Hittills har jag alls inte haft någon uppfattning om #occupywallstreet då jag alls inte hängt med i saken, men nu efter två-tre veckor, när allt fler grupper ansluter sig, fick det bli dags för ett svep.
Min utgångspunkt råkar då bli Kristoffers länksamling som först pekar mot ett par brittiska, vänsterradikala teoribloggare (som båda har utgivit böcker på Zero books): den alltid välformulerade Evan Calder Williams rasar mot pacifister som tror att man vinner något på att låta sig gripas av polis; trotskisten Richard Seymour riktar däremot kritik mot Wall Street-rörelsens oklara budskap. Även om den senare inte missar något tillfälle att föra fram sin löjeväckande Lenin-kult, erbjuder han en intressant sammanfattning av det politiska innehållet i protesterna:
As far I can tell, the occupation began with a deliberate strategy of having minimal concrete politics and no demands. The idea was that the politics and tactics of the occupation would be agreed in the context of a participatory, open-ended symposium. /…/ The process itself, the decentralised, participatory system, should be the main ‘demand’ in this perspective. “Join us,” would be the slogan. I can’t imagine this approach being effective. There was an early fear that this could mean that right-wing elements would easily take over the movement and distort its agenda, and indeed some of the Tea Party websites have been vocal in their support for the occupation. Yet they aren’t setting the agenda in New York. The political messages vary from the extremely abstract (“Care 4 Your Country”) to the bluntly specific (“End Corporate Personhood“); from the maximalist (“Smash capitalism, liberate the planet”) to the broadly populist (“I am the 99%“).
John Robb sammanfattar slagkraftigt: “Occupy Wall Street is an open source protest.” Som beskrivning av organiseringens form är den träffande, men samtidigt bedräglig. För en gatuprotest är inte detsamma som ett mjukvaruprojekt. Någonting som äger rum går inte att “forka“. På gatan går det inte att göra en strikt åtskillnad mellan form och innehåll.
Om nu Occupy Wall Street är en “open source-protest”, kan den då tala i första person? Är det ens möjligt för deltagarna att säga “vår rörelse” eller “vi”? Jodi Dean tvekar. Hon håller inte med dem som menar att “den som inte har varit där har ingen rätt att döma, kritisera eller analysera rörelsen”. Bortsett från att en sådan inställning är antiintellektuell, innebär den ju att rörelsen begränsas till dem som vistas på en viss plats.
Jodi Dean (statsvetare, leninist-zizekist) varkar vara den kändisteoretiker som har skrivit mest om Occupy Wall Street – och som dessutom är där, i likhet med David Graeber (antropolog, anarkist) vars optimistiska analys är läsvärd men lite väl glättig.
Till kategorin “läsvärt men glättigt” kan vi även föra Kent Wernes artikel på Dagens Arena. Han beskriver Wall Street-protesten som en frukt av “The American Dream Movement“, som har beskrivits som Demokraternas försök att kopiera Tea Party. Andra menar att sådana påståenden bara är ett uttryck för de partipolitiska vänsterliberalernas försök att ta kontrollen över skeendet.
Kent Werne nämner “den populistiska högern” i sin text, men då som någonting helt skilt från vad som sker på Wall Street – trots att Ron Paul-anhängare uppenbarligen också deltar aktivt i Occupy Wall Street. Och det ter sig lite underligt att inte samtidigt nämna “den populistiska vänstern”. För vad är “We are the 99%”, om inte ett populistiskt slagord?
Nej, populism är inget skällsord. Läs gärna Per Wirténs bok Populisterna för en introduktion till populismens roll i amerikansk historia. Populism är kort sagt en beteckning på politiska ideologier som orienterar sig utifrån en motsättning mellan “folket” och “eliten” (och som vanligtvis förnekar att de är ideologier). En sådan axiomatik får aldrig ställas ovanför all kritik.
Det går inte att förneka att hänvisningen till en illvillig “1%” bara är alltför lätt att fylla med antisemitism. Den tyska socialdemokratins grundare August Bebel kallade en gång antisemitismen för “dårarnas socialism”. Detta är knappast mindre sant i dag. Det betyder inte att alla som ropar slagord om 99% är antisemiter. Men det betyder heller inte att det räcker att säga att man “tar avstånd från rasism”, eller liknande – för antisemitismen är inte en i raden av rasismer, utan en utpräglad krisideologi, verksam även i sammanhang där ingen nämner (eller ens tänker på) “judarna” som folkgrupp.
