Åter till definitionen av det postdigitala

Det postdigitala manifestet som jag utgav för två år sedan är uppenbarligen inte helt bortglömt. Exempelvis har jag sett att boken är kurslitteratur på “Från Gutenberg till Google” som just nu ges i samarbete mellan idéhistoria vid Stockholms universitet och Kungliga biblioteket.

Den troligtvis sista recensionen publicerades i årets utgåva av Svensk tidskrift för musikforskning och var signerad Mats Arvidson, musikvetare i Lund som nyligen har inlett ett forskningsprojekt under rubriken: “Musikverket i den postdigitala tidsåldern“. Spännande! Jag ser i ett abstract att han “avser att studera diskursen om den digitala musikkulturen /…/ i de stora dagstidningarna /…/ samt på bloggar (såsom Copyriot och Kulturekonomi). Det som ska studeras är, väl att märka, “den digitala kulturen” och de erfarenheter som den skapar.
Själv är jag ytterst tveksam till att tala om en postdigital “tidsålder”. Som jag skrev i manifestet (§ 26): “Begreppet postdigital betecknar inte ett nytt kulturhistoriskt stadium, snarare en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro.”

Så vad är då det postdigitala? En sak är klar: begreppet ges ingen entydig innebörd i Det postdigitala manifestet. Där talar jag å ena sidan om “postdigitala situationer” (§ 7, § 14) vilket ska förstås på allra enklaste vis: det digitalt mediterade blir tillgängligt för våra sinnen genom att materialiseras. Detta kan beskrivas som “en icke-identisk kopiering in i det postdigitala” (§ 30).
Å andra sidan vidgar jag även begreppet till att åsyfta ett perspektiv (§ 6), en erfarenhet (§ 26) eller en problematik (§ 35) i spänningsfältet överflöd/urval, vilket manifesteras “i ständiga kretslopp mellan digitalt och analogt, mellan universell tillgänglighet och temporär lokalisering” (§ 6).
Det är inte helt självklart vilken av dessa båda förståelser som ligger bakom påståenden som dessa: “All musik är postdigital” (§ 40); “Alla böcker är postdigitala” (§ 41).
Den senare passagen i Det postdigitala biblioteket blev ett slags embryo till Boken & Biblioteket, som bland annat rymmer ett kapitel med titeln “Det postdigitala biblioteket”. Emellertid vågar jag ännu inte ge mig in på att analysera hur jag använder begreppet i min senaste bok. Det får andra gärna göra först.

Jonas Bååth har just publicerat “En sociologisk kritik av konceptet postdigitalitet“. Rubriken föranleder en lingvistisk kritik: vadå postdigitaltet? Vad vinner man på en sådan substantivering? Jag fruktar att det snarare fördunklar den simpelt materiella förståelsen av det postdigitala som materialiseringens moment.

Jag uppfattar att Jonas Bååth krånglar till sitt begrepp i onödan. Delvis genom att blanda in den förvirrande Wikipedia-artikel “postdigital“, en artikel som väl mest handlar handlar om att en handfull amerikanska konstnärer varit på jakt efter en ny stilriktning inom samtidskonsten, eller ett sätt att benämna en framväxande sådan. Jag tror inte att mitt bruk av begreppet har särskilt mycket att göra med hur Kim Cascone använde det i en artikel från 2004. En ytterligare tillkrångling sker sedan av att Jonas Bååth verkar läsa in alltför mycket sociologi i min bok:

Historikern Rasmus Fleischer publicerade 2009 Det Postdigitala Manifestet som genom en mängd korta betraktelser argumenterar för att det digitala är över och att musikscenen, och på sikt hela samhällskulturen, är på väg in i en postdigital era där den individualiserade iPod-lyssnaren tröttnar på sin isolering och börjar lägga pengarna på konserter och andra former av analoga och sociala musikupplevelser.

