P O Ågren presenterar 69 teser om internet

Flertalet trogna läsare av Copyriot känner nog till Per-Olof Ågren, som med tät frekvens publicerar sig på kultursidan i Västerbottens-Kuriren. Texterna är korta och handlar i allmänhet om fenomen relaterade till internet, där de även läggs upp på en blogg. Med jämna mellanrum arbetar han samman kommentarerna i böcker som publiceras på anspråkslöst vis, som print-on-demand och fri pdf.

Per-Olof Ågrens senaste bok heter 69 teser om internet. Han är alldeles för blygsam som kallar den för “en liten bagatell”, för i all sin anspråkslöshet är detta en egenartad skrift som inte minst förtjänar att användas i studiecirklar och skolsalar. Upplägget är som gjort för att sätta igång angelägna samtal utan att först passera genom en massa trams.

Boken kan läsas linjärt eller fragmenterat, utifrån vilka teser som intresserar läsaren. Varje tes ges en kort förklaring, men försvaras inte.
Det skulle förta läsarens glädje av att konstruera egna antiteser, vilket är bokens egentliga bidrag.

Till stor del kan jag visserligen bara hålla med i teserna. Per-Olof Ågren är både rakryggad, stillsam och arg i sitt försvar av ett öppet internet, vilket först och främst innebär rätten att länka, samt rätten att driva nätverk utan att ansvara för dess innehåll. Han är mycket tydlig i sitt förkastande av tvångsdatalagringen, Ipred och domstolarnas fällande domar i länkmålet och The Pirate Bay-målet. Hans inställning ligger här helt i linje med den som vi driver genom t.ex. Juliagruppen.
Pläderingen för nätneutralitet hänvisar också till Juliagruppens rapport om öppenhetsmärkning. Andra teser refererar till Det nätpolitiska manifestet, Det postdigitala manifestet, Bevara internet och smittontologin.
Tre teser refererar till Boken & Biblioteket: “Internet är en bokspamsmarknad” (20), “E-boken eroderar boken” (49) och “E-böcker kan inte lånas ut” (50). Gång på gång lyckas Per-Olof Ågren med att referera diskussioner kortfattat och med tydligt sikte på de långsiktigt relevanta frågorna. Det är imponerande. Ofta lämnas svaren öppna, andra gånger görs det klart att de måste sökas utanför nätet. Som i frågan om journalistikens överlevnad:

Lösningen bör sökas bortom affärsmodellerna: Om vi medborgare tycker att dagstidningsjournalistik är alltför viktig för att tillåtas försvinna, borde vi organisera tidningar och nyhetsmedia annorlunda än i dag. Lyft ut verksamheterna ur marknaden och skapa stiftelser.

Om någon skulle få för sig att placera författaren i något av de motsatta facken “nätentusiast” eller “nätskeptiker” blir det svårt, för de 69 teserna går ofta emot varandra. Eller gör de? Dissonansen tvingar åtminstone läsaren att tänka, vilket omöjliggör de svarvita resonemangen om att vara “för” eller “mot” internet. Först heter det att “Internet gör oss dummare” (10). Senare att “Datorspel ökar kunskap” (36). Sokrates hade avskytt internet (53) och älskat internet (54).

Syftet med de 69 teserna är ju att förmå läsaren att konstruera antiteser. Detta lyckas även med mig, åtminstone ibland. Några av teserna vänder jag mig bestämt mot, exempelvis påståendet att “Singulariteten är nära” (2) som utgår från Ray Kurzweil. När jag läser detta tänker jag: problemet med singularitetstesen är inte att den går alltför långt i sin spekulation om “teknikutvecklingen”, utan att spekulationen tvärtom är alltför beskedlig. Singularitetstesen utgår från att “tekniken” existerar som någonting skilt från världen och värdet. Om man däremot tar utgångspunkt i något slags totalitet, kan den realiserade singulariteten bara framstå som en förintelse.

