Tankar kring Framtiden, V: Tankeställare eller flyktlinjer?

“Att bli nätskeptiker har blivit inne”, konstateras det i novembernumret av SJ-blaskan Kupé. Ingressen utlovar ett reportage om “det nya NÄTMOTSTÅNDET”. Det är nytt! Det är hett! Det är ett individuellt val!

Brödtexten känns synnerligen karakteristisk för ett pågående trendgörande. Allra först trissas stämningen upp med en retorisk fråga: “Internet – vän eller fiende?” Senare landar allting i en trygg nyansering: “Experterna menar att det med tiden kommer att skapas en balans och ett förhållningssätt till hur vi ska kunna förenkla våra digitala liv.” (Vilka experter?)

Trendspaningen motiveras genom en serie bokutgivningar: Nedkopplad av Susan Maushart, Framtiden av Jonas Andersson och Eric Schüldt samt The filter bubble av Eli Pariser. Även den sistnämnda boken förklaras vara “internetkritisk”, bara för att den ifrågasätter Googles position.
Alla som inte hyllar Google verkar numera kunna räknas som “nätmotståndare”. Det finns någonting oerhört uppgivet i sådana slutledningar. Man accepterar tanken på att nätet är Google/Facebook och dömer ut själva tanken på alternativ infrastruktur.
Något citeras i samma reportage citeras någon som säger: “Man måste ta ställning – antingen låter man Facebook eller vilket annat företag det nu må vara ta över ens liv eller så är man inte delaktig på nätet.” Verkligen?

“Det nya nätmotståndet” är utstuderat individualistiskt. Tanken på en kollektiv nätkritisk praktik yttras aldrig i dessa sammanhang. Grundtemat handlar om den enskilda individen som tar ett steg ut ur den stora massan. Även när denna individualism formuleras i andliga och existentialistiska termer, som i boken Framtiden, är det ett grundtema som visat sig möjligt att åter inordna i en liberal konsumtionsideologi. Offline som lyxvara. Du, bara du, kan välja att träda ut ur nätet!

Berättelser byggs upp kring dem som redan har trätt ut. Så läser vi nu i Kupé om de “tidigare internetfantasterna Jonas Andersson och Eric Schüldt”, såväl som om “förre nätkramaren Andreas Ekström”. För mig som känner människorna i fråga ter sig detta mycket märkligt. Jag uppfattar inte i något av fallen den personliga helomvändelse som antyds.
Såvitt jag förstår räknar sig fortfarande Andreas Ekström till dem som, med egna ord, “tycker att den digitala revolutionen på det hela taget är det häftigaste och bästa som har hänt mänskligheten på rätt länge”.
Framför allt är alla tre, såvitt jag vet, fortfarande aktiva på Facebook/Twitter. De svarar på mail och har mobiltelefoner. Endast några få i min bekantskapskrets har aktivt valt att inte vara tillgängliga via sådana kanaler. Som av en händelse är just dessa människor sådana som brukar betecknas som “nätaktivister”. Detta säger något om hur missvisande det är att fråga om internet är vän eller fiende. Följaktligen är också den “nyanserade” mellanpositionen grundfalsk. Om något är radikalt så är det att se hur internet är både och – vilket inte ger utrymme för enkla kompromisser.

Av alla recensioner av Framtiden uppskattade jag allra bäst hyllningen och slakten. Däremot blev jag nästan illa till mods – lite svårförklarligt, men ja – av att läsa Elin Grelssons alltför nyanserade recension. Inte för att hon har fel på någon punkt och heller inte för det något slarviga bruket av etiketter som “nätaktivism”. Utan just för den nyanserade slutsatsen: “Alla förtjänar den tankeställare som Framtiden ger.”

Nej! Inga fler tankeställare! Åtminstone inte om vi “alla” ska ta till oss dem var för sig, som isolerade individer. Tänka över våra vanor, lägga band på dem men ändå anpassa oss till de objektiva kraven från släkt, vänner och potentiella arbetsgivare. Allt tankeställare kommer att uppnå är att de blaserade “experterna” får rätt i sin prognos om att människors digitala liv kommer att präglas av “balans”. Balans mellan vad? Ena vågskålen: abstrakta individer. Andra vågskålen: abstrakt arbete.

