Utrikesministerns teknikoptimism saknar nyanser

Grekland, Saudiarabien och Syrien var de tre anklagelsepunkterna i den hatattack som jag härom dagen riktade mot Sveriges två största partier. Jag vill kort återvända till frågan om Syrien, efter att Carl Bildt har försökt att förklara sig.

Sverige röstade alltså nej till fulla sanktioner mot Syrien. Vår utrikesminister ville undanta företag som sysslar med underhåll av det syriska telekomnätet (läs: Ericsson). Att inte låta Ericsson sälja tjänster till Syrien vore, enligt Carl Bildt, detsamma som att “stoppa mobiltelefonerna”.

Som om mobilnätet hotade att försvinna om sanktioner infördes. Som om inte mobilnätet skulle försvinna i vilket fall, så fort överbödeln anser att det gör mer skada än nytta.

“Det är inte Ericsson eller Bildt som bestämmer om mobilnätet ska vara uppe eller nere”, påpekar Jaber Zain, talesperson för kommittén “Stöd den syriska revolutionen i Sverige”. Det bör väga tungt att exilsyrier i Sverige förordar fulla sanktioner och har anordnat demonstrationer mot både regeringen och Ericsson.

Marcin de Kaminski försöker pressa Carl Bildt till större öppenhet genom att, något provokativt, hålla med honom. Marcin skriver:

Den svenska hållningen är intressant. Bildt menar att Sveriges hållning och beslut bygger på den bestämda åsikten att kommunikation i grunden är något gott, och därför bör effektmaximeras för att inte än mer inskränka den syriska oppositionens möjligheter att skapa demokratisk förändring.

Jag håller här med Carl Bildt.

De egentligt enda möjligheterna för oss i omvärlden att ta del av vad som händer i Syrien idag bygger på att det finns fungerande mobiltelefoner och -nät.

Än en gång: bara för att Ericsson slutar att sälja utrustning till Syrien kommer inte deras telefoninät att slockna imorgon – om det inte regimen själv vill det. Vi kan spekulera i att nätet då kommer att slockna om veckor, månader eller år. Men poängen med sanktioner är väl att regimen ska vara borta innan dess?

Jag begriper inte riktigt vad Marcin menar när han skriver: “Sanktionspolitik är inte svart eller vitt.” En handelssanktion är väl per definition ett förbud mot att exportera vissa saker men inte andra, alltså utpräglat svartvitt.
Däremot är verkligheten, den verklighet som sanktionerna vill inverka på, inte svartvit. Det är t.ex. i mitt tycke på tok för svartvitt att påstå “att kommunikation i grunden är något gott”. Även övervakning är ju en form av kommunikation, om än på ojämnlika villkor.

Marcin avslutar med att ställa en viktig fråga:

Till Ericsson: Användning av era system innebär, om rapporteringen stämmer, möjlighet för regimer att spåra mobiltelefonanvändare, exempelvis demokratiaktivister, som då hamnar i direkt livsfara. Kan man förvänta sig av Ericsson att man tar ansvar för detta, och i så fall hur?

Jag kan bara begripa frågan som retorisk. Som en öppning för folkbildning om hur mobiltelefoni fungerar och hur det skiljer sig från det tunnlingsbara internet. Jacob Applebaum underströk nyligen, på en viss konferens, att mobiltelefoner är spårsändare. Allt annat är extrafunktioner.

Så länge Ericsson säljer mobiltelefoner eller underhåller mobilnät så kan de inte ta ansvar för att de kan användas för att spåra var telefonernas innehavare befinner sig. Det vore lika befängt som att ställa Electrolux till ansvar för att man kan bränna sig på vattnet som kokas upp på spisen.

Kalla det svartvitt. Jag kallar det för en nödvändig nyansering av den teknikoptimism som utrikesministern försöker gömma sig bakom.

5 kommentarer ↓

#1 monki on 6 December 2011 at 11:43 am

Extra problematisk blir kommunikation när man tänker att den mesta kommunikationen sker mellan maskiner och inte mellan människor och att det i de flesta fall inte är användaren av maskinen som konfigurerat hur den ska kommunicera.

För att fortsätta folkbildning lite kan man vi skilja på fyra kommunikationsenheter.
1. bärbar dator anonymt uppkopplad på wifi
2. dator i hemmanätverket på eget abonnemang
3. mobil med anonymt kontaktkort
4. mobil med registrerat abonnemang

4:an är värst, 1:an bäst, generellt. Men det beror hur man använder dem förstås.

Har man med sig både 3 & 4 till demonstrationen kan man åka dit, bara med skillnaden att med 4:an vet de vem de är ute efter.

I den lärorika serien The Wire använder man ju “burners” alltså anonyma kontaktkortstelefoner som slängs efter användning, men det förutsätter ju att man har tillgång till i det närmaste obegränsade sådana. Det går att byta telefoner för att förvirra men syriska regimen skiter nog om de får tag i rätt person eller inte.

Aktivister vet att man tar ut batteriet när man inte vill bli spårad, men den typen av folkbildning är svår att sprida. Man kanske får göra som på flygplan och ha pedagogiska säkerhetsrutiner.

