Förståelserna av krisen befinner sig i konflikt, men det är inte självklart på vad sätt denna konflikt i sig skulle vara “politisk”. Även om olika kristeorier kan antyda olika politiska handlingsriktningar, räcker det knappast att sortera dem i “höger” och “vänster”. Isobel Hadley-Kamptz skriver:
Inför denna kris som kan leda till Europas politiska och ekonomiska sammanbrott hjälper inte höger och vänster för att orientera sig. The Economists analys är snarlik Vänsterpartiets Jonas Sjöstedts, Björn Elmbrants beskrivning av eländet ligger inte så långt från liberale författaren Johan Norbergs. Precis som alltid i EU-frågor blir konfliktlinjerna andra och rör sig längs centrum-periferi, etablissemanget mot resten.
Skiljelinjerna är fler än så. Den citerade formuleringen utgår från att eurokrisen är en annan kris än den finansiella kollapsen hösten 2008. En lång kris eller två relaterade kriser – där finns ännu en skiljelinje, med flera möjliga positioner beroende på hur man tänker sig den rådande krisens längd.
En mer fundamental kristeori är att den rådande krisen utbröt redan på 1970-talet, men i begränsad utsträckning kunde skjutas undan och framåt. Konsekvensen blir då att “eurokrisen” måste betraktas som ett symptom, inte som en kris i sig.
Här har vi börjat skissa på en distinktion mellan “borgerlig” och “radikal” kristeori. Den borgerliga kristeorins två huvudlinjer – vilka dominerar massivt i det offentliga samtalet – kallar vi för “högerborgerlig” och “vänsterborgerlig”.
Gemensamt för de borgerliga kristeorierna är att de i grunden betraktar krisen som en finanskris, vars verkningar sprider sig till den reala ekonomin. “Tillväxt” är ingen kategori som problematiseras, utan det normaltillstånd som måste återställas.
För att stoppa krisen pekar de borgerliga kristeoretikerna på olika åtgärder som antingen är av inflatorisk eller deflatorisk natur. Inom den borgerliga kristeorins ramar framstår en mer inflatorisk politik som “vänster” eller “keynesiansk”, medan en deflatorisk politik betraktas som “höger” eller “tysk”. I praktiken framställs oftast en kombination av inflatoriska och deflatoriska åtgärder som den enda vägens politik. Att rätt politik kan lösa krisen står utom tvivel, enligt det borgerliga synsättet.
I den svenska offentligheten företräds en högerborgerlig kristeorin av Johan Norberg, medan Björn Elmbrant är en vältalig förordare för vänsterborgerlig kristeori. Att deras tankar ofta visar sig samstämmiga är alltså inte särskilt konstigt.
Björn Elmbrant har just utkommit med en ny bok: Europas stålbad. Krisen som slukar välfärden och skakar euron. Den är troligen läsvärd, med tanke på att han tidigare skrivit Dansen kring guldkalven som är en exceptionellt läsvärd bok om IT-bubblan. Björn Elmbrant står dock med båta fötter inom sitt vänsterborgerliga ramverk.
Den likasinnade Petter Larsson skriver i en recension att det “slutligen finns ett par idéer som skulle kunna rädda oss ur krisen”. Att det finns en räddning – närmare bestämt: en politisk räddning på ett ekonomiskt problem – är ett grundantagande för all borgerlig kristeori. Räddningen är enligt Elmbrant/Larsson av inflatoriskt slag: “Den europiska centralbanken, ECB, kan ges rätt att trycka pengar och själv låna ut.”
Men inget av detta är politiskt möjligt, tror journalisten och debattören Björn Elmbrant i sin nätta, essäartade reportagebok Europas stålbad. De länder som har god ekonomi, som Tyskland, och för den delen också Sverige, har inget intresse av att få höjda räntor via euroobligationer. Dessutom finns en stark tysk rädsla för inflation, grundad i mellankrigstidens erfarenheter, som sätter stopp för idén om att trycka mer pengar.
Återstår: det politiskt möjliga – stålbadet.
