Fallstudie 6 i realliberalism: Trossamfund

Siewert Öholm vinner över Christer Sturmark. Visserligen säger de i grunden samma sak, om man skalar bort aspekten av tuppfäktning där den ena gubben är “för” religion och den andra gubben är “mot”. Båda verkar ju vara överens om att någonting är skevt i den lag om trossamfund som stiftades i samband med att Sverige avskaffade statskyrkan. En lag som innebär att Kammarkollegiet ansvarar för att, utifrån formella kriterier, avgöra vilka organisationer som är “religiösa”. Senast alltså “Det missionerande kopimistsamfundet“.

(På tal om detta bjuder ChrisK på en tankeväckande fyrfältare, som jag emellertid måste resolut tar avstånd från i namn av det pentalektiska åskådliggörandet. Tyvärr har jag inte just nu tid att veckla in frågeställningarna ytterligare genom att rita upp ett pentagram, men en vacker dag ska det ske.)

Åter till frågan om trossamfund. För vad den diskussionen kokar ner till är ju ett simpelt symptom på en kris i den liberala åtskillnaden mellan politik och religion, “tycka” och “tro”. Både Siewert Öholm och Christer Sturmark bemödar sig om att rädda denna åtskillnad, som de goda realliberaler de är. Båda inser de att Kammarkollegiets senaste beslut utmanar det liberala förnuftet.

Som min vän Samira träffande konstaterade: “Det är ju jätteroligt av Kammarkollegiet att de tar sig själva på stort allvar och samtidigt nedvärderar sig själva i detta allvar. Nihilism.” Och nihilismen tas till ytterligare en nivå hos Hanna Fridén som i sin iver att försvara det liberala förnuftet drivs till att mystifiera idén om “tro”.

Siewert och Christer vill båda rädda det liberala förnuftets gräns mellan religion och politik genom att dra gränsen på delvis andra sätt. Skillnaden är att Siewert i sitt resonemang faktiskt tillåter sig att gratulera kopimistsamfundet till ett lyckat lulz, medan Christer vill avväpna lulzet genom att inordna det i ett instrumentellt förnuft, som ett medel för att uppnå ett mål.

35 kommentarer ↓

#1 Christopher Kullenberg on 9 January 2012 at 3:53 pm

Jag har skissat på diverse pentalektiska uttolkningar i min anteckningsbok. Om jag i mitt tänkande lyckas svänga om, och på så sätt får ordning i mina förarbeten, kanske de går till näts inom en framtid.

#2 Christopher Kullenberg on 9 January 2012 at 3:58 pm

Vill tillägga att den pentalektiska metoden går att fraktaliterera http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/4/45/PentagramFractal.PNG

#3 Lars Lekander on 9 January 2012 at 4:10 pm

Hanna Fridén är väl tecknaren som skrev blev skogstokig över att någon liten piratpartist hade mage över att komma med ett motexempel när hon påstod att hon aldrig brutit mot upphovsrättslagen?

Där låg nog verkshöjden mer i invektiven än i verkshöjden, om man säger så. Jag tror jag avstår eventuell analys därifrån.

#4 Måns on 9 January 2012 at 4:14 pm

så queer.. den ene (humanisten) är väl på väg mot eugenetik-vattenpölen? bara ett förvirrat stenkast ifrån Foucault i Khomeinis dasstunna ehh lulz

#5 gustav on 9 January 2012 at 4:50 pm

Det är lultz att Öholm rasar.

#6 Hanna on 9 January 2012 at 4:57 pm

Nej, Hanna Fridén är tecknaren som tyckte att piratpartisten eller whatever han är var korkad och okunnig i svensk lagstiftning när han påstod att annonsmaterial som låg på min site var copyrightbrott. Detta tyckte jag på grund av att det är just korkat. Sorry Men way to go med att skriva om verkligheten, good for you! Yay!

Över till denna bloggpost. Försvara det liberala förnuftet? Say what? Mystifiera tro? Ursäkta vaddå? Det har jag inte gjort, serru, jag har bara skrivit att man ska erkänna sig troende om man nu företräder ett religiöst samfund. Det är enkelt. Man kan säga: “Jag är troende”. Punkt. Men absolut, dra citatet som du läser om till att “mystifiera” tro i det här sammanhaget. Jag är väldigt intresserad av hur du kan ha kommit fram till den tolkningen. Du är nämligen ensam om att ha gjort den, så berätta. Detta är superintressant!

