Siewert Öholm vinner över Christer Sturmark. Visserligen säger de i grunden samma sak, om man skalar bort aspekten av tuppfäktning där den ena gubben är “för” religion och den andra gubben är “mot”. Båda verkar ju vara överens om att någonting är skevt i den lag om trossamfund som stiftades i samband med att Sverige avskaffade statskyrkan. En lag som innebär att Kammarkollegiet ansvarar för att, utifrån formella kriterier, avgöra vilka organisationer som är “religiösa”. Senast alltså “Det missionerande kopimistsamfundet“.
(På tal om detta bjuder ChrisK på en tankeväckande fyrfältare, som jag emellertid måste resolut tar avstånd från i namn av det pentalektiska åskådliggörandet. Tyvärr har jag inte just nu tid att veckla in frågeställningarna ytterligare genom att rita upp ett pentagram, men en vacker dag ska det ske.)
Åter till frågan om trossamfund. För vad den diskussionen kokar ner till är ju ett simpelt symptom på en kris i den liberala åtskillnaden mellan politik och religion, “tycka” och “tro”. Både Siewert Öholm och Christer Sturmark bemödar sig om att rädda denna åtskillnad, som de goda realliberaler de är. Båda inser de att Kammarkollegiets senaste beslut utmanar det liberala förnuftet.
Som min vän Samira träffande konstaterade: “Det är ju jätteroligt av Kammarkollegiet att de tar sig själva på stort allvar och samtidigt nedvärderar sig själva i detta allvar. Nihilism.” Och nihilismen tas till ytterligare en nivå hos Hanna Fridén som i sin iver att försvara det liberala förnuftet drivs till att mystifiera idén om “tro”.
Siewert och Christer vill båda rädda det liberala förnuftets gräns mellan religion och politik genom att dra gränsen på delvis andra sätt. Skillnaden är att Siewert i sitt resonemang faktiskt tillåter sig att gratulera kopimistsamfundet till ett lyckat lulz, medan Christer vill avväpna lulzet genom att inordna det i ett instrumentellt förnuft, som ett medel för att uppnå ett mål.
För att börja med det grundläggande: anhängare av mystisk kopimi dyrkar kopiering. De tillbedjer kopieringen i sig, inte den information som kopieras. (Vissa förkastar “information” som begrepp och en manikeisk minoritet hävdar rentav att information är detsamma som “antikopimi”.)
Kopieringsmystikerna värnar inte kopieringen för dess förmåga att infånga eller ackumulera värde, denna universella ekvivalens som gör allting jämförbart med allt annat.
Faktum är att anhängarna av mystisk kopimi avskyr alla föreställningar om “värde”. Deras ritualer kännetecknas snarare av ett enormt “förspillande” av värde och går ut på att värna kopieringens benägenhet att mångfaldiga världar, vilka alla blir säregna. Dessa ritualer – där värde förspills och världar mångfaldigas – tar ofta formen av s.k. musik, offerhandlingar, energiurladdningar, betingelselös (dvs. “värdelös”) kärlek, sång, vandalism, helbredgagörelse, äventyr, erotik, sabotage.
Mystisk kopimi finner sin teologiska grundval i kopimismens apokryfa skrifter hos Piratbyrån. Det mystiska elementet kretsar kring två tankar. För det första en tanke om att allt består av kopior: “I begynnelsen var kopian“, heter det hos mystiska kopieringsfundamentalister. Å andra sidan en tanke om att det är omöjligt att veta vad kopiering överhuvudtaget är eller kan vara.
Kopieringen är således föremål för otaliga teologiska och spekulativa undersökningar. Är det t.ex. så att även monotona upprepningar av detsamma alltid innehåller någonting nytt? Är kopiering alltid av godo (kopimis omvända teodicé)? Om allt är kopior, hur kan då världen uppnå konstistens och kontinuitet?
Med frågor som dessa försöker anhängarna av mystisk kopimi att radikalt förändra sin egen uppfattning av kopiering (världen). För de missionerande falangerna inom kopieringsmystikernas kretsar handlar det först och främst om att mångfaldiga kopimi som etisk disposition. Uttrycket “kopimi” hänvisar inte bara till de objekt som vi önskar att andra ska kopiera, utan också till imperativet i sig: “kopiera detta förhållningssätt!”
Does Kopimism have anything to say about the afterlife?
– Not really. As a religion we are not so focused on humans.
It could be a digital afterlife.
– Information doesn’t really have a life, but I guess it can be forgotten, but as long as it is copied it won’t be.
Stundom förekommer även begreppet ”kopimism” (se exempelvis den religiösa sammanslutningen Kopimistsamfundet), medan andra menar att kopimis utnämnelse till en -ism är ett verk av dess fiender.
Självorganisering innebär en organisering sker som följd av en intern dynamik istället för att form påförs utifrån. Den processen består av bildandet och splittrandet av serier av organisationsformer. Bildandet av det kopimistiska missionsförbundet kommer leda till att en massa nya kopimistiska fraktioner kommer att bildas. Hur kommer kopimismens motsvarigheter till frikyrkorna att se ut (och låta)? Mystikerna formerar sig redan som “de esoteriska svartkopimisterna” i IRC mest obskyra och hemliga kanaler.
Flera alternativ som kan tänkas dyka upp:
1. Ortodox kopimism. Back to the roots. “Välfärden börjar vid 100 megabit” förvandlas till ett profetiskt ord.
2. Små kopimisekter med karismatiska och våldsamma ledare.
3. Profetisk-millenarisk kopimism som utser en ny andlig ledare.
4. Polyteistisk kopimism som dyrkar diverse robotar.
5. Vetenskaplig/platonsk kopimism. Ligger nära fraktalfilosofin, och dyrkar det I. Kullberg kallade “den lilla mandelbrotkopian”.
Det är dessa minikopior av olika storlekar som bygger upp grenarna. Bakåt hänger var minikopia samman via en gren som går in i baken, men denna gren består ju av ännu mindre minikopior!!! Längst in i baken sticker alltså en oändligt liten minikopia sitt spjut, men detta spjut består ju i sin tur av oändligt många minikopior!!! Helt absurd blir situationen i centrum, ett centrum som inte finns men likväl finns. Den ”sista” minikopian i denna gren kör sitt spjut i 13 bakar samtidigt!!! Denna styggelse äger dock rum i en litenhet bortom alla oändligheter dit ingen kan komma, en intighet där alla lagar om rimligt och orimligt brutit samman.
