Att begripa krisen, del 4

Tidigare inlägg om att begripa krisen: ett, två, tre.

Kan inte låta bli att bjuda på ett gulligt citat. Det kommer från lobbyistrapporten “Finanssektorns betydelse för Sverige“, publicerad i april 2008 av kampanjen för att bygga Finansplats Stockholm, ett börscentrum i Värtahamnen, ivrigt påhejat av dåvarande finansmarknadsministern Mats Odell (KD). Ett knappt halvår senare gick Lehmann Brothers i konkurs snart tystnade pratet om Finansplats Stockholm, domänen dog. Men när kollapsen ännu bara stod för tröskeln lät det så här:

Finanssektorn kan liknas vid ett blodomlopp i det moderna samhället. Istället för syre så fördelar det finansiella systemet kapital dit det används mest effektivt och gör störst nytta – för hushållen, för företagen och för samhället i stort.

Nu till saken, som är denna: att tala om “finanssektorn” kan leda snett. Vi började med att konstatera en skillnad mellan industrikapital och finanskapital. Det är oerhört viktigt att understryka att detta inte syftar på två olika “sektorer”. Det handlar inte om två slags företag, ännu mindre om två slags kapitalister. Åtskillnaden syftar på två slags kapital. Kapital är värde i rörelse. För att värdet ska växa måste kapitalet ständigt ändra skepnad och i den här rörelsen förvandlas finanskapital till industrikapital och omvänt. Att då tala om finans och industri som skilda sektorer blir bara fel.
Samtidigt är åtskillnaden nödvändig att göra för att alls kunna begripa den finansialisering som inleddes på 1970-talet, tydligast manifesterad i en enorm tillväxt av skuldsättningen på alla nivåer men även utvecklingen av ständigt nya finansiella instrument.

David Harvey skriver i The enigma of capital (som nu utkommer på svenska):

From the 1980s onwards reports have periodically surfaced suggesting that many large non-financial corporations were making more money out of their financial operations than they were out of making things. This was particulary true in the auto industry. These corporations were now run by accountants rather than by engineers and their financial divisions dealing in loans to consumers were highly profitable. General Motors Acceptance Corporation soon became one of the largest private holders of property mortgages, as well as a lucrative business financing car purchases. But even more importantly, the internal trading within a corporation producing auto parts all over the world allowed prices and profit statements to be manipulated across currencies in such a way as to both declare profit in those countries where the tax rates were lowest and to use currency fluctuations in themselves as a means to make monetary gains.
/…/
Enron was supposed to be about making and distributing energy but it increasingly merely traded in energy futures and when it went bankrupt in 2002 it was shown to be nothing but a derivatives trading company that had been caught out in high-risk markets.

Efter dessa ord från David Harvey är det inte längre meningsfullt att tala om finans- och industrikapitalet som skilda “sektorer”. Frågan som återstår är hur vi tänker orsak och verkan bakom det senaste kvarsseklets oerhörda finansialisering. Detta är absolut centralt när det gäller att begripa den rådande världskrisen. Vi återkommer till saken och till David Harveys bok men även till helt andra vinklar, kanske bara inte just jämförelsen med ett blodomlopp. Noterar med intresse att Malte har börjat läsa David Graebers bok Debt: The first 5000 years.