“Handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism” heter ett nytt dokument från regeringen. Jag ska inte kommentera de förslag som läggs fram där, utan bara några aspekter av själva problemformuleringen. Inte för att det är nytt – mycket känns igen från t.ex. Säpos årsrapporter – utan för att det statliga språkbruket blir verksamt just genom repetition.
Ordet “extremism” är ganska förvirrande. Vad som däremot funkar är att tala om politiskt extrema ideologier, individer eller rörelser. Åtminstone så länge man utgår från en icke-moraliserande förståelse av ordet, i linje med franskans extrême som betyder “yttre”. Det är alltså ett relationellt begrepp som refererar till någon form av totalitet där det går att särskilja en innerflank och en ytterflank. Hur detta alls kan göras är en fråga som bör hållas levande.
I min artikel om Europas två extremhögrar kritiserade jag regeringen med följande ord:
Sveriges regering har å sin sida utmärkt sig genom att helt ignorera extremhögerns nya skepnader. I ett utspel på Dagens Nyheters debattsida (5/8) hänvisas till: “De tre huvudsakliga extremistmiljöerna: den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen”. Det kan noteras att ordet höger inte förekommer. Enligt dagens officiella jargong existerar det alltså en extremvänster men ingen extremhöger.
Regeringen gör i debattartikeln gällande att Breivik bör räknas till “vit maktmiljön”, vilken enligt Säpos definition kännetecknas av en “starkt rasideologisk” världsåskådning. Detta trots att Anders Behring Breivik inte ville försvara “den vita rasen” utan “det kristna västerlandet”. Än så länge saknar både regeringen och Säpo ett begrepp för att tala om en sådan extremhöger.
Har då regeringen ändrat sig under hösten? Inte precis. Visserligen används nu även ordet “höger”, inte bara “vänster”, när extrema miljöer ska pekas ut. Men fortfarande beskrivs “högerextremism” som synonymt med “vitmaktmiljön”. Fortfarande är premissen att det finns en extremhöger. Detta är en svaghet i regeringens analys, vilket blir uppenbart i formuleringar som följande:
Under senare år har vitmaktmiljön tonat ner den nazistiska ideologin och i stället valt att kalla sig nationalister eller patrioter. Det antisemitiska inslaget har blivit mindre framträdande och delvis bytts ut mot allt kraftfullare anti-muslimska tendenser. Samtidigt kvarstår rörelsens konspiratoriska och antidemokratiska budskap.
Här upprepar regeringen ett misstag som ofta görs slentrianmässigt av vänsterdebattörer. Det vill säga: man skiljer mellan en “gammal” och en “ny” extremhöger och antyder att den enda skillnaden är att den gamla hatade judar och den nya hatar muslimer. En sådan analys är blind för antisemitismens specifika karaktär och dess fortbestånd i den samtida extremhögern, såväl i Sverige som i Europa. Dessutom är det endast delvis sant att de som identifierar sig med “kontrajihad” skulle vara en utveckling ur den subkulturella vitmaktmiljön.
Om man inte kan förstå skillnaden mellan Europas två extremhögrar, kan man heller inte förstå vad som förenar dem. Då måste man ta till klyschor, som regeringen gör genom att hänvisa till “ro?relsens konspiratoriska och antidemokratiska budskap”. Vad betyder detta?
“Konspiratorisk” är ett ord som syftar på verksamheter med karaktär av konspiration. Att tala om ett “konspiratoriskt budskap” är mest märligt. Syftar de på ett budskap som uppmuntrar till konspirationer? Eller ett budskap som tvärtom manar till kamp mot påstådda konspirationer? Eller på konspirationsteorier i allmänhet? Eller mer specifikt på konspiracism?
Frågan är inte oviktig, eftersom regeringen hänger upp sina definitioner just på detta sladdriga k-ord. “En konspiratorisk samhällssyn är central”, heter det exempelvis när “den vänsterextrema rörelsen” ska definieras. Troligtvis syftar detta på en samhällssyn där konspirationsteorier spelar en viktig roll. Samtidigt vore det orimligt att helt brännmärka teorier om konspirationer. Frågan blir då hur viktiga dessa teorier får vara utan att man räknas som extremist. Regeringen tycks undvika att väcka sådana frågor genom att formulera om det hela med hjälp av det felanvända adjektivet “konspiratorisk”.
Och vad är “antidemokratiska budskap”? Det får vi aldrig veta. Regeringens oklara språkbruk öppnar å ena sidan för att högerextrema grupper kan tvätta bort extremiststämpeln genom att svära sin trohet till “demokratin”. Å andra sidan öppnas för att extremiststämpla alla som kritiskt granskar demokratibegreppet.