Ytterligare en tes som hos mig väcker omedelbar skepsis är “Internet eroderar geniet” (15). Tyvärr, får man väl säga, alstrar deltagarkulturen sina egna motrörelser. Felet är inte deltagandets utan kulturens. Så länge som vi förhåller oss till “kulturen” (samt “konsten” och “kreativiteten”) som någonting kännetecknat av särskilda kvaliteter, kommer kulturen även att vara genomsyrad av genikult. Så länge som människor tvingas sälja arbetskraft, kommer “kultur” att förbli ett samlingsbegrepp för vissa saker som inte går att få fram på beställning från en lönearbetare. Eftersom arbetskraften i princip är utbytbar, blir den avspaltade kulturen en angelägenhet för outbytbara individer, det vill säga “genier”. Endast om vi bryter oss ut ur dialektiken mellan estetisering och industrialisering – det vill säga ut ur den kapitalistiska moderniteten – kommer vi kunna lägga genikulten på hyllan. Tills dess kan vi kritisera den och försöka förstå hur vi själva bidrar till den. Detta kan nog försvåras om vi tror att internet ska göra jobbet.

För det tredje vill jag resa ett litet frågetecken inför tesen “Nätpolitik är att motverka panspektrism“. Är det? I fråga om t.ex. FRA har en viktig nätpolitisk utveckling handlat om att lämna den inskränkta tanken på individer som övervakar individer, för att i stället se den panspektriska övervakningen i form av sociogram och mönsterigenkänning. Men betyder detta att man alltid vänder sig mot sociogram och mönsterigenkänning?
Nej, de panspektriska metoderna kan inte förkastas. Åtminstone inte om vi vill låta internet vara en “distribuerad hjärna” (tes 16). Det betyder självövervakning. Att praktisera panspektriska metoder är därtill det enda sättet att förstå vad de kan göra. Att göra så är en förutsättning för att effektivt förebygga framväxten av en totalitär panspektrism.

“Panopticismens dagar är förbi; panspektrocismen är över oss”, skrev Christopher Kullenberg & Karl Palmås (2009). Per-Olof Ågren hänvisar däremot till Kullenbergs Det nätpolitiska manifestet (2010), vars sjätte kapitel har rubriken “Panspektron”. Där talas inte längre om någon -ism. Och jag tror att resonemanget blir klarare då.

Ja, ni ser hur uppfriskande det är att brottas de korta teser som Per-Olof Ågren ställer upp i sin bok. Som sagt: detta borde bli material för studiecirklar!

14 kommentarer ↓

#1 chrisk on 13 December 2011 at 11:47 pm

När det kommer till Panspektron/nism/trism/icism så har detta begrepp använts inkonsekvent. Tror till och med jag har två olika stavningar som taggar i min blogg.

I det nätpolitiska manifestet var det dags att för det första göra rent hus med slarvanvändandet av språkliga skäl, men kanske framförallt för att Panspektron är både ett tillstånd och ett objekt, i jämförelse med Panoptikon (ett konkret fängelse, ett samhälleligt diagram).

Efter kapitlet Panspektron, som är ganska dystopiskt, kommer kapitlet Cipherspace (tror inte tiden är mogen för “chifferrymden” än) som ju inte är Panspektrons antites, snarare är det en in-veckling i Panspektron, där chiffret så att säga omkodar och levlar upp Panspektron mot en horisont av kryptoanalys, rå datorkraft och matematiska algoritmer.

Cipherspace gör kaoz med Panspektron.

Kul för övrigt att Ågren samlar sina texter i bokform!

#2 avadeaux on 14 December 2011 at 9:53 am

Skönt att höra att du inte håller med Ågren om singulariteten. (Den tesen fick mig att sluta läsa igår, men jag får väl ge de andra en ny chans.) Jag vill nämligen hävda (lång utläggning här) att singularitetstesen (Ågrens precis som andras) har åtminstone tre allvarliga problem: (1) den handlar inte om någon riktig singularitet, utan om fullt deriverbar exponentiell tillväxt; (2) den utgår implicit, antropocentriskt och omotiverat från att maskiner efter hand närmar sig ett mänskligt sätt att se på världen; och (3) den ignorerar att det redan har förekommit en eller flera “singulariteter” i människans utveckling.