Tankeställare riskerar att bli en täckmantel för defaitism. Budskapet hamras nu in: “Tro inte att internet någonsin var någonting annat än Google/Facebook.” Vi får höra att det radikalaste draget är att som individ ställa sig utanför nätet. Om vi inte kan unna oss lyxen att som Susan Maushart koppla ner under en längre tid, så kanske vi kan ta oss en helg på landet. Och gärna berätta för alla om hur fantastiskt det kändes att koppla ner. Lömskt nog ligger i detta en underförstådd normalisering av myntets andra sida: den ständiga uppkopplingen via smartphone.

Framför allt handlar denna skenradikalism om att tränga ut den nätkritik som utgår från kollektiv nätvaro och närvaro, som inte nöjer sig med verbala tankeställare utan ägnar sig åt ett praktiskt utprövande av flyktlinjer. Just i en tid då fler sådana praktiker började sippra fram och finna varandra, gjordes individualistisk “nätskepticism” till en trend.

29 kommentarer ↓

#1 Jonas on 8 November 2011 at 10:39 am

Intressanta tankar i kölvattnet av Framtiden finns även i Jenny Maria Nilssons aktuella understreckare. Hon har bl.a. tagit fasta på duet i boken, och gör en lite mer djuplodande uttolkning av det än vad kanske många av de andra recensenterna har gjort.

#2 rasmus on 8 November 2011 at 10:46 am

Ja, den understreckaren diskuterades nyligen lite off-topic i kommentarerna till ett annat inlägg här. Jag håller med om att den var intressant. Funderade på den när jag skrev inlägget ovan, men det skrevs faktiskt offline så jag hade inte omedelbar tillgång till understreckaren.

#3 Jonas on 8 November 2011 at 10:52 am

Det är för övrigt väldigt spännande att vissa av sågningarna förutsätter att duet i boken är en person, och att denna person helt otvetydigt dessutom skulle vara en man!

#4 Andreas E on 8 November 2011 at 10:57 am

Intressant analys, som alltid. (Och nu måste jag ju öppna Kupé – något jag sällan gör, trots att jag typ är folkbokförd på X2000…)

#5 Peter on 8 November 2011 at 11:10 am

Aldrig har jag väl blivit så intresserad av att läsa en 700-sidig avhandling som efter att ha läst om Erik Perssons framlägging. Verkar ju magnifik.

#6 Robert Halvarsson on 8 November 2011 at 11:35 am

Jag blir så trött på det ständiga atomiserandet av mänskliga handlanden i och utanför nätet. Upplever också att trendsättandet om moderation en diskussion som förutsätter privilegium hos avsändaren.

Klockrent inlägg.

#7 Christopher Kullenberg on 8 November 2011 at 1:01 pm

Oerhört intressanta reflektioner!

Tror att spåret smarttelefon är mycket intressant här, ur fenomenologisk synvinkel. Denna lilla maskin tar internet rent fysiskt närmare köttkroppen, och gör att nätet intervenerar i rum som tidigare endast kunde kopplas upp med stor svårighet. Dessutom medförde dessa skadade maskiner att internet blev “appdrivet”, för att öka användarvänligheten. Appdrivenhet betyder för det mesta tjänstedrivenhet, en twitter-app, en facebook-app etc.

Dessa flyttade nu in och ägde nya rum, exempelvis bussar, toaletter, hållplatser och sängar. I och med denna rumsliga ockupation bjöds även en motpol till vissa former av tidslighet, det som Heidegger kallade för Langeweile (långtråkighet), vars varamodi vi kanske då och då saknar lite sentimentalt. (här var jag ca. 2009 med min iPhone, som en early adopter full av optimism). Några år senare, när denna appdrivna tillgänglighetsfetish hakade i ett generellt mobilitetssamhälle (se Trafikmaktordningen), så uppstod vad vi kan skönja som en ny politisk ekonomi kring långtråkigheten (Die Politische Ökonomie der Langeweile). Nedkoppladheten blev värde.

