Ett spöke går genom Europa. Skuldspöket sägs nu ha tagit sikte på Ungern. Tydligen nöjde sig inte den s.k. marknaden med arbetsläger. Även utan att ha uppdaterat sig på de senaste politisk–ekonomiska detaljerna är det lätt att känna kalla kårar. För medan Grekland har fått fascister i sin regering har Ungern en betydligt starkare fascistisk rörelse, redo att kliva fram ytterligare: Jobbik och dess brunskjortor.
Någonting tycks hända med krisens geografi. Under de tre senaste åren har spöket föredragit att stryka runt Europas ytterkant: Island, Irland, Portugal, Spanien, Italien, Grekland. Gör det sig redo för ett hopp in i kontinentens hjärta? En nästan otänkbar tanke dyker upp: Österrike!
Om det är något land i Europa som man inte hör talas om i tjattrandet om krisen, så är det Österrike. Men de österrikiska bankerna ligger ute med extremt stora krediter i östra och sydöstra Europa. Oron i Ungern verkar anas även i Wien. Och för den som kan sin krishistoria är det en lite svindlande tanke.
Wall Street-kraschen 1929 må ha startat den stora depressionen i USA, men för Europas del brakade det inte loss på allvar förrän i maj 1931. Då försattes österrikiska Creditanstalt i konkurs. Under de följande tre åren gick Österrike raskt mot fascism, via ett kort inbördeskrig som eliminerade socialdemokraterna.
Vi kan också backa till 1870-talet, närmare bestämt maj 1873, då den långa depressionen tog sin början med att börsen i Wien kollapsade.
Fast det är en smula vidskepligt att bygga ihop historia och geografi på detta sätt. Vår tids finansmarknader är inte territoriella på samma sätt som de var på 1870- eller 1930-talet. Och det finns kanske något allmänbedrägligt i geopolitiska kristeorier. Å andra sidan: är det alls möjligt, eller önskvärt, att försöka begripa krisen utan att visualisera dess geografi?
(Tips på krisvisualiseringar av alla möjliga slag mottages förresten tacksamt.)
31 kommentarer ↓
Om det är något som är relevant när man tittar på krisen genom nationsinriktad geografi är det den nationella politiken. Finansläget i sig tycks vara något oberoende av de territoriella gränserna (men knappast helt oberoende). Jag tycker mig se spår av en dialektik mellan finansen och politiken. Politiken försöker att reglera utvecklingen av både industrin och finansen genom ekonomisk politik, kriserna som finansernas utveckling tvingar fram har en stor påverkan på den nationella politiken.
Men det är relevant att fråga sig hur balanserad dialektiken är. Finansens inflytande över politiken tycks vara överväldigande jämfört med politikens inflytande över finansen. Runt om i Europa ser vi hur demokratin skärs ner genom att ekonomiska experter får fatta besluten istället för parlamentariker. Vi ser parlamentariker som oftast vägleds av finansens intressen. Slutligen ser vi en stark fascistisering av europa i krisens spår.
Samtidigt sa Harvey i sin föreläsning i Uppsala förra veckan att det finns exempel på hur en stark statlig kontroll över banker skonat Kina från mycket av krisers konsekvenser, till skillnad från hur det ser ut i stora delar av Europa och USA där bankerna är relativt fria. En balanserad dialektik kanske inte är aktuell, men verkar ändå vara möjlig.
Obildad som jag är i ämnet vill jag inte dra några slutsatser, utan bara komma med mina personliga observationer. Dialektiken mellan politik och finans är intressant, och den tycks vara viktig om man vill förstå nationalstaternas roll som juridisk överbyggnad i krisen.
Isak: Jag måste bara fråga vad dialektikbegreppet bidrar med här. Att tala om en dialektik mellan politik och ekonomi kan jag nog gå med på, i bemärkelsen att “politik” och “ekonomi” historiskt har konstituerat varandra. Endast den moderna kapitalismen har förhållit sig till dessa två storheter som separata sfärer och om det är möjligt att gå bortom kapitalismen måste det rimligen innebära att såväl “politik” som “ekonomi” avskaffas.
Negativ dialektik! Varje tal om “balanserad dialektik” gör mig ytterst misstänksam. Vad gäller relationen mellan stat och finans så har jag för mig att David Harvey beskriver den ganska bra i sin bok, utan att ta till “die marxistische Wunderwaffe”.
Egentligen en visualisering av pengar, men här finns (förstås) ett och annat spår av kris: Money: A chart of almost all of it, where it is, and what it can do
Jag inser att ett svar på din kommentar borde vara mycket längre, men medan jag funderar på resten vill jag bara påpeka det här: jag utgår inte från någon typ av moralisk värdering när jag talar om “balanserad dialektik”. Balansen utgår knappast från något allmänt bästa, utan snarare från ett tänkbart läge där påverkan är lika stor åt båda hållen.
Jag ska försöka återkomma med utförligare svar.
Och en annan sak: Ja, förståelsen av politik och ekonomi som separata sfärer är en kapitalismens konstruktion. Min kommentar var tänkt som just observationer just inifrån det kapitalistiska systemet. Det är inte det jag vill ha som utgångspunkt, men det är det jag har som utgångspunkt.
Jag sticker härmed ut hakan och ropar “konspiration”. Inte krisen, men väl dess hantering. En stat i taget tuktas till underkastelse, med målet att skicka notan för debaclet till folket. Några vill detta, några tjänar på detta och några kan åstadkomma detta. Jag skulle faktiskt vilja kalla spektaklet för en “controlled demolition”, för att gå riktigt jävla foliebananas. Vilka “några” skulle vara är för mig lika okänt som oviktigt.
[…] Att begripa krisen, del 6: Österrike-Ungern […]
Kommentera