7,5 teser om musikinstrumentalitet

Förra sommaren fördes här en livlig diskussion om vad vi menar med musikinstrument. Utgångspunkten var en passage ur mitt dåvarande avhandlingsutkast. Texten har utvecklat sig lite sedan dess, fast det rör sig fortfarande bara om en kort bit av ett längre teorikapitel som i huvudsak behandlar helt andra saker. Jag testar ändå att lyfta ut några trådar därifrån och spetsa till dem i form av 7,5 teser. Numreringen kanske gör det lättare att rikta invändningar och vidare reflexioner.

1.
Ett ljud är en serie vibrationer som fortplantar sig genom materia och som befinner sig inom det frekvensområde där människans hörselorgan kan uppfatta vibrationerna som skillnader i lufttryck. Strikt talat går det inte att höra “samma ljud” två gånger och följaktligen går det inte heller att lagra ett ljud. Däremot kan ljudmedier användas för att lagra vissa egenskaper hos ljud, vilket vid senare tillfälle kan användas för att alstra nya ljud som vi med vårt “sinne för det likartade” (Benjamin) kan känna igen som “samma” ljud.

2.
“Musik” är ett modernt, västerländskt begrepp. Detsamma gäller följaktligen för “musikinstrument”. Begreppets vetenskapliga avgränsning hör hemma inom organologin, den tämligen tekniska underavdelning till musikvetenskapen som ägnar sig åt musikinstrument. På senare år har det höjts röster för en “ny organologi”, men hittills tycks detta främst ha handlat om att vidga gränserna – inte om att undersöka instrumentaliteten som sådan.

3.
Musikinstrument är ljudmedier. De lagrar, överför och bearbetar olika egenskaper hos ljud. Hålen på en flöjt är t.ex. ett sätt att lagra vissa ljudfrekvenser och dess inbördes relationer. Däremot kan musikinstrument inte lagra rytmer eller tidsliga sekvenser av toner. Åtminstone inte om man håller sig till en traditionell och snäv definition, där man inte inkluderar speldosor och liknande mekaniska anordningar.

4.
Är speldosan ett musikinstrument? Bronsåldersluren? Oljefatet? Mistluren? Fyrverkeripjäsen? Mixerbordet? Alla är de ljudmedier. Men är de musikinstrument?
Frågan bör inte besvaras med ja eller nej, utan med en följdfråga: Vad är det som gör att vi, utifrån de givna förutsättningarna, räknar vissa ljudmedier som musikinstrument? Vilka egenskaper är det vi uppskattar hos ett instrument när vi själva utövar musik? Vad är det som gör ett visst objekt “musikinstrumentellt”?

5.
Varje lagring eller överföring av ett ljud kommer ofrånkomligen att modifiera ljudets egenskaper. Alla ljudmedier är således även bearbetningsmedier. Möjligheterna att styra bearbetningen skiljer sig emellertid betydligt. Musikinstrumentalitet handlar om förutsättningar för styrning.

6.
“Musikinstrument” tenderar i praktiken att syfta på ljudmedier som
(a) kan styras i realtid av en enda individ, vilken ges
(b) relativt stora möjligheter att styra ljudets frekvens och/eller volym, men
(c) relativt små möjligheter att styra ljudets klangfärg.

7.
Varje materiellt objekt kan fungera som ljudmedium och varje ljudmedium kan i princip användas som ett musikinstrument. Eller? Under 1900-talet försökte det musikaliska avantgardet – från Luigi Russolo, via John Cage, till Einstürzende Neubauten – att spränga instrumentalitetens gränser. Resultatet tycks ha blivit en relativisering: varje objekt kan idag uppfattas som ett musikinstrument, beroende på kontexten. Fast bara under förutsättning att det frambringade ljudet kan tillskrivas en individuell mänsklig agens. Avantgardismens verkliga effekt blev att befästa individualismen i musiken.

7,5.
Säg mig, är dessa teser sakliga eller osakliga?

32 kommentarer ↓

#1 goto80 on 17 January 2012 at 4:32 pm

Bravo! Och även när förutsättningarna för styrning blir för “bra” så är det inte längre ett instrument. Saken används inte instrumentellt – ingen tydlig agent som smattrar och dånar. Fast jag kommer inte på något riktigt bra exempel. Robotorkestrar som spelar piano?

#2 Martin L. on 17 January 2012 at 4:38 pm

(Nu är det synd att min hemmastudio står i ett hyrlager, annars hade jag tillverkat en liten demonstration av hur en plåtburk och ett programmerbart kammfilter kan bli ett melodiinstrument. Filtrera bort allt utom 220 Hz, 440 Hz, 880 Hz och 1760 Hz så “spelar” ett slag på burken ett A, t.ex.)

Jag vill opponera mig lite mot #3. Jag har svårt att se instrument som lagringsmedia. Om de lagrar, var kommer det de lagrar ifrån? Hur tar de ursprungligen in vad de lagrar? Snarare transformerar de olika energier till ljudvågor: slag, gnidning, utandning. Hålen på flöjen modulerar den transformationen — och reproducerar i sin fysiska placering en idé om en tonskala. Men du kan borra ett nytt hål utan att lagra någonting nytt. Ingen information går in i hålet (men i borrhandlingen, om du t.ex. vill lägga till en kvartston) men det förändrar likväl flöjtens modulationsmöjligheter.