Appmodernitetens världslighet är mycket enkel. Den identifieras existentialt genom att vi kan ta bort den. Jag själv råkade ha sönder min Nokia N900, denna vackra nätaktivisttelefon som var den enda som körde en ordentlig Linuxdistribution, och när den ersattes med en vanlig telefon inser man ganska snabbt att inget var där. Alltså, det som subtraherades hade inget värde (den ständiga mobiliteten, nåbarheten, översynen).

Men, denna analys utgår från det vardagliga och världsliga användandet av smarttelefonerna. Om vi istället jämför med hur dessa diskuterades på #net4change-konferensen framträdde en helt annan bild. Dessa svarta lådor (iofs. var väl första iPhone vit) var helt plötsligt slagfält mellan Mubarak, spionföretag som FinFisher (som avlyssnar och kapar dem), och videosnutten som filmades och laddades upp på Youtube från en gatuprotest.

Vi förtjänar inte som individer att göra ett val huruvida dessa smarttelefoner är bra eller dåliga. Allt som spelar roll är hur vi tillsammans gör dem bättre, och hur detta bättre definieras.

#8 monki on 8 November 2011 at 1:14 pm

Chrisk: Du är inne på nåt här tycker jag. Vi har idag tillgänglig teknologi som är mycket mer komplext än våra vardagsliv. Smartphonen leder bara till nervöst flipprande i enkla vardagssitutioner. Det är först i kritiska situationer som protester eller på slagfältet där beteendet och informationsutbytet kräver en extraordinär precision och hastighet som de kommer till sin rätta. Det samma gäller till exempel “internet of things”. Kanske ett problem med att så mycket informationsteknologi har militär bakgrund och därför handlar om mobiliserande och effektiviserande. I långsamma kontexter krävs en annan typ av kommunikationsteknologi som inte är lika väl utforskad. Vad för kommunikationsteknologi behövs i en post-revolutionär period t.ex?

Vissa försöker ju effektivisera vardagslivet till teknikens nivå; tänker på saker som “quantified self” och “GTD”. När det gäller internet of things spås ett stort användningsområde bli ekologisk hållbara livsstilar som — ifall det bara handlar om att fortsätta som vanligt, men inom vissa hållbarhets-ramar — kräver en väldigt avancerad styrning av all aktivitet i vardagslivet. Ivan Illich varnade för detta i “energy and equity” och i “tools for conviviality”, då det kan leda till en slags “hållbar fascism”.

#9 Christopher Kullenberg on 8 November 2011 at 1:44 pm

Monki: Ja, den hållbara fascismen finns även som en extrempol i den kryptoanarkistiska subkulturen. Den går ut på att bygga teknologier som gör att människors hela liv kan utspelas i chifferrymden, djupt nere i tunnlarna. Men för att denna livsvärld ska fungera krävs oerhört avancerad mjukvara.

Det mycket paradoxala i diskussionen hos Latour mfl. om att vi har aldrig varit moderna och att naturen “där ute” är en fiktion, är att det krävs mer teknik för att stabilisera det “naturliga”. Att gå “back to basics” är, var man än nu lägger denna punkt i historien, en omöjlighet utan teknologiska artefakter. Att bo på landet är att vara mera beroende av teknik än någon som bor i en nedsmutsad stad.

Så kanske (mycket preliminär tanke) är det just de grupper som kopplar ned sig som sätter våra teknologier på det slutgiltiga provet: hur kan vi göra teknologierna så smarta och så blackboxed att vi befinner oss i “naturen” (både fysiskt och existentiellt). Åtminstone är en urban-gardeningbiodlare i New York på ett fenomenologiskt plan närmare naturen än en mjölkbonde utanför Skövde. Frågan är om hen inte även är det på ett teknologiskt plan.

#10 Dawwe on 9 November 2011 at 12:40 am

Bra att Rasmus visar på vad som är vad när begrepp börjar cirkulera, jag röstar som alltid på flyktlinjer i såna här sammanhang. Såna flyktlinjer kan dock yttra sig i individuellt avståndstagande och inget fel i det. Själv flyr jag exempelvis facebook av individuella skäl i första hand som grundar sig i en känsla av alienation, något andra kanske skulle kalla brist på det “naturliga”.