Ett exempel på sådan antisemism kan hittashär, där en svensk Motpol-bloggare lyfter fram Ezra Pound som “profetisk” skildrare av det “ockrarvälde” som bloggaren menar att protesterna riktar sig mot. Inte ett ord om judarna, men en kärnfull framställning av antisemitismen som ekonomisk ideologi. Moishe Postone klargör med hjälp av Marx hur den antisemitiska ideologin naturaliserar kapitalismen:
Capital, according to Marx, is self-valorizing value. It is characterized by a continuous, ceaseless process of the self-expansion of value. /…/
On the logical level of capital, the “double character” (labor process and valorization process) allows industrial production to appear as a purely material, creative process, separable from capital. The manifest form of the concrete is now more organic. Industrial capital then can appear as the linear descendent of “natural” artisanal labor, as “organically rooted”, in opposition to “rootless”, “parasitic” finance capital. /…/
The hypostatization of the concrete and the identification of capital with the manifest abstract underlie a form of “anticapitalism” that seeks to overcome the existing social order from a standpoint which actually remains immanent to that order. /…/
This form of “anticapitalism”, then, is based on a one-sided attack on the abstract.
Tendenser till sådan “strukturell antisemitism” måste konfronteras, utan att det handlar om att svepande stämpla proteströrelser eller deras deltagare som “antisemiter”, vilket i det här fallet vore bisarrt. Det handlar inte så mycket om att förebygga judeförföljelser som att rädda en radikal samhällskritik från att degenerera till sin raka motsats. Här förs en konstruktiv diskussion om Occupy Wall Street på delvis samma tema.
Problematiken bör också återkopplas till frågan om hur “form” och “innehåll” hänger samman i en gatuprotest. För provokatörer förekommer inte bara i arabiska diktaturer utan även i västliga demokratier. För dem som räds en proteströrelse är det ofta ett smart drag att jobba med ideologisk provokation och det är fullt möjligt att en “open source-protest” är extra sårbar. Effektivaste provokationen kan vara att sprida misstanken om att vissa är provokatörer. Och när en sådan spiral är igång går det inte längre att skilja protestens form från dess innehåll.
Dags att sätta punkt, trots att en lång rad texter fortfarande ligger olästa i webbläsaren. Permanent Crisis verkar förresten vara en intressant blogg. Och läs gärna Douglas Rushkoff som på enkelt vis viftar bort alla de invändningar som bara är korkade och bjuder på lite sund optimism att för att späda ut den lika sunda jubelpessimismen.
66 kommentarer ↓
Här finns mer om antisemitiska uderströmmar i OWS-rörelsen:
http://www.marxisthumanistinitiative.org/mhieditorial/condemn-left-anti-semitism-conspiracy-theories-and-other-limits-on-thought.html
http://newjewishresistance.org/blog/wall-street-protests-marred-anti-semitism
Korrekt. En demonstration kan däremot kapas, något som kanske är speciellt lätt hänt i odefinierade frågor.
Jfr. FRA-demonstrationerna som löpte stafettpinne mellan diverse konspiracistiska grupper.
För att ytterligare betona det materiella: Man kan inte forka en demonstration, man kan bara bifurkera den.
är det inte så att “we are the 99%” syftar på att 1% av usa:s befolkning står för 40% av konsumtionen medan de övriga 99% får dela på resten av kakan?
Kan Occupy Wall Street bli den digitala erans Haymarketmassaker?
Jag tror att du också börjar se allt fler paraleller till hur världen såg ut före WWI, det var en brytningstid då som nu där väldigt mycket av förändringen stod att finna i disruptiv teknik.
Det finns också den mycket banala effekten av group shift – en tävlan i att vara mest radikal och mest rebellisk.
Att bekänna sig till “min fiendes fiende” ligger då väldigt nära till hands och kräver ingen större ansträngning.