Om vi sträcker ut det till analoga syntar blir det än mer tydligt: en oscillator är byggd för att producera en viss vågform, inte att reproducera den. Det finns ingen förlaga, om vi inte förutsätter en form av översättningsbarhet av information där ljudet av en sågtandsvåg kan översättas till (eller likställas med) en krets som kan producera den. Precis som flöjten blir oscillatorn vad den är i relation till olika komplex av sociala-fysiska sammansättningar såsom tonskalor, hantverkskonst (trä/el) och själva idén om “musik”.

Jag vet inte hur vi kan klassificera musikinstrument, men de gör annat än “lagrar, överför och bearbetar olika egenskaper hos ljud.” Inte minst som de alltid är produktiva, inte reproduktiva.

#3 Rasmus on 17 January 2012 at 4:46 pm

Fast jag tänker nog inte att “lagring” förutsätter en förlaga. Om en akustisk egenskap kan fås att återkomma så är den väl i någon mening “lagrad”? Och ett visst mått av sådan förutsägbarhet finns väl i varje ljudmedium och är synnerligen viktigt för dess eventuella musikaliska användning.

#4 Rasmus on 17 January 2012 at 4:48 pm

(Jag försöker numera undvika begreppet “information” i detta sammanhang, för sist fick jag känslan av att det förvirrar mer än det förklarar. Dessutom vill jag gärna motverka varje glidning mot vulgärinformationalism.)

#5 Martin L. on 17 January 2012 at 5:09 pm

Rasmus: Det är förvisso sant, och jag ser nu att min alternativa beskrivning inte heller känns helt korrekt.

Kanske är det så att vi, beroende på vilka funktioner och sammanhang hos musikinstrumenten vi vill tala om, måste använda radikalt olika beskrivningar. Är det en hobby eller målmedveten övning vi gör med instrumenten? Spelar vi på en fest eller för en sittande publik? Elförstärkt? Effektmodulerat? I ett mörkt rum? Och så vidare.

(Vill förresten också påpeka att #6 är på pricken.)

#6 Christopher Kullenberg on 17 January 2012 at 5:24 pm

Spännande! Innan jag kastar mig in med en längre kommentar vill jag invända mot “(c) relativt små möjligheter att styra ljudets klangfärg”.

Detta gäller inte merparten av elektronisk musik (speciellt i och med sequencern), där den huvudsakliga variationen är just i klangfärg snarare än frekvens. Efter oscillering kommer modulering (i subtraktiv syntes), och trots att filtersvepet må vara vulgärt, så får vi inte glömma allt det andra (vågformer, LFOer, pulsvidd, ADSR) fram till krautrockens återkolonisering av traditinonella musikinstrument med ett “synth-tänk”.

Och för att ge mungigan sin rätta plats i instrumenthistorien: Det orala lågpassfilter är det ursprungliga instrumentet!

#7 avadeaux on 17 January 2012 at 5:35 pm

Gillar teserna generellt. Kommentarer/invändningar:

1. “Serie” indikerar för mig att vibrationerna strikt radas upp efter varandra, tidsligt eller rumsligt. Skulle hellre se “mängd” eller “samling” av vibrationer.

4. Om något är ett musikinstrument beror på syftet och användningen. En speldosas syfte är, likt en grammofonskiva, att mekaniskt lagra av en förutbestämd ljudmängd, och därmed är den i grunden inget instrument. Ett instrument frambringar bara musik genom att det hanteras av en musiker och en speldosa/grammofonskiva fungerar utan musiker. Men: använder man vinylskivan till att scratcha på blir den till (en del av) ett instrument. Och spelar man en rytm på ett oljefat blir det ett instrument, trots att dess syfte är att lagra olja (och alltså inte heller i grunden är ett instrument). Följden av 7 blir ju att varje materiellt objekt (inklusive speldosan) kan användas som (bli) instrument, men i grunden är ju inte allt materiellt instrument.

5. Här blir det tydligt att du begränsar dig till att tala om ljud som något som äger rum, och tid. Du utesluter alltså att lyckad kopiering av en cd ska betraktas som en lagring eller överföring av ljud. Men man skulle också kunna tala om idémässiga ljud, som inte behöver förändras genom lagring/överföring. Skapar man ett ny lagring genom att tälja en ny flöjt förändrar man ljudet, eftersom det inte finns två helt identiska flöjter. Men man kan också tänka sig den perfekta idéflöjten av en viss typ, och varje fysisk flöjt av den typen som en ofullkomlig reifikation av idéflöjten.

#8 Erzx on 17 January 2012 at 7:12 pm

Angående Punkt 6:
Betänk en elgitarr kopplad till en serie effekter och slutligen en förstärkare. Skall här elgittaren eller hela systemet betraktas som ett instrument? Betonar man realtidskontrollen (a och b) så är det naturligt att beskriva elgitarren som själva instrumentet och effekt/förstärkaren bara som signalbehandling. Men om man anser att ett intrument ska ha en given klangfärg (c) så blir ju val av effekter/förstärkarinställning lika viktig som elgitarrmodellen.

