Krisen, del 20: Överflödiga människor

Magnus Linton nya reportagebok De hatade gör nedslag i Norge, Nederländerna och Ungern. Det är en fängslande och obehaglig bok som jag läste i två svep förra veckan. Men detta ska inte bli en recension, i stället vill jag plocka upp en tråd som känns relevant för den här bloggserien.
I reportaget från Ungern intervjuas även filosofen Gáspár Miklós Tamás, som av Magnus Linton beskrivs som “Ungerns svar på Slavoj Žižek”. Jag antar att parallellen består i att båda filosoferna brukar uttala sig i pressen.

Vad gäller själva tänkandet vet jag inte om G.M. Tamas har så mycket gemensamt med Slavoj Žižek. Däremot uppger han sig själv vara influerad av Robert Kurz och närliggande värdekritiker, som kort sagt förstår krisen som ett resultat av den mikroelektroniska revolutionen. Produktiviteten har stigit till den nivå där den relativa mervärdeproduktionen börjar stagnera och finansialiseringen har endast under en begränsad tid kunnat skjuta symptomen på framtiden. Ökad produktivitet leder också till att en stor del av världens befolkning faktiskt blir överflödig, utifrån ett kapitallogiskt perspektiv.
Denna resumé kan man ha i bakhuvudet när man läser sidorna 46–49 i Magnus Lintons bok, som jag här citerar ur:

Men intressantare än att sätta en förfärlig etikett på tillståndet är enligt GM Tamás att försöka förstå drivkrafterna bakom den “biopolitiska utvecklingen”, alltså staters ökade behov av att reglera människors betenden. Antiromsk lagstiftning har redan passerat parlamentet och en allmän opinion om att vissa delar av befolkningen är oanvändbar har etablerats. Det senare handlar om många kategorier – socialbidragstagare, pensionärer, långtidssjuka, arbetslösa, etcetera – men i första hand etniska minoriteter, och framför allt ovanstående kategorier i kombination med viss etnicitet.

– Problemet är ju att industrisamhället är historia, samtidigt som det fortfarande är en bred uppfatning att allas liv ska struktureras kring arbete. Den som inte arbetar ska inte heller äta. Den som av olika skäl, tillfälligt eller under längre tid, lever på staten är i allt högre grad betraktad som parasit. /…/

Professor Tamás tanke om arbetskraftsöverflöd, makt och etniska minoritetsförtryck /…/ vilar på övertygelsen att den industriella utvecklingen inte längre förmår skapa arbete åt alla utan bara vissa. Den knyter an till en idé som länge var gemensam för såväl liberala som marxistiska och konservativa husgudar – Mill, Marx och Burke – och går ut på att ekonomisk tillväxt är en del av en samhällsevolution i alla samhällen, och under en period i denna mer utsträckta evolution är tillväxt synonymt med ett bättre liv för alla. Men sedan kommer en punkt då ett samhälle nått en så god materiell standard at det är andra saker än den rent materiella ekonomin som ska växa – relationer, kultur, fri tid etcetera – och det är fenomen som välfärdsforskare kort och gott kallar utveckling.

– Den arbetslöshet vi har idag kommer aldrig, totalt sett, att gå ner. I Europa kommer det på lång sikt aldrig någonsin mer uppstå en situation i vilken en majoritet av den arbetsföra befolkningen har en anställning. Aldrig. Som god marxist hyser jag en gränslös beundran för det kapitalistiska systemet, men politikerna tycks för korkade för att göra någonting bra av det. En majoritet av mänskligheten är fortfarande olycklig.

Han rabblar siffror för ungdomsarbetslösheten i olika länder – Spanien 46 procent, Grekland 38, Italien 28 – och i likhet med flera av de postmarxister han delar tankar med menar han att svaret på den nya etnotismens framväxt måste sökas här.

– Ingen politiker tar en arbetstidsförkortning på allvar, vilket innebär att dagens stater ställs inför ett ofrånkomligt dilemma: Hur legitimera situationen? Och lösningen är som alltid att man ifrågasätter vissa typer av människor. Så gjorde man i Romarriket. Så gör man idag. /…/ I feodalsamhället gjordes det med blod; vissa påstods ha finare blod än andra. I dag säger man i stället att vissa folkgrupper tycks genetiskt eller kulturellt oförmögna att delta i de uppgifter som måste utföras för att bygga ett välfungerande samhälle. Och dessa människor måste hållas kort, placeras i fängelse, kastas ur landet, sättas i arbetsläger.

Han betonar att processen förstås inte följer någon genomtänkt plan, utan är en kombination av medelklassens oro för sina landvinningar, krav på ordning och säkerhet för den politiska eliten och majoritetens tendens att föredra enkla lösningar.
– Min poäng är att om samhällena går vidare på detta spår kommer den här nya rasismen vara oundviklig. Jag hatar den verkligen, men jag tror inte detta är något som kan ädnras på med humanistisk propaganda, det vill säga sånt jag sysslar med. Jag skriver alla dessa antirasistiska essäer i liberala tidningar men uppriktigt sagt tror jag inte det hjälper.

