Entries from November 2011 ↓

Fascister i Greklands nya regering

Alltså. Härom dagen fick Grekland en ny samlingsregering. (Av vem fick landet sin nya regering, kanske någon undrar. Det korta svaret: Frankfurtgruppen. (Ej att förväxla med Frankfurtskolan. Att dessa skulle tillsätta regeringar är en helt annan konspirationsteori.))

Regeringen består av tre partier: sossar, moderater och högerextrema. Det sistnämnda partiet heter ΛΑΟΣ, vilket ungefär kan uttydas som “Ortodoxa folkfronten”. För två år sedan, när Grekland senast höll val, fick Ortodoxa folkfronten endast 5,6 % av rösterna. De är alltså lika små som Sverigedemokraterna är i Sveriges riksdag. Likväl inträder de nu i Greklands samlingsregering.

Greklands nya infrastrukturminister heter Makis Voridis, tidigare ledare för Helleniska Fronten (ett mikroparti som existerade 1994-2005 och sedan uppgick i Ortodoxa folkfronten, men fortfarande ger ut sin tidning där man bland annat kan hitta konspirationsteorier om kulturmarxism och en intervju med Jimmie Åkesson). Och som vice utvecklingsminister inträder Adonis Georgiades, även han från Ortodoxa folkfronten. Han är ökänd för sina utfall mot både “judarna” och “muslimerna”.

Partiledaren för Ortodoxa folkfronten, Georgios Karatzaferis, är framför allt känd för sina antisemitiska uttalanden. Ett exempel ur mängden kan tas ur ett tal som han höll den 28 maj 2002 (citerat från den grekiska editionen av International Herald Tribune):

First of all, I am not a Jew. Can the prime minister say that of himself? Secondly, I am not a communist. Can Mr Karamanlis say that? Thirdly, I am not a homosexual. There aren’t many who can say that

När jag började skriva om Europas två extremhögrar försökte jag göra en laguppställning, men fann det svårt att placera Ortodoxa folkfronten. Att de är såväl antisemitiska som antiislamiska står klart och kombinationen är heller inte på något vis paradoxal, men tendensen i Europa är ändå att de högerextrema partierna delar sig i två allianser, delvis baserat på hur de ser på Israel/Palestina-konflikten. Greklands extremhöger verkar emellertid inte lägga särskilt stor vikt just där. De har sin egen storkonflikt med Turkiet, som visserligen kan motivera allianser med kontrajihadisterna, men inte till den grad att de identifierar sig med staten Israel. För antisemitismen är oförblommerad.
Mitt intryck är att Ortodoxa fronten inte har valt sida. De hör i Europaparlamentet till partigruppen EFD, tillsammans med bl.a. Dansk folkeparti och Lega Nord, men detta i sig betyder inte mycket. Makis Voridis verkar sedan länge ha goda kontakter med franska Front National. Och som ledare för Hellenska fronten valde han så sent som 1994 att gå i valsamarbete med Frontlinjen, ett ännu mindre parti lett av författaren Konstantinos Plevris som inte utan grund har beskrivits som nynazist och ex-terrorist. Denne har bland annat skrivit den antisemitiska boken Jews: The whole truth som ett flertal gånger har hyllats av Adonis Georgiades.

Hittills har den här bloggposten mest varit en slags logg över mitt försök att snabbt läsa in mig på Greklands extremhöger. Som retoriskt stycke är den tämligen oduglig. För det är mycket, mycket värre än vad som hittills har framgått.

Läs noggrannt den här artikeln av Mark Ames. Se även bilderna på hur minister Makis Voridis på 1980-talet drog runt med en hemmagjord yxa. Och fundera sen på vad det innebär att beskriva Greklands samlingsregering som “teknokratisk”. Ägna gärna också en tanke åt att de formella syskonpartierna till Sveriges två största partier faktiskt ingår i denna regering.

Mer läsning finns i en israelisk tidning och en fransk blogg. För löpande rapporter om vad som händer på gatorna i Grekland, kolla här.

Om det improduktiva: teoriutkast

Efter att ha lagt ner löjligt mycket tid på att grundligen revidera avhandlingens teorikapitel, vilket verkar bli ganska långt, tänkte jag lägga ut en liten passage från dess slut. Visserligen är jag osäker på hur den funkar när den ryckts loss ur sitt sammanhang, men några personer uttryckte intresse för att läsa och återkoppla.
Passagen i fråga anlägger ett ekonomikritiskt perspektiv på hur ekonomiska teorier förhåller sig till sin “utomekonomiska” utsida. Egentligen innehåller den en massa fotnoter. Och givetvis kommer den att revideras fler gånger framöver, det är därför som jag nu fiskar efter respons.
Om någon väljer att läsa detta så rekommenderar jag utskrift.