Man jämföra med kopplingen Midikeyboard-mjukvarusynth där midi-kabeln har betydligt lägre “bandbredd” än elgitarrens signalkabel, och all information om instrumentets klangfärg ligger i synthmodulen. Här brukar man väl benämna synthen som musikinstrummentet och midikeyboardet som en ‘dum’ controller, som möjligtvis kan modulera klangfärgen i någon enstaka dimension (t ex vibrato, cutoff). Eller?

Synen kanske skiljer sig (borde skillja sig?) mellan olika genrer, beroende på hur intrumenten används ( som Martin L #5 var inne på innan)

#9 Per on 17 January 2012 at 7:48 pm

Punkt 1. Detta med lufttryck kanske är onödigt specifikt för vad hör en fridykare under vatten? eller om det är lufttrycket i örontrumpeten som åsyftas så kan man fråga sig vad en dykare med syrgas-helium upplever med sin hörsel. Många skulle nog kalla det ljud. Kanske bättre med nåt om skillnader i mediets täthet lr nåt. (Fast nu när jag googlar lite så verkar lufttryck alltid användas. skumt)

#10 Malte on 17 January 2012 at 7:58 pm

För att gå på en klyscha: Är rösten då, enligt dessa teser, ett musikinstrument?

#11 anon on 17 January 2012 at 10:02 pm

Jag tror att vi glömt verbet “spela” i sammanhanget. Jag tror nämligen att ett instrument blir till genom spelet. En relation.

#12 monki on 17 January 2012 at 11:37 pm

anon: Det där blir rätt intressant. Vi vet ju alla att tystnad och pauser är en del av att spela musik. Det viktigaste är tonerna du INTE spelar osv. På så vis undkommer vi absurditeten att t.ex. trummorna upphör att vara instrument mellan varje trumslag. Frågan är då när spelandet på instrumentet tar slut. Kanske kan vi vända på det och säga att ett instrument aldrig slutar spela. Även när det “vilar” så utövar det sin instrumenthet och utövar på något sätt musik med sin blotta närvaro.

Angående sakligheten, om jag ska sätta den hatten på huvudet, så skulle nog den första reaktionen vara på att du menar att ljud bara existerar för människor (“…som befinner sig inom det frekvensområde där människans hörselorgan…”). Är inte ultra- och infraljud också ljud? Varför denna diskriminering mot fladdermöss och hundar!? Det är en annan sak att fladdermöss och andra djur inte “hör” och “uppfattar” ljud så som människor gör (tror jag…det är ju omöjligt att veta egentligen). Men om det är uppfattningen av ljud inne i hjärnan som räknas så behövs inte vibrationerna. Det räcker med att hallucinera.

Ett mellanting skulle vara att definiera ljud som det som sker i mötet mellan vibrationerna och örat med en frekvens och styrka som producerar en hörselförnimmelse. Eller förlåt, det där vara relationism. Jag menar förstås att ljud är det som uppstår när tryckskillnader skapas i örat med en frekvens och styrka som gör att örat omvandlar det till signaler att skicka till hjärnan. Om jag ska vara petig så behöver dessa inte ens uppkomma av vibrationer i luften *utanför* örat (dock uppkommer alltid tryckskillnad *inne* i örat, vid sinneshåren) utan kan lika gärna komma av att man petar (see what I did there?) på trumhinnan. Nåja, exakt VAR i örats system ljudet produceras är inte så intressant.

I så fall skulle en viss serie vibrationer kunna vara ljud för en hund men inte för en människa (framförallt inte en döv människa…). Den frågan som väcks här är naturligtvis om det går att skapa en maskin som “hör” och därmed faktiskt *producerar* ljud. Kan man säga att en maskin “förnimmer” ljud (inte bara registrerar vibrationerna).

Frågan är dock om det går att bara förlita sig på örat här. Räknas det sättet vi upplever ljud med hela kroppen, framförallt basljud? Eller skapar ljud/hörselförnimmelse tillsammans med kroppsliga vibrationer en helt egen slags perception?

För att gå vidare bland teserna hoppar jag till #4: “Vad är det som gör ett visst objekt “musikinstrumentellt”?”. Ett objekt är musikinstrumentellt bara i vissa sammanhang. Flöjten kan uppvisa vapenliknande egenskaper i ett sammanhang och hammarliknande egenskaper i andra. Dock är det här egenskapandet inte oändligt utan begränsas av objektets struktur. Vissa saker lämpar sig bättre än andra. Kanske är det vi kallar instrument objekt som i konventionella sammanhang uppvisar musikinstrumentella egenskaper. Vilka objekt som räknas där har helt enkelt att göra med vilka sammanhang objekten sätts i. Kanske kommer vi i framtidens rymdoperor anordna konserter där vi sätter planeter i vibration och i så fall kanske de kommer att räknas som instrument. Eller så muterar vi till att BARA kunna uppfatta ultraljud och då måste uppsättningen instrument omvärderas. Ett objekt som går att sätta in i ett musikaliskt sammanhang, eller vid en snävare definition; ett objekt som har ett konventionellt sätt att passa in i ett musikaliskt sammanhang.