Därmed har krisen omdefinierats från en “ekonomisk” till en “politisk” kris – en typiskt vänsterborgerlig manöver. Även om det må ligga en hel del i resonemanget, finns det samtidigt någonting som är systematiskt uteslutet.
Borgerliga kristeorier kan inte tänka “politisk ekonomi“, utan inskränker sig till relationer mellan “politik” och “ekonomi”. Hur denna relation bör se ut kan de ha olika uppfattningar om, men de är lika överens om att ekonomin måste växa som de är oförmögna att konkretisera vad som växer i tillväxten.
52 kommentarer ↓
Politik anses nästan aldrig som enskild orsak till kriser. Det är snarare paradigmskiften i utvecklingen eller ‘bubblor’ av finansiella spekulanter. När den gör är den oftast av politiskstrategisk natur utan närmare analys. Marknaden är alltid med på flera hörn i olika omfattning.
Kritik mot ständig tillväxt finns ju. Att hävda att inte ekonomisk tillväxt följer av tekniskt utveckling i maklig takt, såvida ‘pengar’ är betalningsmedel, vet jag inte om många säger.
Om det finns en ekonomi förstår jag inte hur den kan undvika tillväxt när det mesta annat utvecklas, och nästan alla med mig. Jag gissar utan att ha läst särskilt många. Sedan att ändring av lagar och regler påverkar ekonomin tror jag att nästan alla är överens om.
Sen finns det nog lika många skalor mellan politik-finans som det finns folk som försöker ge ett svar. Var gränsen mellan mest ekonomibaserad och i huvudsak politikbaserad går vet jag inte alls.
Bara vilda fantasier
Magnus Sköldin: Tack för din kommentar! Jag försöker att följa upp med några spontana associationer.
“Om det finns en ekonomi förstår jag inte hur den kan undvika tillväxt när det mesta annat utvecklas“.
Här finns det en intressant skillnad mellan kvalitativ “utveckling” och kvantitativ “tillväxt”. Jag menar inte att göra en moralisk åtskillnad, även om det gärna kan låta så. Men även om det mesta andra utvecklas är det ingen som får för sig att mäta i siffror hur fort denna utveckling går. Man brukar inte ens tala om perioder av snabbare eller långsammare utveckling. Däremot betraktas som en självklarhet att ekonomisk tillväxt på ett generellt plan går i olika takt och att tillväxten kan approximeras i form av siffror, exempelvis BNP. Trenden just nu är rentav att nationalekonomiska approximationer ges grundlagsfäst status.
Jag uppfattar nog “ekonomisk tillväxt” som en tautologi. I begreppet ekonomi ligger att det syftar på något som i normalfallet är växande. “Om det finns en ekonomi förstår jag inte hur den kan undvika tillväxt” – exakt! Just därför måste vi ställa den ekonomikritiska frågan om vad som gör existensen av “en ekonomi” till någonting pseudonaturligt och varför vi uppfattar det som lika självklart att det finns någonting “utomekonomiskt” (politik, kultur, familj…)
Bara
‘om det finns en ekonomi’ . Tror snarare att jag menade marknad.
Sen är jag lite språkligt obegåvad. Med tautologi menar du att betrakta ekonomisk tillväxt bara för att den finns; tillväxt ger tillväxtens teori? -obildad
Sen ska jag klura vidare..
Att alla dessa “begreppslådor” – politik-ekonomi-kultur-miljö etc. – för att tala wallersteinskt språk är på olika vis sammanlänkade torde vara tämligen självklart för de alla flesta, och måhända är det sålunda dels av kognitiva orsaker (svårt med den tankemässiga simultanförmågan, och därtill en vilja att analysera – det vill säga lösa upp – olika abstrakta och konkreta komponenter som bildar “helheten” och belysa dem var för sig), dels av hierarkiseringsskäl som man ändå inte sällan vill göra uppdelningar och distinktioner.
Med hierarkisering så syftar jag på den rangordning av dessa olika begreppssubstrat/komponenter, t.ex. ett ideal som säger att det politiska bör vara överordnat det ekonomiska. Denna länkkedja blir då vertikal snarare än horisontell.