Maria: Jo, det är ju vad som menas. Problemet med den rådande krisen är att den är “strukturellt anitsemitisk” på så sätt att det faktiskt handlar om en mycket liten andel av befolkningen som berikar sig på bekostnad av resten, snarare än “klass mot klass” i traditionell mening. Denna lilla procentandel hör hemma i finanssektorn. Ska man låta bli att påpeka detta av rädsla för att ge ett litet antal dårar känslan av att “ha rätt”? Mycket märkligt resonemang.
Apropå bloggtips: http://theautomaticearth.blogspot.com/
Senaste inlägget råkar som av en händelse parafasera Occupy wall steet.
http://www.ainfos.ca/en/ainfos25462.html
publicerat 30 september
phailblog
JN: Nej, den rådande krisen är inte “strukturellt antisemitisk”. Om det skulle vara så att 1% har blivit vansinnigt rika på bekostnad av återstående 99% (Doug Henwood diskuterar det kvantitativa) så betyder det inte nödvändigt att det är 1% som genom sitt medvetna handlande ensamma har orsakat krisen. Den strukturella antisemitismen hävdar just detta, alltså att krisen är extern i förhållande till den “sunda” ekonomi som omfattar återstående 99%. Pengar, lönearbete och industriproduktion görs därmed till någonting “naturligt”. Mot den strukturella antisemitismen som krisideologi måste vi ställa en kristeori som greppar kapitalets krisen i hela dess vidd.
Det är inte “kapitalisterna” som har varit stygga, utan produktionen av relativt mervärde som stagnerar. Enda sättet att upprätthålla kapitalismen som produktionssätt (tillväxt för tillväxtens skull) blir att satsa hårdare på att utvinna absolut mervärde (tvinga människor att arbeta fler timmar, sänka reallönerna, mm). Av alla människor är 100% insyltade i detta produktionssätt och men många – exempelvis de som deltar i Occupy Wall Street – har i olika grad en ambition att övervinna dess absurditet.
Nu blev det lite rörigt för mig: vad ska “strukturell antisemitism” i JNs och Rasmus användning betyda?
Betyder det en antisemitism som är omedveten hos många av de som omfattas av den (det är så jag mycket kort uppfattar begreppet “strukturell rasism”) eller betyder det någon som liknar antisemitism men inte alls handlar om judar (som jag uppfattar det hos JN)?
Jag uppfattar Postone-citatet som att vissa människor vill skilja på “god” kapitalism (industrikapital) och “ond” kapitalism (finanskapital) och att detta är dåligt eftersom det i princip inte är antikapitalism (man accepterar i grunden det kapitalistiska systemet). Rasmus fortsätter resonemanget med att denna uppdelning kan utgöra en grund för (riktig) antisemitism (finanskapital = judar). Är då “strukturell antisemitism” ett namn på denna uppdelning i “ond” och “god” kapitalism, eller är det en möjlig konsekvens av teorin? Och bara för att det är en teori som också omfattas av antisemiter, behöver det vara något fel på den?
Men det är väl inget som säger att slagordet “Vi är de 99 %”, eller vad det nu är, implicerar att den lilla klicken av mångmiljardärer i världen medvetet orsakat krisen? Slagordet handlar ju bara om att radikalisera en faktisk situation, nämligen att en stor majoritet av befolkningen i de länder som drabbats av krisen har förlorat på den och en liten minoritet tjänat på den. Att det sedan inte lär vara 1 % mot 99 % är förstås helt egalt. Det är ju en sak att ha en kristeori som greppar krisen i hela dess räckvidd, något helt annat att formulera slagord och politiska krav. Ett problem med värdeformsteoretikerna (Postone m.fl. ) är att de sällan förstår sig på sociala rörelser, vilket är märkligt eftersom de ger oss utmärkta teoretiska verktyg för att förklara subjektivitet, motstånd, klasskamp och liknande. Jag tror det beror på försöket att avskilja en ond arbetarrörelse-Marx från en god ekonomikritiker-Marx. Man inser helt enkelt inte, och inser man det anser man att det inte har någon teoretisk konsekvens, att Kapitalet aldrig hade skrivits om inte Manifestet skrivits. Och så dömer man de organisatoriska artiklarna och verken utifrån den mer sofistikerade teorin, i stället för att se hur det senare är ett verktyg för det förra och viceversa.