#7 Christopher Kullenberg on 9 January 2012 at 5:17 pm

Tro som kriterium för religion är för snävt. Endast ett fåtal, förvisso stora religioner (kristendom, islam, bla.) har sin grund i tro. Judendom, hinduism, buddhism är religioner där tro inte är en nödvändighet.

Mystifierad tro finner vi bland annat hos de judiska, muslimska och kristna mystikerna, där vi rör oss med ett annat trosbegrepp än inom de konventionella uttrycken.

#8 rasmus on 9 January 2012 at 5:35 pm

Hanna: Själv är jag helt ointresserad av vad piratpartister har diskuterat med dig förr i tiden. Däremot läste jag din bloggpost och tyckte att den var intressant som ett exempel på ett resonemang som alls inte är ovanligt men som du formulerade ovanligt tydligt.
Själv var jag däremot fräck nog att bara slänga ut en lös antydan. Men för att vara tydlig: detta har i sig ingenting med kopimister eller piratpartister att göra. Det handlar om åtskillnaden mellan politik och religion, som du tar för given. Att ta denna åtskillnad för given är grundläggande i “det liberala förnuftet”. Jag argumenterar egentligen inte mot detta, utan konstaterar mest att det inte är så enkelt.
Christopher Kullenbergs kommentar ovan sammanfattar det centrala. Nämligen att “tro” som kriterium på religion inte alls är självklart. Tvärtom är det ett utpräglat kristet–islamiskt (kanske framför allt protestantiskt) sätt att se på saken.
Försöket att definiera ut religionen ur politiken leder i stället till att politiken måste definiera kriterier för vad som är religion, vilka i sig inte är religiöst obundna utan priviligierar den kristna religionen. Vad som kastas ut genom dörren flyger in genom fönstret, som de brukar säga om dialektiken hos Hegel.
Förutom att detta i sig är spännande, tycker/tror jag att det är ett faktiskt problem när den kristna definitionen av religion som “tro” projiceras på ickekristna traditioner som t.ex. den judiska. Kolla in valfri antisemit och se hur de gottar sig i alla öppna mål som de får.

#9 Hanna on 9 January 2012 at 5:45 pm

Rasmus: Tack för ditt välformulerade och tänkvärda svar!
Jag håller dock inte med i det här fallet, jag tycker absolut att det finns tillfällen där man överproblematiserar tro, vilket resulterar i de problem du tar upp, jag ställer dock inte det kravet. Jag vill bara göra en särskiljning på att tycka att en ideologi är bra och att tro på en religion – Jag tycker den är viktigt. I detta behöver man inte utveckla vad tro är eller göra det överdrivet komplicerat. Jag vill bara att man öppet och ärligt säger att man tror på den religion man företräder. I detta måste man inte i detalj beskriva hur tro ser ut, för det vill jag mycket bestämt hävda att ingen kan göra. Mer komplicerad vill jag inte vara – Och det är av just de skäl du nämner.

Vad gäller tidigare med piratpartister – Det tar jag ju bara upp pga personen i fråga som benämner mig ovanför som tar upp den saken, men det kunde jag såklart varit tydligare med.

#10 steelneck on 9 January 2012 at 5:52 pm

Blir det inte enklare om man först gör skillnad mellan “tro” och “religiös tro” och sedan ser på saken utifrån den skillnaden?

#11 Isak Gerson on 9 January 2012 at 6:36 pm

Hanna: Jag vet inte riktigt varför du fortsätter att hävda det. Hur mycket har du undersökt det? Har du googlat? Många journalister har citerat mig när jag talat om mina/våra trosuppfattningar i förstaperson (om än plural, oftast). Exempelvis i New Scientists intervju, som faktiskt är en av de kvalitativt bättre http://is.gd/l9OgN0. I Torrentfreak talar jag om “We confessional Kopimists” http://is.gd/8DKuB5. Som ett tredje och sista exempel kan jag ta SR.se där jag också talar om “vår tro” http://is.gd/0K3Zkp. Nu – snälla – kan vi diskutera något annat än min påstådda förmåga att aldrig erkänna min tro?

Till diskussionen: Jag själv kommer från en kristen bakgrund, och är därför van vid att definiera religion utifrån gudstro. Jag har sällan ens ifrågasatt mina reaktioner på de av mina judiska vänner som säger att de är judar, men inte troende. Det är vad jag märkt ganska vanligt. Men att jag överhuvudtaget kan ha de reaktionerna bygger ju på att jag just drar den skarpa gräns jag brukar dra mellan religion och andra tros- och värdesystem.

