Att begripa krisen, del 2

Första inlägget i serien togs möjligen på lite för stort allvar, att döma av kommentarerna. Det här är inte en bloggserie som syftar till att leverera en “korrekt” kristeori. Ännu mindre är syftet att fälla domslut över de slagord som används i olika sammanhang. Men att ta dessa slagord som kritisk utgångspunkt är en rimlig metod för att bjuda in till ett samtal om hur vi begriper den kris som vi genomlever, men som är betydligt mindre närvarande i Sverige än på många andra håll. Samtalet som sker just här är bara ett av många och vi ska inte inbilla oss att något av dessa samtal – eller för den delen ett stormöte där alla lägger fram sina synsätt – kan “hitta rätt”. Att göra krisen begriplig kan bara ske i en process som involverar praktisk handling, den saken är väl självklar?

Så länge som krisen skylls på “finanseliten”, är kristeorin inskränkt i dubbel bemärkelse:
1. Kapitalet reduceras till finanskapital. Industrikapitalet antas inte ha del i hur krisen har uppstått.
2. Finanskapitalet reduceras till en grupp människor, “finanseliten”. Tanken på ett finanskapital utan elit – tänk pensionsfonder plus robothandel – görs otänkbar.

En kristeori som nöjer sig med att utpeka “finanseliten” lämnar dörren på vid gavel för dem som vill försvara det “nationella” industrikapitalet mot det “globala” finanskapitalet. Det vill säga ett försvar av en “normal” kapitalism som i själva verket aldrig har existerat och allra minst skulle kunna existera idag. En lösryckt finanskritik är ren ideologi. Den är inte ens halvt systemkritisk.
(Men för att motverka missförstånd: det är inte lösryckt finanskritik som dominerar i Occupy Wall Street och liknande protester. Däremot finns det grupper som vill driva i sådan riktning, även om de må vara små. Det finns också från journalistiskt håll en benägenhet att lyfta fram kritiken mot “finanseliten” i den rapportering som görs, eftersom den på ett omedelbart plan kan framstå som “begripligast”.)

6 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 3 on 25 October 2011 at 10:09 am

[…] ← Att begripa krisen, del 2 […]

#2 Daniel on 26 October 2011 at 5:36 pm

Ungefär det där har jag tänkt själv, den ensidiga fokuseringen på internationellt finanskapital från vissa håll är det som kan förena nationalsocialister, urspårade vänsterkonspirationister och borgerliga kritiker av en lite för girig kapitalism, som egentligen tycker marknadsekonomi är rätt OK.

#3 Malte on 26 October 2011 at 10:00 pm

OK. En kort kommentar bara, det är nog någon som kan köra vidare med det här spåret.

Just den här uppdelningen mellan finansvärlden och industrin skulle kunna problematiseras på ett ganska enkelt sätt. Nämligen att de flesta företag i “den reela ekonomin” (detta luddiga uttryck) i själva verket gör stora delar av deras profit på just finans, dvs. låna ut pengar till deras egna kunder.

Principen de senaste 40 år har väl varit ungefär så, att det här varit ett överflöde av kapital som företagen inte visste vart de skulle investera (t.ex. problem med att “skapa nya jobb”), och befolkningarna var inte tillräckligt konsumtionsglada, så i stället lånade man ut pengar till varje villig kund. Varje affär fick sina egna bankprodukter att sälja till sina kunder, så det var möjligt att sälja de “verkliga” produkter (mobiler, bilar, TV, glasögon, whatever).

David Harvey har något mera om detta i ‘The Enigma of Capital’, men jag har inte boken vid mig just nu.

#4 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 4 on 30 October 2011 at 10:13 pm

[…] Att begripa krisen, del 2 […]

#5 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 5 on 19 January 2012 at 7:29 pm

[…] Att begripa krisen, del 2 […]

#6 Är krisen ett resultat av en moralisk kollaps? Drömmen om den snälla kapitalismen. « Pop, Politik och Pokémon – Hugo Ewalds blogg om sådana ämnen. on 11 June 2012 at 1:49 pm

[…] med denna kristeori är dock flera. För det första, blir bankerna inte bara en symbol för denna nya egoistiska […]

Kommentera