter? Han har ju en “cyklisk” historieupfattning, men utgångsläget är i materiella förhålladet och överförd tolkning av en ekonomisk princip, genom vilken krisen manifesterar sig i nutid, som ett oöverstigligt problem för just tillväxten.

#2 rasmus on 12 February 2012 at 4:28 pm

JN: Tyvärr känner jag endast till Tainter via sekundära källor (jag har för mig att han är en influens hos både Jonstad och Greer). Hans ontologi verkar vara att det som rör sig i cykler av uppgång och fall är “samhällen”, förstådda primärt i termer av materiell försörjning. Jag ser ingen motsättning mellan “materialism” och “tragik”, eller mellan att urskilja en yttre gräns för tillväxten och att se denna gräns som cykliskt återkommande. I det cykliska finns dock någonting evigt som möjligen står i motsats till en renodlat “kritisk” teori.
Jag försöker vara pedagogisk genom att dela upp kristeorierna i kategorier och underkategorier. Möjligtvis slår det fel, för det är ju uppenbart att de olika teorierna kan kombineras på olika sätt. Så även “borgerliga” och “icke-borgerliga” teorier.

#3 Erik on 12 February 2012 at 11:08 pm

Hitlers kristeori baserad på antisemitism men även i förlägningen på biologiska begränsningar – bör väl räknas som ickeborgerlig? Dess motsats (i någon bemärkelse) är Pol Pots teori om en smittad och smittsam kultur som måste utrotas. Dessa teorier bygger på att människans begränsningar skapar krisen – den ena tror att svaret är att skapa en genetiskt överlägsen ras den andra ett kulturellt “rent” samhälle. Dessa har ännu inte kombinerats men jag ser inte att det skulle vara konceptuellt omöjligt…

#4 Silly on 13 February 2012 at 11:34 am

Kunde det tänkas vara någon form av konspiratorisk kristeori?

#5 Rasmus on 13 February 2012 at 11:59 am

Silly: Att begripa krisen som en konspiration – för detta har jag tidigare valt den preliminära etiketten “metafysisk kristeori”. Vilket jag inordnade som en variant av den borgerliga teorin, just eftersom dessa konspirationsteorier förutsätter att ekonomin hade varit sund om det inte hade varit för att den manipuleras.
Men det finns mycket mer att säga om detta, så dit får vi tillfälle att återkomma.

#6 Silly on 13 February 2012 at 2:57 pm

Oh det förstås, att se en konspiration som något dåligt förutsätter att man ser något värde i det vederkonspirerade.

#7 Jan Wiklund on 16 February 2012 at 10:24 pm

Sen har vi en familj av ekonomer som ser krisen som en konflikt mellan finansekonomi och realekonomi – Erik Reinert, Michael Hudson etc. Möjligen kan de kallas borgerliga på samma sätt som Keynes var borgerlig, eller för den delen de socialdemokrater som följde Keynes. De kan studeras på sina respektive hemsidor samt hos http://www.worldeconomicsassociation.org

#8 rasmus on 17 February 2012 at 10:09 am

Jan Wiklund: Michael Hudson har jag läst en del på sistone, han är ibland ganska rolig men jag har lite svårt att få grepp om honom. Kanske får återkomma dit!

#9 COPYRIOT | Krisen, del 23: Ultrakritisk kristeori (Nürnberg, 1990) on 17 February 2012 at 10:16 am

[…] ← Krisen, del 22: Tragisk och kritisk kristeori […]

#10 Malte on 18 February 2012 at 2:46 pm

Skillnaden mellan exogen/endogen kritisk kristeori påminner mig om en passage hos D&G, som kanske bara tydliggör den endogena positionen hos Marx:

If Marx demonstrated the functioning of capitalism as an axiomatic, it was above all in the famous chapter on the tendency of the rate of profit to fall. Capitalism is indeed an axiomatic, because it has no laws but immanent ones. It would like for us to believe that it confronts the limits of the Universe, the extreme limit of resources and energy. But all it confronts are its own limits (the periodic depreciation of existing capital); all it repels or displaces are its own limits (the formation of new capital, in new industries with a high profit rate). This is the history of oil and nuclear power. And it does both at once: capitalism confronts its own limits and simultaneously displaces them, setting them down again farther along. [ATP, s. 463]

På danska:

Hvis Marx har vist hvordan kapitalismen fungerer som en aksiomatik, er det først og fremmest det berømte kapitel om profitratens faldende tendens. Kapitalismen er en aksiomatik fordi den kun har immanente love. Den ville erne have os til at tro at den stødte mod Universets grænser, ressourcernes og energiens yderste grænse. Men den støder kun mod sine egne grænser (den periodiske værdiforringelse af den eksisterende kapital), og den kan kun skubbe eller forskyde sine egne grænser (dannelse af ny kapital i nye industrier med høj profitrate). Det er historien om olie og atomkraft. Og begge dele på én gang: Det sker samtidigt at kapitalismen støder mod sine egne grænser, og at den forskyder dem og sætter dem et nyt sted længere væk [Tusind plateauer, s. 604]

#11 COPYRIOT | Krisen, del 24: Manodepressiv kristeori on 20 February 2012 at 7:19 pm

[…] Kanske liknande Krisen, del 22: Tragisk och kritisk kristeori […]

Kommentera