Tidigare inlägg om att begripa krisen: ett, två, tre, fyra.
Tidigare gjorde jag en schematisk uppställning över kristeorier och tanken var att nysta vidare i dem alla. Inte minst den tämligen inflytelserika kristeori som jag betecknade som “vänsterborgerlig”, vilket i sammanhanget ofta är synonymt med “socialdemokratisk” eller “neo-keynesiansk”.
Borgerlig kristeori utgår från att finansspekulation är orsak till (och alltså inte symptom på) krisen. Den vänsterborgerliga varianten menar att finansspekulationen i sin tur har orsakats av bristande statlig reglering. Krisen beror alltså på att det har förts en felaktig politik, vilket implicerar att det hade kunnat föras en “objektivt korrekt” politik vilket hade resulterat i en kontinuerlig tillväxt på minst 3 % per år.
Fortfarande är det en mycket bred kategori som troligen kan finfördelas ytterligare om man orkar läsa vad de vänsterborgerliga har att säga. Men orkar man? Jag får erkänna att jag tröttnade ganska fort.
Jag läste socialdemokraten Björn Elmbrant i senaste Arena. Jag nosade även på Sony Kapoor, vars karriär som krisbegripare verkar vara stigande. Under nollnolltalet omhuldades han mest av Attac, som bjöd in honom till Sverige utan att andra verkar ha brytt sig särskilt mycket. Men efter 2008 års finanskollaps har hans svenska beundrarskara stadigt rört sig mot den politiska mitten. Hösten 2009 var han inbjuden av Forum Syd, sommaren 2011 tog Arenagruppen honom till Almedalen för att tala om sin bok Decent Capitalism. Och förra månaden förärades han ett idolporträtt i tidningen Fokus. De konstaterade: “Tidningar som Financial Times, Wall Street Journal eller Bloombergs skriver knappt en rad om krisen utan ett uttalande från Kapoor.”
Vänsterborgerligheten verkar ha viss medvind. Men lyckas de göra krisen begriplig? Nja. Allt de gör är att omdefiniera den från en “ekonomisk” till en “politisk” kris. Följaktligen ropar de på starka politiska ledare. De bejakar i princip teknokratiseringen av Europa, även om de kanske inte alltid tycker att det är rätt teknokrater som träder in. Mitt intryck är att såväl Björn Elmbrant som Sony Kapoor mumlar i skägget när de antyder att parlamentarismen behöver inskränkas för att ge rum åt politisk handlingskraft, utan att vilja säga hur genomgripande de är beredda att förändra den politiska ordningen.
Katrine Kielos (S) har inget skägg att mumla i, däremot en ledarsida att råda över. Hennes ledare i Aftonbladet (10/11) är en ganska tydlig indikator på var den vänsterborgerliga kristeorin står just nu. (Eller var den stod förra veckan. Saker förändras ganska snabbt. Förra veckan hade det t.ex. ännu inte Greklands socialdemokrater satt sig i en regering tillsammans med antisemiter.)
Europas problem är politiskt – inte ekonomiskt.
Så lyder kärnfrasen i Katrine Kielos ledartext. Ungefär samma fras upprepas nu i ungefär hela Europa över ungefär hela det partipolitiska fältet, av såväl höger- som vänsterborgerliga ideologer.
Det låter mest av allt som att de desperat försöker övertyga sig själva om att det alls skulle vara möjligt att skilja “politik” och “ekonomi”. Talet om en “rent politisk” kris är en besvärjelse för att upprätthålla tanken på en “rent ekonomisk” logik, vilken i sig inte krisar utan bara är ett medium för krisen.
I slutändan kokar Katrine Kielos ner sin kristeori till nationalpsykologi. Allt skulle ju fixa sig om bara ECB började tokshoppa statsobligationer. “Men det tänker Tyskland inte tillåta. /…/ För Tyskland är det en nationell princip. Man är paniskt rädd för inflation.”
Eftersom “ekonomin” fortfarande betraktas som ett objektivt medium för en kris, måste krisens orsak hänföras till någonting subjektivt. Tyskland som ett “man”. Die dummen Deutschen.
Här har vi ett fint exempel på det “renhållningsarbete” som Bruno Latour talar om som konstituerande i den “moderna konstitutionen”. Även om Latour inte själv är beredd att tänka riktigt så långt som till frågan om kapitalet, så har han formulerat en viktig ansats till att tänka krisen som en kris i själva subjekt/objekt-relationen.
Utkast till kraschkurs:
Kapitalism ? tillväxt ? modernitet.
Finansialisering ? postmodernitet.
Finanskrasch ? kris i det moderna tänkandet, inklusive dess postmoderna varianter.
