Jonas Andersson skriver om Simon Reynolds‘ Retromania under strecket i SvD: “Popmusikens retroideal har nått vägs ände“.
De smakordningar som kommit att förknippas med medelklassens hipsterideal är nästan genomgående av nostalgisk natur. Inom såväl mode som populärmusik är den rådande normen en retronorm, även om själva urvalet av stilar blivit mer raffinerat och långsökt än någonsin. Inom detta avantgarde är futurism snarare något som konsumeras i form av retrofuturism; det vill säga bleknade uppskattningar av hur dåtiden föreställde sig att framtiden skulle låta.
Läs! Och ta texten som en uppmaning att gå vidare i den riktning som jag uppfattar att Jonas Andersson antyder: mot att begripa sambanden mellan kulturell kris och ekonomisk kris. Postmodern retromani, postfordistisk prekarisering, postkeynesiansk finansialisering.
Aforism 99 i Minima Moralia störtar rakt in i dessa samband, trots att eller för att den författades exakt på tröskeln till efterkrigstidens högmodernitet, högfordism och högkeynesianism. En ytterst värdefull introduktion ges av Martin Jay i artikeln “Taking On the Stigma of Inauthenticity: Adorno’s Critique of Genuineness”. Jag vill varmt tacka Jonas för att han i samband med mitt slutseminarium påminde mig om att läsa den!
Bara en liten tanke apropå ett ord som ofta dyker upp i dessa sammanhang: “autenticitet”. Jag tror att vi måste förkasta det. Och då menar jag inte att vi ska ifrågasätta eller kritisera “autenticiteten”, utan att själva ordet måste tas ur bruk. Länge nog har vi kulturforskare slentrianmässigt förklarat att “autenticitet” är en myt och därmed begränsat detta konstaterande till en snäv kultursfär. För att ta ett större grepp om problematiken behöver vi hitta större begrepp.
Svenska språket har inget behov av låneordet “autentisk“. Vi har redan ord som “äkta” och “ursprunglig”.
Varken Benjamin eller Adorno använder ordet Authentizität – de skriver om Echtheit. Det senare ordet kan ha både “kulturell” och “ekonomisk” innebörd, vilket Adorno klarlägger genom att låta sin aforism övergå i ett resonemang om guldmyntfot.
Parallellen pekar mot vissa historiska hållpunkter för hela frågan om äkthet och retromani: 1914, 1931, 1944, 1971… Ekonomisk retromani är ett synnerligen aktuellt fenomen. Vi kan säkerligen också, likt Simon Reynolds gör på det popkulturella planet, tala om en ekonomisk “retrofuturism”. För att ta itu med dessa saker räcker det inte med att i postmodern anda avfärda “autenticitet”. Det är lika ytligt som att avfärda “likviditet” i en diskussion om ekonomi.
Låt oss alltså läsa Simon Reynolds som kristeoretiker. Om popmusiken har nått vägs ände så är den inte ensam om detta.
27 kommentarer ↓
Intressant artikel. Men jag saknar en faktor i den, som rimligtvis borde ha ett inflytande på retrofieringen: tillgången till det förflutna. Före digitaliseringen var man i stort sett hänvisad till vad som spelades i den samtida radion och såldes i den lokala skivbutiken. Numera ligger det mesta, åtminstone från huvudströmningarna, i all musik sedan inspelningsteknikens begynnelse, bara några klick bort. När tidigare generationer sökte stämningar stämningar från sina ”blekta barndomsminnen” var de ofta hänvisade till att skapa någonting som återkallade deras subjektiva upplevelse. Idag kan man ploppa upp och använda originalet. Liftarens guide till galaxen beskriver hur tidsresor (bakåt i tiden) medfört en kulturell utslätning, genom att uttryck och idéer i oändlighet placerats in i det förgångna av besökare från framtiden. Vi upplever någonting liknande, men i andra riktningen: en explosion av antalet besök från det förgångna.
Sedan förstår jag inte riktigt vad du har emot ordet autenticitet. Om begreppet, som du skriver, är en ”myt” så är det likväl något människor föreställer sig och åberopar. Betyder ordet något aningen annorlunda än äkthet och ursprunglighet så är det väl motiverat? Och betyder det exakt samma sak, vad hjälper det att istället använda de äldre svenska orden? Om inte annat kommer ju ordet efter att nyanseras till att få en mer precis betydelse i svenskan, ungefär som att tejp inte betyder detsamma som band, eller en bag inte är vilken sorts väska eller påse som helst.
[…] understreckare i Svenska Dagbladet idag. Rasmus kommenterade nyligen, ett likaledes intressant inlägg. Här finns min annoterade version av understreckaren, […]
Jag säger som göteborgarna: Vi bygger! Jag följer således upp med blogginlägg här. (Gillar för övrigt att sätta Adorno i samma stycke som baile funk. Samtidskritik!)
