Perspektiv på Occupy Wall Street

Hittills har jag alls inte haft någon uppfattning om #occupywallstreet då jag alls inte hängt med i saken, men nu efter två-tre veckor, när allt fler grupper ansluter sig, fick det bli dags för ett svep.
Min utgångspunkt råkar då bli Kristoffers länksamling som först pekar mot ett par brittiska, vänsterradikala teoribloggare (som båda har utgivit böcker på Zero books): den alltid välformulerade Evan Calder Williams rasar mot pacifister som tror att man vinner något på att låta sig gripas av polis; trotskisten Richard Seymour riktar däremot kritik mot Wall Street-rörelsens oklara budskap. Även om den senare inte missar något tillfälle att föra fram sin löjeväckande Lenin-kult, erbjuder han en intressant sammanfattning av det politiska innehållet i protesterna:

As far I can tell, the occupation began with a deliberate strategy of having minimal concrete politics and no demands. The idea was that the politics and tactics of the occupation would be agreed in the context of a participatory, open-ended symposium. /…/ The process itself, the decentralised, participatory system, should be the main ‘demand’ in this perspective. “Join us,” would be the slogan. I can’t imagine this approach being effective. There was an early fear that this could mean that right-wing elements would easily take over the movement and distort its agenda, and indeed some of the Tea Party websites have been vocal in their support for the occupation. Yet they aren’t setting the agenda in New York. The political messages vary from the extremely abstract (“Care 4 Your Country”) to the bluntly specific (“End Corporate Personhood“); from the maximalist (“Smash capitalism, liberate the planet”) to the broadly populist (“I am the 99%“).

John Robb sammanfattar slagkraftigt: “Occupy Wall Street is an open source protest.” Som beskrivning av organiseringens form är den träffande, men samtidigt bedräglig. För en gatuprotest är inte detsamma som ett mjukvaruprojekt. Någonting som äger rum går inte att “forka“. På gatan går det inte att göra en strikt åtskillnad mellan form och innehåll.

Om nu Occupy Wall Street är en “open source-protest”, kan den då tala i första person? Är det ens möjligt för deltagarna att säga “vår rörelse” eller “vi”? Jodi Dean tvekar. Hon håller inte med dem som menar att “den som inte har varit där har ingen rätt att döma, kritisera eller analysera rörelsen”. Bortsett från att en sådan inställning är antiintellektuell, innebär den ju att rörelsen begränsas till dem som vistas på en viss plats.

Jodi Dean (statsvetare, leninist-zizekist) varkar vara den kändisteoretiker som har skrivit mest om Occupy Wall Street – och som dessutom är där, i likhet med David Graeber (antropolog, anarkist) vars optimistiska analys är läsvärd men lite väl glättig.
Till kategorin “läsvärt men glättigt” kan vi även föra Kent Wernes artikel på Dagens Arena. Han beskriver Wall Street-protesten som en frukt av “The American Dream Movement“, som har beskrivits som Demokraternas försök att kopiera Tea Party. Andra menar att sådana påståenden bara är ett uttryck för de partipolitiska vänsterliberalernas försök att ta kontrollen över skeendet.

Kent Werne nämner “den populistiska högern” i sin text, men då som någonting helt skilt från vad som sker på Wall Street – trots att Ron Paul-anhängare uppenbarligen också deltar aktivt i Occupy Wall Street. Och det ter sig lite underligt att inte samtidigt nämna “den populistiska vänstern”. För vad är “We are the 99%”, om inte ett populistiskt slagord?
Nej, populism är inget skällsord. Läs gärna Per Wirténs bok Populisterna för en introduktion till populismens roll i amerikansk historia. Populism är kort sagt en beteckning på politiska ideologier som orienterar sig utifrån en motsättning mellan “folket” och “eliten” (och som vanligtvis förnekar att de är ideologier). En sådan axiomatik får aldrig ställas ovanför all kritik.

Det går inte att förneka att hänvisningen till en illvillig “1%” bara är alltför lätt att fylla med antisemitism. Den tyska socialdemokratins grundare August Bebel kallade en gång antisemitismen för “dårarnas socialism”. Detta är knappast mindre sant i dag. Det betyder inte att alla som ropar slagord om 99% är antisemiter. Men det betyder heller inte att det räcker att säga att man “tar avstånd från rasism”, eller liknande – för antisemitismen är inte en i raden av rasismer, utan en utpräglad krisideologi, verksam även i sammanhang där ingen nämner (eller ens tänker på) “judarna” som folkgrupp.
Ett exempel på sådan antisemism kan hittashär, där en svensk Motpol-bloggare lyfter fram Ezra Pound som “profetisk” skildrare av det “ockrarvälde” som bloggaren menar att protesterna riktar sig mot. Inte ett ord om judarna, men en kärnfull framställning av antisemitismen som ekonomisk ideologi. Moishe Postone klargör med hjälp av Marx hur den antisemitiska ideologin naturaliserar kapitalismen:

Capital, according to Marx, is self-valorizing value. It is characterized by a continuous, ceaseless process of the self-expansion of value. /…/
On the logical level of capital, the “double character” (labor process and valorization process) allows industrial production to appear as a purely material, creative process, separable from capital. The manifest form of the concrete is now more organic. Industrial capital then can appear as the linear descendent of “natural” artisanal labor, as “organically rooted”, in opposition to “rootless”, “parasitic” finance capital. /…/
The hypostatization of the concrete and the identification of capital with the manifest abstract underlie a form of “anticapitalism” that seeks to overcome the existing social order from a standpoint which actually remains immanent to that order. /…/
This form of “anticapitalism”, then, is based on a one-sided attack on the abstract.

Tendenser till sådan “strukturell antisemitism” måste konfronteras, utan att det handlar om att svepande stämpla proteströrelser eller deras deltagare som “antisemiter”, vilket i det här fallet vore bisarrt. Det handlar inte så mycket om att förebygga judeförföljelser som att rädda en radikal samhällskritik från att degenerera till sin raka motsats. Här förs en konstruktiv diskussion om Occupy Wall Street på delvis samma tema.

Problematiken bör också återkopplas till frågan om hur “form” och “innehåll” hänger samman i en gatuprotest. För provokatörer förekommer inte bara i arabiska diktaturer utan även i västliga demokratier. För dem som räds en proteströrelse är det ofta ett smart drag att jobba med ideologisk provokation och det är fullt möjligt att en “open source-protest” är extra sårbar. Effektivaste provokationen kan vara att sprida misstanken om att vissa är provokatörer. Och när en sådan spiral är igång går det inte längre att skilja protestens form från dess innehåll.

Dags att sätta punkt, trots att en lång rad texter fortfarande ligger olästa i webbläsaren. Permanent Crisis verkar förresten vara en intressant blogg. Och läs gärna Douglas Rushkoff som på enkelt vis viftar bort alla de invändningar som bara är korkade och bjuder på lite sund optimism att för att späda ut den lika sunda jubelpessimismen.

66 kommentarer ↓

Ännu har ingen kommenterat.

Kommentera