Efter att ha lagt ner löjligt mycket tid på att grundligen revidera avhandlingens teorikapitel, vilket verkar bli ganska långt, tänkte jag lägga ut en liten passage från dess slut. Visserligen är jag osäker på hur den funkar när den ryckts loss ur sitt sammanhang, men några personer uttryckte intresse för att läsa och återkoppla.
Passagen i fråga anlägger ett ekonomikritiskt perspektiv på hur ekonomiska teorier förhåller sig till sin “utomekonomiska” utsida. Egentligen innehåller den en massa fotnoter. Och givetvis kommer den att revideras fler gånger framöver, det är därför som jag nu fiskar efter respons.
Om någon väljer att läsa detta så rekommenderar jag utskrift.
Produktivt och improduktivt arbete
Den klassiska nationalekonomin etablerade en åtskillnad mellan produktivt och improduktivt arbete. Ju mer överskott som det produktiva arbetet genererar, desto större utrymme ges för att låta människor ägna sig åt improduktivt arbete.
Aristoteles distinktion mellan poiesis och praxis kom att bilda en slags utgångspunkt. Adam Smith menade att arbete är produktivt endast om det resulterar i en någorlunda beständig slutprodukt. Alla slags tjänster räknade han däremot som improduktiva, för de “förintas i allmänhet redan i det ögonblick då de utförs”, hur stor nytta de än kan sägas göra. Musiken framstod som något av ett paradexempel när Adam Smith räknade upp improduktiva arbeten: “präster, advokater, läkare, vittra män av alla de slag, skådespelare, gycklare, musiker, operasångare, operadansörer m.fl.”
Även Karl Marx tog sig an frågan med hjälp av exempel från musiklivet. Pianotillverkaren är produktiv men pianisten är improduktiv, skrev han. Många har tolkat detta som att Marx accepterade tanken på att vissa aktiviteter är produktiva till sin natur. Men hans frågeställning är annorlunda. Till skillnad från Smith, som formulerade en ekonomisk teori med ahistoriska anspråk, inskränkte sig Marx till att analysera kapitalets logik. Produktivitet betyder då produktion av kapital. Inom kapitalismens ramar är arbete produktivt i den mån som det bidrar till att skapa mervärde. Endast genom att arbetskraft anlitas för produktion av varor kan det bli tal om produktivitet. Arbetets konkreta karaktär är strängt taget irrelevant.
I andra sammanhang klargör Marx att även tjänster utan slutprodukt kan vara produktiva. Om t.ex. en pianist anställs vid en stumfilmsbiograf, till vilken biografägaren säljer biljetter, så råder det inget tvivel om att pianistens utför ett produktivt arbete, i precis samma mening som arbetaren på ett stålverk. Omvänt så är det inte självklart att byggandet av ett piano är en produktiv handling, i kapitalistisk mening. Den som köper en byggsats och själv bygger ihop den kan inte sägas ha genererat något ytterligare mervärde, inte ens om pianot sedan säljs på varumarknaden. Påståendet att pianotillverkare är produktiva men pianister är improduktiva måste därför läsas som en grov generalisering av vissa förhållanden i Marx egen samtid.
Ett drygt sekel senare, år 1966, publicerade ekonomerna William J. Baumol och William G. Bowen en studie som avsåg påvisa ett inneboende dilemma i tjänstesektorn som helhet. Precis som Smith och Marx hade gjort för dem, valde de musikframträdanden som exempel för att illustrera frågan om produktivitet. Men nu ställdes frågan i relativa termer: vad händer när produktiviteten ökar snabbare i vissa sektorer än i andra, samtidigt som lönerna i olika sektorer måste utvecklas i någorlunda jämn takt för att lönearbetarna ska kunna försörja sig på dem?
Medan den industriella varuproduktionen präglas av ständigt ökad produktivitet, går det knappast att tänka sig någon ny teknik som tillåter en stråkkvartett att framföras av färre än fyra personer. Att spela musiken snabbare är heller inget alternativ. “Utifrån ett ingenjörsmässigt synsätt är scenframträdanden teknologiskt stagnerade”, konstaterade därför de båda ekonomerna. Å andra sidan noterade de att radio, teve, grammofon och film utgjorde en oerhörd höjning av produktiviteten, i relation till “levande musik”.
