Att begripa krisen, del 7

Under den gångna veckan har det låtit ungefär så här:

All indicators – financial, economic, political and institutional – now point to the likelihood that the crisis will get significantly worse before (if) it gets better. /…/
We are now in the midst of the perfect storm and it is far from clear when (or if at all) it will blow over.

If you want to get very pessimistic indeed, imagine the outbreak of another international financial crisis. Only this time, American government institutions aren’t allowed to bail-out banks and backstop money-market funds as they did in 2008. This time, Congressional support, in the form of TARP and fiscal stimulus, may not be available thanks to Tea Party Republicans and a much higher level of federal debt. /…/
Picture the 2008 collapse with a heavily depleted stock of fire-fighting equipment. The stakes in Europe are enormous. Failure is unthinkable. And yet, it looks increasingly likely.

there is little doubt that the euro zone will see a deep recession in 2012—with a fall in output of perhaps as much as 2%. That will lead to a vicious feedback loop in which recession widens budget deficits, swells government debts and feeds popular opposition to austerity and reform.

Detta är röster från mainstream. Även om Sony Kapoor må luta lite mer åt det vänsterborgerliga hållet och The Economist mer åt det högerborgerliga så har i grunden samma teknokratiska budskap: att kvantitativa lättnader är den enda vägen, att Europas öde hänger på att ECB fyller sin största kanyl och fort som fan skjuter in mer likviditet i första bästa ven.
Närmare bestämt: ECB måste uppfinna mer pengar och trycka in dem i ekonomin genom att köpa statsobligationer. Om dosen inte blir tillräckligt hög? Då kommer Europa att drabbas av deflation, varnar The Economist. Och det kommer att vara Tysklands fel, upprepar alla.

the ECB could be in the process of destroying not just the euro, but the world.

Om vi letar oss ut ur mainstream, en bra bit till vänster, hittar vi en artikel som publicerades på Endnotes redan i sensomras: “Two aspects of austerity“. Den lyckas ganska bra med att reda ut varför neo-keynesianska åtgärder inte kommer att funka. Sedan 1970-talets kris har statsskulderna stigit markant, räknat i procent av BNP. Enligt det keynesianska programmet är det helt i sin ordning att statsskulderna stiger när det är lågkonjunktur, men då ska de sjunka när det är högkonjunktur, vilket knappast har skett. Orsaken till detta är inte politikernas inkompetens, enligt Endnotes, utan att högkonjunkturerna i sig har blivit allt svagare.

Vi kan alltså förstå den nuvarande krisen som en förlängning av 1970-talets kris. Efter fordism-keynesianismen kom en generellt skuldstegring (finansialisering) som nu har varat i nästan 40 år.

Over the past four years, the Federal Reserve, in tandem with other central banks, has held short-term interest rates near zero percent. Yet the economy failed to recover. That’s supposed to be impossible: businesses should be taking advantage of free money to invest, and households to buy houses. If no one wants to borrow money today, it’s because they are already so heavily in debt. Of course, they acquired these debts during the bubble years (1998-2001 and 2003-2007), when both firms and wealthier families saw the value of their assets rise. They borrowed against those rising asset-values to invest or make big purchases—even as profits and wages stagnated.3 Now that asset values have fallen dramatically, everyone is trying to save money to pay down their debts.
/…/
Fiscal stimulus today thus has a different function than it does in the course of a normal business cycle. Its purpose is not to restart economic growth—that would only happen if people spent the additional money that the stimulus put in their pockets. Instead, they are mostly using it to pay down their debts. In the present crisis, the point of state spending is merely to buy time, to give everyone a chance to pay down their debts without causing deflation
/…/
That any turn to austerity will also cause deflation, endangering the stability that it is meant to prop up, is a real contradiction, which the state will face in this period. These two pressures—to spend in order to stave off deflation and to cut spending in order to stave off default—are equally implacable. Indeed, it is here, on the balance sheet of innumerable governments, that the crisis is now playing itself out. If in 2008, the solvency of the private economy was preserved by shifting its liabilities onto the public books, then today state action to protect its own solvency threatens to endanger the private sector once again. To paraphrase Marx, all this juggling of debt only serves to shift the crisis of insolvency to a broader sphere, and give it a wider orbit.

