Att begripa krisen, del 8: Organlös kropp

Capitalisme et schizophrénie är den gemensamma undertiteln till L’Anti-Œdipe (1972) och Mille Plateaux (1980). Samarbetet mellan Gilles Deleuze och Félix Guattari sammanföll alltså med 1970-talets långa kris. Särskilt i den fösta av böckerna finns resonemang som kan vinna på en kristeoretisk läsning, anknytande till vad Marx skriver om kapitalet som “den processerande motsättningen” i de manuskript som blivit kända som Grundrisse och om “kapitalets organiska sammansättning” i Das Kapital.

I detta sammanhang går det att förstå begreppet corps-sans-organes (organlös kropp, BwO). Dess kristeoretiska relevans blir knappast mindre av att Deleuze & Guattari samtidigt påpekar att den organlösa kroppen är en synonym till vad Freud (1920) benämnde som dödsdriften. Det inflatoriska sammanhanget, steget bort från guldstandarden, förenar 1920 (Österrike efter kriget) och 1972 (världen efter Nixonchocken).

The full body without organs is the unproductive, the sterile, the unengendered, the unconsumable.

Vad är den “fullständigt” organlösa kroppen? Ett möjligt svar: konstant kapital utan variabelt kapital, det vill säga maskineri utan arbete, den tendentiella riktning i vilken varje varuproducent måste gå, tvingad av varumarknadens konkurrens.
Marx begrepp om “organisk sammansättning” kan vara lite förvirrande, eftersom denna siffra blir högre ju lägre del av produktionskostnaden som utgörs av arbetskraft. Men om vi försöker tänka oss en varuproduktion som begagnar sig av noll lönearbete, blir det SYSTEM ERROR. Och ökad produktivitet – påskyndad av den mikroelektroniska revolutionen – innebär rent logiskt en fallande profitkvot, om inte produktionens totala omfång kan fortsätta att öka exponentiellt.:

Each time, the firm that has recourse to new technology wins. But with this, the entire system loses, because technologies replace human work. The value of each particular commodity therefore contains still smaller parts of human labour – which is however the only source of surplus value, and thus profits. The development of technology diminishes profits in their totality. However, during a century and a half, the broadening of the production of commodities on a world scale has been able to compensate this tendency towards the shrinking of the value of each commodity.
During the 1970s this mechanism – which was already nothing more than a relentless pursuit of the same policy in spite of all the evidence – has jammed. The gains of productivity permitted by micro-electronics has, paradoxically, put capitalism into crisis. Investment always more gigantic than before were necessary in order to make work the few remaining workers according to the standards of productivity of the world market. The real accumulation of capital was threatening to stop. It is at this moment that ‘fictitious capital’, as Marx called it, took off. The withdrawal of the convertibility of the dollar into gold, in 1971, has eliminated the last safety valve, the last anchoring to real accumulation.

Anselm Jappe

Och i detta blir det ännu tydligare i vilken utsträckning som Deleuze & Guattari i L’Anti-Œdipe (1972) försökte att generalisera vissa av de kristeoretiska ansatserna hos Marx (som aldrig utvecklades till mer än ansatser). Emellertid lät de Marx filtreras genom Althusser, då de tyvärr knappast hade kanalerna till de omläsningar som samtidigt pågick i Tyskland, med influenser från Rubin och Rosdolsky.
Det faktum att Deleuze & Guattari saknar ett begrepp om “abstrakt arbete” bidrar nog till att deras resonemang om “produktion” alltför lätt glider ut i någonting som liknar traditionsmarxistisk arbetsontologi, fast utsmetad på diverse “maskiner”. Men om dessa brister korrigeras, finns det fortfarande mycket att hämta i maskintänket – inte minst omskrivningen av Marx fetischbegrepp i termer av “mirakelmaskin”. Kanske går det rentav att säga att Deleuze & Guattari förstår ökad produktivitet (det vill säga kapitalets frånstötande av arbetskraft) i termer av en “paranoid maskin”.
Ur resonemanget om organlösa kroppar är det i vilket fall inte svårt att härleda en djärv kristeoretisk tes: “Kapitalet” (Marx) är lika med “dödsdriften” (Freud).