Några radiotankar

Senaste månaden har jag inte lyssnat så mycket på ljudfiler. Orsakerna till detta är flera, men låt oss slarvigt sammanfatta det som “tekniska problem”. Om min digitala livsmiljö hade fungerat helt friktionsfritt hade jag knappast gjort ett sådant uppehåll och det vore tråkigt, för nu har jag i stället lyssnat desto mer på radio. Nästintill ständigt har antingen P1 eller P2 stått på här hemma.

Valet har alltså stått mellan två kanaler. Om den ena inte är till belåtenhet, växlar jag till den andra. Om inte heller den andra kanalens sändning faller mig i smaken, tvingas jag överväga vilken av de två dåligheterna som jag föredrar. Ofta slutar det med att den ena kanalen likväl lyckas fånga mitt intresse och bli riktigt fängslande, i det att jag måste klargöra för mig själv vad det är som är så uselt.

Låt säga att jag sedan ropar ut i internets ekokammare: “Hör, vilket uselt inslag de sänder på radio!

Inom en minut kommer då någon att ha svarat: “Varför gnälla? Om du inte gillar ett radioprogram behöver du ju inte lyssna på det. Lyssna på ett annat program istället!

Detta avslöjar kanske något om två sätt att relatera till radiomediet. Själv brukar jag nämligen inte känna att jag lyssnar på radioprogram. Snarare lyssnar jag på min köksradio som är inställd på en radiokanal. Även om jag givetvis noterar att olika program avlöser varandra och har en uppfattning om vilka program som brukar vara bättre respektive sämre.

Jag kanske är rigid, men för mig handlar det snarast om två väsensskilda radiomedier. Programlyssnandet hör samman med det digitala, kanallyssnandet med det analoga. Om jag på förhand vet att jag vill lyssna på ett visst radioprogram, så laddar jag ner ljudfilen från internet. Oavsett om det tekniska tillhandahållandet presenteras som “poddradio“, som “efterhandslyssning” eller “direkt via internet” så är det en ljudfil.

En ljudfil kan man lyssna på när som helst (fast aldrig “direkt”). Programlyssnandet (eller låtlyssnandet) kan därför sprida sig “viralt”, för att låna det allra heligaste ordet inom samtidens reklamreligion. Till sin natur är det ett ensamt lyssnande. Det saknar en given relation till dygnens och veckornas cykliska rörelse. Däremot har det en början och ett slut. Och det förs in i en logg. Ändå kan man ofta säga att detta lyssnande är mer affekterat än det är affekterande. Valet av ljudfil går nästan alltid omvägen via bokstäver. Läsningens affekt föregår lyssnandet.

Kanallyssnandet är annorlunda. Om vi tar min köksradio som exempel, så har den fem besiffrade kanalknappar varav jag använder de två första. Lyssnandet inleds utan att jag först fått programinnehållet beskrivet i ord. Det inleds alltid mitt i ett program, ett inslag, en fras. Det är aldrig ensamt, för oavsett när radion slås på så finns det ett okänt antal andra lyssnare som i samma ögonblick lyssnar på samma kanal, utan att loggas. Och det har inget givet slut, utan programmen följer på varandra i en fastlagd ordning präglad av cyklisk återkomst. Allt detta bidrar till att ge radiokanalen en sällsam förmåga att affektera – inte minst när det som sänds faktiskt är dåligt, i någon mening.

Om jag minns rätt började jag skriva det här inlägget för att sammanfatta några saker jag ogillar med P2. Grundproblemet handlar om att P2 tenderar mot en hejdlöst “musikpositiv” inställning, vilket i extremfallen utesluter tanken på musikkritik. Konstmusiken kramas ihjäl, medan allt “elektroniskt” som gillas av “klubbkids” (P2-språk) på rent hysteriskt sätt betyngs med etiketten “konst“. Ett annat exempel: kompositören Philip Glass födelsedag firas med en orgie av övermoget orkesterslisk, vilket må vara okej – men måste presentatören insinuera att det enda skälet till att ogilla Philip Glass är att man är en kultursnobb som inte unnar honom en stor publik?

Ändå är jag i någon mening tacksam för dessa irritationsmoment, eftersom de har givit mig en bättre förståelse av vad jag ogillar. Sveriges Radio har den där nedåtpekande tummen som inte Facebook har, men den finns bara i den analoga etern, inte på det digitala nätet. Och som jag ser saken är det i vissa avseenden omöjligt att simulera kanallyssnandets egenheter på internet, där varje överföring har en adress, där det alltid finns mer än fem numrerade knappar.