Jättespännande kommentar även av avadeaux, även om jag tror att det fenomen han noterar är något som inte riktigt börjat inträffa än, utan snarare är att vänta i takt med att nutidens unga åldras. I skrivande stund kan ju vi sena sjuttiotalister/tidiga åttiotalister notera att saker vi gillade som var halvobskyra under sent 90-tal faktiskt ännu inte digitaliserats fullt ut. Väldigt mycket drum’n’bass som var stort då finns t.ex. inte tillgängligt på Spotify idag – det uppstår ett glapp mellan [materialet som är gammalt nog att börja bli digitaliserat och uppladdat på bloggar] och [materialet som redan var digitaliserat vid sin födelse]. Men tids nog kommer även de där halvmuggiga bleep-tolvorna från 96 också att bli coola nog att rippas och läggas upp på hipsterbloggar. (Älskar referensen till Liftarens guide till galaxen by the way!)
Associerar till äkthet.. Jag skulle också vilja ha lite sanning tillbaka i världen. Och alltså inte någon ironisk sanning-i-anförelsestecken (“sanning”), men sanning på allvar. Inte heller menar jag någon sanning i epistemologisk eller representativ mening – skit i allt det. Om sanning, och kanske även autenticitet, skulle ge mening, är det i affektiv eller smittande mening. Osynliga komitéen har bra saker att säga om den saken …
Många beskyller 80- och 90-talet för postmodernism, men jag skulle vilja säga att omkring 1998-2000 slutade vi uppfinna nya ljud.
Alltså hade jag tänkt att vara lite aute… äkta i denna argumentationslinje. Först lite teknoestetik (och politisk ekonomi):
När samplern lanserades blev samplandet ett nytt uttryck. I och med en decennielång utveckling under sent 80-tal och tiding 90-tal mot en digitalisering av ljud (timbre) i digitala sequencers (på datorer) uppvärderades samtidigt det pre-digitala ljudet (analogsynthar). Omkring lanseringen av dataprogram som ReBirth kulminerade äkthetsidealet för det analoga.
2000-talet blev sedan en serie av förfinanden, men inget nytt. Vi får Ableton Live, Fruity Loops och Logic, produktionsförhållanden som först tänks som “demokratiserande”, men som snart nyktrar till och inser sin egna fångenskap. Äkthetsidealet (som är invikt i postmodernismen, om än som en antites – vilket är minst lika närvarande) försvann, samtidigt som de musikgenrer som bröt ny mark i huvudsak förlade sina intensitetspunkter i postdigitala sammanhang. I dessa spelar ju estetisk äkthet en mycket liten roll. Det är istället vektorn för “upplevelse” (i fenomenologisk mening) i dess rumsliga och tidsliga koncentration till en händelse som skapar värde.
När sedan evenemangsstråket, och diverse eventekonomier, i sin tur gjorde den rumsliga erfarenheten till en niohundrakronorsbiljett för att se Bruce Springsteen på Scandinavium uppstod ett stilla småborgerligt förakt för denna kulturyttring, och kvar stod youtube-retro från det äkta oäkta “originalen” från det postmoderna. Lady Gaga låter som Leila K, för det har inte uppfunnits några nya ljud.
Datorn dödade ljudet. Men, långt senare än 80-talets samplers. Döden kom ca. 2007, när macbooks tog över mixerbordet.
avadeaux:
Det där med obegränsad tillgång var ju även utgångspunkten för Det postdigitala manifestet. Där handlar det om “vår förmåga att beröras av musik”. Här uppfattar jag att vi diskuterar samma ämne fast från ett annat håll: möjligheten eller omöjligheten i att frambringa “ny musik” som berör människor i kraft av sin nyhet.
Oavsett från vilket håll vi närmar oss ämnet, är digitaliseringen helt central. Vilket den även är för frågan om postmodernitet i allmänhet, liksom för frågan om finanskriser: digitalisering är en förutsättning både för de senaste årens algoritmhandel och för det senaste kvartsseklets ökade produktivitet (och ökad produktivitet innebär i förlängningen minskat mervärde, det vill säga kris). Alla kriser hänger samman!
Uppenbarligen var jag inte tillräckligt tydlig angående begreppet “autenticitet”. Eller så läste du slarvigt, avadeaux. Eller både och. Låt mig göra ett nytt försök.
“Autenticitet” är inget ord som folk i allmänhet använder särskilt ofta, men det är populärt bland kulturforskare som i någon mån har influerats av cultural studies (dvs. nästan alla kulturforskare). För dessa forskare är ordet nästan alltid lite lätt pejorativt. Forskaren själv tror inte på “autenticitet” men är expert på att avslöja andra som värdesätter “autenticitet”. Låt mig ta ett exempel.
Trummisen säger: Jag spelar riktiga trummor, inte trummaskin.
Discjockeyn säger: Jag taktmixar vinyl, inte mp3.
Spelmannen säger: Jag har lärt mig mina låtar av en gubbe i Dalarna, inte läst dem i en bok.
Barockmusikern säger: Jag spelar på tidstrogen cembalo, inte på piano.
