“Virtuella konserter” och generationernas omkastning

“Musik – på ett helt nytt sätt”. Det utlovade Aftonbladet i augusti 2010, då de började erbjuda “virtuella konserter på nätet”.

På Livelöpet kan du gunga med, svaja med din tändare, göra rocktecken eller hångla med en facebook-vän du spanat in. Du kan jubla, applådera, ropa eller önska låtar till artisten, som följer allt direkt från studion via en skärm på webben.

Samma tidnings kultursida erbjöd mig att recensera premiären. Jag skrev en rejäl sågning.

Aftonbladets marknadsförare har däremot konstaterat att satsningen blev en dundersuccé. I våras belönades den med reklampriset Silverägget. Förra hösten, på branschgalan “Årets dagstidning”, vann Rockbjörnen priset för “Årets marknadsinsats”. Aftonbladets informationschef Nils Franchell förklarade:

– Vi tog en helig sak och gjorde den modern, i tidens anda /…/ Det vi gjorde med “Livelöpet”, livekonserter sända över nätet, och kopplade ihop det med Facebook var vi först i världen med. Det är därför vi vann.

Trots att satsningen på “virtuella konserter” är mycket påkostad, väljer Aftonbladet att bara använda den under sommarhalvåret. Aftonbladet körde på konceptet i ganska exakt ett år. Sedan augusti 2011 har “Livelöpet” inte uppdaterats. Eller är det rentav så att den kommersiella framgången har uteblivit?
Såvitt jag har kunnat notera verkar inte övriga mediekoncerner särskilt ivriga att kopiera konceptet. Att det skulle representera “tidens anda” ter sig skrattretande, alldeles oavsett hur många klick Aftonbladet må ha lockat till en handfull hårt marknadsförda nätutsändningar.

På tal om detta läste jag just igenom en artikel av den danska medievetaren Fabian Holt, “The economy of live music in the digital age“. Slutsatserna är tämligen intetsägande, men artikeln framhåller några hållpunkter i en historik över nollnolltalet.

Around 2004, international music industry conferences added live music to their agendas, and 2007 seemed to be the year when everyone wanted to get into this sector.
/…/
Since around 2005, it has become harder for festivals to book the headliners because superstars are making more on individual concerts than a festival can afford. /…/
The average price of a superstar concert has more than doubled since 1996. In the 1980s, the price would be roughly the same as the recent album by the artist. Today it is equivalent to about 5–10 albums.

Stora musikfestivaler har under de senaste tio åren uppvisat en tydlig tendens, enligt Fabian Holt: de stöper om sig till helhetsupplevelser, där musiken bara är en del. En branschtidning benämnde denna trend med ordet “gentrifiering” och tycks inte ha lagt någon negativ värdering i ordet. Snarare handlar det om att söka sig uppåt i åldrarna på jakt efter mer köpkraft.

Tonåringarna får däremot nöja sig med att stanna hemma, logga in på Facebook och “göra rocktecken” till en artist som sitter i Aftonbladets tv-studio.

(Om de inte glor på något av alla de tv-program med yngre målgrupp som lanserats under de senaste tio åren: brittiska Pop Idol (2003), American Idol (2002), svenska Idol (2004) eller det internationella The X Factor (2004) vars spridning fördröjts av en komplicerad rättstvist med Idol om rättigheterna till programkonceptet.)

På den ultrakommersiella marknaden verkar det alltså framträda en skiktning mellan åldrarna. Den yngre publiken får hålla till godo med att ta till sig popmusiken i hemmet via en skärm, medan den äldre och köpstarkare publiken tar sig till fysiska platser för att besöka konserter. Detta är ganska slående i ett historiskt perspektiv. När populärmusiken diskuterades för 20-30 år sedan tog man ofta det motsatta för givet: att gå på konserter är för tonåringar, äldre stannar hemma vid skivspelaren.

Endast en kommentar ↓

#1 steelneck on 9 December 2011 at 4:06 pm

Förväntad utveckling. I en värld där “exemplar” närmast hör till det förgångna så får det fysiska, som inte kan spridas till närmast nollkostnad, ett betydligt högre värde. Förr var spelningar ett nödvändigt ont för att promota skivor, idag är det musiken som sprids p2p som istället promotar spelningar utan någon egentlig marknadsförings-kostnad för produktionsbolagen.

En annan skillnad stavas kontroll. Det stora och helt överhängande problemet för upphovsmän rent generellt har ju aldrig varit hur de skall få betalt, problemet har alltid bestått i att förbli okänd. I detta finns en stor potential för den okände och väl känd och efterfrågad så kommer en större del av slantarna den framförande artisten till del. Vem som blev känd eller inte hade bolagen en betydligt större kontroll över tidigare, något de tog rundligt betalt för, kostnader som idag kan bli helt bortkastade när “flocken” kan intressera sig för något helt oväntat som blivit poppis genom helt andra kanaler. Alltså mer pengar till till de kreativa upphovsmännen och mindre till mellanhänderna, “systemet” har dock troligen blivit mer oförutsägbart, vilket kan vara en övergående effekt till förändringen sas. satt sig.

Kommentera