Slutsatsen är given. Vi har faktiskt en progressiv och en icke-progressiv sektor i vår ekonomi. /…/ Den verksamhet som tydligast hör till den icke-progressiva sektorn är scenkonsten. /…/
Men med inspelade framträdanden kan man dra nytta av teknikens alla fördelar, varför dessas relativa kostnadsfördel gentemot scenframträdanden kan förväntas öka.
Teorin har blivit känd som “Baumols kostnadssjuka” och fått stor betydelse även i diskussionen om finansiering av vård, skola och omsorg. För musikens del går det att extrapolera teorin till tre olika scenarion.
1) På en “fri marknad” kommer musikerna att bli allt färre. De rationaliseras bort till förmån för högtalarmusik. Även om musiker i vissa sammanhang fortsätter att framträda på scen, blir det färre musiker på varje scen, vilket kompenseras med hjälp av högtalarförstärkning. “Musik” upphör i förlängningen att vara en praxis och blir till ren poiesis: tillverkning av en produkt som med hjälp av ny teknik kan avnjutas ett oändligt antal gånger av ett oändligt antal människor.
2) Industrins ökade produktivitet tas ut i form av en generell arbetstidsförkortning, vilket öppnar för en amatörisering av musiklivet. Människor använder sin ökade fritid till att själva spela musik och är beredda att göra framträda på scen utan betalning eller till mycket låga löner. Yrkesmusiker kan inte konkurrera på dessa villkor och tvingas därför att ta andra jobb. På 1960-talet ansåg Baumol och Bowen att detta var ett sannolikt scenario.
3) Industrialiseringens vinster omfördelas via skatter till att understödja sådan musikverksamhet som annars hade blivit ekonomiskt omöjlig. En politisk vilja att bevara vissa praxis-betonade kulturyttringar innebär att kostnaderna för dessa tillåts att öka i takt med den allmänna produktivitetsökningen. Detta tredje scenario framhålls ofta som önskvärt i kulturpolitiska sammanhang. Än idag utgör Baumol en stående referens när det gäller att motivera det statliga stödet till symfoniorkestrar.
Valet mellan dessa tre scenarion framstår som en ödesfråga för musikens politiska ekonomi, förutsatt att Baumols teori om kostnadssjukan är korrekt. Förvisso är det inte svårt att argumentera för att alla tre har förverkligats – i olika mån och i olika delar av musiklivet – under det halvsekel som har gått sedan teorin formulerades.
Enligt den postmoderna kulturekonomin har Baumol blivit överspelad. Enligt ekonomerna Pine och Gilmore, som fick stort genomslag med sin bok The Experience Economy (1999), lever vi i en “ny ekonomi” där mervärde genereras genom försäljning av “upplevelser”. Scenframträdanden som den modell som även tillverkningsindustrin måste rätta sig efter. En liknande tes har drivits av Paolo Virno, fast då med utgångspunkt i Marx och Arendt. Enligt honom har kapitalismen gått in i en fas där lönearbetet i allmänhet börjar anta karaktären av ett scenframträdande. Om fordismen arbete tenderade mot poiesis, tenderar postfordismens arbete mot praxis, enligt Virno.
En given invändning mot sådana analyser är att “upplevelser” fortfarande inte går att äta. Det ter sig mer rimligt att betrakta “uppleveekonomin” som ett resultat av konkurrens på varumarknaden om möjligheten att realisera det mervärde som genereras i den samlade varuproduktionen.
Ur ett ekonomikritiskt perspektiv är det emellertid mindre väsentligt att fråga sig om Baumols kostnadssjuka är sann eller falsk. Snarare gäller det att belysa hur teorin förutsätter en viss “pseudonatur”, vilken sätter gränserna för dess möjliga giltighet. Utgångspunkten är att musik är en vara. Varans bruksvärde antas vara möjligt att skilja från musikernas praxis. Musiken antas alltså vara reducerbar till ljud, eller möjligen till en kombination av akustiska och visuella sinnesintryck, vilka antas vara tekniskt reproducerbara. Endast på grundval av dessa realabstraktioner kan Baumol och Bowen föra ett resonemang om “kostnaden för att förmedla en given timme av underhållning till varje medlem av publiken”.