Relationen mellan de politiska pamfletternas platta vulgariteter och de tunga teoretiska verkens mer finkalibriga analyser är något som i sig borde vara en teoretisk problematik värdig att reflektera över, och inget man enkelt kan skriva en förfallshistoria utifrån: allt den onde Engels lade fingrarna på ledde till fördärvet… Det är förstås lätt att förstå varför en mängd marxister i samband med 1968 – likt tidigare generationer (nota bene) – vände sig mot den andra internationalens marxism med kritiska ögon och ville hitta en Marx med bibehållen mödomshinna, men om det bara blir ett slags meningslös teoreticism vars politiska praktik närmar sig liberalismen så förlorar man blicken och intresset för hela den tradition av rörelseteoretiker från Weitling och Blanqui, över Bordiga, Perrone, Canne Meier, Pankhurst och Pannekoek, genom Castoridais, Camatte, Dauvé, Negri, Tronti, Bologna, Negri, James och vidare, som ju inte bara visar möjligheten av en annan läsning av Marx utan även av en annan form av politisk praxis. Detta säger jag inte som en kritik av Postone egentligen men det är synd att läsningen och receptionen av hans verk – som jag verkligen tycker är enastående – tenderar att bli, för att vara hård, banal om inte liberal.
För att återgå till slagordet “Vi är de 99%”, är det inte rätt talande att flera marxister kommer med en varning, tillsynes mer baserad på någon form av antropologisk syndabocktes (Girard!) än på en seriös marxistisk ekonomikritik, och då varnar för att den där 1 % skulle kunna uppfattas som “de onda judarna”. Vad falls? Givetvis är antisemitismen en krisideologi – eller har åtminstone varit det, det finns ju inget som säger att inte någon annan folkgrupp eller kultur kan komma att utgöra projektionsytan för irrationellt hat och rasistiskt våld i dag. Och det är ju inte heller själva formulerandet av politiska gränser, vänner och fiender, såsom ”vi” mot ”Wallstreet”, som i sig leder över till antisemitism utan just bristen på en seriös kritik som lämnar bokklubbarnas och bloggarnas rena kontemplation. (Är de israeliska ockupanternas kritik av det ekonomiska och politiska etablissemanget potentiellt antisemitisk, exempelvis…)
Poängen är att man mycket väl kan inse att det är en väldigt liten minoritet av världsbefolkningen som de facto tjänar på att “produktionen av relativt mervärde stagnerar” och därmed vända sig med politiska krav mot dessa. En seriös kritik av kapitalismen utesluter ju inte stygga kapitalister, utan förklarar varför de är stygga och inser att det kan finnas en poäng i att vända sig mot dem moraliskt/politiskt om så krävs.
Såg på The Daily Show hur någon Fox-tv-tant, eller liknande, resonerade på följande sätt: “Det här är som 1789, 1917 och ja, som nazisterna”. Glidningen är självklar hos någon som är konservativ, men problematisk hos marxister. Det är som om det politiska konstaterandet att en absolut majoritet av världsbefolkningen inte har något att vinna på dagens form av finansekonomi vore något att bli nervös för.
Eller något som inte kan vara utgångspunkten för en seriös ekonomikritik, eller som om man accepterar exempelvis Postones läsning av Marx måste formulera mycket mer sofistikerad slagord än “Vi är de 99%”. Vad skulle det vara? “Det relativa mervärdet har stagnerat! Avskaffa ekonomin!” Då föredrar jag nog trots allt “Fuck Wallstreet”, det är väl radikalt nog ;-)
Om man ska mana till besinning vore det väl bättre att rikta kanonerna mot den ordning som möjliggör att exempelvis judar kan fungera som syndabockar… De kapitalistiska sociala relationerna yttrar sig som klasser som hamnar i konflikt med varandra, därmed finns det inget leninistiskt, antisemitiskt eller egentligen populistiskt i att hävda att en stor majoritet av världsbefolkningen har mycket att förlora på en oreglerad finanssektor. Det är ju faktiskt sant. Givetvis skulle jag önska att kritiken gick längre än så, men frågan är väl då hur man får rörelserna att gå längre, tränga djupare, formulera sig skarpare…
Ursäkta att det blev så långt, hade tråkigt på jobbet…
Det är väl snarare antisemitiskt att på detta sätt införa begreppet “strukturell antisemitism”, i alla fall som jag tycker det verkar definieras. Den som kallar det antisemitiskt att skuldbelägga ett litet antal (i förhållande till hela folket) påstår indirekt dels att finanshajarna är judar och dels att de är onda finanshajar just på grund av att de är judar. Vilket de som protesterar inte har påstått vad jag har sett.