“Antidemokratiska” är ett adjektiv i pluralform som är ofta återkommande i regeringens skrivelse. Främst syftar det på “tendenser”, “budskap”, “attityder”, “rörelser” och “grupperingar”. Men vid några tillfällen talas det även om “antidemokratiska metoder”, “antidemokratiskt beteende” och “antidemokratiskt agerande”. Även här är det ytterst oklart vad regeringen menar. Är det metoderna eller målsättningarna som gör ett agerande antidemokratiskt?
Flummigheten i regeringens dokument kommer sig särskilt av den oklara relationen mellan de tre nyckelorden “extremism”, “antidemokratisk” och “radikalisering”.
Varianter på ordet “radikalisering” förekommer 15 gånger i regeringens skrivelse. Däremot förekommer inte ordet “radikal”. Man skulle kunna tro att den som radikaliseras helt enkelt blir radikal. Men så är inte fallet i regeringens nya jargong. De skriver:
Inom forskningen används ofta begreppet “radikalisering”. Detta begrepp betecknar processen när en individ går från att vara icke-våldsbejakande till att ta ställning för våld. Begreppet avradikalisering beskriver i detta sammanhang den omvända processen.
Radikalisering definieras i dessa sammanhang en individuell process. Det är individer, inte grupper, som radikaliseras. Radikaliseringens slutpunkt är våld, men detta behöver inte praktiseras av individen, utan det räcker “att ta ställning för våld” – vad nu detta innebär.
Troligtvis åsyftas inte dem som tar ställning för våld som utövas av våldsmonopolet, i Sverige eller utomlands. Givetvis ges ingen definition av våld. Trots att det är uppenbart att t.ex. ljud är våld, eller åtminstone kan ha en våldsam effekt. Ett aktuellt exempel: den ljudiska konspirationen.
Längre in i skrivelsen gör regeringen ett tämligen misslyckat försök att komplettera definitionen av “radikalisering”:
Radikalisering är en process där individen socialiseras till gruppens världsuppfattning och politiska normer. /…/ Det ideologiska innehållet har dock sällan en avgörande betydelse.
/…/
Internet har även möjliggjort s.k. självradikalisering, dvs. att individer utan fysisk kontakt med andra inspireras av ett ideologiskt budskap och utvecklar en benägenhet till va?ld.
Man kan försöka lägga samman dessa definitioner till någonting begripligt. Men det är ingen idé. Allt vi får ut är följande: radikalisering är farligt och måste motverkas.
Vi kan konstatera att ordet “radikalisering” har fått en helt annan betydelse i dagens politiska språkbruk än vad som var fallet för tio år sedan, då utredningar fortfarande kunde använda det för att beskriva vad som sker när t.ex. arbetslösa organiserar sig för bättre villkor.
Vändpunkten kom i december 2005, då EU:s justitieministrar antog en strategi för att motverka “radikalisering och rekrytering till terrorism”. Kriminologer har tittat på hur begreppet sedan etablerades. Utvecklingen diskuteras i en fyllig bloggpost av Guldfiske.
Standardfrasen som håller på att etableras är att man ska bekämpa “extremism och radikalisering“. Man kan fråga sig om “radikalism och extremisering” hade funkar lika bra. Man kan också ägna en stund åt att tänka igenom etymologin: det radikala är något som går till rötterna, det extrema är något som befinner sig i ytterkanten. Kan verkligen dessa saker likställas? Och vad är det som bejakas när dessa saker fördöms?
Forskare som använder standardfrasen kommer att få ökade möjligheter till finansiering. Nu gäller det för det övriga forskarsamhället att se till att de stora frågorna inte tillåts förbli hängande i luften.
34 kommentarer ↓
“Våldsbejakande islamism” är väl också en extremhöger, i ordets alla bemärkelser?
Jonas B: Ja. Även om man kanske bör skilja mellan t.ex. shia- och sunnivarianterna. Jag skrev tidigare: “det finns en tredje extremhöger i Europa som är sunni-islamistisk (salafistisk eller wahhabitisk)”.
Den shiitiska extremhögern som stödjer regimen i Iran verkar snarare närma sig den “nationalrevolutionära” extremhögern i Europa. Se exempelvis kretsen kring Mohamed Omar eller förra veckans bloggpost om “Iran, Ungern och Jobbik“.
Spennende kommentar!