När man diskuterar den filosofiskt liberala traditionens inverkan på vårt sätt att tro kan det nog vara av intresse att se vilka värderingar man i den judisk-kristna traditionen försökt att avpolitisera. De anarkistiska drag jag tycker mig kunna se i den tidiga kristna rörelsen tycks ju vara extremt olika de politiska värden som exempelvis laestadianismen förmedlar.

Behovet av att döma in och döma ut religioner är också intressant. I dagens postmoderna samhälle är vi ju knappast lika kräsna när det gäller system som etik eller estetik. Man kommer undan med att säga något om individens frihet eller att alla tavlor är lika fula egentligen. Men inte med att man tror på ett heligt värde som inte passar i de klassiska mönsterna. Varför? För att religion ännu inte helt har avpolitiserats?

Obs. Extremt ogenomtänkt kommentar. Det mesta kom halvvägs in.

#12 Isak Gerson on 9 January 2012 at 6:40 pm

Nu vill jag inte glorifiera en hypotetisk ursprunglig kristendom, som någon reaktionär snubbe. Vad jag menar är att Konstantin omformade väldigt stora delar av kyrkan på ett negativt sätt. Sedan har ju liknande kritiska och anarkistiska traditioner dykt upp utanför kyrkan vid många tidpunkter och många platser. Idag finns de nog främst hos befrielseteologin.

#13 Malte on 9 January 2012 at 7:15 pm

Jag tror på kopiering, om det gör dig lugn Hanna. Ännu mera tror jag på de religiösa sammanhang (gemenskaper) som kopiering skapar.

Jag är nästan så fräck att påstå, att många av de som har sagt till dig, att de inte “tror” faktisk tror. Vi har för länge fått lära oss att religiösa upplevelser är något som de statligt erkända och religiösa organisationer har monopol på. De samme organisationer som sätter andlighet i system och på det sättet bedövar den.

Religion i sin etymologiska grund är inte långt att knyta band till varan, att bilda gemenskaper osv.

Religion |riˈlijən| noun. From Latin religio(n-) ‘obligation, bond, reverence,’ perhaps based on Latin religare ‘to bind.’

#14 Hanna on 9 January 2012 at 7:30 pm

Isak Gerson:

För det första: Om du ska vara talesperson för ett samfund så bör du lära dig att säga saker själv och inte bara gnälla över att alla ska ha läst exakt de artiklar med dig som du tycker är “bra” för att bedöma det du säger. Det finns ingen som gör det, förutom du, det enklaste är att säga det direkt till parten som ger dig en frågeställning – Vilket du aldrig valde att göra, utan istället började du komme med inlägg om att jag var en obetydlig småbloggare som inte förtjänade mer än påhopp. Det är inte seriöst.

Om du vill att Kopimistsamfundet ska bektraktas seriöst Agera då seriöst, eller ge någon annan det ansvaret.

Vidare, jag ser också att du måste avsluta din kommentar med en förolämpning. Lär dig att sluta med detta. Du kräver att folk ska bemöta dig vänlig och seriöst, men du bemöter inte andra varken seriöst, vänligt eller respektfullt. Se på Rasmus som kan argumentera utan detta och se om du kan lära sig något av det. Om han vore troende inte Kopimism (jag vet inte om han är det eller ej) så är hans beteende att föredra.

Personen som agerar som du offentligt brukar avsättas. Enda skälet till varför detta krav inte ställs med dig, är för att ni är okända och inte betraktas som seriöst. Se hur andra i din position i seriöst betraktade samfund och organisationer får konsekvenser för sina handlingar, beakta sedan om det kan finnas en vits att ta till dig detta.

#15 Hanna on 9 January 2012 at 7:32 pm

Ursäkta typos och sånt, jag satt i telefon samtidigt. Jag hoppas ni förstår vad jag säger ändå. Prata om en sak och skriva om en annan samtidigt ger ibland vissa… småfel här och var.