Brädåkaren säger: Jag åker riktig skateboard, inte longboard.
Svartmetallaren säger: Jag sysslar med kaosmagi, inte med djävulsdyrkan.
etc. etc. etc.
Kulturforskaren utbrister då: Ni producerar autenticitet!
Kulturforskaren tänker (men säger inte): Ni är rätt söta som tror på det där, jag är rentav lite avundsjuk på er, men jag som forskare har ätit av kunskapens frukt och inser att autenticiteten är en myt.
Poängen som jag gör i inlägget ovan är alltså inte att “autenticiteten” är en myt, utan att vi – som kulturforskare, kulturjournalister etc. – måste sluta upprepa att “autenticiteten är en myt”. Inte för att den tvärtom är “sann”, utan för att begreppet stänger in frågan om myt/sanning i en snäv kultursfär, när vi i själva verket borde ta ett mycket bredare grepp om äkthetsfrågan.
Jonas: Spännande uppföljning!
Du skriver: “kanske just ordet ‘säregen’ är en bättre term än ‘autentisk’?”
Bättre för vad, är väl frågan. Om det är som jag tror, att “autentisk” är en term som framför allt påförs utifrån av forskare och journalister, tror jag mer på att ersätta med “äkta”, vilket i all sin germanskhet ger lite mer välbehövlig friktion än det halt anglolatinska “autentisk”.
Men som positivt laddat begrepp tycker jag absolut att “säregen” har en potential. Jag ser förvisso en klar parallell till “egentlig” eller närmare bestämt Heideggers Eigentlichkeit – ett begrepp som ju för övrigt fick Adorno att gå i taket. Från samma ordstam kan vi även bygga “egendomlig”.
Jag skulle gärna höra mer egendomlig musik, så länge den bara inte är “experimentell”.
Kanske går det också att dra paralleller till hur Johan Söderberg härom året försökte slå ett slag för “uppriktighet”. Det är någonting helt annat än äkthet, uppfattar jag.
ChrisK:
Jag gillar verkligen att du daterar med årtal! Om t.ex. ReBirth och FruityLoops kom 1997–98, låter det ganska rimligt att det var kring 1999–2000 som vi slutade att “uppfinna nya ljud”. Populärmusiken går kring millenieskiftet in i en kris, som har att göra med digitaliseringen men inte kan reduceras till den digitala P2P-distributionen, även om vissa gör sådana analyser.
Jag är inte fullt lika säker på vad du menar med att “datorn dödade ljudet” omkring 2007, men kanske. Och det är slående att även detta datum kan associeras till ett parallellt skifte i den digitala distributionen: den kontrarevolution som hänger samman med Spotify, Facebook och tvåkommanoll.
Äkthetsidealet “är invikt i postmodernismen, om än som en antites – vilket är minst lika närvarande”.
Precis så! Ända sedan Kants tid har vi tyvärr varit fast i en dialektik mellan industrialisering och estetisering. Ju mer kulturindustri, desto mer aura. Säregenhet kan bara uppstå ur det icke-identiska, för att tala med Adorno – ur de motiv som inte kan reduceras till endimensionella avvägningar mellan “konstnärlig frihet” och “kommersiell nödvändighet”. Jag är f.ö. lagd att tänka hacking som praktik i termer just av någonting sådant icke-identiskt.
Vi säger att datorer och synthar kan göra “i princip allt”, men det säger nog mer om oss än om maskinerna. Det finns inga ljudsynteser som kan göra allt, och kommer nog aldrig att finnas heller. Därför tycker jag det är viktigare att titta på vad som -inte- är möjligt (det som ofta är viktigt för maskinens karaktär/autencitet/äkthet), eller vad som är möjligt men ändå inte görs.
För det finns massor av möjligheter att uppfinna nya ljud, men vi är mest lata och oinspirerade. Diskussionen kan kännas lite teknikdeterministisk ibland..? I min värld sker ljudframsteg ffa inom specifika miljöer (typ att Gameboy-dubstep börjar låta rätt fläskigt) eller abstrakt konst-joxx som är, eh, experimentell? ;)
Det går att bygga nytt, men problemet är kanske mer att ingen bryr sig?
T.ex – att hauntologi får fäste beror kanske på flödder, precis som att lsd, speed och mdma var viktigt för andra musikstilar.
Tack för autenticitetsförklaringen. Som en av dem som bara är här som bloggläsare har jag ju inte koll på hur kulturforskare talar och tänker, utan tänkte mig autenticitetsbegreppet som något som framför allt hör hemma hos de unga som använder musik som ett sätt att definiera sin kulturella tillhörighet (och därför är lyhörda för vad som anses rätt och äkta), samt deras läromästare recensenterna.
Authenticate.. “äkthetskontrollera”? =)
Äh, det är bara vi som blivit gamla
[…] när jag trodde att det rörde sig om en relativt akademisk diskussion fick jag ytterligare indikationer på att frågan om retromanin är högst […]
[…] Om retromani […]
Kommentera