#6
Om ljud lokaliseras till hörselförnimmelsen och musik till ett visst sätt att organisera uppfattnignen av hörselförnimmelsen (slarvigt uttryckt) så borde “realtid” modifieras till att göra gällande det som lyssnaren (vilket kan vara samma person som utövaren) uppfattar som realtid i den bemärkelsen att styrningen är ett resultat av en lyssning och en anpassning. Här kan en viss fördröjning tillåtas (både gällande hjärnans processande av intryck och en maskins svarstid eller kvantifierade förändringscykler)

#7
“Avantgardismens verkliga effekt blev att befästa individualismen i musiken.” I varje fall i musikframträdandet (inklusive DJ såklart), men det kanske ligger i definitionen av ett framträdande, att en individ måste träda fram. Den som ligger *bakom* musiken, träder *fram*.

Det finns mer att nysta i här men jag pausar mitt solo.

#13 goto-comment on 18 January 2012 at 1:00 am

Pga 6c så tänkte jag helt bort elektroniska musikinstrument, just eftersom de ger stora möjligheter att ändra klangfärg. Fast inte alltid såklart. Mitt favvoverktyg, C64, har en rätt begränsad klangfärg och går att spela i realtid. I den här videon så gör jag en låt helt live (fast med 3 overdubs): http://blip.tv/raquel-meyers/2sleep1-005-exedub-5546878. Men jag tycker ändå inte att C64 är ett instrument, eller ens egentligen att man ska kalla det för ett instrument. Jag hade nog ändrat 6a till att det måste spelas i realtid. Synkront. Direkt. Kanske?

För hur coolt det än är med cyber-livecoding-data-virtuoser, så är det databrötsmanicker och inte musikinstrument. Men om man inte håller med, så får man försöka definiera vad som är instrumentet: ljudchippet, annan hårdvara, mjukvara, eller något annat?

För övrigt så är väl klangfärg ofta bara frekvens och amplitud. Om man repeterar ett ljud snabbare och snabbare, så uppstår så småningom nya klangfärger. För att återigen prata C64, om man vill ha nya ljud så är det bara att öka frekvensen så in i helvete. Kanske kan det vara problematiskt att separera klangfärg från frekvens, om man ska blanda in elektroniskt jox.

#14 anders bananders on 18 January 2012 at 7:54 am

“För övrigt så är väl klangfärg ofta bara frekvens och amplitud.”

Nja, med klangfärg brukar man mena övertonsinnehållet. Visst, man kan formulera det som övertonernas frekvens och amplitud, samt hur de förändras under envelope-tiden, men som du sa det ovan verkade du mena grundtonens frekvens och amplitud.

#15 Marcus on 18 January 2012 at 10:08 am

Tänk er en framtid där alla ljud som inte betraktas som oljud är syntetiserade. Denna framtid kanske är befolkad av transhumanoider, robotar eller varelser från främmande planeter, och dessa upptäcker en dag lämningarna av en flöjt från vår tid.

Uppenbarligen är artefakten tillverkad i något syfte – men vad? Framtidens arkeologer experimenterar vilt och finner att den producerar ljud, vars frekvenser kan varieras genom att täcka över hålen på olika sätt, om man låter en luftström passera igenom den.

Wow! Ljud har i denna framtid huvudsakligen förståtts som hur en algoritm (förvisso ett objekt i sig) gör sig märklig genom en syntetiserare och i ett ljudmedium.* Här finns en helt annan typ av objekt (jag är inte beredd att ansluta mig till språkbruket med “sak” och “saklighet” än ;) ) som gör sig akustiskt märklig för oss och som uppenbarligen har använts för att göra musik. En stor upptäckt!

Arkeologerna inser också att flöjten är ett lagringsmedium i flera olika aspekter, dock inte för ljud**. Genom placeringen av hålen och andra mer långsamt upplösliga kvaliteter (accidenter) fungerar flöjten som ett medium genom vilket vissa aspekter av den dåtida kulturens Fakultet för Igenkännande av Vad som är Musik gör sig märklig. Experimentella arkeologer försöker göra musik som den kan ha låtit på vår tid, genom att helt enkelt spela på flöjten och se vad den tillåter. Huruvida vi verkligen skulle ha njutit av dessa försök är kanske omöjligt att säga, men vad flöjten kan mediera till framtiden är hur den lät, dess specifika klangfärg etc, och vilka frekvenser vi använde i vår musik.

Men i min mening är det alltså inte något i objektet i sig som gör det till ett musikinstrument, även om olika objekt är olika lämpade för olika typer av musicerande. Antingen används de till att göra musik på, eller associeras de till musicerande, och då är de musikinstrument.

Kanske kan man dock gradera ett objekts musikinstrumentalitet, efter hur mycket av vår musikfakultet de kan mediera till framtidens arkeologer? En slumpmässigt utvald sten kan användas för att göra rytmer – och musik – med, men medierar i sig inte detta användningsområde och har därför väldigt låg grad av musikinstrumentalitet. En flöjt däremot…

*Att bli objektorienterad handlar först och främst om att objektorientera sin förståelse för relationer, mer precist hur ett objekt kan relatera till ett annat objekt som ett objekt. Det kan betyda att man inte bara eempelvis ser en ström av affekter från ett objekt till ett annat, utan tittar på hur denna ström av affekter på något sätt (eventuellt) är havande med objektet som sådant.