Så vad har jag missförstått här?
occupywallst använder “peoples microphone” d.v.s. röster ekar budskap tills alla hör det, utan amplifierande artifakter. Apropå
http://copyriot.se/2011/09/16/om-strukturell-trotskism/
Alltså, ingen har påstått att slagord av typen “We are the 99%” i sig skulle vara strukturellt antisemitiska. Däremot att det är populistiskt, vilket inte i sig är skäl till att fördöma vare sig slagordet eller rörelsen som använder det, men dock ett skäl att vara på sin vakt mot vissa möjliga kantringar i just en sådan populism.
Där tycker jag att de “leninistiska” röster som refereras i inlägget är bättre än många andra på att problematisera olika inslag i den brokiga rörelsen, även om jag finner det problematiskt att det ska vara just leninister som får den rollen.
Jag tror visst att Kapitalet hade skrivits även om Marx & Engels aldrig hade fått beställningsuppdraget att skriva Manifestet. Marx intresse för ekonomi, som initierades av Engels (han är alltså intre enbart “ond”) gick längre tillbaka än så, en fyra -fem år. Skillnaden gäller inte heller arbetarrörelse-Marx mot den ekonomkritiske Marx, i annat än den meningen att det vore konstigt om Marx inte tänkte något nytt och annorlunda i de perioder han tillbringade på bibliotek och sitt arbetsrum, mot de perioder han stod på barrikaderna eller ägnade sig åt organisatoriskt arbete. Ropar man på ett sammanhang mellan teori och praxis så måste det också få konsekvensen att de konfronteras, och belyser varandra. Den viktiga skillnaden är däremot Marx mot den postuma marxismens marxtolkning (och då drabbas även sådan briljanta och viktiga teoretiker som Pannekoek & Bordiga) som i mycket är Engels verk. Marxismen-engelsismen är t ex mer empiristisk, mer darwinistisk än Marx och gör en rad filosofiska antganden om natur och samhälle som Marx aldrig gjorde. Engels problematiska tolkningar av delar av Kapitalet hör också hit. Det handlar inte om Engels “ondska” utan om att de var två personer som hade mycket samarbete men också körde var och en sina egna lopp. Efter Marx död var Engels, av olika skäl (av vilka flera kan ha varit goda) mån om att framställa en enhet mellan de båda som inte alltid fanns där.
Men det är ju inte slagordet som möjliggör sådana kantringar, det skulle ju omvandla hela teorin om revolutioner och kontrarevolutioner till en medvetandefråga. Du vet, det “handlar inte om vad den ena eller andra proletären eller ens hela proletariatet tillfälligtvis föreställer sig vara målet, det handlar om vad det är och vad det i enlighet med detta vara historiskt är tvingat att göra. Dess mål och dess historiska aktion är oåterkalleligt utstakat i dess livssituation liksom i hela det nutida borgerliga samhällets organisation.” Då är förstås frågan _varför_ ockupationerna visar en sådan paradoxal bredd när det kommer till aktörer och krav, jag tycker vi har allt för att förstå varför många rörelser i dag antagligen inte kommer att förenas kring enhetliga program, medan andra gör det (i Chile exempelvis). Det är som om hela diskussionen om ideologiernas och idéernas slut, postpolitiken, det posthistoriska tillståndet osv., hux flux försvunnit när tänkande människor närmar sig dessa fenomen… Trots att varenda jävla intellektuell vare sig hon är förläst på Gehlen eller Heidegger, Kurz eller Arendt, borde förstå varför rörelsen är som den är och utifrån det fråga sig hur den kunde bli annorlunda. Varningen för populism, tycker jag, känns i detta läge fullständigt onödig, inte för att det inte flockas en del skumma typer där utan för att frågan “vad vill de egentligen” helt enkelt inte är rätt fråga att ställa.
