“Skända arbetslinjen” utgör den enda illustrationen i Isobel Hadley-Kamptz‘ nya essäbok Frihet och fruktan. Där inleder den ett bokens arbetskritiska kapitel, vilket delvis lutar sig mot Roland Paulsens bok Arbetssamhället som utkom förra året och som den här långsamma bloggserien såsmåningom är tänkt att ta itu med.
Isobel skriver, med hänvisning till Roland:
Den oerhörda produktivitetsutveckling, en femdubbling i Sverige sedan 1930-talet, som har skett i västvärlden under 1900-talet har knappt alls tagits ut som arbetsförkortning. I stället producerar vi mer och mer. /…/
Åtta timmars arbetsdag infördes i Australien 1856, i Sverige 1919. 1973 fick vi 40-timmarsvecka, men på de 40 åren sedan dess har arbetsmängden knappt minskat, trots att produktiviteten ungefär fördubblats. Den som framför idéer om arbetstidsförkortning blir allmänt utskrattad, från höger till ungefär mitt i socialdemokratin? /…/ Övertidsarbetet är också omfattande och i allt högre grad oreglerat och obetalt.
Mot denna passage reagerar den liberale debattören Mattias Svensson i sin recension av Frihet och fruktan. Han skriver att arbetslinjen visserligen är en absurd överideologi, men:
Men Hadley-Kamptz påstående att ingen produktivitetsvinst sedan 1930-talet tagits ut i arbetstidsförkortning är helt enkelt inte korrekt. En man i ett genomsnittligt OECD-land arbetade 1960 50 år, medan 18 år gick till barndom, studier och pension. Nu arbetar vi 38 år under ett betydligt längre liv.
Jag kan inte minnas att jag tidigare har hört denna invändning så klart uttryckt. Det är bra, för det låter frågan om arbetssamhället ställas på nytt. Först den empiriska frågan: arbetar vi mer eller mindre än för femtio år sedan?
Omedelbart inställer sig två följdfrågor. Vad är arbete? Just nu kan vi göra det enkelt för oss och tänka arbete i termer av lönearbete, mätbart i timmar. Vilka är “vi”? Detta är lurigare. Isobel diskuterar uppenbarligen Sverige och för enkelhets skull kan vi osynliggöra alla i landet som arbetar svart eller utan papper. Då kan vi konstatera att, ja, vi verkar ha kört fast i 40 timmar per vecka plus övertid.
Siffran är inte ett genomsnitt utan en norm, ett officiellt tak. Vi har i Sverige ingen lagstiftning om lägsta tillåtna lön, men vi har lagstiftning om högsta tillåtna arbetstid. Om man säger att vi jobbar 40 timmar så säger det något om förhållandet för de som faktiskt lönearbetar, vilka är den outtalade grunden för detta “vi”.
Ingen skulle föreslå att arbetslösa, sjuka, barn och pensionärer skulle räknas in i en uträkning av genomsnittlig arbetstid per vecka. Det gör inte heller Mattias Svensson, utan han föreslår ett helt annat mått: genomsnittligt antal arbetsår per människoliv. För att använda en liberal måttstock kan man säga att Isobel är “individualist” medan Mattias är “kollektivist” i sitt sätt att räkna.
Ingen av de två debattörerna ifrågasätter att ökad produktivitet rimligtvis bör resultera i minskad arbetstid. Skillnaden uppstår i krocken med en annan tidsskala: människans livstid. Hur fördelar sig arbetet i livet? Här får man lust att leka med visualisering men sådant är tyvärr inte min grej, så jag ska försöka formulera saken i ord – och sätter punkt för detta inlägg här. Fortsättning följer.
45 kommentarer ↓
Jag finner det lite märkligt att prata om pensionslängd som något som är. De som jobbar idag kommer antagligen inte kunna åtnjuta samma pensionslängd som tidigare generationer. Jag försöker mig på en formulering. “Våra produktivitetsvinningar har inte resulterat i kortare arbetstid, utan istället att den äldre delen av befolkningen tagit ledigt.”