Se forøvrig Øivind strømmens hjemmeside http://oyvindstrommen.be/
Säger man “extremhöger” så utgår man uteslutande från höger-vänster-skalan, många sitter troligen fast i den och kan inte se några andra motpoler. Jag tror att saker å ting blir betydligt lättare om man istället kallar dem nykonservativa, eller kanske mer bekant “neocons”, vars livsåskådning i mång o mycket karakteriseras av protektionism. Gamla tiders konservatism handlade om ett motstånd mot industrisamhällets nymodigheter, där gamla tides liberaler hade en mer tillåtande inställning till det nya. De nykonservativa slåss emot dagens förändringar och vill gärna bevara det industriellt invanda, alltså en hel del av det som de gammelkonservativa var emot. I sverige kan vi se detta ganska tydligt i de nya moderaterna som retoriskt påminner rätt mycket om klassisk socialdemokrati, de har ju tom kallat sig för arbetarparti, fast då kanske mer i form av “arbete ger frihet” som någon mindre genomtänk moderat så lyckat formulerade det..
Mycket av förändringarna i samhället är i grunden initerade genom disruptiv teknologi, på precis samma sätt som industrisamhället utvecklades och jordbrukarsamhället försvann. Men det är viktigt att komma i håg att detta är en utveckling över många decennier, samhällsomvävlingar sker inte över en natt och industrier kommer att finnas kvar precis som jordbruk, bönder och bongårdar finns kvar än idag. Förändringarna i samhället, kulturen, språkbruket, attityder, geopolitik osv.. fortgår dock precis som alltid och skapar nya politiska skiljelinjer där den tidigare liberale med gårdagens visioner närmast ter sig som konservativ och tidigare konservativa kan se ut att ha annamat sina tidigare motståndares ideal.
Radikal? När allt går sin gilla gång och utvecklingen sker enligt känt mönster i en känd miljö, så ses folk som åstadkommer något som pragmatiker medan de som fantiserar iväg ses som radikala. Så ser det inte ut under ett distruptivt skifte. De som tittar ut genom fönstret och bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ignoreras. Medan de som navigerar efter den gamla kartan ses som pragmatiker. I backspegeln kan det ses som idioti, men de tog bara rationella beslut navigerandes efter den gamla kända kartan.
De som har modet att inför sin ledning påstå att det som händer utanför fönstret faktiskt _är_ det som händer, skuffas undan i små utvecklingsgrupper utan varken medel eller reellt inflytande, de blir i stort ignorerade. Ett billigt pris för att slippa de där som säger så obekväma saker. De som däremot föreslår saker som bättre stämmer överens med den där gamla kartan, blir betraktade som räddande änglar och höjs till skyarna. Det spelar ingen roll om vi talar om industri, politik eller tjänstesektor, samma handlingsmönster upprepas. Företag, organisationer eller politiker ser ofta tidigt förändringen komma, eller hotet från den nya tekniken. Men att det nya verkligen skall ta över på det vis de har mardrömmar om, sorteras under avdelningen otänkbart. Det blir för obekvämt. Kognitiv dissonans fungerar så, vi letar argument som stämmer överens med våra tidigare uppfattningar, det är så vi rent intuitivt sorterar sant från falskt.
Inom den etablerade politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där det obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när de gamla lösningarna att sluta fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Inte var det någon som visste vad Facits 10-tusen anställda skulle syssla med när det gick omkull, samma med alla kvinnor inom teko-industrin när den rämnade, eller varvsindustrin på 70-talet.
Det viktiga är att inte fastna mentalt i det gamla och se realister som obekväma tokradikaler. Nätet som fungerande idé är 40 år gammalt och bara 10 år sedan som vi allmänt började ha tillgång. Det är en mycket kort tid av samhällsomdaning. Vem som helst kan i backspegeln inse att inte ens de mest insatta hade en aning vad som skulle komma när förbränningsmotorn bara var 20 år gammal och bilen knappt påkommen. Funder lite i sas. Marx termer. Vilka blir det digitala samhällets proletärer? Förr handlade detta om alla “löneslavar” utan kontroll över produktionsmedlen. Under den industriella revolutionen blev utbildning som passade industrisamhället viktigt och nu talar jag inte om högre utbildning, snarare folkbildning, mycket för att ge folk i alla fall lite kunskap som gav dem möjlighet att inte bara använda produktionsmedlen utan även kunna kontrollera dem. Vi har lärt barnen i grunden industriell teknik, kugghjul, lite om elektricitet osv.. men hur ser det ut idag? Vilka allara mest grundläggande kunskaper för förståelse lär skolan ut idag, som berör ett mer digitalt samhälle? Jag tror det är viktigt att i alla fall beröra den allra mest basala programmeringen, på “hello world” nivå, redan i lågstadiet, precis som vi gjort gällande det mest basala som grundlagt industrisamhället. Detta är troligen oerhört viktigt för att mota datormysticism så att inte breda folklager blir till lallande får som låter sig styras av de få som kontrollerar produktionsmedlen i framtiden och till viss del redan idag (behöver jag nämna Facebook?).