Radion är, lite tillspetsat, det sista ljudmediet. Alla andra sätt att lyssna på musik i hemmet kännetecknas av att bokstäverna kommer först, ljudet sedan. Endast genom att slå på en radiokanal slipper vi undan multimedia.

Tidigare i radiohistorien var nog däremot radiotablåerna, som trycktes i dagstidningarna, av stor betydelse för lyssnandet. Möjligtvis har tablåerna fortfarande en betydelse för vissa, men jag är tveksam. Så lite tillspetsat kan vi säga att multimedia och programval är en del av radions historia, men att det i vår tid är digitala medier som lämpar sig bäst för sådant.

Vad internet inte har är just kanaler. Utom på IRC, förstås. En livaktig IRC-kanal överensstämmer i påfallande hög grad med ovanstående beskrivning av en radiokanal. Även där slipper man undan multimedia, eftersom det bara finns text.
Sådana är internets kanalsystem: textbaserade. Och så bör de förbli. Varje steg i riktning mot multimediala kanalsystem bör betraktas med största misstänksamhet, då det tyder på att ondsla maktslor drivslar lömskla spel.

Det verkligt intressanta är hur nätets textkanaler och radions ljudkanaler kan samverka. Eller inte. Förutom mig själv vet jag ingen som har kommenterat P2:s sändningar i realtid på Twitter. Och att i sådana kommentarer uttrycka ett missnöje med sändningarnas innehåll känns alltid märkligt, då chansen är stor att någon ställer den förutsägbara frågan: “Om det är så dåligt, varför lyssnar du inte på ett annat program?”
Helt annorlunda är relationen mellan Twitter och tv. Bland landets åsiktsinnehavare är det sedan länge ett obligatorium att realtidskommentera Debatt och Agenda. Inte sällan uttrycks stort missnöje med programmens inriktning, utan att få tillbaka uppmaningar om att byta kanal till något som de gillar. Jag vet inte om det beror på att tv-programmen är multimediala, att de är politiska eller något annat. Däremot vet jag att jag inte vill ha dessa tv-program som en del av min vardag. Inte heller lockas jag av att läsa tv-tablåer. Alltså ser jag till att undvika tv-kanaler.

14 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 2 February 2012 at 1:15 am

Jag har precis flyttat in i min nya fågelnästelägenhet, och eftersom jag har radion i epicentrum av mitt vardagsrum, enär mitt andra kommunikationsmedium datorn står i sovrum/studio, är jag i ett ständigt förhållande frekvensmodulerad masskommunikation i morgon- och vid kvällstid.

Således, när jag under kvällen skulle laga middag åt vänner rattade jag givetvis in P2. Den goda eurocentrikern inom mig brast som ett 1920-tals champagneglas när Phillip Glass fick ett oändligt “medley” rakt ut i rundradion. Mina varsamma franska lökar i den italienska olivoljan demonstrerade med pragmatiskt brända kanter inför detta hollywoodspektakel!

Ju längre jag vandrar in i avhandlingstunneln, desto mer radio göder mig. På internet måste man säga saker, och det är ju bra och så, men inte för en tunnel.

Dock vill jag tillåta mig själv att utöva P2-kritik.

#2 Christopher Kullenberg on 2 February 2012 at 1:17 am

För att förtydliga min poäng: Glass ska man se på bio, inte höra på radio.

#3 rasmus on 2 February 2012 at 7:07 am

Väl talat! Jag kan f.ö. tillägga att det finns en version av Philip Glass som jag mycket gärna lyssnar på: dragspelsversionen. Den är förunderligt bra! (Följ länken till Mediafire och lyssna själva.)

#4 Jonas on 2 February 2012 at 8:16 am

Jag begriper inte vad problemet med multimediala kanaler är här. Vänligen förtydliga. Varför är de en indikation på att “ondsla maktslor drivslar lömskla spel”?

#5 JVVF on 2 February 2012 at 9:04 am

“Vad internet inte har är just kanaler. Utom på IRC, förstås. En livaktig IRC-kanal överensstämmer i påfallande hög grad med ovanstående beskrivning av en radiokanal.”