För mig är idén att alla ska arbeta (lika mycket) tydligt socialdemokratisk (en idé som nu moderaterna tagit över). Den är en del i ett jämlikhetssträvande och det är därför politiker vill “skapa jobb”. Om vi tillät människor att arbeta så mycket eller lite de vill (kanske med en låg medborgarlön), skulle det med all sannolikhet skapa väldigt stora inkomstskillnader (om vi inte föreställer oss en kommunistisk utopi där ersättning inte står i proportion till utfört arbete). Detta är inte ett stort problem för liberaler, som inte ser jämlikhet som ett självändamål, men ett jätteproblem för socialdemokrater (tänk jämlikhetsanden). Därför tycker jag att det är spännande när folk på vänsterkanten kritiserar arbetssamhället, jag ser inte riktigt hur de får ihop det (om de inte tror på en kommunistisk utopi, som sagt).
Mattias Svenssons poäng är ju egentligen oerhört enkel: jämfört med 1960 har samhället omorganiserats så att lönearbetet har blivit mindre omfattande. Andra typer av aktiviteter tar större plats i våra liv idag: arbetsmarknadsåtgärder, universitetsstudier, pensionärsliv. Detta är givetvis resultatet av en medveten politik – d.v.s. man har valt att förkorta arbetstiden på det här sättet istället för att korta längden på en normal arbetsdag. Samtidigt har man nog hållit det för nödvändigt i takt med att arbetsmarknaden har förändrats.
Även om Neo har en poäng tycker jag inte man kan sätta likhetstecken mellan det faktum att vi arbetar färre år och arbetstidsförkortning. Arbetsidsförkortning är en politisk reform som kommer alla arbetare till godo. Skälen till att vi arbetar färre år kan ha att göra med en rad olika saker.
Hmmm, halva inlägget försvann….
Säg att Neos siffror stämmer, jag har lite svårt att se hur det går ihop om vi inte räknar ex arbetslöshet och förtidspensioneringar, vad beror förkortningen på? Det är ju inte så att vi alla, eller ens några av oss, fått ett antal friår.
Räknar Mattias Svensson bort utbildning? Varför i så fall? I arbetssamhället är utbildning näppelig “fritid” och inte heller “frivilligt” i någon särskilt stark mening. Upp till 16 är utbildning ett lagreglerat tvång. Därefter finns mycket starka politiska påtryckningar på medborgarna att vidareutbilda sig, särskilt till sådant som leder in i lönearbete.
håller med om att utbildning är arbete, men är det “lönearbete”? även om gränsdragningen mellan lönearbete och obetalt arbete är svår tror jag ändå den är viktig. enligt marx bör vi avskaffa lönearbete, inte arbete. tycker själv den uppdelningen och uppmaningen är ganska klok
Jag uppfattar iofs att Marx vill “avskaffa” arbete i den bemärkelsen att själva abstraktionen “arbete” inte längre ska ha relevans. Innan kapitalismen föste människor inte in en mängd olika sysslor i en sådan superkategori och det ska rimligtvis inte heller göras efter kapitalismen. Under kapitalismen är däremot arbete en reell abstraktion, inte bara en tankeabstraktion.
tack rasmus. har du några bra hänvisningar till marx avsnitt om (löne)arbete? själv har jag bara läst postmarxisterna och skulle vilja påstå att deras analys av den sociala fabriken (“arbete” som inte är “arbete”) är imponerande, men också nog så relativiserande för min smak.
Bara som ett perspektiv. Gruvarbete under jord har sedan 1969 varit reglerat till 35-timmars vecka (7tim dag) och gruvisarna går i pension vid 60, de har idag löner på drygt en halv miljon om året och tex. LKAB går ändå i vinst ca. 3 miljoner per anställd och år! Vilket troligtvis är en sorts världselit-siffror på ett rätt sjukt sätt om man tänker efter. Detta trots, eller kanske tack vare, 7 timmars arbetsdag.
Men det är just precis denna extrema effektivisering som också gör att industrisamhället försvinner på samma sätt som det gamla bondesamhället försvann.
maria: Visst, skillnaden är viktig ibland. Men inte alltid.
Det problematiska med lönearbete (när det är problematiskt) är inte att det ger lön utan att den arbetande i praktiken tvingas ägna sig åt en aktivitet som personen inte tillfredsställs av. I den betydelsen är en del lönearbets-förberedande-utbildning lik en del lönearbete.
Ett samhälle som strukturerades med målet att minska otillfredsställande aktivteter skulle inte bara minska lönearbete utan även en hel del utbildning.
Om förvandlingen främst består i att avlönat arbete förvandlas till oavlönat skulle jag säga att det är ett rejält nerköp. Alltså raka motsatsen till arbetstidsförkortning. Vi arbetar nästan lika mycket men får mindre betalt.
Och som sagt. Skulle verkligen vilja veta hur och vad man räknat.