Och man kan tillägga att vad Engels, Bebel och andra i arbetarrörelsen INTE var skyldiga till, så var det antisemitiskt färgade krisanalyser. De skrev i själva verket klarsynta artiklar om och gjorde uttalanden mot antisemitismen av ett slag som Marx själv aldrig gjorde. På den punkten förvränger många antisemitismhistoriker (inte minst de svenska) arbetarrörelsens historia.
AR: Jag är som du vet helt på din sida när det kommer till hur man bör läsa Marx, men jag tror Heinrich och liknande, kanske speciellt Postone, är helt fel ute när de kommer till deras kliniska försök att skära bort rörelseteoretikern-Marx från ekonomikritikern. Man missar övergången från teori till praktik och dömer de politiska pamfletterna utifrån någon normativ förståelse av hur politisk praktik borde se ut. Det leder oftast till ett sentimentaliserande som som bäst kan ha vissa litterära kvaliteter. Där har ju gammelkommunister som Georg Fülberth helt klart en poäng (även om deras läsning av Marx ofta är helt felaktig). Ta exempelvis denna artikel, jag tror jag vet vad hur du skulle försvara Heinrich och liknande men jag tycker Fülberth kammar hem en del poäng: http://www.konkret-verlage.de/kvv/txt.php?text=nachderneuenmarxlektuere&jahr=2011&mon=10
P.S. Det handlar alltså inte om att ställa biblioteket mot barrikaden, utan tvärtom är det väl rätt tydligt att barrikaden var vad som ledde fram till biblioteket för vårt skägg. Det är just därför det inte enkelt går att göra någon enkel bodelning mellan Marx som rörelseteoretiker och Marx som ekonomikritiker. I dag är det spännande att försöka binda samman dessa spår, se detta exempelvis som ett sådant försök: http://ofenschlot.blogsport.de/2011/10/05/michael-seidman-gegen-die-arbeit-on-tour/
Men jag vet inte om man kan säga att någon som började som unghegelian gick först från barrikaden till biblioteket. Snarare började han väl på biblioteket i Berlin och slutade på biblioteket i London, med mellanstationer på krogen, barrikaden, och tidningsredaktionen… ;)
Fühlberth företräder en position, vilken mycket riktigt kan identifieras med den gamle DKPare han är, som går ut på att akademiska kapitaletläsare i studentrörelsen slagit in en kil mellan Marx och arbetarrörelsen. Om man menar att en sådan position skull ha en poäng, så kan man i gengäld påminna om att avståndet fanns redan mellan Marx och den samtida arbetarrörelsen. Han betraktade sig som bekant inte som marxist och ‘Kritik av Gothaprogrammet’ (http://www.marxists.org/svenska/marx/1875/19-d014.htm) vittnar så gott som något om den klyfta som fanns mellan honom och det tyska partiet. Marx var inte minst besviken mottagandet av Kapitalet i rörelsen och han hade inte alltid så höga tankar om Liebknecht, Kautsky och andra ledande personligheter inom partiet. Visst bör man även beakta “rörelse-Marx”, men förhållandet mellan Marx och rörelsen var inte alltid okomplicerat.
Rasmus: Jag tolkade din “strukturella antisemitism” på ett annorlunda sätt, och är ju väl bekant med konspiracistiska felslut. Citerar gärna the automatic earth på detta: “Protesting bankers’ greed is useless; bankers can only do what the political systems lets them, and as long as the system allows them to feed their greed, they will. So what protests should be targeted at is to change the political side of the equation. If the movement fails to understand this, it is destined for complete and utter failure. “
Glöm aldrig bort möjligheten av att antisemitismkortet spelas ut för att sänka en obekväm rörelse. Jag vet inte om det är så, men det vore inte första gången i så fall.
zeze: Så sker givetvis också. Men jag tror aldrig att det är så enkelt att det å ena sidan finns en oskyldig rörelse, å andra sidan illvilliga typer som vill smutskasta den. Det är inte heller så enkelt att rörelsen “från början” är befläckad (som om det fanns en tydlig början). Kraftspelet är mycket komplexare än så.
Givetvis måste antisemitismkritiker akta sig för att inte agera i linje med en smutskastande agenda. Men även när vissa förnekar att antisemitismen alls kan vara ett problem så agerar de helt i enlighet med den plan som smutskastare vill sätta i verket.