Samtidigt förutsätter de två ekonomerna att scenframträdanden inte är fullständigt reproducerbara. Det finns något i “levande musik” som är oskiljbart från musikernas praxis. Detta något motiverar att scenframträdandet kan uppskattas som en konstnärlig verksamhet, till skillnad från det simpla utförandet av instruktionerna i ett partitur eller manuskript. Baumol och Bowen reflekterar inte över konstnärlighetens gränser, utan tar för givet att vissa verksamheter förtjänar att skyddas oavsett vad den strikt ekonomiska rationaliteten säger. Premissen för deras ekonomiska resonemang är alltså att det sker en systematisk avspaltning av sådant som är utomekonomiskt, exempelvis estetiskt. Avspaltningen kan ta sig olika former. Baumol och Bowen pekar ut två vägar: amatörisering eller skattefinansiering. Antingen måste tid eller pengar frigöras från värdetillväxten, för att säkra fortbeståndet av sådant som inte fullt ut låter sig inordnas i varuformen.
“Baumols kostnadssjuka” kan alltså läsas som en teori om hur avspaltningen från värdet kan upprätthållas inom ramen för ett kapitalistiskt produktionssätt, i vilket produktivkrafternas utveckling framstår som en naturlag. Teorin formulerades med den “konstnärliga” avspaltningen som exempel, men låter sig även tillämpas på sådant som avspaltas såsom “kvinnligt”. Just därför är Baumol en vanlig referens i diskussioner om barn- och äldreomsorg. Även där framträder två breda alternativ: skattefinansiering eller amatörisering. Dessa tenderar att vara politiskt kodade som vänster respektive höger, eftersom amatöriseringen av omsorg tenderar att innebära att ansvaret faller på kvinnor, som i högre grad blir beroende av manligt lönearbete.
När det gäller konstnärliga verksamheter tycks det däremot finnas fler politiska dimensioner i frågan om skattefinansiering kontra amatörisering. En förklaring till detta kan ligga i att konstnärer inte utgör ett distinkt kollektiv på samma sätt som kvinnor. En annan hänger samman med att omsorgen om de egna barnen associeras till en privat sfär, medan amatörkulturen sträcker sig in i offentligheten. Baumol och Bowen erkände också svårigheterna i att dra en skarp gräns mellan professionell verksamhet och amatörverksamhet. Likväl förutsätter teorin om kostnadssjukan att en sådan gräns trots allt existerar. Tanken på “halvprofessionell” verksamhet förefaller svår att förena med den ekonomiska vetenskap som förutsätter att människor kan fatta beslut utifrån en rent ekonomisk rationalitet, vilket samtidigt betyder att alla andra rationaliteter måste förstås som utomekonomiska. När den postmoderna kulturekonomin talar om “dubbla drivkrafter” bekräftas bara den moderna konstitutionens dikotomi av objektiva och subjektiva motiv.
Distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete – eller mellan progressiva och ickeprogressiva sektorer – är endast möjlig inom ramen för värdeformen, som i sin tur är specifik för kapitalismen. Avspaltningen från värdet innebär att “improduktiva” verksamheter tillåts att fortleva. Jag vill alltså hävda att detta är grundläggande för modernitetens åtskillnad mellan teknik och konst. Den handling som kan kallas för “konstnärligt skapande” är definitionsmässigt improduktiv, eftersom den inte utförs inom ramen för lönearbete.
Marx tar ett klargörande exempel från bokindustrin: En författare som på eget bevåg skriver ett bokmanuskript är en improduktiv arbetare. Oavsett om ett förlag sedan betalar författaren i form av en engångssumma för manuskriptet eller royalty för varje såld bok så är det inte fråga om lönearbete. Författaren har i detta fall inte sålt sin arbetskraft utan sitt arbetes resultat. Men det är fullt möjligt för ett förlag att anställa en författare. Som köpare av författarens arbetskraft blir det då upp till förlaget att på förhand instruera författaren hur boken ska skrivas. Författandet blir därmed till produktivt arbete – och förlorar sin konstnärliga prägel.
Förvisso går det med lätthet att finna exempel på hur dessa två typer av verksamhet kan kombineras. Föreliggande doktorsavhandling har t.ex. till större del författats inom ramen för en anställning vid Lunds universitet. Som köpare av arbetskraft kan universitetet kunnat ställa vissa krav på hur arbetet ska utföras. Kraven går ut på att forskningen ska upprätthålla en viss vetenskaplig (“teknisk”) standard, vilket drastiskt inskränker författarens möjligheter att hänvisa till en “konstnärlig frihet”. Likväl finns det ett sådant utrymme. Att författarens namn anges på omslaget är ett säkert tecken på att han har haft ett visst handlingsutrymme som går utöver det blotta utförandet av uppgifter som ålagts honom Lunds universitet. Såtillvida går det att säga att författandet av föreliggande avhandling har varit en kombination av “tekniska” och “konstnärliga” sysslor, eller att det har haft “dubbla drivkrafter”. Att säga så är att ta del i det renhållningsarbete som upprätthåller den moderna konstitutionen. Tanken på en “halvlitterär” bok, en “halvvetenskaplig” avhandling eller ett “halvmusikaliskt” ljud har däremot gjorts omöjlig av det moderna förnuftet.