Depression ? modernitetens sönderfall.
Deflation ? fascism.
(Här återstår nog en del att veckla ut…)
29 kommentarer ↓
menar du att vi rör oss mot fascism?
Intressant inlägg, en av de trender som inte noteras speciellt mycket är att tidigare ganska svaga institutioner som Finansinspektionen, FSA m.fl. fått väldigt mycket mer makt över finanssektorn under de senaste 3 åren. Det är på gott och ont, men det har lett till att institutionerna numera är lagstiftare, polis, åklagare och domare, allt i en liten ask. Numera är de största delarna av lagstiftningen på finansmarknadsområdet inte lagstiftning utan olika föreskrifter från FI. I EU ser vi samma tendens. Om det är något som det råder vänsterborglig konsensus om från Bildt till Katrine Kielos i svensk kontext, så är det ju att parlamentarismen är (lätt tillspetsat) överspelad. I alla fall är det ju den konkreta effekten av så gott som alla konstitutionella förändringar sedan 20 år.
Avparlamentariseringens vara/icke-vara och för-/nackdelar är visserligen en diskurs med mycket lång tradition inom statsrätten, i stort sett sedan den moderna socialstaten uppstod (Carl Schmitt var en av de första som bejakade den helhjärtat), men det är svårt att se annat än att den tilltog efter 1989. Från 1950/55 (när krigets effekter började klinga av) till c.a. 1990 fanns visserligen en stor socialstat i nästan alla västländer, men också en konsensus om att parlamentarisk kontroll var nödvändig. Sedan sker ett skifte som omfattar centralbanker, delegation av kompetens till EU på ett mycket stort antal lagstiftningsområden (inklusive straffrätten och snart förmodligen skatterätten), liksom en omfattande delegation av lagstiftningsmakt till verkställande institutioner nationellt och övernationellt och starkare självständighet för dessa institutioner, d.v.s. mindre ansvarsutkrävande.
Rop på starka ledare finns till en viss del, men om man ser till hur mycket rent tekniskt fungerar (t.ex. vad gäller eurokrisen) så är det ett samarbete mellan förhållandevis självständiga övernationella institutioner (ECB, IMF m.fl.) och nationella regeringar. Man kan säga att man använder de nationella regeringarna för att kunna göra saker som övernationella institutioner inte har mandat för, och övernationell samordning för att undvika att nationella parlament kan behandla frågorna, det tenderar att bli “take it or leave it”.
Den gemensamma nämnaren är koncentration av maktutövning till nationella verkställande och övernationella verkställande/lagstiftande institutioner där nationella regeringar (i mäktiga länder) blir de som koordinerar “nätverken” av beslutsfattande, t.ex. genom Frankfurtgruppen. (Man kan notera att nästan allt beslutsfattande under eurokrisen har skett i sådana informella konstellationer, samtidigt som EU-kommissionen fått en mycket mer begränsad roll, den blir verkställare, snarare än motor.)
..kanske inte fascism i första ledet, man kommer dit genom att ta vägen över korporativism. Vi kan redan se tecken i den riktningen från ex “kulturskaparna o musiksverige” .(stora ekonomiska värden på spel). De tongångar vi hör från ett europa ” i kris” är liknande: “vi har inte råd med motsättningar” om vi skall överleva.
Visst är krisen politisk! Traditionellt har kapitalismens periodiska spekulationsperioder (då överproduktion har gjort det omöjligt att hopa kapital genom produktion) bringats till sitt slut av folkrörelsemobiliseringar.
Spekulationsperioden 1770-1790 dödades av franska och amerikanska revolutionerna. Spekulationsperioden 1830-1850 dödades av chartismen och revolutionen 1848. Spekulationsperioden 1875-1895 dödades av välorganiserade arbetarrörelser och nationella rörelser. Spekulationsperioden 1920-1940 dödades av samma grupper. Med “dödades” menar jag förstås att de styrande tvingades uppträda seriöst för att inte jagas från makten.
Sådana mobiliseringar saknas idag. Därför har spekulationen kunnat rulla på längre än någonsin, ända från 1975. Vi hade något som kallades “den globala rättviserörelsen” som fortfarande är stark i Sydamerika och Sydasien. Men eftersom dess bas är sluminvånare och småbönder är den begripligt nog svag här.
Därför får vi inget slut på spekulationen. Dvs av politiska skäl – vi tycks sakna förmåga att mobilisera annat än maktlösa smågrupper.
[…] Att begripa krisen, del 5 […]
[…] Att begripa krisen, del 5 […]
[…] Att begripa krisen, del 5 […]
[…] Att begripa krisen, del 5 […]
Kommentera