Hänger dock inte riktigt med i Kullenbergs resonemang om urban-gardeningbiodlaren. Vad betyder det att man på ett fenomenologiskt resp. teknologiskt plan är nära naturen?

#11 maria on 9 November 2011 at 12:47 am

christopher: varför är man “mer beroende av teknik” ute på landet?

att bo på landet kan ju betyda olika saker, jag ger två scenarier som exempel:

1) ett hus på landet uppkopplat mot elnätet, vattenledningssystemet, avloppssystemet, telefonnätet. personen har bil, tv, brödrost, eluppvärmning, microvågsugn osv = ett vanligt högteknologiskt hem.

2) ett hus på landet med utedass, färskvatten från en bäck i närheten, vedeldad uppvärmning (veden samlas lokalt). en del av maten införskaffas genom jakt och fiske, ägg från egna höns, potatis från potatislandet. osv…

även om dessa två fall är extrema bör man väl teknologiseringen vara en gradfråga? oavsett om man bor på landet eller i staden?

#12 identifierad on 9 November 2011 at 1:37 am

Sluta vara så himla välformulerad och intelligent! En annan känner sig otillräcklig.

(nej snälla sluta inte)

#13 chrisk on 9 November 2011 at 1:55 am

maria: “mer teknik” är kanske en olycklig formulering. Så här är mera korrekt (eller, så här menade jag):

Bor du i stuga nummer 2 så är hinken som du bär vattnet i, spisen du eldar i, pilbågen du jagar med, hönsstaketet för hönsen, teknologier som du är mera beroende av att de fungerar.

Detta i jämförelse med om du har en bil som du kan nå trettio snabbköp inom fem mils radie med för att lösa dina matbehov, en kran och en rörmokare som kan fixa kranen om den går sönder med.

Min poäng är att man ofta tänker sig att vi blir mera teknologiserade ju mer tekniken utvecklas. Jag vill istället mena att när vi har internet, satelliter, kärnkraftverk, kreditkort och snabbköp så har vi byggt bort en massa teknologiskt bestyr ur våra liv. Vi behöver inte längre veta hur man täljer en spjutspets eller ägna en halvtimma åt att skaffa vatten.

#14 chrisk on 9 November 2011 at 2:03 am

Dawwe: Fenomenologiskt menade jag i den enkla meningen att man upplever sig och identifierar sin omvärld som natur. Detta är effekten av en s.k. skogspromenad, eller att biodlarna i staden känner att de gör något “naturligt”.

Teknologiskt menar jag, som jag skrev ovan som svar till maria, att det är en vanföreställning att tro att mera “högteknologi” fjärmar oss från naturen. Tvärtom är det så att mikroskop, partikelacceleratorer, satellitteleskop i rymden och fiberoptiska kablar är tar oss närmare naturen än en hammare, en hink och en kniv. En lång fiberkabel mellan Schweiz och Italien kan få en neutrino att ställas i relation till ljusets hastighet. För mig är det närmre, och mera, natur än en skogspromenad (med tillhörande proteser skor och jacka).

#15 chrisk on 9 November 2011 at 2:04 am

Sen att vi i Sverige har en romantiserad bild av en stuga med vita knutar och ett utedass, det är blott ett historiskt problem, inte ett filosofiskt.

#16 maria on 9 November 2011 at 7:13 am

men om man bygger bort dessa teknologiska bestyr blir väl också abstraktionsnivån högre? vad händer om tekniken havererar? ett hönsstaket eller en hink är relativt enkel för gemene man att konstruera. är inte en bil, eller ett snabbköp ett mkt mer komplext nätverk av expertis? de kräver experter inom en omfattande sammansättning av discipliner för att fungera. bara bilbatteriet kräver kemister, fysiker, ingenjörer, transporter, gruvarbetare, ekonomer, osv… en hink, eller den enklaste sortens kärl kan byggas av en enstaka person material som kan hittas i skogen*.

#17 Isak Gerson on 9 November 2011 at 7:59 am

“Detta i jämförelse med om du har en bil som du kan nå trettio snabbköp inom fem mils radie med för att lösa dina matbehov, en kran och en rörmokare som kan fixa kranen om den går sönder med.”