Produktivt och improduktivt arbete
Den klassiska nationalekonomin etablerade en åtskillnad mellan produktivt och improduktivt arbete. Ju mer överskott som det produktiva arbetet genererar, desto större utrymme ges för att låta människor ägna sig åt improduktivt arbete.

Aristoteles distinktion mellan poiesis och praxis kom att bilda en slags utgångspunkt. Adam Smith menade att arbete är produktivt endast om det resulterar i en någorlunda beständig slutprodukt. Alla slags tjänster räknade han däremot som improduktiva, för de “förintas i allmänhet redan i det ögonblick då de utförs”, hur stor nytta de än kan sägas göra. Musiken framstod som något av ett paradexempel när Adam Smith räknade upp improduktiva arbeten: “präster, advokater, läkare, vittra män av alla de slag, skådespelare, gycklare, musiker, operasångare, operadansörer m.fl.”

Även Karl Marx tog sig an frågan med hjälp av exempel från musiklivet. Pianotillverkaren är produktiv men pianisten är improduktiv, skrev han. Många har tolkat detta som att Marx accepterade tanken på att vissa aktiviteter är produktiva till sin natur. Men hans frågeställning är annorlunda. Till skillnad från Smith, som formulerade en ekonomisk teori med ahistoriska anspråk, inskränkte sig Marx till att analysera kapitalets logik. Produktivitet betyder då produktion av kapital. Inom kapitalismens ramar är arbete produktivt i den mån som det bidrar till att skapa mervärde. Endast genom att arbetskraft anlitas för produktion av varor kan det bli tal om produktivitet. Arbetets konkreta karaktär är strängt taget irrelevant.

I andra sammanhang klargör Marx att även tjänster utan slutprodukt kan vara produktiva. Om t.ex. en pianist anställs vid en stumfilmsbiograf, till vilken biografägaren säljer biljetter, så råder det inget tvivel om att pianistens utför ett produktivt arbete, i precis samma mening som arbetaren på ett stålverk. Omvänt så är det inte självklart att byggandet av ett piano är en produktiv handling, i kapitalistisk mening. Den som köper en byggsats och själv bygger ihop den kan inte sägas ha genererat något ytterligare mervärde, inte ens om pianot sedan säljs på varumarknaden. Påståendet att pianotillverkare är produktiva men pianister är improduktiva måste därför läsas som en grov generalisering av vissa förhållanden i Marx egen samtid.

Ett drygt sekel senare, år 1966, publicerade ekonomerna William J. Baumol och William G. Bowen en studie som avsåg påvisa ett inneboende dilemma i tjänstesektorn som helhet. Precis som Smith och Marx hade gjort för dem, valde de musikframträdanden som exempel för att illustrera frågan om produktivitet. Men nu ställdes frågan i relativa termer: vad händer när produktiviteten ökar snabbare i vissa sektorer än i andra, samtidigt som lönerna i olika sektorer måste utvecklas i någorlunda jämn takt för att lönearbetarna ska kunna försörja sig på dem?

Medan den industriella varuproduktionen präglas av ständigt ökad produktivitet, går det knappast att tänka sig någon ny teknik som tillåter en stråkkvartett att framföras av färre än fyra personer. Att spela musiken snabbare är heller inget alternativ. “Utifrån ett ingenjörsmässigt synsätt är scenframträdanden teknologiskt stagnerade”, konstaterade därför de båda ekonomerna. Å andra sidan noterade de att radio, teve, grammofon och film utgjorde en oerhörd höjning av produktiviteten, i relation till “levande musik”.

Slutsatsen är given. Vi har faktiskt en progressiv och en icke-progressiv sektor i vår ekonomi. /…/ Den verksamhet som tydligast hör till den icke-progressiva sektorn är scenkonsten. /…/
Men med inspelade framträdanden kan man dra nytta av teknikens alla fördelar, varför dessas relativa kostnadsfördel gentemot scenframträdanden kan förväntas öka.

Teorin har blivit känd som “Baumols kostnadssjuka” och fått stor betydelse även i diskussionen om finansiering av vård, skola och omsorg. För musikens del går det att extrapolera teorin till tre olika scenarion.

1) På en “fri marknad” kommer musikerna att bli allt färre. De rationaliseras bort till förmån för högtalarmusik. Även om musiker i vissa sammanhang fortsätter att framträda på scen, blir det färre musiker på varje scen, vilket kompenseras med hjälp av högtalarförstärkning. “Musik” upphör i förlängningen att vara en praxis och blir till ren poiesis: tillverkning av en produkt som med hjälp av ny teknik kan avnjutas ett oändligt antal gånger av ett oändligt antal människor.

2) Industrins ökade produktivitet tas ut i form av en generell arbetstidsförkortning, vilket öppnar för en amatörisering av musiklivet. Människor använder sin ökade fritid till att själva spela musik och är beredda att göra framträda på scen utan betalning eller till mycket låga löner. Yrkesmusiker kan inte konkurrera på dessa villkor och tvingas därför att ta andra jobb. På 1960-talet ansåg Baumol och Bowen att detta var ett sannolikt scenario.