SD: blahiblaha
Rasmus; du har gjort det igen; spaltat upp och benat ut…
och ställt frågan: “VAD är det som växer i tillväxten”. Svaret = Närapå en uppgift för en surrealistisk komedi.
vaddå kris… av vilket slag och vem har bestämt att det är så… om utgångspunkten är samhället, ekonomin och politiken så har vi alltid på ett eller annat sätt befunnit oss i ngn kris.
Möjligen kan jag tänka mig att det finns en viss skillnad idag gentemot “tidigare” och det handlar nog mer om medvetenhet om sakers tillstånd än att ngt extra negativt inträffat.
Politikens syften och pengarnas betydelse är satta under lupp, upplever jag.
Vad som kommer ut av det får vi småningom se. Det händer ngt på dessa två områden varje dag… och det svänger som en pendel. Jag ställer en påminnelse om att kommentera den här tråden igen om c:a 3 veckor, då syns kanske ngt mer påtagligt.
Om Björn Elmbrants böcker skulle ha någon substans, något förklaringsvärde, något läsvärde, så skulle åtminstone någon av dem ha översatts till ett annat språk än svenska. Men av 44 träffar i Libris är samtliga på svenska. Hans läsare finns enbart inom ankdammen.
När det gäller eurokrisen, får man inte göra misstaget att se Merkel/Tyskland enbart som en kreditgivande bank. Merkel har också ett intresse av att värna tysk exportindustri, som säljer stora mängder bilar, maskiner och andra varor till de länder som nu råkar vara djupt skuldsatta. En bank som lånat ut pengar till ett aktiebolag som råkat i obestånd, skulle i första hand kräva att bolaget inför inköpsstopp. Har vi hört Merkel kräva att Grekland absolut inte får göra fler inköp från tyska företag? Kanske vore krisen annorlunda om stater bara kunde låna av banker, och inte av andra stater.
Lars Aronsson: Jag har inte läst övriga böcker av Elmbrant och känner mig inte särskilt intresserad av saken. Men jag vänder mig i princip mot din metod. Det är möjligt att skriva saker av substans, utan att de väcker tillräckligt intresse utanför “ankdammen” för att en översättning ska bli motiverad. Sverige är tillräckligt stort för att de ska finnas något sådant som en inrikes relevans.
@Rasmus & Magnus Sköldin. Tillväxtbegreppet är krångligt och även borgerliga tänkare erkänner att det är problematiskt. Även om man talar om det som utveckling utan att översätta denna till den endimesnsionella skalan USD kan man ju ha synpunkter på vad som är ”bra” och ”dålig” utveckling.
Dessutom har man i ickeborgerliga ekonomier ofta kvantifierat utvecklingen. Frågor som vilka resurser krävs för att producera xxx är relevanta i både borgerliga och icke borgerliga ekonomier. I synnerhet om vi tar hänsyn till vad ”miljön” kan bära är dylika frågor relevanta.
Erik: Javisst, javisst. Fast jag är osäker på vad som menas med “icke borgerliga ekonomier”. Mitt val av begreppet “borgerlig” är uppenbart knepigt, kanske mer tyskt än svenskt, kanske mer 1800-tal än 2000-tal, vad vet jag. Men jag håller mig gärna till att låta det etikettera ideologi eller teori, snarare än att klassa en reellt existerande ekonomi som borgerlig eller icke-borgerlig. Är det begripligt hur jag tänker här?
Rasmus: Jag tror jag hänger med på hur du menar. Jag kunde ha skrivit att kvantifiering av tillväxt inte är begränsat till borgerliga tänkare. Jag skev ickeborgerliga ekonomier för att utmana lite – efterom jag har känslan av att du är lite svepande i din katergorisering av höger och vänsterborgerliga tänkare (även om jag håller med dig om att stora delar av vänstern är borgerlig). En fråga blir då vilka (tänkare, grupper, ideologier) är ickeborgerliga i den svenska och internationella politiska debatten?
Det gäller väl höger ut också för den delen… slog det mig just. Nazister är väl inte borgerliga?
