Att begripa krisen, del 10: Konjunkturskiss

Tionde inlägget av vad som kan bli omkring tjugo, i en bloggserie som delvis består av lösryckta anteckningar, men som möjligtvis kan lägga en grund för någonting mer genomarbetat längre fram. Ursäkta om det här inlägget är ganska torrt, för det syftar mest till att i breda penseldrag åskådliggöra de senaste hundra årens konjunkturer i Sverige. Alltså ett visst mönster av tillväxt och kris. (Vad tillväxt “är” återkommer vi till!)

Främsta källan blir docent Rodney Edvinsson som sammanställt en översikt betitlad “Expansions and recessions in Sweden 1842–2001” (tillgänglig här). För den mer närliggande svenska krishistorien kompletterar jag med vissa faktauppgifter ur Knut Kainz Rogneruds bok Det stora bankrånet, som jag råkar ha till hands just nu.

För att sammanfatta Sveriges 1900-tal i grova drag:
Allra först vrängde konjukturen ömsom lite uppåt, ömsom lite nedåt. Sedan blev det världskrig. Detta resulterade för Sveriges del i en dubbeldepression (1916–18 och 1920–21, skilda av endast en svag återhämtning).
Under 1920-talet tar tillväxten ordentlig fart, innan det blir dags för 1930-talets välbekanta världskris som framemot 1940-talet övervinns med hjälp av ett ännu större världskrig, synnerligen gynnsamt för Sveriges exportindustri. Efter detta krig inträffar någonting unikt: en konjunkturcykel som är flera årtionden lång. Mellan 1953 och 1976 noteras stadig tillväxt. Konjunkturcykeln som brukar kallas för fordism-keynesianism kollapsade i 1970-talets världskris, vars internationella utbrott skedde 1973.
För svensk del manifesterades denna kris som ett hastigt pendlande mellan ned- och uppgångar under perioden 1976-1981. Riksbanken svarade med devalveringar, framför allt “superdevalveringen” 1982. Resultatet blev minskad köpkraft för befolkningen och ökad konkurrenskraft för exportindustrin. Resten av 1980-talet präglades åter av stadig tillväxt, fast betydligt svagare än under fordism-keynesianismen.

Efter “novemberrevolutionen” 1985 fanns inte längre några gränser för bankernas utlåning. Ett knappt år senare inträffade den sammankoppling av internationella finansmarknader som har kallats för “Big Bang“.
Sveriges fastighetsmarknaden överhettades rejält under 1980-talets andra halva, bara för att krascha i slutet av 1990. Finanskrisen ledde till en depression som varade 1990–93. Under hösten 1992 försökte Riksbanken desperat att försvara kronans växelkurs bland annat genom att höja marginalräntan till 500 %, bara för att sedan ge upp och låta kronan “flyta”, det vill säga sjunka i värde, vilket gav ännu en skjuts åt Sveriges exportindustri. Från 1993 letade sig tillväxten åter över den magiska treprocentsgränsen och vidare in i den beryktade IT-bubblan, som kraschade i början av år 2000.
Hösten 2000 myntades begreppet “kvartalskapitalism” av Göran Johnsson. Det var efter att Ericssons tredje kvartalsrapport visat på mångmiljardförluster, efter ett antal år av osannolika vinster. Aktien rasade, tusentals varslades. Resultatet av IT-bubblan blev för Sveriges del en minirecession 2000–2001. Stockholmsbörsen började inte att resa sig uppåt förrän sommaren 2003. Mitt i denna svacka gav sig AP-fonderna ut på börsen med hundratals miljarder kronor.
På det globala planet började krissymptomen åter att manifestera sig under 2007, för att på fullt allvar bryta ut hösten 2008: datumet som brukar nämnas är 15 september. För de senaste tio åren går det t.ex. att titta på uppgifter från Konjunkturinstitutet, där diagram över t.ex. detaljhandelns utveckling ger en åskådlig bild av det svenska nollnolltalet.

Syftet med den här enskilda bloggposten var, som sagt, inte att komma fram till någonting nytt. Men kommentarer och kompletteringar mottages tacksamt. Sedan kan vi fortsätta med att ställa frågan om vad som växer i tillväxten, och hur de senaste 40 årens konjunkturer hänger samman med frågan om accelerationism.

2 kommentarer ↓

#1 Jonas on 6 December 2011 at 4:10 pm

Visserligen är det här inlägget från augusti 2009, men nog kan man säga att kurvorna talar sitt tydliga språk, justerade för inflation (eller, mer specifikt, penningmängden).

Ska man läsa börskurvorna som järtecken, kan man eventuellt se ett mönster som repeteras här. Den nuvarande krisen skulle i ett sådant perspektiv utgöra “förskalvet” vilket följs av en ännu större kris inom en snar framtid. Det kan visserligen vara den stora nedåtgånde kurvan vi ser nu, men det cykliska i de här mönstren talar emot det. Kanske ska man i stället gissa på en liten uppgång (G-tendensen) under ett par år framöver, men därefter ett ÄNNU större dyk – mycket beror förstås på hur politikerna och WTO-människorna rider ut den nuvarande stormen. (Massiva handpåläggningsåtgärder i nuvarande stund gör staterna ännu mer belånade, och lägg sedan en råvarukris på det…)

Vad kurvan också visar, och här är den synkron med en mängd liknande kurvor är hur kapital allokeras olika – antingen återinvesteras det i nytt finansiellt kapital eller så återinvesteras det i reallöneökningar och infrastrukturella investeringar, kan en läsning av dessa kurvor vittna om. Vilket av dessa paradigm som är “tillväxt” kan de lärda tvista om tills korna kommer hem. (Om de ens kommer hem – efter att en riskkapitalist köpt hela hagen inklusive torrfoder, bjällror, saltklossar och allt – för lånade pengar!)

För övrigt är det upplysande med en logaritmisk skala när man gör långsiktiga historiska jämförelser, det visar på rätt stor kontinuitet i avkastning trots återkommande finanskriser.

#2 Jonas on 6 December 2011 at 5:05 pm

Anledningen att Cornus diagram visar på sådan liten real-förändring är att penningmängden M3 (som kurvan är korrigerad för) stigit så vansinnigt snabbt det senaste århundradet – och mycket av denna penningmängd utgörs ju av nya pengar som egentligen bara existerar som nya fordringar (“fractional reserve”). Det som är intressant med grafen är kanske inte att den ger intryck av ett oförändrat reellt värde (vilket kan ifrågasättas) utan det intressanta är de cykliska mönstren!

Kommentera