**I den förra diskussionen antog jag förslaget att en flöjt lagrar ljud. Jag är lite mer skeptisk till det idag.

Ljudet ska heller inte förstås som ett objekt i sig, utan antingen som den sinnliga upplevelsen av ett ljud eller en tillfällig organisering av materia som äger rum i en kropp – ett medium.

#16 Marcus on 18 January 2012 at 10:22 am

Man kan lägga till att graderingskurvan borde kanske ha en puckel, där musikinstrumentaliteten sedan avtar i takt med att den i högre grad faktiskt medierar musiken och inte musicerandet, det vill säga när instrumentet blir alltmer en speldosa…

#17 Christopher Kullenberg on 18 January 2012 at 11:29 am

Nu kommer jag med en till invändning. Återigen med motexempel. Känner mig lite som en hårklyvare, men bloggposten var ju upplagd för invändningar :)

Hålen på en flöjt är t.ex. ett sätt att lagra vissa ljudfrekvenser och dess inbördes relationer. Däremot kan musikinstrument inte lagra rytmer eller tidsliga sekvenser av toner. Åtminstone inte om man håller sig till en traditionell och snäv definition, där man inte inkluderar speldosor och liknande mekaniska anordningar.

Eller “elektroniska” anordningar: Trummaskiner, sequencers, Lågfrekvensoscillatorer, och i viss mån alla mjukvarubaserade studios (DAW) lagrar lika mycket rytm som de lagrar frekvens. På 80-talet växte MIDI-standarden fram, och i och med denna överkodning fick vi en standard för att lagra både frekvens, ljudstyrka, klangfärg (genom kontrollvärden) och rytm.

Sen, för att ytterligare envist driva fram i min argumentationslinje, så är jag ens tveksam till att frekvens och rytm ens går att skilja från varandra. Förvisso kanske vi inte dansar till pulsvidd, frekvensens lilla rytm.

Pedagogiska youtubevideos:

Pulsvidden får en motor att snurra, och en frekvens att ändra klangfärg.

#18 Marcus on 18 January 2012 at 11:47 am

@chrisk Frågan är om det inte borde finnas ett tröskelvärde, som är olika för olika medier, för när en puls blir en ton?

#19 mbrock on 18 January 2012 at 11:51 am

Det finns ju någon sorts etik inbyggd i ordet instrument.

Därför är det metaforiskt när man pratar om rösten som instrument. Sången är ju inte “instrumental”, den är huvudsaken! I och för sig kan man nog hitta skivor med “instrumentalmusik” som inkluderar körer, kanske till och med “etnisk” sång som man inte förstår.

Är det inte så att ordet instrument definieras ganska mycket som en motpart till sången?

Men det är också något lurt med hur olika saker får instrument-status enligt hur framträdande de är i arrangemanget. Saxofonen i ett jazzband kanske är det mest framträdande instrumentet, men också det som är minst “instrumentalt” i en annan mening, jämfört med t.ex. trumsetet.

Jag tror att ordet har en ganska paradoxal betydelse!

#20 Fredrik on 18 January 2012 at 12:10 pm

Är ett instrument inte alltid ett instrument för någon? Att något används som musikinstrument måste väl bero på att någon använder det som det. Punkt sju bekräftar väl att det måste vara så, eller?

Håller alltså med Marcus här: “Antingen används de till att göra musik på, eller associeras de till musicerande, och då är de musikinstrument.” (Förresten Marcus: varför “gör sig märklig” och inte framträder? Är det senare för kantsk för din smak?)

Och sådana instrument är alltså ljudmedier, skriver du, och ljudmedier musikinstrument. Lagrar då stämbanden något? Vad i sådana fall; klangfärg, ett visst frekvensomfång? Harmoniska och rytmiska minnen (medvetna såväl som omedvetna)? Vad bearbetar stämbanden? Tryckluften som pressas mellan dem? Diafragmans kontraktioner? Bearbetar de en musikalisk avsikt? Etc. Att stämbanden överför något, tänkta och otänkta toner med vissa intervall, rytmiska förhållanden osv., är mindre svårt att förstå. Men lagrar de, bearbetar de?

Kanske är det kittlerska mediet lite trångt för musikinstrumentet? Och varför måste musikinstrument prompt betraktas som ljudmedier? Kan inte ett instrument och ett medium få vara olika saker? Ett instrument kan förstås på samma gång vara ett ljudmedium, men inte alltid. Fast det kanske du inte heller hävdar?

#21 Marcus on 18 January 2012 at 12:21 pm

@Fredrik Märklig är bättre än framträder, tycker jag, pga att det undviker alla tankar på någon representation (och det är ju en rätt så kantiansk motivation). Ett objekt kan aldrig framträda för oss, däremot kan dess i grunden undandragna existens bli märkbar på vindlande medierade vägar – fast bara som något att anspela/alludera på, något undflyende och spöklikt i fjärran, något slags märklig form, kanske rentav som en platonsk skuggbild på grottväggen (fast avbildande det reala snarare än det ideala).