#3 rasmus on 14 December 2011 at 10:26 am

avadeaux: Mäktig genomgång du länkade till!

#4 P O on 14 December 2011 at 10:46 am

Det var en lysande invändning mot singularitetstesen. Otroligt lärorikt.

#5 Kalle P on 14 December 2011 at 3:56 pm

Roligt med bok – skall kolla upp!

Hmm, har försökt spåra min egen ingång i dessa tankar. Härligt att våra tankar nu är loggade på ett lyckat vis: Lämningar av “panspektrocism”-begreppets cirkulation finnes i bloggkommentar och sleminariumpapper, skrivna för lite drygt fyra år sedan. (Hela den där “panspektrism”-grejen vet jag ingenting om… gissar att det har med monki att göra… hehe.)

Minns att det hela följde en Foucault-mall: hur råkar olika arkitekturer (visibles) och diskurser (sayables) haka i varandra? Hur skapas då nya möjligheter för att bringa ordning i världen, som skiljer sig från det som MF kallar “panopticism”? Enligt MF-mallen hamnar man då i följande:
– Arkitekturerna utgjordes av allting som loggar händelser + kryders lag (billig datalagring) + supercrunchande datorer/algoritmer; en rörelse från seende till (datorassisterat) förutseende.
– “diskurserna” kan sägas ligga i linje med många av de modeller av subjektet som vi själva företräder. (N Thrift har ju pekat på detta.) Nu spekulerar vi alltså i huruvida det går att se “vad som rör sig i sinnena”, även om dessa sinnen i strikt mening saknar insida.

Därav “Storebror inte bara ser dig, han känner dig – sannolikt bättre än du själv.”

Angående -ismen: Från MF vet vi att panopticismen är ett sätt att bringa ordning via “disciplin”, som främst verkar inom en viss institution. Han lyfte han fram att denna disciplinära modell främst skall användas i beskrivningen av enskilda institutioner. (För att prata om någonting “större” än enskilda institutioner pratar han senare om de “säkerhetssamhällen” som söker maxa produktivitet/livaktighet genom att “låta gå”.)

Trots detta: Det är påtagligt att många institutioner (inte minst det moderna företaget) alltmer hänger samman genom panspektriska, snarare än panoptiska, mekanismer. Så, om man är lite allmänt kritisk mot hierarkiseringen av samhället så kan det vara vettigt att ha en koll på dessa mekanismer.

Samtidigt behöver vi ju – som Rasmus antyder – använda samma ordningsskapande ibland. Dessutom skall man komma ihåg att både panopticismen och panspektrocismen ger oss en hel del – typ billiga varor och så. Precis som hela Fordismen ursprungligen byggde på panopticism bygger alltmer av dagens ekonomiska system på panspektriska arbetssätt.

#6 rasmus on 14 December 2011 at 4:06 pm

En ärligt menad fråga: vad är skillnaden mellan cybernetik och panspektron?

Intressant genealogi som vi börjar spåra upp här. Kanske krävs det en misstänksam läsning av anglo-Foucault. Exakt vad skrev Foucault som översattes till “panopticism”? Vi vet alla att det engelska språket överanvänder suffixet -ism. Kan det rentav vara så att den svenska översättningen kan bli “panoptik”?

#7 Kalle P on 14 December 2011 at 4:18 pm

Cybernetik vet jag ingenting om. Franska behärskar jag inte. Men jag håller med – det är lite konstigt att det talas om en -ism i Discipline & Punish. “Diagram” är ju mindre missvisande i så fall.

PS. För övrigt skall man vara mycket misstänksam mot det som hände med Foucault när han sögs in i den amerikanska akademin, och sedan matats tillbaka hit som en “diskursens filosof”. (Diskurser gör ju inget utan arkitekturer.) Någon som hört om måndagens OBS körde på diskurs-spåret?