Samtidigt, i den svenska kulturdebatten: medelålders män som heter Per, Per, Lars etc. enas om att krisens lösning heter Jürgen Habermas. Den ena Per beskriver samtidigt krisen i termer av “finansiella indianöverfall”, men ingen tycks höja på ögonbrynen inför den rasistiska metaforen.

13 kommentarer ↓

#1 Jan Wiklund on 26 November 2011 at 6:57 pm

Man kan ju också förstå krisen i termer av kondratievcykler. Kapitalismen kan få styrfart om det 1. finns någon grundläggande teknisk nyskapelse som omformar hela samhället och det 2. finns en statsmakt som är villig att ta denna nyskapelse i anspråk för att göra detta.

Finns inte detta får vi spekulationsekonomi där kapitalisterna försöker tjäna pengar på pengar.

Vi hade ett sammanfall av teknik och byggande stat efter 1795 (textilmaskiner), efter 1850 (järnvägar), efter 1895 (stål och elektricitet) och efter 1945 (bilar och hushållsmaskiner). Men den teknik stater hjälpte till världen höll inte hur länge som helst. Förr eller senare var produktionskapaciteten så stor att det inte gick att få avsättning, varpå en överproduktionskris inträffade. Och det är där vi är nu.

“Normalt” borde staterna ha sett till att mikroprocessortekniken fick sin fulla utveckling och vi nu vore på väg in i en kondratiev-A-fas, dvs allmän tillväxt. Men om man tittar på datumen ovan kan man konstatera att staterna DÅ var mer eller mindre tvingade att göra något för att lugna starka folkrörelsemobiliseringar. De är de inte idag. Så därför kan spekulationen fortsätta.

#2 Martin on 26 November 2011 at 10:58 pm

Intressant. Men i Sverige har ju statsskuldens storlek minskat kraftigt samtidigt som finanssektorn växt i betydelse de sista 15 åren.

#3 Swedish Dissident on 26 November 2011 at 11:06 pm

Bästa delen i din serie. Den som är intresserad av Krugman borde för övrigt kolla upp en av hans föregångare, Francois Perroux. Har skrivit ytterst svepande om en av vederbörandes huvudidéer här:
http://swedishdissident.blogspot.com/2011/11/francois-perrout-om-dominans.html

#4 rasmus on 27 November 2011 at 12:59 am

Jan Wiklund: Ja, min tanke är att komma till Kondratievcyklerna (och i bästa fall även Wallerstein och Schumpeter) i ett senare inlägg. En av artiklarna i nya Brand kör också på det spåret. Själv är jag nyfiken på vilken “normalitet” som dessa cykelteorier postuleras och i vilken mån som definitionen av kriser som cykliska fenomen utesluter att kapitalismens dynamiken även kan rymma linjära förlopp som pekar mot en olösbar kris. Utan att förkasta cykelteorierna ser jag ett problem i att låta kristeorin vara rent induktiv (dvs. “kapitalismen har hittills klarat sig ur alla kriser, alltså kommer den även fortsättningsvis att klara sig ur alla kriser”).

Martin: Ja, om Sverige betraktas som isolerat exempel har vi ju ett uppenbart undantag från den generella logiken i Västvärlden och i världen. Vilket bl.a. visas i den tabell som avslutar Endnotes-artikeln: Sveriges statsskuld som procent av BNP har sedan 2007 legat stilla kring 40 procent. Det är en mycket låg siffra, i internationell jämförelse.
(För övrigt är jag nyfiken på vad man kan säga om Japan, vars statsskuld alltså ligger på 234 % av BNP.)

Swedish Dissident: Tack för komplimangen och för tipset. Kanske borde jag i högre grad ta upp mer de geopolitiska modellerna för att begripa krisen, alltså de som resonerar i termer av långsiktiga maktförskjutningar mellan kontinenter etc. Själv tänker jag då i första hand på Wallerstein men tar gärna emot tips om annan läsning.