Jag finner det märkligt att tala om arbete som ett mått som utgår ifrån livslängd. Det blir framför allt märkligt i ett sammanhang där man nästan alltid talar om arbete som ett mått i arbetstimmar. Lönen sätts i relation till arbetstimmar, lagstiftningen kring arbetstid, pension och föräldrapenning lika så. Även effektiviseringsberäkning sker enligt måttet arbetstid i timmar. Att i denna ekvation slänga in ett mått som förhåller sig till cykler på ca 80 år skapar en hel del problem tycker jag.
Dessutom måste man, som görs här ovan, ta hänsyn till hur arbetsmarknaden har omformats de senaste 100 åren. Många yrken där utbildningen var en inbygd del av arbetet har idag lyft ut kostnaden för yrkesutbildning på den offentliga & personliga (istället för privata?) ekonomin. T.ex min kusin lär sig idag att gjuta toalettstolar på en skattefinansierad och till viss del belånad yrkesutbildning för att sedan kunna få jobb i samma fabrik som min farfar en gång började som avlönad lärling i samma ålder. Kan vi då påstå att det skett en reell arbetstidsförkortning på 3 år?
Dessutom lever vi, som Mattias väl är medveten om, i en global ekonomi. Måste vi inte ta i beaktande att vi kanske har exporterat arbetstid. På samma sätt som klimatpolitiken måste ta hänsyn till att vi exporterar utsläpp genom att låta våra varor produceras i fabriker i kina. Många av de saker vi konsumerar till vardags (som designats i Sverige) produceras inom en produktion med 6 dagars arbetsvecka och upp till 12 timmars arbetsdag.
Slutligen, hur står sig Mattias beräkning i skuggan av den reella effektiviseringen? Om effektiviseringen fördubblats på 50 åt måste vi väl, även i Mattias mått, räkna med att arbetstiden halverats över en livstid för att öht. kunna tala om en reell arbetstidsförkortning.
hilton: det finns flera exempel på avlönat arbete som frivilligt förvandlas till oavlönat, det vanligaste är programmering av fri mjukvara där många väljer att ge bort frukten av sitt arbete snarare än att försöka profitera på den. det har kallats vår tids kommunism vilket så klart är överdrivet, men kanske innehåller ett korn av sanning.
Maria: Jag jobbar också en hel del ideellt. Skulle dock inte betrakta det som en arbetstidsförkortning, även om jag tror jag förstår vad du menar.
Syftar snarare på sådan Jesper exemplifierar. Att kapitalet behöver bättre utbildad arbetskraft, så istället för att börja på ett företag när man är 20 utbildar man sig på sin egens och statens bekostnad. Det är knappast någon vinst och definitivt inte en minskad arbetstid.
hilton: håller med, försökte bara understryka att en väg ut ur eländet kanske är just oavlönat arbete. att vägra att skapa nya (löne)arbetstillfällen är att kasta bensin på den eld som är arbetssamhällets/kapitalismens kris? (detta gäller såklart den som är priviligerad nog att kunna avstå från lön ibland).
Det är väl inte alls märkligt att tala om arbete i relation till livslängd, om det vi diskuterar är huruvida produktivitetsvinter har förvandlats till mindre arbetad tid eller inte? Femdagarsveckan infördes på sextiotalet, ska det också ses som irrelevant eftersom vi fortsatte att arbeta 8 timmar per dag under veckans övriga vardagar? Jag tycker åtminstone att man bör se lediga lördagar som ett exempel på en arbetstidsförkortning som har tagits ut sedan 1930-talet.
I övrigt är det nog inte utbildningstid, utan framförallt pensionerad tid, som är den stora faktorn sett över en livstid. Medellivslängden i Sverige har ökat med 8 år sedan 1960. Hur man nu även väljer att se på saken är dessa åtta år en tidsperiod under vilken man inte arbetar men ändå har en inkomst.
Bara för att förtydliga. Jag hävdar inte på något sätt att livsarbetstiden är det enda rimliga måttet på arbetstid eller ens det bästa. Jag anför det som en kritik mot ett i mitt tycke selektivt anförande av fakta till stöd för sin tes i Isobels bok.
Vi har på många sätt fått mindre arbetstid, om än inte mätt i antal veckoarbetstimmar. Och det gäller inte bara pension och studier, föräldraledigheten är längre. Under en lång tid blev också tolkningen av vad som rättfärdigade ledighet från arbete generösare. En diskussion som emellanåt flyter upp är om sorg vid anhörig eller närståendes bortgång ska ge automatisk rätt till frånvaro från arbetsplatsen. En fullt legitim diskussion, men också en indikation på att vi definitivt inte diskuterar arbete som överordnat allt, utan snarare som underordnat allt fler faser i livet.