Skriver jag verkligen allt detta? Nej, någon “era” är det knappast tal om. Några utsagor om vart framtidens pengar tar vägen lyckas jag inte heller hitta i min bok. Faktum är att jag inte alls uppfattar Det postdigitala manifestet som en profetia – allra minst en profetia om att “det digitala är över”, vad nu detta skulle innebära.
Snarare vill jag uppfatta manifestet som en kritik, riktad mot den digitala fetischism som står i vägen för en postdigital sensibilitet, som lider av en oral fixering vid tillgång, som överlåter urvalet till ett automatiskt subjekt – för att uttrycka saken i helt andra termer än vad som gjordes i boken. (Närmare bestämt inser jag att förra meningen med lite fantasi kan läsas som en i schizoanalytiska sammanhang klassisk trio: Nietzsche – Freud – Marx. Ett bra ställe att sätta punkt och åter lämna över till sociologerna!)

8 kommentarer ↓

#1 Karl on 21 October 2011 at 11:51 pm

Jag läser manifestet inte som ett argument för att musikscenen är på väg in i en postdigital era, men väl som ett argument för att ett reflekterande och ansvarsfullt förhållande till det postdigitala kan möjliggöra för överflödet (‘det digitala’) att bli en resurs och inte ett hinder. I den meningen säger väl boken minst av allt det digitala är över (vilket i sig är en smått absurd utsaga).

#2 rasmus on 21 October 2011 at 11:52 pm

Karl: Det där var väl formulerat tycker jag.

#3 chrisk on 22 October 2011 at 12:01 am

Hmm… jag har inte primärt läst det postdigitala manifestet som en kritik, utan som en etik. Men det är kanske bara jag :D

#4 steelneck on 22 October 2011 at 2:50 pm

Jag ställer ordet postdigital i relation till postindustriell, alltså en beskrivning av en specifik tid i en värld som utvecklas från den ena samhällsrevolutionen till den andra. Således tror jag att ett samhälle som kan kallas postdigitalt ligger någonstans 20 till 50 år fram i tiden, kanske mer, även om vissa små detaljer och företeelser kan anses vara postdigitala redan idag, men det tillhör än så länge undantagen.

Industrisamhället kan sägas ha börjat ta sina första stapplande steg under mitten av 1700-talet, den industriella revolutionen kan nog sägas ha tagit slut någon gång efter kriget, då samhället alltigenom kan sägas blivit industriellt och vi delade upp världen i U och I-länder.

Den digitala erans startskott skulle jag vilja tillskriva turingmaskinen, alltså 1936. Jag tror nog att vi än så länge fortfarande är kvar i början av revolutionen och det är många decennier kvar till den är över och då givetvis ännu längre till vi kan börja tala “post” i mer generalla termer. Det sker nog inte förrän vi står för dörren till nästa samhällsrevolution, vad nu den kommer att bestå av.

#5 Fredrik on 22 October 2011 at 3:22 pm

Om det postdigitala är en erfarenhet, är den då inte, om inte en tidsålder, så i alla fall en tidsanda? Även om den inte är här ännu. Sen förstår jag inte riktigt vad det skulle innebära. (Att vi är så djupt nedbäddade i det digitala att vi ens inte märker det?) Det finns kanske ett annat sätt att tänka sig det postdigitala. Inte som det som kommer efter, i bemärkelsen efter en historisk situation/tidsanda eller vad man vill kalla det, utan som det som kommer efter det digitala, d.v.s. det analoga. Faktum är ju att all digital information måste bli analog, materialiseras, för att kunna tas in med sinnena – bli postdigital.

