Om “ekonomiskt förtal”

Lagen om förtal – där grovt brott kan ge fängelse i två år – är endast tillämplig när det är en person som utpekas “såsom brottslig eller klandervärd”. Företag kan inte förtalas i Sverige.
Mårten Schultz, professor i civilrätt, vill ändra på detta. Även “ekonomiskt förtal” borde bli olagligt, menar han.

Ekonomiskt förtal är det uttryck som brukar användas för när någon förtalar en kommersiell aktör, framför allt av företag. /…/
Möjligheten att ansvara för ekonomiskt förtal har i Sverige varit ett rött skynke. Aversionen mot ansvar för förtal mot företag hänger samman med den svenska yttrandefrihetstraditionen. /…/
Det konstiga är att denna ansvarsfrihet också gäller lögner. Även medvetna lögner. /…/
Priset betalas av den person vars livsverk slås i spillror efter att falska uppgifter om hennes företag slagit verksamheten i spillror. Familjeföretaget som går i konkurs efter att lögnen slagit rot. Är försvaret av lögnen värt det priset?

Det luriga är att Mårten Schultz argumenterar som att det endast handlar om att “medierna” förtalar oskyldiga företag. Men ett förbud mot “ekonomiskt förtal” kan knappast inskränkas till pressetikens universum. Mårten Schultz bekräftar att han även vill att förbudet ska omfatta den privatperson som medvetet ljuger om ett företag t.ex. i en blogg. Och han förtydligar att det i första hand bör röra sig om ett civilrättsligt skadeståndsansvar.

Men ingenting säger att civilrätt är “mildare” än straffrätt. Tvärtom. Den som avkrävs skadestånd i en civilrättslig process har ingen rätt till offentlig försvarare. Civilrätt tenderar att bli den rikas rätt mot den fattiga. Oftast slutar det med en förlikning utanför domstolen, där avtalet som undertecknas är hemligt. Civilrätt tenderar därför även att vara motsatsen till transparens.

Ett förbud mot “ekonomiskt förtal” skulle därför i första hand resultera i att företag får möjlighet att skicka hotbrev till t.ex. bloggare, vilka inte har råd att försvara sig och därför går med på att skriva under avtal där det t.ex. kan stå att de aldrig mer får nämna företagets namn. Även om bloggaren inte alls har ljugit, eller bara har återberättat en uppgift som stått att läsa i en tidning utan att själv kunna garantera att uppgiften är sann. Eller för den delen ha länkat till något.

Här länkar jag till en artikel där det står att läsa om grymma arbetsvillkor i Foxconn-fabrikerna i Kina, som bland annat tillverkar iPad, iPhone och iPod. Jag har ingen möjlighet att personligen kontrollera att dessa uppgifter stämmer. Med en lag mot “ekonomiskt förtal” skulle Foxconn eller Apple ha möjlighet att skicka ett brev till mig med krav på skadestånd. Om de skulle få rätt i domstol är mer tveksamt, men hur många privatpersoner vågar stå upp mot Apple i domstol?

Frågan om “ekonomiskt förtal” ställs ytterligare på sin spets genom finanskrisen. Minns ni hur en ekonom greps av säkerhetspolis i Lettland för att han uttryckt oro över den lettiska valutans stabilitet? Jag vet inte hur det gick med det fallet.
I en finansiell oro är det fullt möjligt att “förtala” en valuta på ett sätt som får enorma konsekvenser. Det går rentav att tänka sig hur valutaspekulanter kan ha ett intresse av att orkestrera sådant förtal. Kommer då en lag mot “ekonomiskt förtal” att kunna användas av staten (Riksbanken) mot den som anses ha svartmålat ekonomin?

18 kommentarer ↓

#1 Dennis Nilsson on 30 November 2011 at 12:15 pm

Såvitt jag kan utläsa av Schultz inlägg menar han att ett företag överhuvudtaget inte ska kunna kritiseras i medierna om kritiken inte också går att förankra juridiskt.

Det vill säga, om företaget frias i en rättslig instans (för att det saknas tillräckliga bevis, etc) blir alla påståenden om felaktigheter per definition “lögner” och “förtal”.

Men den logiken skulle man exempelvis inte kunna rapportera om Carema-skandalen. Snart kanske det visar sig att det ena eller andra fallet av vanskötsel visserligen är klandervärt men inte straffbart i juridisk bemärkelse. Därmed skulle Carema kunna stämma medierna för förtal?

Det här är ju en av de värsta attackerna mot yttrandefriheten som setts i modern tid.

#2 avadeaux on 30 November 2011 at 12:19 pm

Där står för övrigt inget om ifall ekonomiskt förtal enbart ska omfatta lögner. Förtal mot personer kan man, om jag förstått rätt (reservation för att jag verkligen inte är någon expert), dömas för även om det man säger är sant.

#3 Viktualiebrodern on 30 November 2011 at 12:52 pm

Rena lögner är mindre allvarliga för någons rykte än halvsanningar och insinuationer. Men sådana kan aldrig avgöras i domstol.

Lite hådraget består gammelmedias hela affärsidé i att sprida halvsanningar och insinuationer. Det är det som säljer.