3) Industrialiseringens vinster omfördelas via skatter till att understödja sådan musikverksamhet som annars hade blivit ekonomiskt omöjlig. En politisk vilja att bevara vissa praxis-betonade kulturyttringar innebär att kostnaderna för dessa tillåts att öka i takt med den allmänna produktivitetsökningen. Detta tredje scenario framhålls ofta som önskvärt i kulturpolitiska sammanhang. Än idag utgör Baumol en stående referens när det gäller att motivera det statliga stödet till symfoniorkestrar.

Valet mellan dessa tre scenarion framstår som en ödesfråga för musikens politiska ekonomi, förutsatt att Baumols teori om kostnadssjukan är korrekt. Förvisso är det inte svårt att argumentera för att alla tre har förverkligats – i olika mån och i olika delar av musiklivet – under det halvsekel som har gått sedan teorin formulerades.

Enligt den postmoderna kulturekonomin har Baumol blivit överspelad. Enligt ekonomerna Pine och Gilmore, som fick stort genomslag med sin bok The Experience Economy (1999), lever vi i en “ny ekonomi” där mervärde genereras genom försäljning av “upplevelser”. Scenframträdanden som den modell som även tillverkningsindustrin måste rätta sig efter. En liknande tes har drivits av Paolo Virno, fast då med utgångspunkt i Marx och Arendt. Enligt honom har kapitalismen gått in i en fas där lönearbetet i allmänhet börjar anta karaktären av ett scenframträdande. Om fordismen arbete tenderade mot poiesis, tenderar postfordismens arbete mot praxis, enligt Virno.

En given invändning mot sådana analyser är att “upplevelser” fortfarande inte går att äta. Det ter sig mer rimligt att betrakta “uppleveekonomin” som ett resultat av konkurrens på varumarknaden om möjligheten att realisera det mervärde som genereras i den samlade varuproduktionen.

Ur ett ekonomikritiskt perspektiv är det emellertid mindre väsentligt att fråga sig om Baumols kostnadssjuka är sann eller falsk. Snarare gäller det att belysa hur teorin förutsätter en viss “pseudonatur”, vilken sätter gränserna för dess möjliga giltighet. Utgångspunkten är att musik är en vara. Varans bruksvärde antas vara möjligt att skilja från musikernas praxis. Musiken antas alltså vara reducerbar till ljud, eller möjligen till en kombination av akustiska och visuella sinnesintryck, vilka antas vara tekniskt reproducerbara. Endast på grundval av dessa realabstraktioner kan Baumol och Bowen föra ett resonemang om “kostnaden för att förmedla en given timme av underhållning till varje medlem av publiken”.

Samtidigt förutsätter de två ekonomerna att scenframträdanden inte är fullständigt reproducerbara. Det finns något i “levande musik” som är oskiljbart från musikernas praxis. Detta något motiverar att scenframträdandet kan uppskattas som en konstnärlig verksamhet, till skillnad från det simpla utförandet av instruktionerna i ett partitur eller manuskript. Baumol och Bowen reflekterar inte över konstnärlighetens gränser, utan tar för givet att vissa verksamheter förtjänar att skyddas oavsett vad den strikt ekonomiska rationaliteten säger. Premissen för deras ekonomiska resonemang är alltså att det sker en systematisk avspaltning av sådant som är utomekonomiskt, exempelvis estetiskt. Avspaltningen kan ta sig olika former. Baumol och Bowen pekar ut två vägar: amatörisering eller skattefinansiering. Antingen måste tid eller pengar frigöras från värdetillväxten, för att säkra fortbeståndet av sådant som inte fullt ut låter sig inordnas i varuformen.

“Baumols kostnadssjuka” kan alltså läsas som en teori om hur avspaltningen från värdet kan upprätthållas inom ramen för ett kapitalistiskt produktionssätt, i vilket produktivkrafternas utveckling framstår som en naturlag. Teorin formulerades med den “konstnärliga” avspaltningen som exempel, men låter sig även tillämpas på sådant som avspaltas såsom “kvinnligt”. Just därför är Baumol en vanlig referens i diskussioner om barn- och äldreomsorg. Även där framträder två breda alternativ: skattefinansiering eller amatörisering. Dessa tenderar att vara politiskt kodade som vänster respektive höger, eftersom amatöriseringen av omsorg tenderar att innebära att ansvaret faller på kvinnor, som i högre grad blir beroende av manligt lönearbete.