#22 Christopher Kullenberg on 18 January 2012 at 1:25 pm

Marcus: Jag är tveksam till tröskelvärden, eftersom vi då måste blanda in andra objekt, dvs. tröskelvärden relaterar till märklighet. Jag förespråkar alltså en ljudmässig “ren” objektivitet här.

Allmänt traktat:

Jag förespråkar därmed en slags “ingenjörsontologi”. När man till exempel löder ihop ett kretskort tillfogar man komponenter som ska göra sig märkliga inför varandra. Att bygga ett instrument är att arbeta spekulativt stora delar av tiden, alltså, endast output (ljudet) är det gränssnitt där instrumentet som helhet gör sig märkliga inför människor, som i sin tur gör distinktioner mellan rytm och frekvens, exempelvis.

Men tillverkaren av instrumentet måste hela tiden jobba med komponenter som i sig själva inte kan göra sig särskilt märkliga, exempelvis en lågfrekvensoscillator kan vi inte ens höra för sig, endast genom att den gör sig märklig inför en normal oscillator, som i sin tur gör sig märklig för en förstärkare, som i sin tur gör sig märklig inför en högtalare, som i sin tur…. osv. osv – Assemblage.

Vad som gör våra högteknologiska samhällen (aka mekanosfären) så effektiva är att spekulativa ingenjörer sammanfogar för människan omärkliga icke-människor, och därmed komponerar oerhörda outputs.

Således: En spekulativ musikinstrumentontologi handlar inte om gissningar, utan om att vi tänker frekvens, rytm, klangfärg etc. i icke-antropocentriska termer. Inte för att det är skönt (Genuss) eller estetiskt enligt den moderna konstitutionen, utan för att det är så det blir till (sakligt).

#23 Fredrik on 18 January 2012 at 1:37 pm

OK, nu spårar det ur lite här, men men. OK, jag förstår den dubbla meningen i det “märkliga”, det som märks, som är märkligt. Den är fin.
Däremot håller jag inte med om att objekt aldrig kan framträda, tvärtom kan de endast framträda. Det kan förstås ske på olika sätt; flöjten framträder inte som flöjt för de framtida arkeologerna i din historia, åtminstone inte som den gör för oss, vilket du ju gör en poäng av.:”Ljud har i denna framtid huvudsakligen förståtts som hur en algoritm (förvisso ett objekt i sig) gör sig märklig genom en syntetiserare och i ett ljudmedium.” Saker och ting framträder alltså genom och medieras av en symbolisk ordning; så gör de sig märkliga. Även när de inte ryms inom denna ordning: jag håller med, när flöjten först upptäcktes, som en okänd mänsklig artefakt utanför den nuvarande kända ordningen öppnar den sig mot det reala (i vilken bemärkelse menar du? Lacans funkar bra för mig). Men det är likväl en framträdelse, om än bara en genom tiden och rummet. I båda fallen: Kant…

OK, på ämnet:
“Avantgardismens verkliga effekt blev att befästa individualismen i musiken.” Fattar inte det där riktigt, för att musiken, efter avantgardets prövningar, är musik för att den har “individuell mänsklig agens”? Detta skulle alltså vara musikens gräns; utan agens ingen musik. Det kan jag köpa, men varför måste den vara individuell? Jag skulle säga att det måste finnas ett uppsåt som är mänskligt, men inte nödvändigtvis ett individuellt sådant. Kanske är musiken efter avantgardet snarare en humanism?

#24 Jonas on 18 January 2012 at 2:47 pm

Jag vill ge mig in och peta i frågan om tryckskillnader, ljud och örat. Var i örat ljudet uppstår är ändå ganska intressant. Frågan kompliceras något av fenomenet otoakustisk emission (OAE). OAE är ljud som produceras inne i snäckan av hårcellerna då de sätts i rörelse av ett externt stimuli. (http://bmb.oxfordjournals.org/content/63/1/223.full). Är då ljudet vi hör den sammanvägda effekten av extern stimuli + OAE. Eller blir OAE ljud först när de satt trumhinnan i rörelse och producerat en etern (mätbar) tryckskillnad?

#25 Marcus on 18 January 2012 at 2:56 pm

@chrisk
Jag skulle dock vilja påstå att det finns mängder av olika sätt att beskriva objekt i termer av hur de sätts samman och av vad – att bara titta på saken är ingen objektorientering, möjligen något sakfixerat (“sakligt”). ;) Alltså, samma diskussion om hur delar görs märkliga för varandra i sammansättandet av ett visst objekt, t ex ett instrument, kan ju också föras mellan hur den emergerade helheten gör sig märklig för andra emergerade helheter. Och här är poängen att själva musikinstrumentaliteten inte finns mer än i en sådan (objektorienterad) relation mellan flöjten som emergerad helhet och en musikigenkännande fakultet. Man blir ju inte antropocentrisk bara för att man låter människan vara med som en aktör bland flera.

(Huruvida skillnaden mellan frekvens och rytm kan göras vet jag inte. Det var bara en möjlighet jag öppnade för.)