Men är inte de ständiga flödena av statusuppdateringer (i t.ex. Twitter eller Facebook) en sorts kanaler i samma mening?

Jag tittar inte på ett Twitter-flöde för att hitta något som jag redan vet finns där från en tablå, utan istället “inleds [det] utan att jag först fått [innehållet] beskrivet i ord”. “Det inleds alltid mitt i […] ett inslag, en fras”. “Det är aldrig ensamt, för oavsett när” jag tittar på det “så finns det ett okänt antal andra” tittare “som i samma ögonblick” tittar “på samma” flöde.

Naturligtvis är både Twitter och Facebook multimediala men det är väl många IRC-kanaler också (om man bryr sig om att följa länkar)?

#6 rasmus on 2 February 2012 at 10:42 am

JVVF: Flödena av statusuppdateringar betraktar jag definitivt som kanaler, vilka i grunden äger likheter med IRC-kanaler. De är ju primärt textuella, eller hypertextuella om man så vill. Att det finns länkar i texten tycker jag inte gör texten multimedial, lika lite som radion blir multimedia bara för att de pratar om litteratur eller datorspel. Däremot har nog Facebook i allt högre grad frångått det (hyper)textuella flödet till förmån för en multimedial presentation. Usch och fy, etc.

Jonas: Jag tror inte jag är redo att förtydliga. Inlägget är just några tankar kring radio, inte en färdigtänkt slutsats. Men jag syftar alltså på hela diskussionen om nätneutralitet och “kabel-tv-internet”.

“Jag trorslar nog att ondsla maktslor drivslar lömskla spel” konstaterade Tofslan, eller om det var Vifslan, i Tove Janssons Den farliga resan. När citatet flög förbi mitt medvetande valde jag att låna det, som för att markera den inte helt grundmurade tanken om “onda makter”.

#7 Jonas V on 2 February 2012 at 12:14 pm

Om jag får dela med mig av personliga erfarenheter:

1. Nog tycker jag mig se att mitt twitterflöde kommenterar radio i realtid. Ofta är det putslustiga iaktagelser av typen “Gubbe i ringP1 nu som jämför SD med antinazister! DÖR!”, samt puffningar av typen “debatterar mot X om tjugo minuter. Missa inte!”. Men sedan finns det även personer som kommenterar P2. Bortsett från dig så är Brodrej ganska flitig, och några andra inom musikerskrået.

2. När jag var i min slukarålder läste jag faktiskt P2-tablån. Jag tror det hade att göra med smalt specialintresse (svensk nutida konstmusik) och det gick åtminstone på den tiden inte att ta del av på annat sätt. Dels ville jag boka in programpunkterna för att höra verken från början till slut, samtidigt som man ville undvika att lyssna på exempelvis nyhetsmagasin på finska.

Inte för att ovanstående motsäger dina andra teser, men jag kände inte riktigt igen mig.

#8 avadeaux on 2 February 2012 at 1:13 pm

Jag vet inte varför webbradiokanaler som den här som jag lyssnar en del på, inte kvalar in som radio enligt din definition. Det är visserligen bara musik där, men indelat i “shows” med olika DJs som värdar, som “sänds” på bestämda tider, och när man surfar in där kommer man oftast in mitt i en takt. Betalar man en månatlig avgift kan man förstås också lyssna på programmen on-demand, men sådant finns ju också för P1 och P2.

#9 Karl on 2 February 2012 at 2:56 pm

Funderade lite på förhållandet till TV-mediet i relation till detta. Ortodox svensk mediahistoria gör ju gällande att när tv-mediet började sprida sig satt alla med tillgång till en TV och följde den statliga kanalen, lite oavsett vad som sändes, och även smala program nådde på så sätt en bred publik. Detta får väl tas med en nypa salt, men kanske kan man se en utvecklingslinje ändå: från att ha samlats runt en tv-kanal började folk, när valmöjligheterna ökade och relationen till mediet mognade, istället samlas runt tv-program (och aktivt välja bort de program man inte ville se). Och idag kanske man möjligen se en trend tillbaka mot en utgångspunkt i kanaler: specifika program som folk vill se ser de när och hur de själva vill. Själva TV-apparaten slås på för att fungera som bakgrundsaktivitet, och då tittar man på det kanalen behagar visa, eller byter kanal om det blir för trist.