#6 Jonas Bååth on 24 October 2011 at 12:57 pm

Dels tror jag det finns en vetenskapsteoretisk eller ontologisk diskrepans mellan våra synsätt, då jag snarare håller en idealistisk hållning än en materialistisk till samhällsfenomen. Likaså pekar dock Fleischer i DPM på ett flertal fenomen som att

“Å andra sidan vidgar jag även begreppet till att åsyfta ett perspektiv (§ 6), en erfarenhet (§ 26) eller en problematik (§ 35) i spänningsfältet överflöd/urval, vilket manifesteras ‘i ständiga kretslopp mellan digitalt och analogt, mellan universell tillgänglighet och temporär lokalisering’ (§ 6)”

Är det här verkligen att säga att det rör sig enbart om en kritik (eller en etik som vissa skriver i kommentarerna)? Som jag ser det beskriver det hur information behandlas och förmedlas i ett samhälle, vilket i högsta grad handlar om en sociologisk positionering.

Jag kan helt klart köpa att Fleischer aldrig tydligt definierar postdigitalitet. Dock vill jag knappast hävda att det är legitimt att ‘gömma sig’ bakom odefinierade begrepp. Begrepp behöver sina definitioner (see t.ex. Blumer (1931) Science Without Concepts).

Jag anser att idén om det postdigitala är intressant, men att begreppet i sig är missvisande, eftersom i jämförelse med begreppet ‘det postindustriella’ så uppstår där något i tomrummet när det industriella marginaliseras i väst (servicesektor) medan det digitala snarare integreras i det postdigitala, och naturliggörs. Att därför kalla det för postdigitalt blir för mig en för platt läsning i förhållande till människors handlande och de tekniker som förutsätts i dem.

#7 Jonas Bååth on 24 October 2011 at 12:59 pm

Jag inser hur rabiat det ovanstående framstår när jag läser det (skriv-medias eviga problematik). Jag gillar i grunden tanken på att det digitala förändras och ‘det postdigitala manifestet’ är ett intressant inlägg och läsvärt i debatten – inte att förglömma.

#8 Mats Arvidson on 4 December 2011 at 12:32 pm

Hej där, Rasmus!

Nä, någon specifik tidsålder är det egentligen inte frågan om. Kanske bättre med tillstånd. Se min rubrik snarare som en kommentar till Walter Benjamin, m.fl. Jag tar också upp detta i min recension, även om jag nog även där är otydlig, helt klart. Jag skriver bl.a. följande:

“Det postdigitala perspektivet blir enbart relevant förutsatt att vi tar den digitala kulturrevolutionen förgiven; med postdigital avses, inom detta ramverk, inte en ny fas utan snarare en betoning av den ‘digitala erfarenheten'” (Fleischer, s. 45).

Avsikten med projektet är alltså snarare att problematisera begreppet postdigital ur ett musikvetenskapligt och kulturkritiskt perspektiv (kanske också ur ett intermedialt perspektiv). Tyvärr har jag inte kommit igång med mitt lilla projekt mer än materialinsamling. Och jag vill betona att det är ett litet projekt (som just nu störs av budgetplanering och tentarättning).

Att recensionen kom ut så sent som 2 år efter din bok var inte riktigt planerat – den skulle ha kommit in i STM i förra numret (2010), men något hände på vägen… Men desto roligare för dig att dina ord ger efterverkningar ett bra tag efter att trycksvärtan har torkat.

Nåväl, begreppet postdigital är flyktigt, ja det kanske t.o.m. är en beskrivning på ett transient fenomen, ett sätt att fånga en snabbt övergående process till något vi ännu inte vet. Begrepp i allmänhet tenderar dessutom att bytas ut när de inte passar. Postdigital kanske är lika transient som det fenomen som det försöker beskriva.

Jag håller således inte riktigt med Jonas Bååth i detta avseende om att begrepp “behöver sina definitioner”. Vi använder de begrepp som vi anser passande för att förstå de fenomen vi vill studera (se t.ex. Richard Rorty “Tre föreläsningar om pragmatism”).

Postdigital är ett begrepp som måste närstuderas i relation till t.ex. erfarenheten/upplevelsen av musik, närvarokänslan, etc. som Fleischer tydligt formulerar det i sin bok, dvs. det som begreppet försöker beskriva (eller fånga). Det verkar som om Bååth missar denna poäng.

En i all hast kommentar…
/Mats

Kommentera