#8 Christopher Kullenberg on 14 December 2011 at 4:33 pm

Cybernetiken är panoptisk, den förutsätter del/helhet, insida/utsida och kontroll av system. Som idétradition är den pre-Turing, och fungerar utan metadata, dvs. signal är allt som krävs för kommunikation.

Panspektron förutsätter inte bara cybernetikens modulering, utan även databasen, registret och meta-datan.

#9 Christopher Kullenberg on 14 December 2011 at 4:50 pm

… och anglo-Foucault pensionerades när denna kanon blev inredningsdetalj på Bo01.

#10 Martin L. on 14 December 2011 at 5:17 pm

Det känns också som att cybernetiken och panspektron skiljer sig i modalitet. Cybernetiken jobbar in- och utflöde av varor, kapital, människor, med feedbackloopar som reglerar processen. Panspektron är mer inriktad på att mäta (Deleuziskt) intensiva affekter: relationer, begär. Där cybernetiken identifierar populationer eller trender genom att systemet stått i steady-state en tid ser panspektron dem i uttryck av känslor och viljor.

Just eftersom panspektron korrelerar många skilda datatyper kan den som Kalle säger se “vad som rör sig i sinnena”. Inte bara vad som troligt sker härnäst.

Hypotetiskt vill jag säga att det finns två ordningar av panspektron:
* Panspektron-A, som syns i drönarflygplan, övervakningsorganisationer och liknande: multidatakorrelerande system av olika storleksordningar som i första hand förvandlar data till en viss sorts önskad information.
* Panspektron-B, som i Facebooks reklamsystem: när en panspektron-A kopplas in som governor i ett cybernetiskt system: den utvunna informationen sätts i bruk för att styra; jfr. Guattaris fantasistad och dess “universella modulation” ur Deleuzes Postskriptum om kontrollsamhällena eller för all del en polisorganisation (som kontrast till övervakningsorganisationen.)

#11 Per-Olof Ågren: 69 teser om internet (2011) [Swedish] at Monoskop/log on 15 December 2011 at 1:42 pm

[…] commentary (Rasmus Fleischer, Copyriot.se, in Swedish) […]

#12 monki on 15 December 2011 at 4:04 pm

Martin: “Just eftersom panspektron korrelerar många skilda datatyper kan den som Kalle säger se “vad som rör sig i sinnena”. Inte bara vad som troligt sker härnäst.”

Håller med här. Cybernetiken har inte ambitionen att gå utöver sitt eget upprättade system (med vilka datatyper man nu kollar på) utan bara förutse och reglera det. Denna tolkningsfas saknas, vilken finns i panspektron som försöker lista ut inte bara vem som är påväg att utföra ett terrordåd utan även vilka som är “i farozonen för att radikaliseras” som får demokratiminister kanske skulle säga.

Tror också att man får hålla det öppet kring att panspektron inte funkar. Både dess användning inom militären/polisen och för reklambanners på nätet har ännu inte bevisat sin nytta, oavsett hur mycket det investeras i det. Och att detta inte kan lösas med bättre algoritmer. Reklambanners som ger information är ändå ett rätt gammaldags sätt att göra marknadsföring, oavsett om den är skräddarsydd. Det bygger ändå på att rätt information vid rätt tillfälle ger effekt. Vilket skiljer sig mot att bygga marknadsföring på känslomässigt deltagande i processer som mer eller mindre kontrolleras av ett företag. Det bygger lite på samma felslut som rekommendationsalgoritmer som Rasmus kritiserat tidigare.

En annan grej…Om det finns ciphernetics, finns det då cipherspectron?

#13 Christopher Kullenberg on 15 December 2011 at 4:13 pm

chifferspektrum låter lite som en bergart. Kanske har något med moralens geologi att göra.

#14 Tvivlar på framtida tro on 20 July 2018 at 12:27 pm

http://tvivelpaframtidatro.wordpress.com

Blogg om epistemologisk radikalitet, horisontskepticism, kategorisk tolerans för alla (förhandenhets-)tankar och nästintill alla yttranden på Internet, intolerans, övervakning, politisk demokrati, vetenskapliga toleransnivåeer och ‘habemus papam!’.

Kommentera