När det gäller konstnärliga verksamheter tycks det däremot finnas fler politiska dimensioner i frågan om skattefinansiering kontra amatörisering. En förklaring till detta kan ligga i att konstnärer inte utgör ett distinkt kollektiv på samma sätt som kvinnor. En annan hänger samman med att omsorgen om de egna barnen associeras till en privat sfär, medan amatörkulturen sträcker sig in i offentligheten. Baumol och Bowen erkände också svårigheterna i att dra en skarp gräns mellan professionell verksamhet och amatörverksamhet. Likväl förutsätter teorin om kostnadssjukan att en sådan gräns trots allt existerar. Tanken på “halvprofessionell” verksamhet förefaller svår att förena med den ekonomiska vetenskap som förutsätter att människor kan fatta beslut utifrån en rent ekonomisk rationalitet, vilket samtidigt betyder att alla andra rationaliteter måste förstås som utomekonomiska. När den postmoderna kulturekonomin talar om “dubbla drivkrafter” bekräftas bara den moderna konstitutionens dikotomi av objektiva och subjektiva motiv.

Distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete – eller mellan progressiva och ickeprogressiva sektorer – är endast möjlig inom ramen för värdeformen, som i sin tur är specifik för kapitalismen. Avspaltningen från värdet innebär att “improduktiva” verksamheter tillåts att fortleva. Jag vill alltså hävda att detta är grundläggande för modernitetens åtskillnad mellan teknik och konst. Den handling som kan kallas för “konstnärligt skapande” är definitionsmässigt improduktiv, eftersom den inte utförs inom ramen för lönearbete.

Marx tar ett klargörande exempel från bokindustrin: En författare som på eget bevåg skriver ett bokmanuskript är en improduktiv arbetare. Oavsett om ett förlag sedan betalar författaren i form av en engångssumma för manuskriptet eller royalty för varje såld bok så är det inte fråga om lönearbete. Författaren har i detta fall inte sålt sin arbetskraft utan sitt arbetes resultat. Men det är fullt möjligt för ett förlag att anställa en författare. Som köpare av författarens arbetskraft blir det då upp till förlaget att på förhand instruera författaren hur boken ska skrivas. Författandet blir därmed till produktivt arbete – och förlorar sin konstnärliga prägel.

Förvisso går det med lätthet att finna exempel på hur dessa två typer av verksamhet kan kombineras. Föreliggande doktorsavhandling har t.ex. till större del författats inom ramen för en anställning vid Lunds universitet. Som köpare av arbetskraft kan universitetet kunnat ställa vissa krav på hur arbetet ska utföras. Kraven går ut på att forskningen ska upprätthålla en viss vetenskaplig (“teknisk”) standard, vilket drastiskt inskränker författarens möjligheter att hänvisa till en “konstnärlig frihet”. Likväl finns det ett sådant utrymme. Att författarens namn anges på omslaget är ett säkert tecken på att han har haft ett visst handlingsutrymme som går utöver det blotta utförandet av uppgifter som ålagts honom Lunds universitet. Såtillvida går det att säga att författandet av föreliggande avhandling har varit en kombination av “tekniska” och “konstnärliga” sysslor, eller att det har haft “dubbla drivkrafter”. Att säga så är att ta del i det renhållningsarbete som upprätthåller den moderna konstitutionen. Tanken på en “halvlitterär” bok, en “halvvetenskaplig” avhandling eller ett “halvmusikaliskt” ljud har däremot gjorts omöjlig av det moderna förnuftet.

…och här tänkte jag att teorikapitlet ska avrundas med framkastandet av de frågeställningar för den därpå följande empiriska undersökningen att besvara. Men som sagt – allt kommer att revideras åter igen.

Räkna med fortsatt oklarhet om länkandets laglighet

Länkfrågan förblir ett juridiskt gungfly, trots att diskussionen för tillfället verkar ha tystnat.

För precis ett år sedan föll hovrättens dom i det s.k. Canal Plus-målet. Såvitt jag förstår kommer den inte att tas upp i Högsta Domstolen. Vi har alltså ett prejudikat som säger att det kan vara brott mot upphovsrätten att länka till en webbadress där det går att se en strömmad tevesändning. Mannen som hade länkat till Canal Plus egen webbsida dömdes att betala skadestånd till Canal Plus, eftersom företaget ville att länken bara skulle vara känd för betalande kunder.

I måndags uppmärksammade Kjell Häglund en intressant sak på Twitter: “Aftonbladet länkar till illegal live-stream av hockeyderbyt.” Han tog även en skärmdump:

Som vi kan se länkade inte Aftonbladet direkt till strömmen. De länkade till en blogg, vars enda syfte var att marknadsföra vad som verkar vara en kommersiell “piratström”.
Bloggen ligger på blogghotellet “Bloggproffs” som registrerat sig på Aftonbladets egna tjänst “Bloggportalen” och länkat till en artikel på Aftonbladet, vilket betyder att de belönas med en länk tillbaka.
Enligt det etablerade prejudikatet borde det stå utom tvivel att Aftonbladet har gjort sig skyldigt till brott. Kan vi då vänta oss att Canal Plus (Bonniers) väljer att polisanmäla Aftonbladet (Schibsted)? Knappast. Efter att Kjell Häglund twittrade har det varit knäpptyst i frågan.