Men om du åker bil är du ju samtidigt beroende av att oljebolagen fungerar, att oljebolagens grossister fungerar, att bensinstationerna fungerar, att vägarna är lagda och underhållna, att bilreparatören fungerar, att det går vägar till alla mål du ska till…

#18 saturday_sun on 9 November 2011 at 8:10 am

Att vara närmare naturen genom att t.ex. ha sin Macbook i sitt bara knä för att chassit är gjort av grundämnet aluminium (kontakten mellan metallen och huden) än att faktiskt t.ex. gå en skogspromenad är bara för bra.

#19 chrisk on 9 November 2011 at 11:56 am

maria och isak: Sant är att alla teknologier sätter oss i beroendeställningar. Högteknologi gör att våra beroenden kan te sig komplexa, exempelvis kemiexperten och bilbatteriet.

Nu är ju abstrakta system i sig inte mera “allvarliga” bara för att de kan te sig väldigt långa och komplexa. Bilen gör oss beroende av vägnätet, ett helt system av underleverantörer, oljebolag, mekaniker, trafikregler etc. Hinken gör oss beroende av att vi kan tälja trästycken, täta dem med rätt material, reparera dem när det blir hål i dem, att vi har tillräcklig fysisk styrka för att gå och bära vatten, tillräckligt med tid i relation till andra sysslor, en slags lantbrukets arbetsdelning av sysslor.

Den röda stugan med vita knutar förslavade drängen och pigan, gjorde dem egendomslösa och tvingade dem att förslita sina kroppar. Mobilitetsbilsamhället fjättrar oss längs smutsiga motorvägar på väg till arbetet, får oss att känna vägvrede och gör oss belånade och beroende av banklån och bensinpriser.

Min poäng här är att argumentera emot två linjära berättelser. 1) Den teknikopitimistiska som säger att vi på ett enkelt sätt blir befriade ju mera avancerad tekniken blir, 2) Den primitivistiska/modernitetskritiska, som tänker sig att högteknologi fjärmar oss från vår mänsklighet.

Detta är ungefär samma argument som i Latour’s We have never been modern, och jag är ganska övertygad om att vi måste sluta tänka teknik som essens (i detta begrepps trad. betydelse). Istället måste varje teknologiskt förhållande analyseras först för sig, sen i sitt sammanhang, för att vi ska kunna avgöra vad som är ett beroende/förslavande och vad som är emanciperande/befriande (återigen, dessa begrepp är processer inte essenser).

För att återknyta till internet så ser vi att internet som sådant kan vara tusen saker. Facebook ackumulerar vår data och nyttjar den för profit och vi förlorar kontroll. Samtidigt kan en facebookgrupp mobilisera till en protest mot en lokal diktator. Trots det övergripande diagrammet om att göra dig till dataslav, så sker små fickor av motstånd inne i själva sajten. Det gäller att vara odogmatisk här (jag lyckas inte så bra i mitt facebookhat) och se till dessa motsägelsefulla paradoxer.

Oj va långt det blev. Lät det vettigt?

#20 maria on 9 November 2011 at 7:51 pm

det låter vettigt. vad sägs om det är:

web 1.0 = den lågteknologiska landsbyggden. nätanvändaren har kunskaper i html och snickrar sin egen hemsida. den är low-tech i bemärkelse – ingen blog, ingen video, ingen streaming, inga statusuppdateringar.

web 2.0 = den högteknologiska staden. nätanvändaren är beroende av stora aktörer. hon blir mer sårbar och måste sälja sig själv för att få dela sin data. hon har förlorar kontrollen över underliggande kod när hon klättrar i abstraktionsnivå (stadsbon glömmer hur man odlar). samtidigt blir hon mer sammankopplad och kan nå ut till fler samtidigt som hon kan leva ett bekvämare liv där mindre tid ödslas åt att knacka kod.

#21 chrisk on 9 November 2011 at 11:57 pm

maria: instämmer till fullo.