För övrigt tycker jag att händelserna kring Occupy Stockholm – som alltså nu betecknar två helt olika initiativ, med helt olika inriktning – bekräftar problemen med att rikta all kritik mot “bankirerna”. Jag hoppas att andra som är mer insatta kommer att skriva om detta lärorika exempel.
Ang. antisemitism i OWS så tåls det att påpekas att det också hölls ett rätt stort firande av Yom Kippur där. http://mobius1ski.tumblr.com/post/11220540526/antisemitism-at-occupy-wall-street-image-vs-reality
Konspirationsteoretiker ser ju det de vill se. Judarna är som bekant både bolsjeviker och kapitalister. Har man en gång bestämt sig för vem som är skuld till allt så kan YK-firandet tolkas som att “de” också ligger bakom protesterna.
Kan direkt informera att många som stöder “rörelsen” här i Sverige har kopplingar till zeitgest-folket. Och de verkar fullständigt övertygade efter lite samtal med dem att Svenska centralbanken är precis lika ondskefull som finansinstituten i USA. Och det dryper av gammal hederlig retorik kring “resursbaserad-ekonomi” men när man frågar efter djup, bredd aka detaljer blir det lätt förvirrat. Trist kan jag tycka.
Varför inte delta i demonstrationerna av t.ex. ett enda skäl: mot Lundin Oil. Ännu ett inslag i hur vår fantastiska ekonomi fungerar genom “långsiktig” avkastning.
Men hörrni det är väl bäst att inte göra någonting, sitta i sitt “academic-arm-chair”-perspektiv prata gamla teoretiker, ta sig en fin whiskey och se det hela överstökat då ens fonder på banken ligger välplacerade, hur som helst.
Anonym: Vem talar du till? Vem har sagt att man ska sitta i sin stol? Vem är det du antyder har pengar på banken?
Konservativa grupper i USA köper TV-reklam där de attackerar occupy wall st och påstår att de är anti-semiter. Occupy Wall Street hade en yom kippur gudstjänst.
http://www.youtube.com/watch?v=NEPgAp5Mkyc
really makes you think….. (!)
david: Att några av demonstranterna på plats firade Yom Kippur var säkert trevligt för dem, men ingenting som är av större relevans på det stora hela. Bland annat eftersom Jodi Dean har rätt på en punkt: Occupy Wall Street är inte bara de som är på plats, det är alla som på något sätt ger tillkänna sig som delaktiga i motståndet. Och det är en fruktansvärt brokig rörelse, innefattande vänster och höger och annat, vardagliga erfarenheter såväl som teoretiska abstraktioner, liksom i ett visst mått av bakåtsträvande, varuformsbejakande och ibland även uttalat antisemitiska strömningar. Oavsett hur utbredda de senare är – vilket är lika vanskligt som meningslöst att kvantifiera – förtjänar de att kritiseras just för att de tar udden av den verkliga systemkritiken.
Nu ska jag ut på gatan och dra mitt strå till dagens protester. (Gatan betyder i detta fall min egen förort.)
Rasmus, jag har följt “Occupy Wall Street” sedan det startade, tack vare förträffliga reportage i amerikanska independent-media, som ex-vis den lokalaD radiokanalen Liberty & Justice på URL http://radioeast.no-ip.org:4060/listen.pls.
Man demonstrerar inte mot att den som riktig hugger i också kan bli rik, utan mot de individer som är omåttligt giriga, sk. banksters och greedsters. Ungefär som en missburkare inte vet när han/hon skall sluta.
En intressant och lärorik dokumentär om sk. banksters och greedsters finns att se här:
Quants – The Alchemists of Wall Street
http://topdocumentaryfilms.com/quants-alchemists-wall-street/
Det du skriver om “upprätthålla kapitalismen som produktionssätt (tillväxt för tillväxtens skull)” behöver inte vara något negativt och omöjligt.
Det finns oändliga resurser i rymden. Ex-vis i asteroid-bältet mellan Mars och Jupiter där det finns enorma mineral och energiresurser.
Lär mer här; http://www.scienceclarified.com/scitech/Comets-and-Asteroids/How-Humans-Will-Mine-Asteroids-and-Comets.html
även nazister protesterar mot judefinanserna
http://www.nationellidag.se/visa/default.asp?dokID=1662
[…] Perspektiv på Occupy Wall Street […]
Kommentera