Mediekoncernerna sitter i samma båt. De har ett intresse av att hålla sams. Polisanmäla privatpersoner går bra. Men inte att polisanmäla varandra när man gör samma sak. Det hela liknar en informell fridlysning av ett rättsligt gungfly, vilket bäddar för att vi i framtiden kommer att se allt mer godtyckliga domar mot personer som länkar till sådant som anses vara olagligt. Detta borde oroa även oss som är fullständigt ointresserade av hockey.

Nu länkar jag till MMN-o. Han har på sin blogg publicerat information om hur lokaltrafiken i Umeå räknar ut koderna för sina s.k. sms-biljetter. För detta blev han polisanmäld. Brottsrubricering: bedrägeri. Jag uppmanar Länstrafiken i Umeå att polisanmäla mig. För om MMN-o har begått bedrägeri så är det solklart att min länkning utgör medhjälp till bedrägeri.
Eftersom den här bloggposten dessutom torde generera automatiska tillbakalänkar från bl.a. Dagens Nyheter, tycker jag gott att Länstrafiken kan polisanmäla dem också. Medhjälp till medhjälp till medhjälp till medhjälp till… Internet är inte en serie av tuber. Internet är en serie av medhjälpsbrott.

Tankar kring Framtiden, V: Tankeställare eller flyktlinjer?

“Att bli nätskeptiker har blivit inne”, konstateras det i novembernumret av SJ-blaskan Kupé. Ingressen utlovar ett reportage om “det nya NÄTMOTSTÅNDET”. Det är nytt! Det är hett! Det är ett individuellt val!

Brödtexten känns synnerligen karakteristisk för ett pågående trendgörande. Allra först trissas stämningen upp med en retorisk fråga: “Internet – vän eller fiende?” Senare landar allting i en trygg nyansering: “Experterna menar att det med tiden kommer att skapas en balans och ett förhållningssätt till hur vi ska kunna förenkla våra digitala liv.” (Vilka experter?)

Trendspaningen motiveras genom en serie bokutgivningar: Nedkopplad av Susan Maushart, Framtiden av Jonas Andersson och Eric Schüldt samt The filter bubble av Eli Pariser. Även den sistnämnda boken förklaras vara “internetkritisk”, bara för att den ifrågasätter Googles position.
Alla som inte hyllar Google verkar numera kunna räknas som “nätmotståndare”. Det finns någonting oerhört uppgivet i sådana slutledningar. Man accepterar tanken på att nätet är Google/Facebook och dömer ut själva tanken på alternativ infrastruktur.
Något citeras i samma reportage citeras någon som säger: “Man måste ta ställning – antingen låter man Facebook eller vilket annat företag det nu må vara ta över ens liv eller så är man inte delaktig på nätet.” Verkligen?

“Det nya nätmotståndet” är utstuderat individualistiskt. Tanken på en kollektiv nätkritisk praktik yttras aldrig i dessa sammanhang. Grundtemat handlar om den enskilda individen som tar ett steg ut ur den stora massan. Även när denna individualism formuleras i andliga och existentialistiska termer, som i boken Framtiden, är det ett grundtema som visat sig möjligt att åter inordna i en liberal konsumtionsideologi. Offline som lyxvara. Du, bara du, kan välja att träda ut ur nätet!

Berättelser byggs upp kring dem som redan har trätt ut. Så läser vi nu i Kupé om de “tidigare internetfantasterna Jonas Andersson och Eric Schüldt”, såväl som om “förre nätkramaren Andreas Ekström”. För mig som känner människorna i fråga ter sig detta mycket märkligt. Jag uppfattar inte i något av fallen den personliga helomvändelse som antyds.
Såvitt jag förstår räknar sig fortfarande Andreas Ekström till dem som, med egna ord, “tycker att den digitala revolutionen på det hela taget är det häftigaste och bästa som har hänt mänskligheten på rätt länge”.
Framför allt är alla tre, såvitt jag vet, fortfarande aktiva på Facebook/Twitter. De svarar på mail och har mobiltelefoner. Endast några få i min bekantskapskrets har aktivt valt att inte vara tillgängliga via sådana kanaler. Som av en händelse är just dessa människor sådana som brukar betecknas som “nätaktivister”. Detta säger något om hur missvisande det är att fråga om internet är vän eller fiende. Följaktligen är också den “nyanserade” mellanpositionen grundfalsk. Om något är radikalt så är det att se hur internet är både och – vilket inte ger utrymme för enkla kompromisser.

Av alla recensioner av Framtiden uppskattade jag allra bäst hyllningen och slakten. Däremot blev jag nästan illa till mods – lite svårförklarligt, men ja – av att läsa Elin Grelssons alltför nyanserade recension. Inte för att hon har fel på någon punkt och heller inte för det något slarviga bruket av etiketter som “nätaktivism”. Utan just för den nyanserade slutsatsen: “Alla förtjänar den tankeställare som Framtiden ger.”