Arbetslinjen i den mån den är mer än ett retoriskt verktyg är i mångt och mycket en reaktion på dessa senare fenomen. Vad jag vet har inte ens den mest teknokratiska nymoderat föreslagit förlängning av veckoarbetstiden. Däremot diskuteras sådant som höjd pensionsålder, snabbare genomströmning på universiteten och möjlighet att komma in på arbetsmarknaden via exempelvis lärlingsutbildning.
Därför tycker jag inte att en kritik av arbetslinjen är riktigt solid om man bara pekar på att (normen för) veckoarbetstiden varit oförändrad.
Men visst finns en heltidsfanatism som blivit tydlig i exempelvis diskussionen kring sjukförsäkringen. Många arbeten, inte minst inom vård och omsorg, är helt enkelt för tunga för heltid arbetslivet igenom för friska människor. Att då tro att alla sjukskrivna ska kunna rehabiliteras tillbaka till denna tänkta heltid är en illusion, och kravet att om man inte når upp till detta i så fall vara beredd att ta heltidsanställning på samhall snarare än att fortsätta på deltid i det man är utbildad för är både hjärtlöst, fyrkantigt och svårt att försvara ekonomiskt.
Men om svaret på detta är en generell förkortning av veckoarbetstiden för fullt friska och arbetsföra är tveksamt. Frågan är om det ens är efterfrågat.
Så egentligen har inte särskilt mycket produktivitetsvinst tagits ut i arbetstidsförkortning?
Vi kan bortse från det faktum att vi lever längre. Kul för oss, men det förkortar varken arbetsdagen eller antalet år vi jobbar (annat är relaterat till livslängd). Dessutom lär pensionsåldern höjas inom de närmsta åren.
Vi bör definitivt räkna med införandet av femdagarsvecka. Dock jobbade långt ifrån alla sex dagar i veckan och vissa som gjorde det jobbade, om jag inte minns fel, inte åttatimmarsdagar.
Vi har fått lägre föräldraledighet, vilket ju inte kommer alla till godo. Fler och fler får också längre semester. Har personligen sju veckor på mitt tillfälliga jobb. Men det är ingen lagstadgad rättighet och kommer heller inte alla till godo.
Bara det faktum att folk byter jobb oftare än förr minskar den sammanlagda tiden vi jobbar. Men den “ledigheten” står arbetaren eller möjligtvis dennes a-kassa för. Vi utbildar oss längre, men utbildningen står individ och samhälle för och är ofta oavlönad. Ibland kostar den till och med en rejäl slant.
Fler blir dessutom förtidspensionerade, men det hoppas jag ingen skulle anse vara en arbetstidsförkortning.
Samtidigt blir allt fler företagare mot sin vilja. Fler och fler inom allt fler branscher har f-skattsedel istället för att vara anställda. Det innebär i praktiken (om än inte i teorin) betydligt mer arbete. Vi snackar +12timmarsdagar, ingen semester, helgjobb och så vidare.
Vi kollar jobbmail på kvällar och helger. Folk börjar jobba med sina telefoner och paddor långt innan de ger sig iväg till sin arbetsplats.
Om vi dessutom räknar in den exporterade arbetstid Jesper beskriver ovan undrar jag om inte arbetsdagen snarare blir längre och längre.
Hur man ser på saken beror kanske på vilket perspektiv man tar. Jag tycker t.ex. inte att man kan bortse från en ökad livslängd, men då tänker jag mig förstås implicit ett slags mått på antal avlönade timmar per capita för landet som sådant. Tar man ett individcentrerat perspektiv så är det förstås sant att man inte jobbar mindre för att man lever längre, annat än som andel av den totala livslängden. Å andra sidan, använder man mitt mått lär nog pensionärerna uppvägas av ett ökat antal kvinnor som lönearbetar…
Annars är det förstås en bra poäng att arbetstidsförkortningen slår snett. Alla gynnas inte av en utvidgad högre utbildning eller föräldraförsäkring.