@Fredrik
Jag känner faktiskt inte för en diskussion om hur det ena förhåller sig till Kant och det tredje. Det är en ganska smal debatt som bara kan intressera filosofer och jag känner att jag har haft för många sådana, på fel ställen dessutom… Vi verkar lägga olika värderingar i de båda orden, men menar ju i princip samma sak, så det är inget att bråka om. :) Och på just den här punkten ser jag ingen anledning att argumentera mot Kant, han kan mycket väl istället fungera som en allierad. Är det okej?

#26 Christopher Kullenberg on 18 January 2012 at 3:12 pm

Marcus: Jag är med dig. Jag var saklig och aktualistisk i mitt resonemang, snarare än objektorienterad. Musikinstrumentaliteten befinner sig däremot på objektsnivå, och om jag minns modellen rätt, är det närmar vi oss är essensen. Och då hamnar jag vid den stora avgrunden där jag fortfarande står och vacklar fram och tillbaka som en ostämd harpa (för att dra in lite instrumentmetaforer), en avgrund som jag närmar mig försiktigt med ena handen på den aktualistiska livlinan. :)

#27 rasmus on 18 January 2012 at 5:09 pm

WOW. Stort tack för fruktansvärt spännande kommentarer. Jag måste skriva ut dem för att kunna ge någon mer sammanhållen respons. Tänkte göra det under torsdagen och återkomma senast till helgen. Fortsätt gärna samtalet, jag flikar in sen!

Helt kort bara. Jag tror att
1) “ljud” måste definieras antroprocentriskt om begreppet alls ska ha någon mening. Infraljud och ultraljud är begrepp som är definierade i relation till detta begrepp och som i princip är gränslösa: kontinentalrörelser på ofantligt låga frekvenser kan mycket väl betecknas som infraljud men jag vet inte vad man vinner på det när det faktiskt är rimligare att tala om svängningsrörelser eller liknande.
2) “musik” måste definieras inte bara antroprocentriskt utan även historiskt, som sagt. Visst kan vi tala om “en musikigenkännande fakultet” men jag är rädd att detta lätt kan missförstås som att musiken hör till människans artväsen, på samma sätt som hörseln. Jag tror inte att detta stämmer, utan menar att “musik” är en realabstraktion ungefär som “arbete”.

Jag tilltalas därför av vad mbrock just skrev: “Det finns ju någon sorts etik inbyggd i ordet instrument.”

Men som sagt, jag återkommer!

#28 Christopher Kullenberg on 18 January 2012 at 7:16 pm

@rasmus

Sant att de tvenne antropocentriska gränserna du framför är de mest rimliga.

Men jag vill ändå vara lite orimlig och envis :)

1. Det är genom ett antal ohörbara och icke-mänskliga frekvenser som vi under andra halvan av nittonhundratalet får nya ljud. Klangfärgerna som idag omger oss är grundade i manipulationen av det hörbara medelst det ohörbara.

2. Här håller jag med. Kanske till och med för fåglar, vars sång är en överkodande realabstraktion av territoriet.

#29 Marcus on 19 January 2012 at 6:07 am

Ser fram emot respons, Rasmus! Vill precisera re: din nummer 2 att jag tänker mig den musikigenkännande fakulteten som ett historiskt fenomen, något som förändras och varierar mellan tider och kulturer. Men jag håller med om att begreppet “fakultet” kan leda tankarna fel och att det borde gå att finna ett bättre ord.

#30 Marcus on 19 January 2012 at 11:48 pm

Min tankeexperimentella tagning ovan måste såklart vässas i detaljerna. Det var mest principen för en mer spekulativ analys jag ville åt. Men om man vässar lite i efterhand: Musikinstrumentalitet är nog snarare en gradering av hur pass uppenbart det är för en framtida arkeolog att artefakten har använts till, typ, att frambringa kontrollerade sekvenser av ljud (utan att den utan musiker faktiskt frambringar sådana sekvenser av ljud i särskilt hög grad). Att en flöjt förmedlar relativt exakt vilka frekvenser vi begagnade som toner bör ju inte göra den till mer av ett musikinstrument än en ostämd gitarr (eller?).

Detta graderingssystem skulle dock göra klar skillnad bland slagverken, där variationen mellan hög och låg grad av musikinstrumentalitet skulle vara stor.

Det skulle också kunna ge viss vägledning i frågan om en synth är ett instrument utan förstärkare och högtalare. Svaret är att musikinstrumentaliteten utan förstärkare och högtalare nog är låg, men blir mycket högre med. Musikinstrumentet bör alltså förstås som hela sammansättningen i det fallet.

En elgitarr har en inte obetydlig musikinstrumentalitet utan förstärkare och högtalare, men får ännu högre i sammansättning.

Ett midikeyboard skulle dock lika gärna kunna vara en kontroll till en avancerad espressomaskin så länge den inte förekommer i sammansättning.