…och här tänkte jag att teorikapitlet ska avrundas med framkastandet av de frågeställningar för den därpå följande empiriska undersökningen att besvara. Men som sagt – allt kommer att revideras åter igen.
39 kommentarer ↓
Snygg metareflektion på slutet! Att skriva en avhandling är som att sopa undan råttor i flyktlinje med den moderna konstitutionens kvast.
Jag funderar på ett ytterligare fall som är lite i ett gränsland. Nuförtiden vill ju “varumärket” Sverige gärna att det ska finnas kreativa och konstnärliga människor lite överallt. Ofta ser man dem i diverse vinmingel inom ramen för institutioner som skattefinansieras. De ter sig vid första anblick som helt improduktiva. Men tar man bort dem förlorar diverse abstrakta storheter (Göteborg, Konsten, Sverige, Staden) i värde. De behöver inte tillverka några slutprodukter, därav avsaknad av poiesis, utan snarare sysslar de med praxis. Har de tur är de dock anställda för en näraliggande disciplin (ex. akademiker, kommunanställda, div. företag i den kreativa sektorn).
Detta ryms givetvis inom “upplevelseekonomin”, som här i Götet oscillerar mellan “evenemangsstråket” och de konstnärliga/humanistiska vetenskaperna, men vars motsvarigheter vi finner i mystiska hybridekonomier runt om i Europa.
En tanke som inte ledde till en slutpunkt. Min moderna kvast står i hörnet av mitt kontor och skriker Logos!.
Chris: Roligt att du uppskattade slutreflexionen, jag är lite osäker på hur weird jag kan (eller vill) vara i ett teorikapitel.
På tal om det “kreativa” – jag har ju liksom valt att bannlysa det ordet helt från mitt teorikapitel. I stället kör använder jag det lite mer gammalmodig begreppet “konstnärlig”, även om det längre fram i avhangen bör stå klart att det samtida snacket om “kreativitet” i grunden mest är ett nytt ord på samma sak. Det vill säga: jag hävdar att de outtalade kriterierna för “kreativitet” faktiskt är ofrånkomliga från “improduktivitet” som kapitalistisk realabstraktion.
Om någonting är konstnärligt/kreativt så är det per definition improduktivt. Det moment som avses måste gå utöver lönearbetets sammanhang. Men att det är improduktivt betyder inte att det är frikopplat från värdeproduktionen! Tvärtom: en mängd verksamheter som är improduktiva är samtidigt en förutsättning för att upprätthålla en värdeproduktion. Det kan handla om undervisning, ordningsmakt, sjukvård, barnomsorg eller om någonting “kreativt”. Om det inte resulterar i varor som kan säljas så är det inte produktivt.
“Produktivkrafternas utveckling” (Marx) tenderar rentav mot att en allt större del av den samlade arbetskraften läggs på improduktiva sysslor. Vilket rent logiskt pekar mot ATT DET BLIR HELT FUCKING OMÖJLIGT att skilja mellan det produktiva och det improduktiva.
Omöjligheten implicerar någon form av slutkris för kapitalet. Att göra nationer till varumärken lär inte lösa ekvationen. Likväl tvingas varje nation och varje individ att betrakta sig själv som ett varumärke i konkurrensen om ett tendentiellt krympande utrymme för mervärdesproduktion.
Rasmus: Jag tycker det är helt okej att väva in den typen av metareflektioner i ett teorikapitel. Jobbar så själv.
Nu blir det även klarare för mig hur produktiv/improduktiv-distinktionen funkar, och hur den kollapsar.