Jag har inte läst någonting utförligare som Gáspár Miklós Tamás själv har skrivit om arbetssamhällets kris. Men jag är aningen tveksam till att dra in faktorer som “materiell standard” i förklaringsmodellerna. Här tror jag faktiskt att man kommer längre med ett resonemang som tar sin utgångspunkt i kapitaltillväxtens inre rörelselagar och de begränsade möjligheter som dessa erbjuder för att hantera en ökad produktivitet. Då är det möjligt att analysen blir mer pessimistisk: att låta “relationer, kultur, fri tid” växa är nog ingen lösning, så länge dessa förblir beroende av en underliggande tillväxt i varuekonomin.

Min uppfattning är att Magnus Lintons egen krisanalys går i annan riktning än Gáspár Miklós Tamás. Även om det bör understrykas att De hatade är en reportagebok som inte gör anspråk på att teoretisera kring den övergripande krisen, kan jag inte låta bli att låta läsningen gå i sådana riktningar. Så här säger Magnus Linton i en intervju:

Varför har striden kring multikulturalismen blossat upp just nu?
– Jag tror egentligen att det handlar om ett hat mot relativismer, postmodernismer eller dekonstruktion. Det finns en frustration inom alla möjliga olika sfärer över att det inte finns några enkla svar. Människor känner inte igen sina nationer, sina kulturer, de känner inte igen sina kön. Det har genererat en frustration som har nått till en punkt som nu exploderar på olika sätt.

Lite för psykologiserande, för min smak. Fast den där socialpsykologiska dimensionen är högst relevant. Frågan är hur den kan länkas samman med den realekonomiska dynamiken. Är inte “relativismen” i någon mening gemensam för postmodernism och finansialisering, de parallella svaren på 1970-talets kris? Där har vi något att nysta vidare i!

7 kommentarer ↓

#1 Murbruket on 20 January 2012 at 3:27 pm

Måste bara säga att jag uppskattar denna följetong oerhört. Det har varit väldigt tyst i kommentatorsfältet på senare tid, hoppas inte det betyder att folk inte bryr sig om ämnet.

Jag tror att detta inlägg i synnerhet ligger nära pudelns kärna (i den mån någon sådan går att identifiera). Produktivitetsökningen och effektiviseringen leder till att många blir överflödiga i den “nyttiga” produktionen, men samtidigt lever vi i en struktur där “att ha ett arbete” är det främsta som förväntas av oss som samhällsdeltagare.

Det råder väl egentligen ingen brist på arbetsuppgifter som behöver utföras – vården skriker till exempel efter personal. Systemet är dock skräddarsytt för den industriella tiden och misslyckas med att flytta resurser dit de bäst behövs. Det krävs att vi konsumerar (med en central valuta) det den “nyttiga” produktionen sprutar ur sig för att samhället ska ha råd att finansiera “mindre nyttiga” sysslor såsom omvårdnad.

#2 Johan on 20 January 2012 at 7:35 pm

Arbetstidsförkortning som lösnig på de pågånde ekomoniska kriserna som bland annat finnasminister Anders Borg babblar om vore en fantastiskt bra…

Murbruket: Jag bryr mig om dessa frågor antirasism är viktigt och sådeles männikovärde.

#3 maria on 21 January 2012 at 9:54 am

är det värt att koppla in jameson? the cultural logic of late capitalism?

#4 Petter Ericson on 21 January 2012 at 10:49 am

Vad gäller arbetstidsförkortning har jag läst texter där det påstås att i stället för att minska arbetstiden med hjälp av att arbeta färre timmar per dag och/eller vecka, så har lägre pensionstider och rent allmänt längre livstid lett till en effektivt minskad andel arbete per person och liv.

Dock så är det ju onekligen av intresse att vård, skola med flera brancher är i behov av mer folk. Den uppenbara lösningen är att höja skatterna för att höja löner, status och mängden arbetstillfällen. Sådan form av fördelningspolitik verkar dock av någon anledning impopulär.

#5 k on 21 January 2012 at 2:29 pm

Petter Ericson: det i ditt första stycke behandlas i text och kommentarer här http://copyriot.se/2011/11/04/arbetssamhallet-del-5-arbetar-vi-mer-arbetar-vi-mindre/

Brittiska NEF gav ut en rapport om 21-timmarsveckan nyligen. Här är video av presentationer apropå den med bland annat Tim Jackson:
http://www.youtube.com/watch?v=nqI951u9emQ

#6 Henrik on 21 January 2012 at 6:48 pm

Men man kan ju liksom inte bara införa arbetstidsförkortning och tro att det räcker. Om man bara gjorde det skulle det antagligen ha en högst marginell inverkan på arbetslösheten, eftersom vi har så många som med en modern ekonomis mått är oanställningsbara. Ta som exempel de tusentals nu arbetslösa människor som på 70, 80 och 90-talen gick direkt från 9:an eller en tvåårig gymnasielinje till jobb på Saab eller andra nerlagda tillverkningsindustrier, dom kommer antagligen aldrig mer att ha ett jobb om det inte sker rejäla satsningar på någon slags utbildning.

#7 COPYRIOT | Krisen, del 91: Skillnader mellan Rosa Luxemburgs kristeori och värdekritiken on 4 April 2013 at 4:50 pm

[…] Krisen, del 20: Överflödiga människor […]

Kommentera