Nej! Inga fler tankeställare! Åtminstone inte om vi “alla” ska ta till oss dem var för sig, som isolerade individer. Tänka över våra vanor, lägga band på dem men ändå anpassa oss till de objektiva kraven från släkt, vänner och potentiella arbetsgivare. Allt tankeställare kommer att uppnå är att de blaserade “experterna” får rätt i sin prognos om att människors digitala liv kommer att präglas av “balans”. Balans mellan vad? Ena vågskålen: abstrakta individer. Andra vågskålen: abstrakt arbete.

Tankeställare riskerar att bli en täckmantel för defaitism. Budskapet hamras nu in: “Tro inte att internet någonsin var någonting annat än Google/Facebook.” Vi får höra att det radikalaste draget är att som individ ställa sig utanför nätet. Om vi inte kan unna oss lyxen att som Susan Maushart koppla ner under en längre tid, så kanske vi kan ta oss en helg på landet. Och gärna berätta för alla om hur fantastiskt det kändes att koppla ner. Lömskt nog ligger i detta en underförstådd normalisering av myntets andra sida: den ständiga uppkopplingen via smartphone.

Framför allt handlar denna skenradikalism om att tränga ut den nätkritik som utgår från kollektiv nätvaro och närvaro, som inte nöjer sig med verbala tankeställare utan ägnar sig åt ett praktiskt utprövande av flyktlinjer. Just i en tid då fler sådana praktiker började sippra fram och finna varandra, gjordes individualistisk “nätskepticism” till en trend.

Litteraturutredningen värdesätter bokhandlarna som postdigitala rum

Förra inlägget handlade om Litteraturutredningens förslag på statlig stöd till digital återutgivning av böcker. Vid sidan av detta föreslås även en postdigital satsning, för vilket jag vill applådera kvartetten Ingvar–Koljonen––Lidman–Rabe.

Saken gäller alltså de tre miljoner kronor per år som regeringen från 2012 lägger på särskilda insatser för “att stärka bokens ställning och mångfalden på bokmarknaden”. Litteraturutredningen föreslår att en av dessa miljoner nästa år ska läggas på “ett riktat stöd till den fysiska bokhandeln för litterära evenemang som bidrar till att främja läsning och lyfta fram kvalitetslitteratur”. Rönnells antikvariat har skäl att jubla!

Litteraturutredningen argumenterar mycket klokt för varför bokhandlarna fortfarande kan fylla “en viktig funktion i det litterära systemet”.

Bokhandlarna kan dock – om de är rimligt välsorterade och arbetar aktivt med den litteratur de saluför – även fylla en betydelsefull roll för den litterära kulturen i vidare mening. Den fysiska bokhandeln kan visa upp och presentera böcker på platser där människor vistas till vardags. Betydelsen för läsningen att böcker är synliga för allmänheten i det fysiska rummet ska inte underskattas. Nätbokhandelns utbud är fantastiskt för den som vet vad han eller hon söker, men dess exponering av böcker drunknar också lätt i informationsbruset.
/…/
Även om böcker är lättare att köpa än någonsin tidigare kan bokhandeln, liksom biblioteken, fylla en viktig roll för det fysiska mötet med litteraturen i människors vardag. Den kan även spela en viktig roll för att presentera kvalitetslitteratur och för att göra ett kvalificerat urval, något som blir allt viktigare i ett samhälle med informationsöverflöd. Bokhandeln kan också vara en plats där människor samlas för att lyssna till författare och för andra aktiviteter som kretsar kring litteratur. I detta liknar de biblioteken.

Vår slutsats är följaktligen att den fysiska bokhandeln ofta kan ha ett mervärde för läskulturen i Sverige som går utöver det rena tillhandahållandet. Främst ligger detta i det fysiska mötet med och kring litteraturen som bokhandeln ger utrymme för. En samtida kulturpolitik bör kunna ha som mål att stödja och utveckla dessa mervärden.

Även i branschen talas det om att den bokhandel som ska klara konkurrensen från nätet måste ta tillvara de fördelar som det fysiska rummet kan ge. Den personliga bokhandelns särskilda atmosfär, dess funktion som mötesplats och som arena för evenemang får i denna utveckling ökad betydelse. Med utbud och pris på nätet kommer den fysiska handelsplatsen knappast att kunna konkurrera. De mervärden som finns i det fysiska mötet kan dock inte digitaliseras och där kan bokhandeln ha sin framtida konkurrensfördel.