#10 goto80 on 2 February 2012 at 4:02 pm

Text-tv tar det bästa av två världar. Alltid.

#11 Jonas on 2 February 2012 at 5:46 pm

rasmus: Jo, jag förstod att det var onda makter. Det jag inte förstår är “multimedial kanal = ondskans makter” (särskilt inte om vi försöker koppla det till McLuhans “Media=Message”). Helt ok att du inte är redo att förtydliga, bloggar måste ju även få rymma det dunkelt tänkta.

Det roliga är att jag just sett den passagen citerad av flera olika nät-tyckare under dagen.

#12 er on 2 February 2012 at 6:31 pm

Inga radioprogram, inga radiokanaler. Bara P1.

Radiotablå minns jag inte när jag läste sist. Finns databasfiler över SR:s och SVT:s tablåer över lång tid (helst sen starten) publikt tillgängliga någonstans?

#13 Gunnar on 2 February 2012 at 10:42 pm

Ett UK-perspektiv. Även jag lyssnar enbart på motsvarigheterna till P1 och P2 (Radio 4 och Radio 3) men bara på bilradio, aldrig på dator eller hemmaradio. Är totalt programinriktad, mest p.g.a. att jag inte gillar vissa röster. Med vilket jag menar “röstkvaliteter”. Det finns inget som är så falskt som en falsk röst i radio. Sarah Walker (9-12 R3 vardagar) must die: astmatisk, vet inget om musik, grundtrivial. Men hennes efterföljare Donald McLeod med “Composer of the Week” (12-13 alla vardagar) är oemotståndlig, en vemodig, klok och medmänsklig röst…

Det riktigt stora problemet är dock – som jag antar är detsamma med P1 och P2 – att det är så “hideously white”… De kaukasiska kanalerna…

#14 Daniel Pargman on 22 February 2012 at 1:00 am

Hej R.

Det var synd att du inte hade möjlighet att komma till oss på KTH i höstas och prata om dina radiotankar i vår kurs om “Future of Radio/Radio of the Future”. Jag har två reflektioner här, en som knyter an till radiomediet och kursen och en mer personlig.

1) Läs om industridoktoranden Daniel Johanssons tankar om radio (filtrerade genom mina egna) här:

“What is radio? What is the “essence” of radio – rather than a historical “accident”? […] Radio as a gadget, a radio set – Radio as a companion, as comfort and a habit – Radio as availability, as a playlist or a feed – Radio as a filtering mechanism – Radio as brands (radio stations)

http://danielpargman.blogspot.com/2011/09/what-is-radio.html

Här finns korta sammanfattningar av de 12 framtidsinriktade radioprojekten som våra sistaårsstudenter genomförde:
http://danielpargman.blogspot.com/2011/10/radio-the-future-futures.html

…och här finns boken som kursen resulterade i (ett kapitel per projekt – varierande kvalitet):
http://fom.csc.kth.se/dokumentering/futureofradio/Radio_of_the_Future.pdf

2) Angående program vs kanal (digitalt vs analogt) så har jag skapat lite halvrigida vanor som gör mina digitala program lite till kanaler och som (återinför) rytmer och cykler. Jag lyssnar *aldrig* på radio, utan *bara* på podcasts. Jag lyssar på ett entimmesprogram, ett 40-minuters program och två 25-mintutersprogram två gånger (8 program sammanlagt). Sedan börjar cykeln om igen. På så vis betar jag igenom en ofta rejäl backlog och när jag är färdig/ikapp med ett program byter jag ut det mot ett annat i samma segment (dvs. längd). Just nu ser en cykel ut enligt följande:

1 P1 Konflikt
2 BBC Arts and Ideas
3 BBC The Media show
4 BBS Fourthought
5 P3 dokumentär
6 P1 Spanarna
7 P1 Klotet
8 NPR Planet Money

När jag snart är ikapp med P3 dokumentär börjar jag beta av en relativt kort backlog av antingen Radio Echoshock eller NPR This American Life etc.

Jag borde skriva ett blogginlägg om mina radiolyssnarvanor på min egen blogg på samma sätt som jag skrivit om mina likaledes uppstyrda läsvanor för akademisk litteratur i form av böcker:
http://danielpargman.blogspot.com/2010/12/books-ive-read-lately.html
http://danielpargman.blogspot.com/2011/04/on-my-nerdiness.html

/Daniel

Kommentera