Statusuppdatering om Facebook

I veckans nummer av Fokus finns ett stort fyrdelat reportage om Facebook, signerat Maggie Strömberg. Jag fann det på flera sätt vara upplysande. Särskilt det besök i Luleå som ligger i mitten.

Luleås politiker är inte så lite uppspelta över att Facebook bygger en serverhall i deras kommun. De rabblar fraser om “den nya, digitala industrieran” och drömmer om att bygga “ett svenskt Silicon Valley”. Antagligen tror de själva på det.
Inte för att någon kan förneka att Luleå i första hand är valt på grund av dess två naturresurser: kyla och vattenkraft. Indelningen av Sveriges elmarknad i fyra prisområden har troligtvis bidragit. Och så ska vi inte glömma de 105 miljoner kronor som regeringen valde att donera till Facebook. Att kommunen kringgår offentlighetsprincipen genom att endast äga 49 % av bolaget Luleå Näringsliv uppges också ha varit något som uppskattades av Facebook.

Förhoppningarna är att Facebook ska “skapa jobb”, som det heter. Antalet anställda i serverhallen kommer att ligga mellan 30 och 60. Att skapa ett enda jobb i Luleå kostar alltså staten omkring 2 miljoner kronor.

“Men det kommer också att bi kringtjänster, som bevakning till exempel”, säger chefen för Luleå Näringsliv. Kom ihåg detta: den nya, digitala industrieran handlar om att folk i uniform ska jobba natt med att bevaka taggtrådsstängsel runt en folktom serverhall, vars inre verksamheter styrs från en helt annan plats.

Pratar man med luleborna inne i centrum kan man göra en tydlig åldersseparation. De medelålders är glada att kommunen tänker nytt, tror att det kan ge jobb och pratar gärna om det där varumärket. /…/
Pratar man med tonåringarna låter det annorlunda. /…/
Ingen håller med de äldre om att det skulle vara något coolt med Facebook i stan. 19-åriga Sophie Andersson förstår inte varför det skulle vara viktigt att gillaknapparna lagras i en hall i hennes kommun.
– Det spelar ingen roll var det ligger. Facebook är lite som Gud, det finns överallt.

Maggie Strömberg noterar efter sina samtal med politiker i Luleå: “Kan man inte mäta siffror, kan man alltid tala varumärke.” Jag uppfattar det som en direkt referens till hennes reportage om “den svenska musikexporten” i tidningen Novell häromåret. Vilket i sin tur byggde på min forskning i ämnet, även om den inte refererades.
Vad jag har visat är att 1990-talets vurm för svensk musikexport först motiverades av uppblåsta förhoppningar om antalet jobb som skulle skapas av skivbolagen. När siffrorna inte längre kunde göras pålitliga, övergick politikerna till att i stället tala om att musikexporten stärker “varumärket Sverige“, vilket möjligen kan leda till fler jobb i den traditionella exportindustrin. Någonting liknande kommer troligtvis att ske i Luleå. När det visar sig att serverhallen inte ger fler jobb än en vårdcentral, övergår politikerna till att snacka om hur Facebook säljer stål.

Samtidigt i centrala Stockholm sitter ett hundratal anställda – fler än vad Facebook någonsin kommer att ha i Luleå – på ett öretag som utvecklar spel för Facebook. De har nått stora framgångar med “Bubble Witch Saga”. Framgången grundar sig i att noggrant avväga varje spelmoment för att skapa maximalt beroende. Ett slags informellt forskningsprojekt kan sägas pågå, i det att konkurrenterna lär av varandra. Steg för steg blir de allt bättre på att suga åt sig allt mindre stycken av fragmenterad livstid.

Till slut lyckades de komma på vad som gjorde att ett spel funkade. Det skulle gå snabbt att lära sig. Banorna skulle vara korta så att det gick att spela några minuter, sedan läsa en artikel, chatta med en kompis eller skriva en statusuppdatering.

Bubble Witch Saga har, precis som Farmville, kvinnor över 25 år som målgrupp. Intäkterna kommer av att fem procent av användarna betalar pengar för att få hjälp att komma vidare bland banorna.

Facebook tar 30 procent i provision. Det har blivit en slags standard i branschen, sedan Apple införde den i Appstore. /…/
Provisionen är viktig för Facebook. Hur viktig blev klart först när Facebook lämnade in sin ansökan om börsnotering i förra veckan. Zynga, företaget som står bakom Farmville och 65 andra spel, stod för omkring 12 procent av Facebooks inkomster förra året.

Enligt de officiella siffrorna får Facebooks 85 % av sina intäkter från annonser, medan övriga 15 % är pengar som användare betalar till spelföretag. Men under våren förväntas att de visar upp något sätt att få ut mer inkomster från mobilanvändarna.

Avslutningsvis intervjuas designern Rasmus Andersson som startade Spotify och nu jobbar på Facebook. Han framstår utan överdrift som en äkta sektmedlem.

Han kallar pengar för “en teknisk funktion”, som behövs för att kunna utveckla nya produkter.
– Vi gör det här för att vi tror på detta och för att vi spelar en stor roll i samhället. På ett sätt skulle man kunna säga att det vi jobbar med är att försöka att få alla människor i världen att prata med varandra. Att öppna upp världen.
Han låter som Mark Zuckerberg. Tillsammans med börsintroduktionsansökan skickade han ett långt brev som underströk att användarna kommer att vara i fokus framöver, inte pengarna.
– Vi bygger inte produkter för att tjäna pengar, vi tjänar pengar för att bygga bättre produkter, skrev han.

Det är en totalitär vision. Troligtvis tror sektmedlemmarna själva på den.

Ännu hör vi inte sådana ord från Näringsdepartementet eller från Luleås kommunpolitiker. Men det kanske kommer den dagen som det visar sig att miljonerna till serverhallen var som att slänga pengar i sjön.
När det inte går att peka på skapade jobb och inte heller låter särskilt trovärdigt att Facebook skulle främja svensk stålexport. Då kommer politikerna att säga: “Vi skänkte inte pengar till Facebook för att skapa jobb, vi skänkte pengar för att Facebook spelar en stor roll i samhället.

Endast en kommentar ↓

#1 Björn on 13 February 2012 at 12:20 am

Bara på elskatten Facebook kommer betala så dröjer det inte ens 1år innan regeringen fått igen de 100 miljoner de satsat… Dvs helt rätt att göra satsningen! Finns knappast någon satsning som är så lätträknad som denna alltså…

Kommentera