Att begripa krisen, del 9: Populism och teknokrati

Det vore intressant att reda ut relationen mellan populism och teknokrati. Båda är utpräglade krisfenomen, vill jag hävda. Vid första anblick kan de te sig som motsatser.
Populismen tar ställning för folket mot eliten. Teknokratin är elitens makt över folket. Men de förenas av samma falska objektivitet.
Det antas i båda fall vara självklart vad som är bäst för “vanligt folk”. Skillnaden ligger väl i hur man antar att detta allmänintresse kan representeras.

Historiskt kan de två fenomenen härledas till två storkriser i USA. Den långa depressionen (cirka 1873–96) ledde till bildandet av grupper för ömsesidig hjälp, vilka bildade basen för den rörelse som själv kallade sig populistisk och var påfallande stark under några år på 1890-talet. Dess arv var ytterst varierande: under det tidiga 1900-talet skedde såväl vänster- som högerradikala mobiliseringar som i viss mån kunde spåras tillbaka till krisårens populism.

Den teknokratiska rörelsen formerades redan på 1920-talet som en rörelse dominerad av ingenjörer och med Thorstein Veblen som viktig influens. De fick sitt stora genomslag först i det tidiga 1930-talets kris. Även om den teknokratiska rörelsen föll samman lika fort som populismen hade gjort, lämnade den vissa avtryck i den New Deal-politik som kom att föras i USA.

Mer läsning finns i de skrivna föreläsningarna på seminariet “Three crises” som ordnas i Chicago av Brian Holmes et.al.

Spänningen mellan populism och teknokrati blir kanske allra mest paradoxal i kretsarna kring den s.k. sanningsrörelsen, som växte fram under nollnolltalet. Dess allmänna karaktär är i första hand populistisk, riktad mot “eliten” som ibland rentav benämns som “teknokrater”. Men ur samma sanningsrörelse växte även “The Zeitgeist Movement” som är ett uttryckligt försök att återuppliva 1930-talets teknokratiska rörelse. Detta skedde lagom till att finanskrisen blommade ut 2008. Influensen kommer via Zeitgeist-filmerna som uppmärksammade “The Venus Project“, som i sin tur grundades 1975. Idétraditionen rör sig i kriskonjunkturer.

När jag letar efter fler samtida paralleller i bloggens arkiv hittar jag bl.a. dessa: Birgitta Jónsdóttir och populismen (september 2010), Om teknokrati (augusti 2009). Det är intressant att notera hur bl.a. Piratpartiet och Wikileaks, när de var som mest omdebatterade, ömsom anklagades för populism, ömsom för teknokrati.

De som då varnade för “tilltagande politisk teknokrati” verkar däremot inte ha något att säga om Europas teknokratisering idag, som mer och mer liknar en teknokratiernas inbördeskrig. Andreas Cervenka i SvD är mer rakt på sak.

Avslutningsvis, en mycket hastig tanke: Är det rimligt att tänka sig ett samband mellan populism och inflation, liksom mellan teknokrati och deflation? Kanske – för inte heller inflation och deflation är motsatser, är det kommer till kritan. Mer om detta senare.