#16 Viktor on 9 January 2012 at 7:41 pm

Well… vill inte lägga mig i för mycket i den här beefen men ja. Gerson borde nog ta till sig kritiken från Fridén här. Man kan inte förutsätta att en meningsmotståndare läst alla artiklar med sig själv och som talesperson har man ett ansvar att bete sig seriöst. Over and out! :)

#17 Mattias Irving (@Nonemo) on 9 January 2012 at 8:00 pm

Jag vågar faktiskt inte försöka mig på någon definition av vad “tro” egentligen är, fastän jag är djupt inbäddad i en troende miljö i mitt arbete. Det kan tolkas som ett steg mot den “mystifikation” som även jag läste in i Hannas diskussion om tro på sin blogg.

Den andra variationen av mystik tar Isak upp ovan: Den mystiska gudsbilden som relateras till av ett stort antal intellektuella och förment postmoderna kristna (med K G Hammar som sin tydligaste representant i Sverige). Men detta är ett exempel på att trons eget objekt (Gud) mystifieras, vilket är något annat än att mystifiera själva tron som ett objekt för kunskap.

Vad jag menar med att tron är svårt att definiera är att jag har oerhört svårt att dra en tydlig gräns, eller över huvud taget beskriva förhållandet mellan “tron” och den praktik som tron sägs utmynna i, det utlevda församlingslivet. Dessa båda fält saknar en inbördes integritet. Det är som att inte kunna urskilja psykoanalysens teori från psykoanalysen som metod. Därmed är också tron problematisk som ett avgränsat objekt för en kunskapsdisciplin, som teologin. Vad är teologi och vad är inte teologi? Det är delvis ett resonemang som spelar den liberala åtskillnaden mellan tro och politik i händerna, men det är definitivt också en kunskapsfråga i samma genre som den Althusser ställde till Freud: Vad är psykoanalysens objekt?

Jag menar nog att detta kan riskera att ställa till det också för Christophers egentligen ypperliga kommentar ovan. Tro förstådd på ett slentrianmässigt protestantiskt sätt är givetvis inget kriterium för religion, men tro förstådd som skick och praktik är kanske ett oumbärligt inslag i något som ska kunna klassas som religion? Kammarkollegiets egen definition av vad ett trossamfund ska innefatta lutar onekligen mer åt att tron bör förstås som en verksamhet.

#18 Isak Gerson on 9 January 2012 at 8:20 pm

I ett försök att flytta diskussionen mellan oss från kommentarsfältet (som verkar som ett dåligt forum) flyttar jag kommentaren till http://p.zash.se/u49IzA.txt

#19 steelneck on 9 January 2012 at 9:19 pm

Svarar min egen fråga i tidigare inlägg. Som jag ser det så skiljer sig en religiös tro från att bara tro något, som att jag skulle tro att Rick Falkvinge har lila kalsonger, genom att religiös tro inte inte kan ifrågasättas av den troende på ett sådant sätt att den religiöse tappar sin tro och därmed sin religion. Även om jag skulle tro att Rick har lila kalsonger så är det en tro som jag utan omsvep kan pröva och låta falla.

I grunden handlar det bla. om hur vi hanterar kognitiv dissonans men i ens sociala samspel finns givetvis också ett stort moment av platons grotta. När en person tror religiöst på något så slutar argument, logik och slutledningsförmåga ofta att fungera gällande detta något och den religiöse kan alltid mentalt skydda sina kognitiv med saker i stil med “guds vägar äro outgrundliga” eller att det inte är meningen att vi skall förstå, allt i syfte att bevara de där kognitiven som den religiösa tron vilar på.

Med hjälp av en doktrin (och gärna religiös) kan man få en bildad människa att acceptera påståenden som ingen “vettig” människa skulle acceptera. Detta i synnerhet om personen är uppväxt med doktrinen (ja, indoktrinerats). Småbarn är biologiskt programmerade att acceptera “sanningar” av vuxna auktoritetspersoner, en ren överlevnadsmekanism: om barnet empiriskt skulle testa om allt de vuxna sade var farligt verkligen var det skulle barnet inte leva särskillt länge.

Alla dessa “sanningar” blir en del av vårt kognitiva filter, varemot allt nytt filtreras. Rent psykologiskt fungerar vi alla så att man letar information som stämmer med förutfattade meningar, kunskaper och beteenden. Det är så vi rent intuitivt sorterar sant från falskt.