Se bara hur de skriver om “självradikalisering” i kontext av internet. De är farligt nära att förorda något i stil med digital bokbränning. En rädsla för att folk skall läsa saker som ger dem idéer och kognitiv som inte stämmer med den gamla kartan, en rädlsa för att de skall titta ut genom fönstret och därigenom bli radikala gentemot det konservativa. Terrorism är bara något som används dels retoriskt för att få andra att gå med på saker de annars inte gått med på och för att mota sin egen kognitiva dissonans. Något direkt problem med terrorism har vi ju inte, och även om vi hade det så bekämpas inte den sortens uttryck för desperation på det viset. Det är snarare så den skapas.
Sorry. Extremt nykonservativa borde jag kanske skrivit. Anders Breivik skulle då kunna sägas vara en Bush på steroider.
Bra skrivet (i, oftast, vanlig ordning). Jag tillhör den skara som är radikal i min samhällskritik och sällar mig till den neo-darwinistiska skolan inom evolutionspsykologi, psychometrics och humangenetik (Arthur Jensen, J. Philippe Rushton, Richard Lynn, Tatu Vanhanen, Byron M. Roth, Helmuth Nyborg etc.). Det är att gå till roten med problemen med t.ex. mångetniska samhällen. Samtidigt är jag demokrat och vill inte kasta ut personer med utländskt ursprung bara för att de har lägre genomsnittsintelligens. Det vore extremt och inhumant. Vad tror du om den distinktionen – att skilja mellan kritik/problemformulering och realpolitik?
Vad är problemet? förutom att du avsiktligt vill misstolka texten och snubbla på varje ord? Är det inte viktigare göra något åt problemen? istället för att bara ägna sig åt omskrivningar av ord, och relativisera sönder dem. När blir du nöjd? när “vänsterextremist” kallas “högerextremist”?
Tycker tvärtom det är bra med initiativ/exit-alternativ oavsett “namnet” på den kollektivistiska våldsideologin. Och J Lundberg har faktiskt en intressant poäng här, med bäring på problematiken:
“Inte minst torde problemen med avhopp från vänsterextremistiska eller feministextremistiska rörelser vara av en helt annan, och inte sällan mer komplex karaktär än problemen med avhopp från högerextremistiska rörelser. I det senare fallet handlar det ju om att man genom avhoppen ökar förutsättningarna att bli accepterad i majoritetssamhället, man uppfattas som mindre kontaminerad än tidigare och så vidare. För en avhoppad vänsterextremist eller extremistisk feminist kan problemen bli de motsatta: minskade forskningsanslag, minskad exponering i media, ökad smutskastning i media och så vidare.”
Haha, ja vi måste starta en avhopparverksamhet för alla dessa stackars extremfeminister som vill hoppa av men inte vågar. Tala om dolt samhällsproblem.
Steelneck: “Neocons” är ett mycket dåligt namnval för den europeiska extremhögern, då det framförallt betecknar amerikanska ministrar med en nyliberal och israelvänlig globaliseringsagenda. Något europeisk extremhöger hatar med fradgande iver. Det är ingen bisarr slump att V, MP och SD är de enda riksdagspartier som motsätter sig vårat deltagande i dagens kolonialkrig.
JN: Fast Ekerotharna och några till framträdande inom SD visar ju helt klart en del neo-konservativa tendenser. Kent Ekeroths verbala framställningar i utrikespolitiska, kriminalpolitiska och immigrationspolitiska frågor framstår som en blandning mellan nationalkonservatism, bussiness nationalism och “islamofobi”. Han skulle göra sig lika bra i SVP som Republican Party.
@JN: En nykonservativ är definitivt inte liberal. Konservatism och liberalism är är lika mycket motpoler som politisk vänster är till politisk höger. “neocon” är bara en förkortning av neo-conservative, alltså nykonservativ.
steelneck: Det där är en sanning med så mycket modifikation att det faktiskt nästan inte är sant alls. Konservatism innebär ett förhållningssätt, snarare än en ideologi, som kännetecknas av cynism och försiktighet i fråga om framtiden och förändringar – människan känner bara historien och bör akta sig för ideologiskt och framför allt utopiskt tänkande och handlande. Konservatismen är därför oförenlig med alltifrån marxism, globalisering (upplösning av nationalstatliga gränser med mera), mångkulturalism till nazism. Läs inte minst konservatismens fader Edmund Burke – i nutiden har Johan Tralau och Roger Scruton skrivit och talat insiktsfullt om fenomenet och förklarat hur liberaler kan anta ett konservativt, dvs. “försiktigt” förhållningssätt i olika frågor.
