Bifo om rätten till insolvens

FrancoBifoBerardi intervjuas i Jungle World om läget i Italien efter Berlusconi. Om man nu kan säga “efter” – Berlusconi är ju knappast borta. Han kommer att organisera ett nytt parti, om än med en yngre ledare, för att vinna nästa val, förutspår Bifo.. Hittills har Italien varit en fars och nu börjar tragedin.

Jag översätter i all hast några stycken ur den fortsatta intervjun, mest som en öppning för fortsatt diskussion om vad som sker i t.ex. Italien. Med detta inte sagt att jag alltid är helt säker på vad Bifo menar.

Tror du att det kommer att uppstå en rörelse i Italien som motsvarar “de indignerade” i Spanien?
– Rörelsen är i full färd att formera sig. Igår ockuperades i Bologna en marknad, en stor biograf och ett universitet. Ockupanterna kallar sig inte “indignerade”, vilket jag ser som ett positivt tecken som tyder på att vänstern i Italien kanske är mindre naiv än på andra håll. Rörelsen indigneras inte. Man har sett alltför mycket för att bli indignerad. I denna nya rörelse ser jag snarare beslutsamhet.

/…/

Är alltså målet att artikulera så mycket motstånd som det bara går, oavsett i vilken riktning? Det påminner lite om den globaliseringskritiska rörelsen år 2001.
– I vissa avseenden finns det likheter mellan de båda rörelserna. Men jag ser en avgörande skillnad. I det som nu sker finns en ny dimension, som jag vill benämna som oundviklighet. Den globaliseringskritiska rörelsen var en etisk rörelse, den uppstod ur indignation över en ekonomisk ordning och ett socialt system som uppfattades som orättvist. Men det var en teoretisk indignation, som för de flesta deltagare knappast hade något att göra med den egna vardagens materialitet. Tio år senare är de konkreta följderna av denna orättvisa märkbar för fler. Till skillnad från då råder det idag en No Future-stämning. Följaktligen växer också ilskan och förtvivlan. Den stora faran, som jag ser saken, är att det uppstår en populistisk front. Om rörelsen inte är i stånd att även integrera “huliganerna”, fruktar jag att vi om ett halvår har ett riktigt populistiskt massparti, som kommer att mobilisera de otillfredsställda och deras ressentiment.

Så det finns alltså mer nihilism i den italienska rörelsen?
– Jag skulle kalla det “desillusionens poesi” och jag ser det som ett tecken på att rörelsen är mycket mogen. Nihilismen – om man med detta menar den cyniska förstörelsen av framtidsperspektiv – står idag på kapitalets sida. Den europeiska Greklandspolitiken är cynisk och nihilistiskt, eftersom den producerar Intet. Rörelsen reagerar på denna nihilism med en ironisk hållning som jag bara kan välkomna. Igår hölls det en demonstration i Bologna under ledning av ett nytt helgon: Santa Insolvenza. Helgonet och hennes anhängare tände ljus utanför banker och arrangerade människooffer till penningguden.

I en av dina nyaste texter skriver ni att det är hög tid att ta tillbaka det som frånstulits oss och föreslår införandet av ransoneringskort. Är även det ett ironiskt svar på kapitalets nihilism?
– Nej, det är inte bara en provokation. Med förslaget om ransoneringskort menar jag ingenting annat än en provisorisk, kollektivt organiserad insolvensförklaring. Tanken är att vi går till varuhusen, till de ställen där de varor som vi behöver finns att tillgå. Där visar vi våra identitetshandlingar och överlämnar en deklaration där det står: “Jag kommer att betala så fort ECB ställer till förfogande resurserna för min försörjning.” Betalningen kommer inte att ske förrän det är slut på den mordiska politik som bara bekämpar inflationen och inte fattigdomen. Betalningen kommer inte att sker förrän en villkorslös grundinkomst införs. Rätten till insolvens betyder helt enkelt att inte erkänna sina egna skulder.

Om inte annat finns här en del som knyter an till de teman som Malte för tillfället vecklar ut på Commoniser. Se även Dmytri Kleiners initiativ “The Debtor’s Party“.

Endast en kommentar ↓

#1 Karl on 23 November 2011 at 12:51 am

Kan förstörelsen av framtidsperspektiv någonsin stå på kapitalets sida? Om något är det väl framtidsperspektivet dagens kapitalism behöver?

I övrigt torde det vara hög tid att införa ransoneringskort, men kanske på en mer prosaisk nivå. Varför inte börja med bensin och diesel?

Kommentera