Den fahlströmska ideologin

Öyvind Fahlström (1928–1976) fortsätter att kanoniseras i samtidskonsten, vars mittfåra definieras genom samlingsutställningar där curatorernas riktningsangivelser för varje år lyckas bli ännu vagare än innan. Ett säkert kort i sådana utställningar utgörs nuförtiden av Öyvind Fahlström. Och då ska det inte vara sextiotalets hippiespex à la ESSO–LSD och “det extatiska samhället”. Nej, den samtida konstvärlden efterfrågar de hårdpolitiska propagandatavlor som han producerade under sina sista livsår, parallellt med sjuttiotalets ekonomiska kris.

Särskilt brukar jag fastna vid Seven Elements from S.O.M.B.A (1974), som bland annat ställdes ut av Daniel Birnbaum på Venedigbiennalen 2009 och nu på Bonniers konsthall, för att bara nämna två ytterligt vaga utställningar som tar hjälp av Öyvind Fahlström för att vässa sin radikala edge. Nej, det är inte beundran som fångar mig. Snarare finns det någonting besynnerligt i hur tavlans politiska radikalism har banaliserats. Och då inte främst av konstvärlden, även om dess kanoniserande alltid är ett avväpnande.

Öyvind Fahlströms “vision” – som nu hyllas av konstteoretiker i kör – befinner sig rent politiskt någonstans mellan Mao och Facebook. Just därför uppvisar den viss affinitet med ytterst samtida tendenser, märkbara i skärningspunkten t.ex. mellan de fenomen som vi kallar Anonymous och Occupy. Genom att låta dessa tendenser spegla sig i den sene Öyvind Fahlström kanske någonting kan framträda tydligare? Frågan bör då ställas om det verkligen är så visionärt som det brukar hävdas inom konstvärlden.

Seven Elements from S.O.M.B.A – förkortningen ska uttydas “some of my basic assumptions”, det rör sig alltså om en politisk programförklaring – består av sju färgglada blurpar. På lite avstånd är det visuellt livlig komposition. Om man tittar närmare är den väldigt texttung. Utläggningen av text och bild inom varje blurp bär klara likheter med den propagandistiska stilen i Historieboken (1970) och Sveriges historia (1979) – två historiska serieböcker med vagt maoistisk tendens som utgavs på Ordfront förlag och nådde mycket stor spridning i Sverige (dock bara som böcker, inte som utställningsobjekt).

Nu följer ett försök att sammanfatta Öyvind Fahlströms flitigt utställda sjupunktsprogram.

1. “Kapitalism är utsugning.” Propagandan inskränker sig, helt i linje med den traditionella marxismen, till att peka på orättvisor i distributionen av mervärde, utan att ifrågasätta kapitalets grundkategori värde. Öyvind Fahlström refererar uttryckligen till Paul Sweezy.
Relaterat till detta är en typisk analys av konstens roll i kapitalismen: “as an artist you are paid with stolen money (surplus taken from worker)“. Visst stämmer det att konstskapandet i allmänhet utgör en improduktiv sektor, i den meningen att det inte skapar mervärde som kan återinvesteras så att kapitalismen uppnår tillväxt. För att en verksamhet ska vara produktiv i kapitalistisk mening räcker det inte att den producerar varor, utan den måste också ske i form av lönearbete. Mervärde från varuproduktionen används till att finansiera improduktiva verksamheter som konst och omsorg. Öyvind Fahlströms analys implicerar att även undersköterskor “betalas med stulna pengar”, eftersom den hävdar att varje produktiv arbetare har moralisk äganderätt till “sitt” mervärde. Ett sådant synsätt bryter uppenbarligen inte med arbetssamhället. Tvärtom.

2. Socialism. Öyvind Fahlström tecknar bilden av “två ekonomier”. Den kapitalistiska ekonomin bygger på att “människan är en faktor i produktionen, ett medel för att uppnå ett mål“. Alternativet som här framställs är en ekonomi där “produktionen är ett medel – människan är målet (även om effektiviteten sänks)“. Det senare associeras uttryckligen till Kina. Eftersom realmetafysiken “värde” inte ifrågasätts, ifrågasätts heller inte idén om att “effektivitet” är en mätbar och i princip eftersträvansvärd storhet.

3. “Kapitalism är alienation.” Alienerade från kroppen, själen, arbetet, samhället, kulturen, naturen, världen. Citat från okänt håll: “We are like Martians on this planet.”

4. “Kapitalism är lögn.” Med en hänvisning till Herbert Marcuse skisserar Öyvind Fahlström ett samhälle uppdelat i tre kategorier: “den blinda majoriteten” som uppenbarligen är nöjd över att leva i ignorans över världens tillstånd, “vänstern” som främst verkar navelskåda och mellan dessa “ingenmanslandet” som av allt att döma omfattar de minoritära grupper som i denna analys har rollen som gnista för förändring.

5. Antigradualism. Socialdemokratisk reformism låter bra i teorin, men “stärker kapitalismen” i praktiken, bland annat genom att pacifisera folket. Enligt konstnären.

6. Antiimperialism. Fast utan att nationen framhålls som befrielsens subjekt. Tom Hayden citeras: “The struggle against imperialism is partly a struggle to see the Vietnamese as human beings.“.

7. Maoism. Öyvind Fahlströms analys är att världen år 1974 domineras av “tre diktaturer”: USA som är profitens diktatur, Sovjetunionen som är partiets diktatur och slutligen Kina som är partiets och folkets diktatur. Kina utgör alltså ingen utopi, men den pågående kulturrevolutionen framställs som en genuin rörelse underifrån. Emellertid tycks konstnären befara att den löftesrika kulturrevolutionen har kommit av sig. Ett tecken på detta är att inga kineser demonstrerade mot Nixons statsbesök 1972.
Relationen mellan “parti” och “folk” framställs genom bilden av en pyramid bestående av mindre pyramider, vända åt olika håll. Pyramiden framstår som en symbol för hierarki, vilket bör undvikas men kan vara ett nödvändigt ont.
Öyvind Fahlström skisserar här visionen av en “ideal folkdemokrati”, som bygger på att makten decentraliseras, beslutspositioner roterar samt på skapandet av en mängd nya kanaler för deltagande. Bland annat föreslås folkomröstningar via datorer och “videophone debates”. De senare idéerna kan möjligen betraktas som banbrytande, men icke desto mindre banala. Cyberutopism – i klassiskt maoistisk dräkt!