Detta leder till att en person som är hårt förankrad i en doktrin som uppenbarligen innehåller motstridigheter med antingen sig själv, omvärlden eller båda delar, sitter i en psykologiskt knepig situation.
Försvarsmekanismen (förutom att överge doktrinen) är att hitta en sanning som kan slå undan de hotfulla tankarna. Därigenom blir ett ifrågasättande av auktoritetspersoner inom religionen lika med kätteri. Ställs frågan naivt blir svaret ett vänligt leende, men om den tvivlande står fast hårdnar diskussionen, genom att en dogm som inte är menad att bli ifrågasatt (i min definition religiös) inte kan både behålla sitt grepp och en öppenhet för analys eftersom den troende då riskerar tappa sin tro och däremd sin religion.

#20 Christopher Kullenberg on 9 January 2012 at 9:47 pm

Jag flikar in med en mystisk sång som jag reciterar från minnet:

Oh, kopia

Oh, kopia var är du,
i templet i öster eller vid stenarna i norr?
Hur kan jag gå till dig,
var kan jag dig finna?

Jag är varken i tempel eller sten, svarade kopian.
Jag är i dansen, i sången och i skrattet!
Jag har inget innehåll, bara form.

Oh, kopia, hur är du?
Rund som solen,
eller kantig som rosenbusken?

Jag är en pyramid vid öknens kant.

#21 Hanna on 9 January 2012 at 9:56 pm

Mattias Irving:

Jag håller med dig om att det inte går att definiera tro praktiskt, vilket jag också skrivit om tidigare. Tron i sig är för det första, om vi ska göra det enkelt: Subjektiv. Jag kan inte förklara min egen tro för någon. Jag är kristen. Få vet om detta, då jag för det mesta håller det privat. Det finns inte en chans att jag kan förklara tro på ett sätt som en person inte upplevt tro kan förstå. Jag kan, däremot, säga att jag är troende. Det är också det enda jag efterfrågat. Men fair enough, då är ni fler som uppfattat det som ett större krav än så. Jag tänker inte sitta här och säga att alla tolkar min text fel, då det vore synnerligen drygt, jag får nog bara gå med på att alla inte alltid uppfattar texter som man önskar! ;)

Men det är alltså det enda. Det är inte mer komplicerat än så. Jag hoppas ni kan acceptera den ståndpunkten från min sida.

#22 P on 9 January 2012 at 9:56 pm

Steelneck: “Detta leder till att en person som är hårt förankrad i en doktrin som uppenbarligen innehåller motstridigheter med antingen sig själv, omvärlden eller båda delar, sitter i en psykologiskt knepig situation.”

Ja, typ alla människor i hela världen.

#23 P on 9 January 2012 at 9:57 pm

Även du och jag.

#24 Nils on 9 January 2012 at 10:35 pm

Mattias Irving:
Du talar om ‘förhållandet mellan “tron” och den praktik som tron sägs utmynna i, det utlevda församlingslivet’, och du nämner Althusser. Vilket kan leda tankarna till följande Zizek-citat:

När Althusser i Pascals efterföljd upprepar: ”Handla som du tror, bed, knäfall, så kommer du att tro, tron kommer av sig själv”, beskriver han den retroaktivt ”autopoetiska” grundläggningens intrikat reflexiva mekanism som vida överskrider det reduktionistiska påståendet att den inre tron är beroende av det yttre beteendet. Den implicita logiken i hans argument är alltså: knäfall så kommer du att tro att du har knäfallit därför att du tror, att det faktum att du följer ritualen är ett uttryck/en effekt av din inre tro. Kort sagt ger den ”yttre” ritualen upphov till sin egen ideologiska grundläggning genom att den utförs. Häri ligger sambandet mellan ritualen som hör till de ideologiska statsapparaterna och interpellationshandlingen: när jag tror att jag har knäfallit till följd av min tro, ”igenkänner” jag mig samtidigt i maningen från den Andre/Guden som befallde mig att knäfalla.

#25 Mattias Irving (@Nonemo) on 9 January 2012 at 10:57 pm

Nils,

tack för den enkla sammanfattningen av ett stundtals svårforcerat koncept. Jag letade i minnet efter Zizeks citat ovan, för jag misstänker att jag läste det eller något liknande för inte alltför länge sedan, men denna gång fick jag gå en omväg.

Det är alltför lätt att falla in i den symboliska ordningen när vi diskuterar tro. Särskilt tydlig blir kopplingen i de fall då ens trosinriktning betecknas som en “bekännelse”. Det är intressant, men jag tror att det också riskerar skapa problem rent politiskt för religionens förmåga att verka som en sfär där ideologiska samtal kan föras när resten av samhället rör sig mot ett avideologiserande av det offentliga rummet.