Man kan ju också fundera över innebörden av att arbetstiden på många arbeten har blivit mer flytande. Med risk att övergeneralisera kanske man kan säga att det är mindre viktigt idag att vara på sin arbetsplats mellan 9-17 (med 30 minuters matrast) men man betalar för det genom att delvis tvingas vara tillgänglig även utanför ordinarie arbetstid. Om detta är ett problem eller inte är nog högst individuellt och beror på hur man föredrar att disponera sin tid.
Som en sista tanke (återigen med risk för att övergeneralisera från den urbana medelklassen): kan man inte tänka sig att den faktiska arbetstiden har blivit mindre effektiv? Folk kollar Facebook och Youtube på jobbet och åtminstone där jag har arbetat har det varit lugnt att gå för att hämta barnen redan vid fyra-tiden, och på fredagarna försvinner folk hem redan tidigare än så. Hur såg dessa mönster ut på sextiotalet?
Varför envisas alla fortfarande med att mäta arbete i tid? Allt enligt en urbota dum och för länge sedan motbevisad marxistisk värdelära. Skillnaden mellan en arbetstimme (eller ett helt arbetsliv för den delen) idag och långt bak i tiden är i första hand kvalitativ och inte kvantitativ. Att vi inte väljer att minska arbetstiden i så stor utsträckning som vi skulle kunna beror mycket på att de flesta av oss faktiskt vill vara sysselsatta om dagarna. Tror ni själva att en genomsnittlig arbetstimme idag är jämförbar med en genomsnittlig arbetstimme för låt oss säga 100 år sedan? Förväntad livslängd är förmodligen i sig ett minst lika bra kvantitativt mått på “arbetssamhället” som vecko- eller livsarbetstid…
(menade såklart arbetsdag och inte arbetstimme – en arbetstimme är per definition en timme lång, nu som då…)
Hej,
Såg tyvärr detta lite sent, men i alla fall, jag tycker att det är en rolig kritik. Här en spontan reflektion. Man kan förstås komma med invändningen att arbetet blivit mer ”gränslöst” d.v.s. svårare att skilja från vår fria tid (se t.ex. Michael Allvin), och problematisera arbetsbegreppet i ändlösa varv. Det gör även jag annorstädes, men jag tänkte att det skulle kunna vara intressant att hålla sig till endimensionell statistik.
Att arbetad tid per anställd och år har ökat sedan 1948 stämmer vad det gäller USA. Från 1971 stiger den desto brantare. Här rekommenderas The Overworked American av ekonomihistorikern Juliet B Schor som grävt i detta. Hennes bok publicerades 1991, kanske arbetar de mindre sedan dess, här i Sverige ökar dock arbetstimmarna per individ och år under nittiotalet. Från 1976 (då den sista arbetstidsförkortningen sker med ny pensionsålder) har arbetad tid per anställd i Sverige gått upp och ned, idag är den ungefär densamma som då om man får tro OECD. Enligt SCB har medellivslängden förlängts med ca sex år sedan 1976. Enligt Lennart Schöns sammanvägda produktivitetsmått som är det mest solida jag hittat, har produktiviteten i Sverige mer än fördubblats under samma tid. Om vi tänker oss att vi blir lika många år äldre som åren i arbete potentiellt kan kortas med den produktivitetsvinsten, och att vår förvärvstid ligger still på 46 år, borde medellivslängden sedan 1976 ha ökat från 75 år till minst 98. Skulle förvärvstiden ha varit 38 år (vilket bara är sant i ytterst begränsad mening) skulle en proportionerlig livslängd idag vara 89 år. Tyvärr är medellivslängden knappt 81 år. Någon annan får gärna räkna plus och minus sedan fyrtiotalet.
Hur som, jag tycker om hur arbete ställs mot liv här. Ännu mer oseriöst är annars argumentet att den lilla förlängning som ändå skett av våra liv skulle vara tack vare allt arbete. Det är en fantastisk förminskning av verkliga framsteg inom framförallt medicinen. Arbetet är mycket hälsovådligt, och även på det finns det statistik, men det får vi ta en annan dag.
Stefan: “Att vi inte väljer att minska arbetstiden i så stor utsträckning som vi skulle kunna beror mycket på att de flesta av oss faktiskt vill vara sysselsatta om dagarna.”
Tror du att lönearbete är enda möjliga sättet för en människa att vara “sysselsatt om dagarna”?
[…] även Arbetar vi mer eller mindre? Rasmus Fleischer artikelserie om arbetssamhället. Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna post. Det här inlägget […]
[…] Gillade även Arbetar vi mer eller mindre? Rasmus Fleischer artikelserie om arbetssamhället. […]
Kommentera