Glädjande nog talas det alltså ibland om att utsikterna kan vara bättre för boklådor med ett tydligt personligt tilltal, stor känsla för den litteratur man säljer, sortimentsbredd inom sitt specialområde och en livaktig programverksamhet. /…/
För att pröva att stödja bokhandeln i denna omställning föreslår vi att regeringen avsätter 1 miljon kronor under 2012 för en försöksverksamhet med stöd till litterära evenemang i bokhandeln.
Stödet bör fördelas till enskilda bokhandlar som har en programverksamhet som bidrar till att främja läsning och att lyfta fram kvalitetslitteratur. Om bokhandeln är inriktad på nyutgiven eller antikvarisk litteratur bör inte tillmätas någon betydelse i detta fall. Samarbeten med andra aktörer som anordnar litterära evenemang, t.ex. folkbibliotek, bör uppmuntras inom ramen för stödet. Om denna försöksverksamhet visar sig lyckosam bör den kunna fortsätta även 2013–2014.

Om förslaget antas blir det Kulturrådet som får utarbeta närmare kriterier för bidrag. Därmed ställs två frågor. För det första: vad är ett evenemang? Spontant tänker man på författarsamtal och liknande, men dessbättre görs inga sådana inskränkningar i förslaget. Det borde i princip vara möjligt att tänka sig även filmvisningar och utställningar med litterär koppling. Och även skyltningen kan säkert i något fall kvalificera som (del av) en utställning.

För det andra: vad är en bokhandel? Tänk på muséerna, varav de större brukar ha en egen bokhandel men även de mindre saluför ett mindre urval av böcker. Eller tänk på de enstaka kaféer som säljer böcker, typ Sodom som saluför titlar från Kolik och Vertigo. Visst borde även sådana ställen ha möjlighet att söka stöd om de vill satsa ordentligt på litterära evenemang.
Samtidigt kan det inte räcka med att man säljer böcker och någon gång bjuder in en författare. Det är glädjande att Litteraturutredningen vågar framhålla specifika kvaliteter hos bokhandlar: “tydligt personligt tilltal, stor känsla för den litteratur man säljer, sortimentsbredd inom sitt specialområde och en livaktig programverksamhet”.
Jag vill tolka detta som en maning till Kulturrådet att prioritera stöd till sådana bokhandlar som har en specialinriktning, alltså inte till allmänbokhandlar som Akademibokhandeln, Pocketshop eller för den delen Hedengrens. Visserligen ska detta vara ett stöd till litterära evenemang, inte till själva bokhandlarna. Men bedömningen av evenemangens kvalitet måste väga in även var de äger rum. Det ser jag som självklart utifrån de kloka resonemang som förs av Litteraturutredningen.

Litteraturutredningen föreslår stöd till digital återutgivning av böcker

För en vecka sedan lämnade Litteraturutredningen vissa förslag på fördelning av statliga medel “för en satsning på litteratur och läsfrämjande”. De identifierar tre satsningar – traditionell folkbildning, digital tillgång samt postdigital närvaro – vilka föreslås få en miljon vardera under 2012. Det hela tycks mig utmärkt välavvägt. Särskilt intressant är den postdigitala satsningen, som jag sparar till ett särskilt inlägg. Först några rader om det digitala.

Litteraturutredningen föreslår att staten ska få in med en miljon i stöd till “elektronisk utgivning av förlagens backlist”, som ska fördelas av Kulturrådet. Madeleine Sjöstedt (FP) applåderar. Själv tycker jag det är utmärkt att statens stöd till digitalt publicerad litteratur ges i form av riktade bidrag, som ska fördelas av Kulturrådet. Det är betydligt bättre än att införa en svepande momssubvention. (Om någon fortfarande undrar vad det är för fel på att “sänka momsen på e-böcker” – läs min bok!)

“Backlist” syftar förresten på böcker som har utgivits före den 1 januari 2011. Så snabbt går det på dagens bokmarknad.

Som framgått ovan är e-boksmarknaden på snabb frammarsch. Samtidigt är det ofta relativt kostsamt för förlagen att ge ut äldre litteratur i elektronisk form. För att framställa en högkvalitativ e-bok utifrån en pappersutgåva krävs både skanning, korrekturläsning och oftast ett arbete med avtal och rättigheter.
/…/
Detta stöd bör inriktade mot upphovsrättsskyddade verk som är avsedda för den kommersiella marknaden och inte det äldre kulturarvsmaterial som t.ex. biblioteken fritt kan digitalisera och sprida.

Referensen till “den kommersiella marknaden” väcker emellertid två tankar:

1. Varför ska ett stöd av detta slag inskränkas till e-böcker som är tänkta att säljas?
Det är fullt möjligt att tänka sig fall där litteratur som utgavs för t.ex. 20 år sedan anses kulturpolitiskt angelägen att tillhandahålla i digital form – och där såväl förlag som författare är beredda att tillåta en fri digital spridning, t.ex. under en CC-licens. Varför ska inte Kulturrådet få ge stöd åt sådana digitaliseringar?
Idag är inskränks begreppet “e-bok” ofta till att bara omfatta sådana publikationer som kostar pengar att ta del av. Kulturpolitiken bör inte uppmuntra en sådan inskränkning. Det finns också problem i att institutionalisera en helt onödig klyfta mellan “kulturarv” och “backlist”.