#26 Nils on 9 January 2012 at 11:28 pm

Mattias,

Om det är så enkelt vet jag inte:) Jag tolkar det så att vi inte får *reducera* tron till ritualerna, men att det ändå är där den finns och i den outsagda överenskommelsen om att med ett annat Zizek-uttryck låta den utplåna sina spår. Produktionen av effekter innefattar att produktionsprocessen utplånas (“glöms”), kvar är individen med sin tro.

Kan du utveckla din sista mening. Zizek håller nog inte med om att det offentliga rummet avideologiseras, däremot ändrar ideologierna form. “Vi måste klargöra vad vi menar med ideologi”, brukar han svara i intervjuer när han ombeds att uttala sig om dem. Lika svårt som att fastställa vad tro är och inte utan samband.

#27 mbrock on 10 January 2012 at 12:04 am

Jag tycker att det känns som att hela den här diskussionen “egentligen handlar om” — dvs från mitt perspektiv är det intressant från denna synvinkel — internetmänniskornas (insert någon beteckning på en viss generation eller något här) knepiga relation till ironi och allvar eller s.k. lulz vs serious business.

Vilket är en sådan stor omöjlig jobbig fråga att jag egentligen bara vill göra en uppgiven gest med händerna och bjuda på en kopp te…

Från ett visst perspektiv är den autentiskt troende religionen någon sorts sista outpost för serious business där livet är på riktigt faktiskt och liksom man kan inte bara hålla på hur som helst, och “kopimismen” som trossamfund bara yet another jävla hånfullt töntigt ironisk plojgrej som är det som håller på att förstöra hela svenska folket och civilisationen.

Alltså kopimismen är värre än Sturmark för den går inte ens att prata med för den tar inte ens sig själv på allvar. Humanisterna har sina heliga värden som de dock kallar kanske förnuftiga eller bara plain old vettiga och bra, medan kopimisterna sitter på Twitter och skämtar och gömmer sig och tar aldrig någonting på allvar. Om jag säger något kritiskt om deras religion så kommer de antagligen bara med något roligt dataskämt om fraktaler.

Å andra sidan kanske “kopimisterna” som konkreta individer faktiskt känner någonting som om det inte är så extremt superfantastiskt som en Riktig Religiös Övertygelse — vilket ändå alltid genom tiden har varit ganska överreklamerat och lett till en hel del våld och lidande — ändå är någon sorts övertygelse och någon sorts djup känsla som staten och makten har gjort en grej av att totalt förneka och håna och definiera som anti-moralisk och parasitisk, och som dessutom har fördelen att i stället för att hänvisa till något knepigt som en transcendental skapargud handlar om något som helt klart existerar och som vi alla bevittnar och utövar varje dag i små sammanhang (dansgolvet, nätet, fikarummet) som bara i själva sin vardaglighet har någon sorts anti-sublim skönhet.

Jag håller med om det som sägs om att “tro” så som begreppet används här har en viss kristen eller islamsk bias, men jag tror att det finns en till skiljelinje. De tidiga kristna bildade sina samfund i romerska riket under omständigheter av materiell fattigdom och en andlig atmosfär där messianskt patos verkligen resonerade.

Hmm, kopimismen bildas under en djup ekonomisk kris och handlar mest om begrepp som oftast kopplas till ekonomi, typ Batailles “allmänna ekonomi”. Men det är också en andlig kris. Inget är sådär superseriöst längre, vi kanske känner lite allvarliga grejer ibland men mest är det bara Spotify och iPads. Kommunismen finns ju kvar i vissa falanger men den är inte så IT.

Så att öhh… !??!

#28 Rasmus on 10 January 2012 at 3:36 pm

Kort kommentar till det allra sista som mbrock skrev, för kopplingen till kristeori känns viktig. Kopimi (men kanske inte “kopimism”) formulerades första gången kring årsskiftet 2004-2005, det vill säga mitt på höjden av en finansiell (fiktiv) högkonjunktur. Piratbyråns bruk av kopimi genomgick nog flera faser, men det fanns en viktig fas under världskrisens tillslag 2007-2008 där kopimi länkades samman med den framväxande tanken på det postdigitala och ja, kanske även med Bataille. Detta uppfattar jag som ganska avlägset på den “informationalistiska” kopimism som det nu aktuella samfundet företräder.

#29 Malte on 10 January 2012 at 5:50 pm

Lite fragmentariska kommentarer, hoppas trådarna kan sättas ihop bättre av någon annan.

