Pessimismen genomsyrar allt i krisen. Vad vi förstår med “pessimism” kan emellertid variera. Frågan kan ställas så här: vad är pessimismens motsats? Spontant tänker jag mig minst fyra varianter (i viss mån berörda i ett tidigare inlägg):
Pessimism kontra optimism. Vardagsförnuftets dualism. Det handlar då om hur vi tror att framtiden kommer att bli. Motsatsställningen är i sig utpräglat spekulativ, såväl i finansiellt som i filosofiskt avseende.
Pessimism kontra spekulation. Två filosofiska skolor: Schopenhauer kontra Hegel, om man vill hårdra saken. Nick Land är tämligen klargörande när han ställer två idéer om befrielse: enligt det pessimistiska synsättet består befrielsen i att bryta sig ut ur någonting outhärdligt, medan den spekulativa idén om befrielse är att ta över.
Pessimism kontra defaitism. Ernst Jünger förnekade i Över linjen (1949) att pessimism och optimism skulle vara varandras motsatser. Snarare bör de båda betraktas som motsatser till defaitism, det vill säga förlusten av mod, benägenheten att ge upp utan strid.
Pessimism kontra melankoli. Walter Benjamin var en utpräglad melankoliker som aktivt tog spjärn mot pessimismen, det vill säga benägenheten att skåda in i framtiden med fasa. Han skrev i Centralpark (1939): “Baudelaire är ingen pessimist. Han är det inte därför att framtiden för honom är tabubelagd. Detta är det drag som tydligast skiljer hans heroism från Nietzsches. Det finns hos honom inga som helst överväganden rörande det borgerliga samhällets framtid”.
På sistnämnda tema kan även rekommenderas Benjamin Noys’ presentation som hölls på en konferens i London förra månaden: “Strategic Melancholia: an Ultra-Left Disorder?”
Frågan är nu vilka pessimismer som bör kultiveras och vilka som bör förkastas.
30 kommentarer ↓
Angående pessimism mot defaitism, skulle jag nog säga att en pessimist väljer de (få) strider han eller hon tror sig kunna vinna. Jag ser få som är så benägna att ge upp utan strid som de som valt att slåss om något annat..
Det finns flera grepp om melankoli så klart. Men tycker det är viktigt med en skillnad här, hur vi än använder orden på den.
Melankoli, som jag förstår det, är att inte utspela och genomföra en sorgproces. Det är när sorgen fortsätter länge efter, diffust, indirekt och på låg intensitet. Det är att inte konfrontera de konsekvenser och konflikter som sorgen innebär.
Vet inte om associationer ger någon mening här, men jag just med den här skillnad brukar jag tänka på amerikansk skägg-indie och singersongwriter-pop som en liberal melankolsk reaktion på en displacerad sorg (över krig, över att USA inte är the promised land, after all, men ett otroligt fattigt land för de flesta, över skitjobben som man förväntas engagera sig i, “tänka positivt” kring och göra till sin egen identitet. Judith Butler påpekar riktigt nog att det är omöjligt att sörga alla de som har dött i Irak och Afghanistan pga. de amerikanska invasioner. Kanske där ligger en av grunderna till en amerikansk melankoli)
För att göra en kort poäng: melankoli är här en liberal reaktion på en förlust (av samhället, av global fred, av karriären, av framtiden etc.) som inte vågas sörgas. Kanske just för att sorgen kommer ändra strategins form.
Det psykologiska experimentet om Spårvagnen är illustrativt. Det visar sig att de som lägger om växeln framför den skenande spårvagnen så att “bara” en människa dör istället för flera är av två sorter: Psykopater, som inte förstår det moraliska problemet (“tänker positivt”) och så kallade “dystra utilitarister”.
Jag tror att “dystra utilitarister” är den enda rimliga sortens pessimism.
[…] a-go-go. Mina bloggförebilder har också skrivit på ämnet, Rasmus Fleischer ganska analytiskt om optimism och pessimism, och hur han anser att det är en falsk motsatsställning, och Andreas Creutz med personliga […]
Kommentera