#31 Andin on 1 February 2012 at 10:59 pm

Hej ChristerJag tror att ”humanisterna” som ju har så gott syfte tyvärr kskane ödslar energi när man utkämpar debatter med oliktänkande och troende människor på olika nivåer. För att uppnå ett viktigt mål så är den snabbaste och smidigaste vägen att föredra. Ni vill ju att vi alla ska bli mer medmänskliga mot varann, mer schyssta och hyggliga – mer humana helt enkelt. Jesus tex tycker många är just en sån förebild, en som gjorde väl och hjälpte alla. Det är många som blir upplyfta av ett sådant ideal, det ger råg i ryggen och tro och hopp. Bland de flesta troende jag har mött är det just det som framträder – inte de negativa sidorna som ni ”humanister” ofta vill måla ut. Att ni gör det känns orättvist och alltför missvisande vad gäller många människor. Men eftersom ni är så schyssta så väljer jag att tro att det från er sida kskane är bara okunskap, ni känner kskane inte de balanserade upplysta troende kristna som visst kan tänka sig ett sekulariserat samhälle och som är motståndare till maktmissbruk som kan finnas inom en institutionaliserad kyrka. Att det hos er skulle finnas en ovilja att se detta finner jag osannolikt. Då jag av er – eftersom jag är troende – ofta bedöms vidskeplig eller okunnig – gör det mig naturligtvis osäker på min egen förmåga att bedöma vad som skulle vara sant eller falskt i detta påstående.De felsteg som görs av korkade troende är dock troligen lika ofta förekommande som inom smarta sekulariserade samfundr och eftersom er övertygelse torde vara att ingen Gud har hjälpt dem att vara elaka myndighetsmissbrukare så återstår bakom en religiös förklädnad bara en vanlig människa som har gått vilse. Om ni tvärtom egentligen tror att Gud finns men är en elak fan som inspirerar obildade dumma djävlar till ondskefulla tankar och gärningar – och därför inte gillar honom – då har ni en poäng. Det heligaste och det mest förjävliga har då bytt skepnad. Ibland anar jag att kampen om tro eller inte bara är en stor missuppfattning. Jag/vi tror på det här och tycker själva att vi minsann har sanningen. Ni som tror sådär bakvänt har ju inte fattat något? Alla schyssta vill ju trots allt att alla ska må bra och vara lyckliga.I vad består då vilsenheten? Att man kommit ur fokus och inte förstår vad som är rätt och riktigt och kan skilja på gott och ont, vilket brukar beskrivas som ett karaktärsdrag hos en psykopat? En brist på känsla för moral skulle en del uttrycka det. Jag tror att många håller med mig om jag säger att en sund moral bygger på respekt vunnen ur kärlek. Begreppet moral är ibland en styggelse bland de troendes belackare men är detta till trots en viktig hörnsten i mänsklig samlevnad.FNs deklaration om mänskliga rättigheter är ett högt ställt mål för allas vår känsla för moral och en modernare formulering på temat ”göra väl och hjälpa alla”.Vad jag förstår så vill ni humanister bekänna er till FN-deklarationen. Jag vill minnas att jag sett ett youtube-klipp där Christer Sturmark påstår det.Vi vet dock alla att FN som organisation är bristfällig och har belackare som vill skrota unionen. Vi vet det men vill med den troendes envishet ändå behålla deklarationen – eller hur? Varför?, jo kskane för att vi vet att det är det sista halmstrået för de flesta människorna på vår planet. Den lilla tron på det sista hoppet som skulle rädda människovärdet för både fattig och rik. Att tro att dess deklaration skulle bli möjlig för alla i vår värld kräver en tro av stora mått och en vision som är löjligt fanatisk. Hur bristfälligt resultatet än ser ut och hopplös kampen än må vara så får vi inte ge upp tron på att FNs biståndsarbete och andra hjälporganisationer ändå gör skillnad och har betydelse. Man har sett ondskan, fattigdomen och orättvisorna och vill bekämpa sådant. Visst ställer jag mig frågan om jag verkligen bryr mig om vad som händer i världen eller lurar jag mig själv för att låta mig inbillas att jag har fina värderingar. Vill jag hjälpa den som inte delar mina åsikter, min tro eller min syn på världen? Ska min livsåskådning vara avgörande för om jag får hjälp eller inte?Oavsett livsåskådning vi vill bekänna oss till önskar jag att vi främst ville bekänna oss till att människovärdet är okränkbart och bör värnas. Det borde vara vår minsta gemensamma nämnare och i de flesta fall tror jag att förnuftiga icke troende och lika förnuftiga troende håller med om det. Det kunde vara en gemensam utgångspunkt för att stärka möjligheten att ”göra väl och hjälpa alla” i tider då människovärdet är ifrågasatt. Sen får vi också hjälpas åt med att tona ned de överdrifter de flesta ideologier förr eller senare drabbas av. Det sistnämnda gäller förstås inte bara fanatism inom tex kristna, muslimska eller judiska grupper utan också inom humanisternas grupperingar.Att vara kär beskrivs ibland som att vara sjuk och om vi är alltför ”kära” i vår ideologi riskerar vi att måla världen i svart och vitt och därigenom förlora vår möjlighet att se nyanser. Den båt vi sitter i blir snedbelastad, kantrar och välter runt. Liggandes uppochner gör farkosten obrukbar och omöjlig att segla vidare på. Värdet av lasten går förlorad i djupet av ignorans.

#32 COPYRIOT | Radikal hypermedia on 15 January 2013 at 12:52 am

[…] 7,5 teser om musikinstrumentalitet […]

Kommentera