För det första, jag har en känsla av att största delen av den diskussion som har följt efter Kopimistsamhället har handlat om otroligt snäva saker.

Kopiering = fildelning, typ.

Och att det också är därför att dem, som jag brukar dela mest kopieringsglädje med, inte fattar ett dugg varför det är intressant att svenska staten har erkänt en religion som baserar sig på ‘kopiering’ (om vi läser Kopimistsamhällets evangelium med lite välvilja). Det är ‘bara’ ett skämt, liksom. Ironi.

Min besvikelse har inget att göra med vad de realliberala medier skriver och tycker om saken. De kanske vill föra en “seriös” debatt om kopiering, men hur skulle de kunna ta kopimi på allvar.

Jag pratar om några av de många diskussioner som vissa av oss, förmodligen ganska många av oss, redan för med varan.

Ska vi koppla kopimi till kristeori, tror jag det är avgörande att få det att handla om annat än ekonomi. Även den ekonomiska krisen är en andlig kris: en religion, som i stigande grad förlorar sin förklaringskraft, en utsprid förlust av ett “kall” till ekonomin (arbetets kall, samhällets kall osv). En växande del av befolkningen har, och jag skämtar inte här, helt enkelt sluta tro på ekonomin.

Vi måste prata om saker som andlighet, den liberala individen, tillvaron när vi pratar om den ekonomiska krisen.

Apropos, handlar inte kretsarna i ‘Stundande Upproret’ om just sju saker i kris? (identitetskris, samhällskris, arbetets kris, metropolen [även globaliseringens?] kris, ekonomi-religionens kris, miljökrisen, civilisationens kris).

Och, mer grundläggande, men det kanske ska sättas i mer sammanhäng, att alla dessa kriser producerar “kristider”. Och att kristider får oss alla att springa runt och reagera, mobilisera, som att vi desperat väntar på något eller desperat handlar på något (vilket är samma sak). På något sätt finns det alltså här även en sorts kris i tidskänsla (‘tidslighed’ på danska) eller kanske “tillvarons kris” eller “närvarons kris”.

Frågan, för mig, är hur det är möjligt att vara närvarande i just kristider. För nog är det bra att ignorera största delen av allt pratet om “krisen”, men det är ingen tvivel om att vi befinner oss i kristider.

För att komma tillbaka igen. Några av de saker jag skulle vilja prata om, i samband med kristider och närvaro, är saker av just ganska religiös karaktär (jämför definitionen ovanför), som t.ex. gemenskap, förpliktande, vad engelskan kallar “awe” (har inget bra skandinavisk ord), ritual, helbrägdagörelse, sorg och extas, för att bara nämna några teman. Alla dessa saker kan, och i en viss mån också måste, förstås i en sammanhang av kopimi, kopiering. Eller för att säga något liknande på ett annat sätt: “affekt”.

Här kan vi tänka på klyschan om att “allt är i förbindelse med allt annat” (alt. “allt uppstår av kopiering från annat” eller “allt affekteras av allt annat”). För innebär detta inte också, vilket kanske låter lite mer konservativt, att “Allt är förpliktat på allt annat”?

Det är när vi börjar prata om saker som förpliktande att min tålamod med hyperliberala klyschor som “information wants be free” hör upp. Eller, lite på samma sätt, föreställningen om att “information har ett värde i sig”.

Ovanstående aforism innehåller en radikalt annorlunda syn på världen än den liberala, likaledes annorlunda etik.

Kopimi är ju även ett tecken på att den liberala individen är i kris. Det är inte bara upphovsrättens kris som pekar på det, att den slår spricker. Det är också händelser som de arabiska revolter, occupy och alla de här andra rörelser som har en uppenbar brist på “starka ledare” och i stor utsträckning förkastar identitetspolitiska krav.

#30 steelneck on 10 January 2012 at 6:22 pm

@P: Ja, vi hamnar alla ibland i konflikt med tidigare kognitiv. Den som påstår att de aldrig ändrat sig och att de står för precis samma saker idag som för 10 år sedan, det är ju en person som inte utvecklats mentalt på 10 år!

Syftet med mitt inlägg var att peka på min åtskillnad mellan tro och religiös tro, att jag anser den ligger i hurvida tron kan ifrågasättas på ett sådant sätt att tron faller och därmed religionen. Med exemplet om Ricks kalsonger. Jag kanske tror att de är lila, men eftersom jag skulle vara beredd att pröva detta och släppa den tron så är inte tron religiös, enligt min definition.