Varumärkesinflationen måste ha någon form av implosion framför sig. De har i sin tur uppkommit genom kriser. Genom avskaffandet av fasta tjänster inom journalistik, akademi, osv. så har vi redan sett första vågen av varufiering av individen. När denna trend sedan expanderar till än fler områden, inte bara individer (ex. Göteborg är ett varumärke, likaså Västra Götaland, Borås, Avenyn, Parkförvaltningen etc.) så tänkte sig 80/90-talspostmodernismen att detta skulle leda till en implosion av “the signifier”. Men det hände inte riktigt, istället så implicerades denna oerhört improduktiva symbolproduktion i något som helt plötsligt blev egna ekonomier, och kanske, i dagsläget, även en form av livsestetik som vi tar för givet.
Får jag fråga hur förbrukandet av (ändliga) resurser kommer in i sammanhanget? Produktion av varor förbrukar i allmänhet betydligt större resurser än produktion/”improduktion” av tjänster.
Finns det någon skillnad i förbrukning av (ändliga) naturresurser mellan “konstnärliga” sysslor och lönearbete?
Hur fungerar ROT/RUT och eventuella RIT och konst-ROT i sammanhanget?
Icke-kommersiell (“improduktiv”) användning av varumärken är fri i Sverige (Eu-direktivet lämnar den frågan fri för staterna att implementera eller ej). Är det en anakronism, en lapsus av utredaren när utvecklingen går mot en varumärkesfiering av individen?
Bara perifera frågor. Den sista kanske mest till Kullenberg.
Intressant! Fast den dominerande marginalvärdesteorin gör väl ingen sån distinktion? Värdet/nyttan av mitt arbete är hur mycket folk uppskattar att konsumera resultatet av mitt arbete + hur mycket jag uppskattar produktionsprocessen, och det jämförs med alternativa användningar av min tid. Den teorin har inga problem med vare sig amatörverksamhet eller halvprofessionalitet.
Marx tycker jag är knepigare, mest för att jag alltid blir osäker på vad vi ska med mervärdesbegreppet till. Han använder det för att förklara krisprocesser, men jag har aldrig begripit hur.
Därför blir jag tveksam till vad du skriver om att det är rimligt att upplevelser inte producerar mervärde eftersom de inte går att äta. Varför är det rimligt? Marx verkar ju inte kräva att en produktion ska ge ett betydelsefullt bruksvärde för att kunna sägas producera mervärde, eller?
I vilket fall tror jag texten skulle vinna på att renodla när du själv skriver från vilket perspektiv (avkastning a la Marx eller nytta a la marginalvärdesteorin).
Micke vK: Själv har jag väldigt svårt att förstå vad det skulle vara som växer i “tillväxten”, om inte värde. Det ter sig synnerligen flummigt att föreställa sig att tillväxten är en ökning av “hur mycket folk uppskattar att konsumera”. Marginalvärdesteorin tycks också stå tämligen handfallen inför den ekonomiska kollaps som rasar runt omkring oss. (Ja, jag är medveten om att det finns många som menar att någon variant av neoklassisk teori visst kan vara behjälplig för att begripa krisen. Jag är nyfiken på att ta del av dessa tankar.)
Bloggposten ovan är som sagt ett lösryckt utdrag. Så detta är knappast första gången i avhandlingen som Marx nämns. Snarare råkar det vara så, i aktuellt utkast, att han är den vars namn nämns först av allt. (Med en omedelbar fotnot som förklarar att det inte för den skull handlar om s.k. marxism. Hänvisar för säkerhets skull till både Fronesis temanummer om Marx’ ekonomikritik och till Moishe Postone.)
Eftersom mitt avstamp i en tämligen fundamental ekonomikritik – samt ett parentetiskt lustmord på Bentham, om jag inte minns fel – har läsaren förhoppningsvis övertygats om att jag inte tror på en abstrakt “nytta”.
Angående mervärdesbegreppet: jag tror det är viktigt att tänka värde som det primära begreppet. Mervärde är helt enkelt den mellanskillnad som gör att det finns mer värde efter att en vara har producerats och sålts. Kort sagt, mervärde är det som möjliggör tillväxt. Och tillväxt är ett begrepp mer eller mindre synonymt med kapital(ism).