Frågan “Vad är sanning?” har gett upphov till så många försök till svar i historien. Men det finns en anledning till att frågan “Vad är lögn?” diskuterats mindre – den är ännu knepigare att besvara.

#4 Martin on 30 November 2011 at 1:28 pm

I Lettland har ingen fällts i domstol, men några häktades ett par dagar, och ytterligare andra fick “besök” av lettiska säpo. Det räckte dock för att tysta många… Vilket ligger i linje med ditt inläggs poäng i övrigt.

#5 Mårten Schultz on 30 November 2011 at 3:06 pm

Dennis: va? var i hela friden har du fått intrycket att jag inte anser att någon kritik ska vara tillåten? det menar jag naturligtvis inte. jag utgår från de kvalificerade fallen av skadliggörande information.

obegriplig felläsning.

#6 Mårten Schultz on 30 November 2011 at 3:19 pm

Det jag skulle vilja se är alltså att det skulle finnas en avvägningsmöjlighet mellan intresset bakom yttrandefriheten i ett enskilt fall, och de intressen som ligger bakom den som negativt drabbas av ett yttrande. Det här är inget konstigt i rättighetssammanhang. Inga rättigheter är absoluta. Yttrandefriheten måste vika för integriteten, för egendomsskyddet, för rätten att slippa omänsklig behandling etc. – när intressena på den andra sidan anses väga över.

ekonomiskt förtal är därvid ett ganska osnyggt uttryck. jag använder det för att det är vedertaget – Gunnar Perssons bok heter just Ekonomiskt förtal – men egentligen handlar det primärt om att skydda egendomsrätten. När någon använder sin yttrandefrihet till att skada någon annan ekonomiskt bör det kunna medföra ett skadeståndsansvar. Eftersom jag, liksom vissa andra, ser risker för legal blackmail, anser jag att det är rimligt att lägga in en buffertzon på yttrandefrihetssidan. En möjlighet är att ta sikte på medvetna lögner, som jag gjorde i artikeln mot bakgrund av Gunnars tankegångar. En annan möjlighet, som är mer i linje med hur skadlig information regleras i andra sammanhang, är att sätta upp som kriterium att det måste vara kvalificerat klandervärt på något sätt. Medvetna lögner är ett exempel på ett sådant kvalificerat klandervärt beteende.

Det kan härvid påminnas om att vi enligt Europakonventionen har som skyldighet att skydda egendomsrätten och att det finns indikationer på att juridiska personer skall anses omfattade av t.ex. art. 8:s skydd.

Sedan hör jag till de jurister som anser att det finns en särskild anledning att ifrågasätta vårt eget system om alla andra rättsordningar har en annan lösning. Det gäller särskilt yttrandefrihetens område där den svenska rättskulturen präglas av en helt häpnadsväckande arrogans. Om resten av världen har en annan åsikt än vi, på detta område, tolkas det generellt som att vi har rätt och de har fel. Det är märkligt.

Att det finns anledning att tänka djupare över den svenska yttrandefrihetens reglering visar sig i många frågor. Mangadomen. Det generella undantaget för upphovsrätten (det är öht inte en yttrandefrihetsfråga i svensk rätt, att upphovsrätten kan begränsa meningsutbyten). Det svaga integritetsskyddet. Även grundbultar som censurförbudet och meddelarfriheten behöver nytänkande i ett tidevarv där det inte är tryckpressen som står för den kommunikativa magin.

För övrigt finns det ju redan mängder av situationer där civilrättsligt ansvar kan uppkomma pga vårdslöst eller på andra sätt klandervärt spridande av information. Det här är ett mycket kortare steg än man tror.

#7 kjell on 30 November 2011 at 3:33 pm

Mårten, tack för lektionen, men har jag fattat rätt?
Du skriver “medveten lögn” vad är det? Är det “medveten lögn” när man hävdar ngt mot ex. en tingsrättsdom?

#8 Hilton Friedman on 30 November 2011 at 3:50 pm

När det gäller fysiska personer handlar det väl om huruvida det finns ett allmänintresse snarare om ett påstående är rätt eller fel. Undrar hur något motsvarande skulle se ut för företag? Möjligen med undantag för små enmansföretag borde väl alla företag ha ett allmänintresse.

I övrigt måste jag säga att Schultz idé skrämmer mig. Tror det skulle innebära att folk drog sig för att kritisera företag.

#9 Thomas E on 30 November 2011 at 5:29 pm

Ja i Storbrittanien fungerar det ju jättebra. http://en.wikipedia.org/wiki/McDonald%27s_Restaurants_v_Morris_%26_Steel

Just Caremavinkeln gör ju att det finns en chans att ett sånt lagförslag kommer att läggas.

#10 Viktualiebrodern on 30 November 2011 at 6:04 pm

#Mårten Schultz
“Om resten av världen har en annan åsikt än vi, på detta område, tolkas det generellt som att vi har rätt och de har fel.”

Det vore intressant med en studie som korrelerade grad av yttrandefrihet mot grad av korruption i ett samhälle.

Är det verkligen “arrogans” att driva hypotesen att yttrandefrihet och korruption är negativt korrelerade?