#5 Daniel on 27 November 2011 at 4:47 am

Japans ekonomi är intressant. Japans statskuld må ligga på över 200% men mycket av dess skuld är mellan olika statliga departement. Dessutom så äger den japanska staten och deras centrala bank väldigt mycket finansiella tillgångar i form av lån, obligationer, aktier samt utländsk valuta, land och byggnader.

#6 Swedish Dissident on 27 November 2011 at 10:58 am

Wallerstein är viktig, liksom Michael Chisholm och Susan Strange. Även ytterhögerideologer som Aleksandr Dugin och Robert Steuckers är relevanta.

#7 Martin on 27 November 2011 at 5:51 pm

Rasmus: jag läste ditt inlägg från Iphone och har tyvärr inte klickat vidare till Endnotes. Men mig veterligen är det andra, även inom “mainstream”, som skrivit på liknande tema. Ett exempel är nog Michael Lewis bok “Boomerang: travels in the new third world”, som jag inte läst själv än men som recenseras i senaste NYRB.

I min undervisning om finanskriser på Handels brukade vi använda Roubinis bok Crisis Economics, som jag varmt kan rekommendera. Dock ligger fokus där mer på detaljerna i det amerikanska systemet.

#8 Erik Josefsson on 27 November 2011 at 5:52 pm

Vilt flaxande med armarna häver jag ur mig att, Keilos och andras mediala trollkonster åsido, klassificering kanske är lika “fel frågeställningar” som de som fick Google att sparka alla lingvister och börja krunscha stora mängder data istället. Har du tusen petabyte korpus att normalfördela behöver du ingen T-bar theory för att hitta rätt stavning.

Det vore helt orimligt om Google inte skulle kunna skaka fram lite spännande algoritmer som fäller ut vilken ekonomisk aktivitet som är “rätt”. Med några miljoner kompletta g+sociogram som referensgrupp borde det inte vara några större problem.

#9 Magnus on 27 November 2011 at 9:10 pm

IBM är väl företaget som brukar tillskrivas “sparka lingvisterna”-historien.

F.ö. är det säkert jättebra att ha en otaggad korpus som är jättestor, men utan människor som avgör vad som är vad så är det av ganska ringa värde.

Att komma fram till objektiva sanningar om ändligt data kan man göra, men det ska vara relevanta sanningar också. Att leta efter slumpmässiga samband är farligt, eftersom det alltid finns många sådana, men som inte ger någon förutsägelsekraft.

Även inom matematiken måste man ibland välja väg, se Gödels ofullständighetssats: “I varje motsägelsefritt formellt system som är tillräckligt komplext för att kunna beskriva aritmetik för naturliga tal, går det att formulera satser som varken kan bevisas eller motbevisas inom ramen för det formella systemet.”

#10 Erik Josefsson on 27 November 2011 at 9:28 pm

Två förtydliganden:

0. Jag är övertygad om att Gödel skulle fått sparken tillsammans med lingvisterna.

1. Jag menade “klassificering” som “fel frågeställningar” ungefär som de som Chomsky pratar om i “Language and Thought”.

#11 Magnus on 28 November 2011 at 7:30 am

Gödels ofullständighetssats är inte på något sätt beroende av Gödels anställning någonstans. Den är bevisat sann. Det jag ville säga med den är att till och med inom matematiken måste man välja väg ibland, men du kanske menar att Google har större möjlighet att komma fram till “rätt” svar inom ekonomi utan mänskliga vägval om vad “rätt” är?

För att vara ännu tydligare: Vad som är “rätt” är subjektivt. Det betyder att data inte är tillräckligt.

Nu har jag inte läst “Language and Thought” av Chomsky, men jag antar att det inte kan stå något vettigt i den eftersom Chomsky är lingvist och därmed diskvalificerad enligt dig.

#12 Swedish Dissident on 1 December 2011 at 4:34 pm

Dugin som sagt:
http://www.svd.se/kultur/understrecket/imperiedrom-ger-luft-at-rysk-nykonservatism_6660726.svd#after-ad

#13 Swedish Dissident on 4 December 2011 at 8:26 pm

Intressant artikel av svenske Sanandaji: http://www.american.com/archive/2011/november/our-two-keynes-problem

Kommentera