Du har rätt i att det ter sig lite slarvigt att jag slänger in en mening om vad som “verkar rimligt” i fråga om att äta upplevelser. I värsta fall kan det tolkas som att jag trots allt faller tillbaka till en essentialism à la Adam Smith. Eller att jag över huvud taget tror på det meningsfulla i att abstrahera “upplevelser” som ekonomisk kategori. Om man köper arbetskraft för att producera en “upplevelse” och säljer denna som vara är det klart att detta är produktivt arbete i marxsk mening. Att blanda in mat var nog onödigt…
Rasmus. En mycket intressant text. Det var bara en grej jag tyckte var lite oklar (men det kanske bara beror på att jag inte kan Latour så bra):
Jämför hur begreppen ”förutsätter” används i följande två passager:
1. ”Snarare gäller det att belysa hur teorin förutsätter en viss “pseudonatur”, vilken sätter gränserna för dess möjliga giltighet. Utgångspunkten är att musik är en vara. Varans bruksvärde antas vara möjligt att skilja från musikernas praxis. Musiken antas alltså vara reducerbar till ljud, eller möjligen till en kombination av akustiska och visuella sinnesintryck, vilka antas vara tekniskt reproducerbara. Endast på grundval av dessa realabstraktioner kan Baumol och Bowen föra ett resonemang om “kostnaden för att förmedla en given timme av underhållning till varje medlem av publiken”.”
2. ”Tanken på “halvprofessionell” verksamhet förefaller svår att förena med den ekonomiska vetenskap som förutsätter att människor kan fatta beslut utifrån en rent ekonomisk rationalitet, vilket samtidigt betyder att alla andra rationaliteter måste förstås som utomekonomiska.”
Referensen till realabstraktion i första passagen tycks implicera att ”förutsättning” där syftar på historiska/samhälleliga förutsättningar. Baumol och Bowen utgår från givna realabstraktioner, men kan inte redogöra för den specifika samhälleliga karaktären av dem.
I den andra passagen tycks däremot ”förutsätter” syfta på någonting annat. Det är här mer fråga om ett antagande inom en teoretisk problematik, inte nödvändigtvis en historisk/samhällelig förutsättning som teorin tar för given. I denna senare bemärkelse tycks det närmast vara Baumol och Bowen som själva etablerar sina förutsättningar i termer av antaganden.
Jag kanske skulle kunna ställa min fråga i termer av huruvida värdeformen är intransitiv (för att låna ett begrepp från Bhaskar) i förhållande till den ekonomiska vetenskapen. Om så är fallet, i vilken relation står i så fall den ekonomiska vetenskapen till ”det moderna förnuftet”? Menar du att man skulle kunna undvika Baumols dilemma, under kapitalistiska produktionsförhållanden, om man begreppliggjorde produktionsprocessen på ett annat sätt?
PS 1. Det finns vissa paralleller mellan din argumentation och den som Ian Svenonius för i en av texterna i The Psychic Soviet om en reell underordning av popmusik under kapitalet.
PS 2. Med risk för att vara allt för skamlös har jag själv försökt adressera frågan om virtuositet och reproducerbarhet i relation till värdeformen (via Böhm-Bawerks och Rosdolskys diskussion om relationen mellan skulptören och stenhuggaren), i en text jag skrev för ett par år sedan: http://poltergeist.blogsome.com/2006/08/01/the-problematic-aura-of-immaterial-labour/
Intressant läsning! Begreppet produktivt/improduktivt arbete hos Marx har ju tyvärr missförståtts alltför ofta, inte minst då det tas för en normativ distinktion. Det är ju rätt snårigt, men själva kärnan blir väldigt klar i din text. Jag har ett par funderingar:
Nu kan jag inte Baumol, men undrar om man inte kan säga att Marx och Baumol talar om “produktivitet” i olika bemärkelser? Handlar det inte om å ena sidan produktivitet med avseende på värde, och å andra sidan om produktivitet med avseende på bruksvärde. Arbetes dubbelnatur gör ju det möjligt att tala om “produktivt arbete” de olika betydelserna i en och samma situation – ett arbete kan ju producera bruksvärden utan att producera värde, men då det underordnas kapitalet blir det även produktivt ur kapitalets (mervärde-) synvinkel.
Marx skriver i “Resultate”: ”Blott den borgerliga inskränkthet som betraktar produktionens kapitalistiska form som dess absoluta och därmed som produktionens enda naturliga form, kan förväxla frågan vad som från kapitalets ståndpunkt är produktivt arbete och produktiva arbetare med frågan om vad som överhuvudtaget menas med produktivt arbete, och därvid nöja sig med det tautologiska svaret att allt arbete är produktivt som överhuvudtaget producerar, som resulterar i en produkt eller något bruksvärde, överhuvudtaget resulterar i något resultat.”
Jag undrar om inte den distinktionen kan vara värd att förhålla sig till, om inte annat för att undvika missförstånd? Eller är den kanske inte tillämplig här?