I övrigt är neocon-rörelsen en vänsterrörelse i ungefär lika stor utsträckning som en högerrörelse – influenserna är spridda. Jag ser neocon-rörelsen delvis som en ny-kolonial/interventionistisk Third Way Politics.
Steelneck: Intressant att få en nedlåtande föreläsning som om jag var ett barn. Tack, men jag känner till skillnaden mellan “konservativ” och “liberal”. Du däremot kanske borde läsa på om de faktiskt existerande s.k “neocons”. En viss George W Bush är deras främsta galjonsfigur. Han var president, en slags vald konung, i ett land på andra sidan atlanten som brukar kallas USA, en förkortning av “United States of America”, vilket på svenska blir “Amerikas Förenta Stater”.
Swedish Dude: Ja, om man bortser från deras konsekventa icke – interventionspolitik och vurmandet för folkhemmet så är SD rätt så “neocon”, ja. Men jag betraktar inte dem som särskilt “extrema”. Ett ganska typiskt, europeiskt högerpopulistparti.
JN: True dat, nigga. Förutom de historiska kopplingarna till diverse tänkare så blir ju neo-conrörelsen höger respektive vänster – eller kanske snarare centralistisk i det senare fallet – när den tar sig realpolitiska uttryck i RP respektive DP. Neo-con är starkt representerad inom båda partierna/falangerna, m.a.o.
@Swedish Dissident: Ja det var ju ungefär så jag menade i min första kommentar, om att de konservativa då på den tiden motsatte sig industrisamhällets nymodigheter, medan liberaler hade en mer tillåtande attityd. Jag ser inte att vi är oense på någon punkt faktiskt, inte heller om att lib/kons handlar om en annan skala än vänster och höger. Man kan vara liberal både som vänster och höger, likväl som konservativ. Skiljelinjen handlar om inställningen till något nytt och omdanande och detta kan förändras över tid i en föränderlig värld där man i en tid vill omfamna det nya och långt senare när andra saker är nya vill behålla det gamla. Inget konstig egentligen.
@JN: Jo jag skrev ju det, att norske ABB skulle kunna ses som en galen Bush på steroider, så du slog nog in en öppen dörr där.
Steelneck: Så vad jiddrar du om? Uppenbarligen är vi alla så överens att det enda som återstår är en svettig, manlig böghög i målområdet.
SD är inte mer höger än vänster på höger-vänsterskalan. De är precis i mitten; de vill locka både höger och vänsterväljare. Eftersom de kritiserar invandrings- och flyktingpolitik har de epitetet “extrem”. Med det epitetet är de rationellt sett “extremmitten”.
De som kallas “högerextrema” skulle lika korrekt kunna kallas “vänsterextrema” eftersom de ofta är kollektivistiska och förespråkar högskattelösningar. LePen, som både förespråkade reformer som skulle kräva nettoskattesänkningar och nettoskattehöjningar (en omöjlighet), skulle rationellt sett etiketteras som “extremhögervänster”, eller mer naturligt “extrempopulist”.
Egoistiska vänsterpersoner vill av politiska skäl att extremmitten ska kallas “extremhöger”. Dessvärre ökar denna egoism sannolikheten för nya folkmord gentemot judar. Eftersom när “extremmitten” (ofta extremvänstern snarare än extremmitten) felaktigt kallas för höger, fästs inte lika mycket fokus som är befogat på extremism i tex socialdemokratin, fackrörelsen och den övriga delen av korporatismen.
Vidare är alla som kritiserar islamism inte höger. De som kritiserar det eftersom de håller av yttrandefrihet, sexuella rättigheter, universella rättigheter, bör snarare kallas liberaler.
Att “bekämpa extremism och radikalisering” är att låta google räkna ut bästa normafördelningspolitiken och skipa en mer bayesisk rättvisa.
Trycket mot mitten ökar…
[…] Radikalisering är extremism? Om regeringens nya flumspråk […]
[…] Radikalisering är extremism? Om regeringens nya flumspråk […]
[…] Begrav kålsuparpolitiken med kålsuparteorin. […]
Kommentera