[…] Kanske liknande Krisen, del 21: Förnyat försök att ringa in den borgerliga kristeorin […]
Erik: Med definitionen av borgerlig kristeori som ges i artikeln så skulle ju Hitlers korporativism mycket väl kunna kallas borgerlig.
Max: Korporatismen är i sig ingen kristeori, snarare ett visst sätt att försöka lösa krisen. Om vi för enkelhets skull använder korporatism som samlingsbegrepp för de modeller som blev halvvägs införda i såväl Hitlers Tyskland som i Mussolinis Italien, liksom i Salazars Portugal, finner vi att de visserligen var svar på samma världskris men att regimerna teoretiserade krisen på olika sätt.
För Hitler räckte antisemitismen som kristeori. Den kosmopolitiska judenheten har via finansiella manipulationer attackerat den sunda, agrar-industriella realekonomin. (Moishe Postone har skrivit mycket bra om detta.)
Mussolini var som bekant inte inne på sådan antisemitism, även om han väl gärna riktade skulden mot kosmopolitiskt finanskapital.
Under hösten 1933 började Mussolini att för första gången ge uttryck för en sammanhållen kristeori: den ekonomiska krisen var inte bara en cyklisk kris utan en slutkris för hela det liberala och kapitalistiska systemet. Han delade in kapitalismen i tre historiska stadier: efter dess “dynamiska” stadium följde från 1870 det “statiska” och efter första världskriget hade kapitalismen trätt in i sitt “dekadenta” stadium, menade Mussolini. Analysen levererades i ett tal inför Nationella korporationsrådet i Rom, den 14 november 1933. (Händelsevis på samma dag och i samma stad som Ifpi grundades!)
Detta låter snarare som en “endogen” kristeori, även om jag inte känner till dess detaljer, Möjligen kan det betraktas som ett försök att knyta tillbaka till den klassiska skolan inom politisk ekonomi, där ju Adam Smith hade idéer om ett statiskt stadium.
Rasmus: Hur placerar du högerpopulismens krisförståelse i den här taxonomin? Jag kan inte låta bli att läsa det som att “vänsterborgerlig” vore det bästa epitetet för Sverigedemokraternas ekonomiska “analys” t. ex.
Max: Jag vet inte om högerpopulismen har en enda kristeori, skulle inte tro det.
Men just Sverigedemokraterna verkar ju knappast alls tala om ekonomi, utom i förhållande till invandring. Mitt intryck är att de faktiskt undviker kristeori som område. Kanske har jag fel – jag är mycket nyfiken på att höra vad andra har uppfattat.
Proppblemet för SD är att krisen oftast uppfattas som global. Deras problembeskrivning (snarare än kristeori) är nationell. Invandrarna kan alltså vara ett problem för Sverige men att skylla den globala krisen på Sveriges invandrare är för långsökt även för SD.
Rasmus, Erik: Visst talar SD om krisen. (T.ex.: http://sdpartille.wordpress.com/2011/03/28/euron-sanker-hela-eu-projektet/) Och även om en ganska allmänt hållen euroskepticism inte kvalificerar sig för att kallas kristeori så måste väl också de outtalade föreställningar som strukturerar deras retorik kring eurosamarbetet kunna analyseras? Exempelvis då den distinktion mellan politik och ekonomi du belyste ovan, samt slutsatsen att det finns rent ekonomiska problem som kan ha rent politiska lösningar.
Det jag är ute efter är väl egentligen att testa den där zizekianska tesen om att extremhögern inte är tillräckligt radikal. Och ifall din distinktion mellan borgerlig och icke-borgerlig kristeori skulle kunna användas för att förstå skillnaden mellan det radikala och det reaktionära i den tesen.
[…] Krisen, del 21: Förnyat försök att ringa in den borgerliga kristeorin […]
[…] Krisen, del 21: Förnyat försök att ringa in den borgerliga kristeorin […]
[…] Krisen, del 21: Förnyat försök att ringa in den borgerliga kristeorin […]
[…] Kanske liknande Krisen, del 21: Förnyat försök att ringa in den borgerliga kristeorin […]
Kommentera