#22 NIlsson on 11 November 2011 at 1:33 pm

Mycket intressant.
Tillåter mig att i all välmening påpeka en sorts upprepning:
“Något citeras i samma reportage citeras någon som säger”

#23 Jan Wiklund on 12 November 2011 at 10:01 pm

Man påminns om järnvägskritiken i det sena 1800-talets USA. Som bekant regerades järnvägarna då av s.k. riskkapitalister som härjade med sina kvasimonopol på användarnas och allmänhetens bekostnad. Och som bekant fanns det två förhållningssätt mot dem. Dels det som först valdes i Sverige och andra civiliserade länder – nationalisering av all infrastruktur. Och så det som dessvärre så småningom vann – total atomisering och privatisering via privatbilismen.

#24 Kristofer on 13 November 2011 at 12:01 pm

Smiter in i diskussionen på en kant mellan blöjbyten och bäbismatande..

Sorterar inte nätskeptiker ut sig själva från all relevant debatt genom att gå miste om det enorma sociala övertag det innebär att maximera sina transaktioner-per-sekund? Jag föreställer mig att det naturliga urvalet verkar just nu med en tydlig skiljelinje mellan de som lärt sig använda ny teknik och de som inte har det. Man kan ju vara extremt konspiratorisk förstås och tro att nätskepticism är elitens försök att skapa utrymme mellan sitt eget nätutövande och eventuell konkurrens.

Dock tycker jag att även om den nedkopplade generationen kanske missar poängen så finns det ändå en intressant tanke att påstå att nätet går mot att vara google/facebook. När resurserna tryter (fysiskt utrymme, energibrist, tidsbrist) behöver vi konservera produktionskunskap som just nu underhålls av ökad tillväxt. Istället för att finansiera via massproduktion så betalar vi för data tillgänglighet och hållbarhet allt mer. FB och google är exempel på en sådan utveckling. Världen går alltså inte mot mer ‘gratis’ utan mot mer aktivt tillgängliggörande och konserverande vilket vi är beredda att betala en hel del för (inget nytt). Hela data-moln konceptet är belyser det växande behovet av att betala för just tillgänglighet och hållbarhet. Överskottet (vinsten) används för nya innovation (mest driven av vårt omättliga behov av lyx men också inte heller begränsat av ‘nätet’ utan helt obegränsat) som i sin tur driver behovet av mer lagrad data som måste tillgängliggöras och konserveras. För att gå ännu längre (kanske web 3.0?) så behöver den transhumanistiska människan den här plattformen för att på egen hand kunna omvandla primitiv energi till en privat civilisation.

@Jan Wiklund Hur kan du beklaga att bilism vann över tåg? Bilism innebär ju extremt mycket mer frihet än tåg. Att vi måste äga bilarna beror mest på att bilar fortfarande saknar förmågan att komma rullande när man ropar och är begränsade till att ledas av en chaufför.

#25 Linus Walleij on 14 November 2011 at 11:28 pm

Hur kan en text som innehåller strängen “Internet – vän eller fiende?” över huvud taget publiceras år 2011? No dialectics weekend pleaze.

#26 M on 15 November 2011 at 12:43 pm

Kupéartikeln hittar man här, om någon bryr sig: http://www.e-magin.se/paper/bnddn8cr/popup/1

#27 Dawwe on 17 November 2011 at 11:28 pm

chrisk, det låter vettigt och jag förstår nu vad som gjorde det oklart ifrån början.

Du pratar om naturen både i form av någonting utanför människan men även om “mänsklighet” aka naturlighet (aka ej alienerad). Jag hade inte gjort dikotomin natur/människa men förstår nu hur du tänker. Kunskap tar oss självklart närmare naturen på ett sätt men att kvantifiera naturen och bygga upp naturvetenskapliga modeller tar på ett annat sätt oss längre bort ifrån densamma genom att vi sitter inomhus och räknar på “falska naturer” (approximativa modeller), hur “nära naturen” man är beror på vilken av de två definitionerna man lägger vikten på.

#28 COPYRIOT | Är nedkoppling det nya fritid? on 27 November 2011 at 9:19 pm

[…] Tankar kring Framtiden, V: Tankeställare eller flyktlinjer? […]

#29 Nils Ivar Tenmann on 18 February 2012 at 5:40 am

trots en malande tristess längs hela denna tråd tog jag mig konstigt nog igenom skogen av inga träd, tänk, tänkte jag; om ni ändå kunde börja tala om det ni talar med i och med beskrivningens skillnad…

Kommentera