2. Det är mycket oklart vad “den kommersiella marknaden” betyder i detta sammanhang.
Ska det vara okej för förlag att ge ut böcker i format som endast kan läsas för den som har köpt en Kindle från Amazon eller en Ipad från Apple? Nej – det måste rimligtvis finnas vissa krav på formatmässig öppenhet för att få del av statliga bidrag för digitalt tillgängliggörande. Men hur hårt ska det kravet vara? En konsekvent öppenhetslinje innebär att bidrag endast ges till böcker utan DRM-spärrar. Endast då kan man vara säker på att de blir tillgängliga även för de användare som t.ex. väljer att köra Linux i stället för att låsas in av Apple eller Microsoft.

Jag hoppas att Kulturdepartementet och Kulturrådet tar dessa frågor på allvar och ser fram mot att se vad pilotprojektet kan resultera i. Och jag gläds över att Litteraturutredningen uppmuntrar till experiment.

Arbetssamhället, del 5: Arbetar vi mer? Arbetar vi mindre?

Skända arbetslinjen” utgör den enda illustrationen i Isobel Hadley-Kamptz‘ nya essäbok Frihet och fruktan. Där inleder den ett bokens arbetskritiska kapitel, vilket delvis lutar sig mot Roland Paulsens bok Arbetssamhället som utkom förra året och som den här långsamma bloggserien såsmåningom är tänkt att ta itu med.

Isobel skriver, med hänvisning till Roland:

Den oerhörda produktivitetsutveckling, en femdubbling i Sverige sedan 1930-talet, som har skett i västvärlden under 1900-talet har knappt alls tagits ut som arbetsförkortning. I stället producerar vi mer och mer. /…/
Åtta timmars arbetsdag infördes i Australien 1856, i Sverige 1919. 1973 fick vi 40-timmarsvecka, men på de 40 åren sedan dess har arbetsmängden knappt minskat, trots att produktiviteten ungefär fördubblats. Den som framför idéer om arbetstidsförkortning blir allmänt utskrattad, från höger till ungefär mitt i socialdemokratin? /…/ Övertidsarbetet är också omfattande och i allt högre grad oreglerat och obetalt.

Mot denna passage reagerar den liberale debattören Mattias Svensson i sin recension av Frihet och fruktan. Han skriver att arbetslinjen visserligen är en absurd överideologi, men:

Men Hadley-Kamptz påstående att ingen produktivitetsvinst sedan 1930-talet tagits ut i arbetstidsförkortning är helt enkelt inte korrekt. En man i ett genomsnittligt OECD-land arbetade 1960 50 år, medan 18 år gick till barndom, studier och pension. Nu arbetar vi 38 år under ett betydligt längre liv.

Jag kan inte minnas att jag tidigare har hört denna invändning så klart uttryckt. Det är bra, för det låter frågan om arbetssamhället ställas på nytt. Först den empiriska frågan: arbetar vi mer eller mindre än för femtio år sedan?

Omedelbart inställer sig två följdfrågor. Vad är arbete? Just nu kan vi göra det enkelt för oss och tänka arbete i termer av lönearbete, mätbart i timmar. Vilka är “vi”? Detta är lurigare. Isobel diskuterar uppenbarligen Sverige och för enkelhets skull kan vi osynliggöra alla i landet som arbetar svart eller utan papper. Då kan vi konstatera att, ja, vi verkar ha kört fast i 40 timmar per vecka plus övertid.

Siffran är inte ett genomsnitt utan en norm, ett officiellt tak. Vi har i Sverige ingen lagstiftning om lägsta tillåtna lön, men vi har lagstiftning om högsta tillåtna arbetstid. Om man säger att vi jobbar 40 timmar så säger det något om förhållandet för de som faktiskt lönearbetar, vilka är den outtalade grunden för detta “vi”.
Ingen skulle föreslå att arbetslösa, sjuka, barn och pensionärer skulle räknas in i en uträkning av genomsnittlig arbetstid per vecka. Det gör inte heller Mattias Svensson, utan han föreslår ett helt annat mått: genomsnittligt antal arbetsår per människoliv. För att använda en liberal måttstock kan man säga att Isobel är “individualist” medan Mattias är “kollektivist” i sitt sätt att räkna.

Ingen av de två debattörerna ifrågasätter att ökad produktivitet rimligtvis bör resultera i minskad arbetstid. Skillnaden uppstår i krocken med en annan tidsskala: människans livstid. Hur fördelar sig arbetet i livet? Här får man lust att leka med visualisering men sådant är tyvärr inte min grej, så jag ska försöka formulera saken i ord – och sätter punkt för detta inlägg här. Fortsättning följer.