En till sak. Om nu EU skulle sluta leverera telekom, vad skulle syriska regimen göra? Uppenbarligen vill de ha näten uppe, så de skulle söka sig efter en annan leverantör eller i varje fall någon annan som sköter underhållet. Skulle de klara att byta leverantör på så kort tid eller är systemen så specialkonfade att det inte går?

#2 Christopher Kullenberg on 6 December 2011 at 12:15 pm

Inte bara NYANser saknas hos utrikesministern, utan även teknikfilosofisk analys. Låt mig slå ett slag för detta!

Teknologier kan inte vara “demokratiska” eftersom detta fina ideal förutsätter torget, medborgaren och det offentliga samtalet. Telekomteknologier är i första instans radikalt anti-demokratiska, i och med att de bygger på protokoll och hårdvara som vi inte direkt kan rösta om.

I andra instans måste vi se hur telekomteknologierna har utvecklats inte minst det senaste decenniet (den s.k. “9/11-effekten”). Genom desperata politiska beslut, ex. Patriot act, datalagringsdirektiv, FRA-lagen osv. har det skapats en lukrativ marknad för alla hård- och mjukvarutillverkare att bygga “legal interception”-devices, helt enkelt för att en helt ny domän blev just “legal” att övervaka.

Om jag nu vore mobilinfrastrukturtillverkare skulle jag alltså genast utrusta all utrustning med smidiga gränssnitt för övervakning.

När sedan dessa apparater, som skulle lösa alla våra problem med “kriget mot…”, exporterades, då blev det inte så demokratiskt längre. Knappen, kontakten eller kabeln som skulle fånga bin Laden användes helt plötsligt för att fängsla de där som protesterade för demokrati.

Nu är vi vana vid övervakning. Vi utgår från att allt kan snappas upp, samtidigt som endast the nyan-nyuan percent krypterar och the 99% kör helt öppet. Som tur är krackelerar ofta de regimer som bygger STASI efterhand, medan vi i EU jobbar repressiv tolerans i kombination med Habermasianska försök att skjuta in oss i de nu täta molnen av lobbyverksamhet som backar upp en industri som vill “ha betalt” nu när politikerna lovade krig.

Hur bygger vi bättre nät i morgon? Den ständiga frågan vi vaknar till.

#3 Viktualiebrodern on 6 December 2011 at 4:13 pm

Nätet kan sannolikt byggas mera robust mot problem orsakade av människor, som Christopher Kullenberg är inne på. Men teknik kan aldrig lösa mänskliga problem.

Det bästa sättet vi kan verka för att hoten mot vår frihet, på Nätet som på annat håll, är att använda det för att utöva yttrandefrihet.

Så det viktigaste svaret på hur Nätet skall tekniskt göras mera robust mot förtryck och totalitarism är: förmänskliga det genom att använda det.

Så fort vi börjar föreställa oss möjligheten av slutgiltiga tekniska lösningar på mänskliga problem har vi skapat problem istället för att minska dem.

#4 Marcin de Kaminski on 6 December 2011 at 7:58 pm

Det är strålande bra att diskussionen fortsätter. Framförallt är det uppfriskande om det INTE är en total samsyn i vår del av Internet, det är så sällan det händer.

Först och främst vill jag bara påpeka att min fråga till Ericsson faktiskt inte är enbart retorisk. Jag menar att OM man vill sälja någon typ av produkt till länder där människor befinner sig i omedelbar risk att utsättas för fara pga den produkten (eller verksamheten) så borde man ha gjort en riskutredning. Kan den utredningen inte garantera att användarna av tekniken är säkra och trygga bör man tänka till några gånger extra.

Och ja, jag vet hur mobiltelefoni fungerar – iaf i väldigt breda ordalag enligt Jakes utläggning – så min poäng är att jag hoppas att Ericsson har en plan gällande detta.

Men ja, jag tycker inte att sanktioner är svart-vitt. Själva handlingen är förstås binär. Antingen har man sanktioner eller inte. Men inte vad som ska ingå i sanktionerna. Det finns ju i sig ingen anledning att göra breda svepande sanktioner bara för sanktionernas skull, utan det gäller att räkna ut vad som faktiskt är verksamt utan att orsaka än mer lidande för civila exvis.

I övrigt håller jag dock med tror jag. Alltså att nyckeln till kritik av sanktionsundantagen är att man måste förstå hur snabbt mobilnätet skulle förfalla eller gå sönder, hur dåligt det vore och så vidare. Det är en del parametrar som ändå måste funderas kring, ergo inte svartvitt.

#5 Albert on 6 December 2011 at 9:49 pm

Om att mobiltelefonen är en spårsändare. Från en kurs som gick 1997 om GSM. Lite väl tekniskt kanske, men man får en bra förståelse för hur GSM fungerar och hur en mobiltelefon kan spåras.

1/3 http://www.youtube.com/watch?v=OapYQGDI0Ko
2/3 http://www.youtube.com/watch?v=muIuaCldq-I
3/3 http://www.youtube.com/watch?v=HSknNG3Vopo

Det här var en företagskurs och materialet var hemligt då. Men det var nästan 15 år sen så jag antar att det är ok att sprida den till begränsade kretsar nu. Företaget har bytt namn och de som höll kursen existerar inte längre. Videorna kan bara ses av de som har länken, de är ej sökbara.

Kommentera