Sen hängde jag själv inte med i argumentationen om att “Den handling som kan kallas för “konstnärligt skapande” är definitionsmässigt improduktiv, eftersom den inte utförs inom ramen för lönearbete.” Det beror säkert på att jag inte har koll på vad du lägger i “konstnärligt skapande”, eller dina föregående kapitel, men jag blev inte helt övertygad.
“Det ter sig synnerligen flummigt att föreställa sig att tillväxten är en ökning av “hur mycket folk uppskattar att konsumera”.”
Jo, men det är ju precis det den dominerande nationalekonoiska teorin gör. Tillväxten faller tillbaka på hur bra vi har det, och det är svårt att göra nåt annat om man vill sätta upp principiella realekonomiska målsättningar.
Sen kommer BNP-begreppet ovanpå det, och rättfärdigas som ett måhända bristande men ändå relevant sätt att mäta “hur bra vi har det” kvantitativt.
Om “Den klassiska nationalekonomin etablerade en åtskillnad mellan produktivt och improduktivt arbete”, som du skriver, så tror jag inte den lever kvar i marknadsliberalismen av idag? Och jag misstänker att Baumoll inte använder den uppdelningen.
Vill börja med att tacka för att du får mig att läsa Marx. Är egentligen inte riktigt inläst på det här, men tillåter mig själv att bidra med en kommentar ändå. Är inne på lite samma spår som Anders Hylmö. Jag är med andra ord inte riktigt överens med din användning av Marx.
Varför betraktas visst arbete som produktivt och annat som improduktivt? Som jag förstår det vill Marx visa är att det inte finns något arbete som skulle vara “naturligt” produktivt, och annat som är “naturligt” improduktivt. Själva styrkan i Marx ekonomikritik i det här avseendet ligger väl i att han synliggör hur värde uppstår i en kapitalistisk ekonomi baserat på vad som ANSES vara produktivt arbete. Huruvida ett visst arbete är att betrakta som produktivt eller improduktivt avgörs av det specifika historiska produktionssättet (Produktionsweise), alltså kapitalismen i detta fall. Så Marx kritik är här en kritik av en föreställning om vad som är produktivt arbete, en kapitalistisk föreställning. Att endast “arbetskraft som anlitas för produktion av varor”, som du skriver, skulle vara “produktivt” är just en sådan föreställning, som har uppstår inom ramen för ett kapitalistiskt produktionssätt. Och det är väl just det Marx vill synliggöra genom sin kritik. Men det finns förstås andra sätt att tänka sig det hela (man får inte glömma att Marx verkar i en upplysningstradition: skälet till att ekonomikritiken bedrevs står ju att läsa i kommunistiska manifestet!). Du skriver ju mycket riktigt att Marx idé om produktivitet måste ses mot bakgrund av hans analysobjekt, nämligen kapitalet. Men jag får ändå intrycket av att denna dimension går lite förlorad i din framställning.
Tillägg: Att “den handling som kan kallas för “konstnärligt skapande” är definitionsmässigt improduktiv, eftersom den inte utförs inom ramen för lönearbete” håller jag alltså helt med om. Under kapitalismen är det ju så, och det är väl just den föreställningen som måste omintetgöras!
Är inte Popper inne på en analys av hur Marx använder begreppet “värde”?
I vilket fall, jag känner att det är dax att mäta grejjerna ordentligt. Tid är ju numera hårdvaluta: http://www.imdb.com/title/tt1637688
Och det är ju hur lätt som helst att räkna allas sekunder nuförtden.
60s×60m×24h×365d×80y = 2522880000 sekunder per person, och så 8 miljarder pers.
Det finns alltså ungefär 2×10¹? sekunder att använda.
Om man börjar i den änden så kanske man kommer nånstans i diskussionen.
“All words ever spoken” på wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Exabyte#All_words_ever_spoken är väl inne på samma linje.
“Livslön” är ytteligare ett begrepp som tangerar det absoluta antalet sekunder man har att uträtta vad det nu är man ska göra i jordelivet.
[…] Om det improduktiva: teoriutkast […]
[…] av medelklassen till proletariat och proletariatet till en klass som inte ens kan få ett arbete, en klass som avspaltas från värdeproduktionen, kan emellertid inte bli absolut under kapitalismen. Men det är denna tendens, lär vi oss när vi […]
[…] Om det improduktiva: teoriutkast […]
Kommentera