#31 saturday_sun on 10 January 2012 at 7:24 pm

Jag tror att kopimismen är en slags reaktion mot de senaste årens alla turer kring FRA, IPRED, nu senast SOPA och allt vad det heter. Precis som Piratbyrån en gång var en reaktion mot Antipiratbyrån och dess verksamhet och de frågor som de väckte. Det är inte konstigt att man vill provocera.

Skillnaden mellan Piratbyrån och Det missionerande kopismförbundet eller vad det nu heter måste vara den ton av ironi som färgar uttalanden som t.ex. detta: “Idag skriver ett antal antikopimister brännande ord på Svenska Dagbladets debattsida. Deras ord är hätska och bär våld med sig. De uppmuntrar till häxbränning av information och en skrämmande och internetfientlig primitivism.”

Det finns något uppgivet i det här och samtidigt något väldigt träffsäkert. Jag ser det som satir. Att kopimisterna har engagerat Kammarkollegiet är också på något sätt en reaktion mot hur etablissemanget behandlar de som sysslar med frågor om upphovsrätt och informationsfrihet, eller rättare sagt de som på något sätt “lever ut” denna informationsfrihet.

Huruvida fildelare skulle tro på detta eller ej är totalt ointressant. Att diskutera trosfrågor – som förvisso är intressant – är att missa målet.

Å andra sidan – kopimister har i denna tid ett gyllene läge att leva ut sin kopiering – varför inte strömma youtubeklipp hela dagarna, låna e-böcker på biblioteket, fotografera med digitalkamerorna och flöda bilder till flickr eller varför inte Spotifya och scrobbla till last.fm. Det har aldrig varit billigare med datorer och annan kopieringsutrustning.

Nätskeptisk nån dag? Gå till biblioteket och låna en bok, det kallar jag fildelning.

#32 Mikael Böök on 10 January 2012 at 10:37 pm

Jo, här finns ju mycket att läsa och tänka över. T ex om mumintrollen (i den tidigare serien om trollen).
Jag började fundera på det här med kopimismen och Kammarkollegiet och undrar hur det hänger ihop med liberalismen. Var det inte snarare Machiavelli än några liberaler som tog sig för att skilja politiken från religionen?
Men en sak som ni eventuellt inte har talat tillräckligt mycket om (eller kanske inte ens har tänkt tillräckligt mycket på) är att den religiösa människan inte bara har en en gudstro utan att han eller hon också är en gudadyrkare. Det var väl också lite av det som Kammarkollegiet krävde att Kopimisterna skulle ge prov på (och även fick prov på, varmed det sedan nöjde sig).
Vari består då denna religiösa dyrkan, som är en oskiljaktlig den av den religiösa erfarenheten i dess skilda former?
På den frågan kan jag bara försöka antyda en riktning vari svaret enligt mig bör sökas.
Gudsdyrkan är besläktad med kärleken. Gudsdyrkan kan också ta sig uttryck i en dyrkan av skapelsen, ja, skapelsen måste antingen uppfattas som själva föremålet för vår dyrkan (deus sive natura), eller som ett nödvändigt mellanled mellan gud och oss (om vi uppfattar oss själva som en del av guds skapelse).
Det är just på den här punkten som jag får vissa problem med att för egen del “godkänna” kopimismen som religion. Hur jag än vänder på saken kommer jag nämligen inte ifrån att det är människorna, vi, själva, som har skapat kopiorna och kopierandet. Således inser jag inte hur vi ska kunna dyrka dessa av av oss själva skapade ting och verksamheter — det vore lite som att dyrka den magiska iPad.
Därför håller jag inte heller med Kammarkollegiet i dess beslut.
Till slut skulle jag vilja säga, att jag nog inte bara skulle vilja hålla fast vid skiljandet av religionen från politiken utan också vid att religion och filosofi är två olika saker.

#33 Mårten Fjällström on 10 January 2012 at 10:40 pm

Och informationen om Kopimismen spreds över världen och remixades i den digitala och köttvärldens processorer på det att mer information spreds och mycket seriösa diskussioner fördes.

Och det varde lulz.

#34 Mikael Böök on 10 January 2012 at 11:10 pm

Ja, det kan nog hända. Att det varde lulz.

#35 ehj on 15 January 2012 at 1:54 pm

isak är bättre än johnny rotten :-)

Kommentera