#11 Dennis Nilsson on 30 November 2011 at 7:11 pm

#Mårten Schultz
Du uttrycker dig som “lagstiftarna” i bl.a forna Sovjetunionen gjorde.

Vad du “menar” behöver inte betyda att din lagstiftning tolkas som du “menar”.

F.d justitieminister Bodström “menade” ju en hel del kring FRA-lagen också.

“Menar” du att lagen skall tolkas på ett visst sätt så skall detta stå i lagen. Annars har vad du “menar” ingen betydelse.

Vem kommer våga föra fram kritik när kritiken ALLTID kan anses vara “kvalificerat fall av skadliggörande information”?

Jag föreslår att du spolar ned ditt förslag där det hör hemma, i toalettstolen. Det är aldrig försent att tänka om, komma till insikter.

P.S Oftast uppskattar jag det du brukar skriva.

#12 e on 30 November 2011 at 9:09 pm

Mårten Schultz: “jag utgår från de kvalificerade fallen av skadliggörande information. ”

Det är plural. Din text nämner dock bara ett säger ett. Har du några fler exempel. Eller rättare sagt, har du ett större antal exempel än vad det finns exempel på individer som tystats p.g.a. “chilling effects” eller direkta stämningshot av företag?

#13 Jonas B. on 30 November 2011 at 10:21 pm

Om folk i flera länder kämpar för att *bli av* med en lagstiftning, tycker jag vi bör tänkta efter en extra gång innan vi inför den.

#14 AndreasK on 30 November 2011 at 11:33 pm

Om vi vänder blicken mot Nordamerika ser vi ett fenomen som där kallas för “Strategic lawsuits against public participation” (SLAPPs). Det innebär att storföretag stämmer kampanjgrupper/folkrörelser inför domstol som ett sätt att tvinga gruppen att lägga en massa energi och ekonomiska resurser på att försvara sig i domstol istället för att bedriva kampanjverksamhet. Företaget har alltid råd att betala eventuella kostnader för en förlust, men en ideell förening har det inte så företaget vinner oavsett. Denna strategi har vid ett antal tillfällen använts av skogs- och gruvindustrin mot miljörörelsen.
Förslaget från Mårten Schultz öppnar upp för den strategin även i Sverige.

#15 Gabrielle B on 1 December 2011 at 12:15 am

Var alltid skeptisk mot personer som använder samma metafor i två meningar efter varandra, som slå “i spillror”. De har ohjälpligt hamnat i bakvattnet av en hyperbol.

Annars brukar de vara de som fått besvär med ett totalt oansvarigt företag som kan behöva hjälp.

Att lobba för en ny lag som gör det lättare för Carema att dölja sina synder, och för Kamprad och Eon och Textilfabrikerna att dölja sina, och för Kinas slavägare att fortsätta med korruption och undermålig arbetsrätt, tja, det är en partsinlaga i det jag brukar kalla Machiavelliseringen av företagar- och bank-världen.

Men vänta nu – jag överdriver väl inte…? Jeez..

#16 Om förtal « Upphovsträtan on 1 December 2011 at 11:08 am

[…] Fleischer har skrivit en kort kritik (som jag ansluter mig till) av ett förslag från Mårten Schultz i SvD om att utöka lagen om […]

#17 Tor on 1 December 2011 at 11:30 am

@Mårten
Med tanke på att det privata samtalet idag i hög grad har flyttat ut på nätet och blivit *publicerat* uppstår stora problem med att skilja mellan det som varit traditionella mediers roll och det som är vanliga samtal. Det finns alltså stor risk för att utvidgning av förtalsgreppet enligt de linjer som du skissar skulle komma att omfatta även vanliga samtal mellan människor. De som potentiellt sett skulle beröras av lagstiftning är dels otroligt många fler än tidigare och dels mycket sämre bemedlade än traditionella medier.

Med tanke på att det idag även är lättare för den som känner sig utsatt att komma till tals så borde väl utvecklingen närmast gå i motsatt riktning. Du pekar på att många andra länder har en lagstiftning som avviker från vår. Men har den lagstiftningen tagit hänsyn till internetrevolutionen och kommit till i samhällen med liknande typer av mediakontroll som i vårt?

Läs förresten gärna mitt blogginlägg om förtal (klicka på mitt namn).

#18 Islander on 5 December 2011 at 12:15 am

Mårten: I din debattartikel skriver du “Det är däremot inte bra när medier på ett osakligt, eller – värre – lögnaktigt, sätt kritiserar företag som givits rätt i de rättsliga processerna.” Jag gissar att det är det som Dennis tolkar som att du vill förbjuda kritik mot ett företag som friats i domstol.

Jag tror tyvärr inte man kommer ifrån problemet genom att förbjudna medvetna lögner. Det hjälper inte ens att förbjda sakfel, eftersom en journalist mycket väl kan insinuera och utelämna fakta som talar till företagets fördel, utan att för den sakens skull komma med några direkta felaktigheter.

Det bästa försvaret för ett orättvist behandlat företag är förmodligen att få chans att presentera sin version i något annat medium, inte att sätta munkavle på det första mediet.

Kommentera