Anteckningar kring Mark Fisher

Mark Fisher föreläste i torsdags för en nästan fullsatt salong på Mosebacke. Det var en bra föreläsning: personlig och i hög grad improviserad, affekterad men inte utstuderad.
Isak Gerson har skrivit ett slags referat, inklusive referens till arbetslinjens brittiska skyddshelgon: “Fairy Jobmother“. Jag nöjer mig med att återge lite av mina anteckningar, som främst kretsade kring två av de ämnen som Mark Fisher (med hjälp av Samira Ariadad, som ledde det fortsatta samtalet) återkom till: mental hälsa och offentliga rum.

En kollektiv depression som inte upplevdes kollektivt, då en av dess orsaker låg i förlusten av kollektivitet.

Depressionens logik: det är inte jag, det är sanningen. Det är inte att någonting har hänt i det förflutna. Det är att ingenting någonsin har hänt eller kommer att hända.

Depressionskalibrering enligt Bifo: Vi måste vara tillräckligt deprimerade för att jobba men inte så deprimerade att vi stannar i sängen. Arbetslivets upptrissade tempo hade inte fungerat utan en massiv utbredning av antidepressiva läkemedel.

Vardagslivet har accelererat, kulturen har stannat av. Den produktiva långtråkigheten, som var en källa till negativitet, har försvunnit. Leda var en kraft. Nu är det en förlorad lyx.

Om du är prekär har så ingen fritid. Du har bara tid som du upplever att du slösar bort.

Tiden i internets framkant, “Twitter-tid”, utmärker sig genom att alltid ligga lite, lite efter.

För 3–4 år sedan trodde vi att vi visste vad som skulle hända, nämligen ingenting, någonsin. Idag har vi ingen aning. Det handlar inte om att kommunismen är omöjlig. Allt är omöjligt.

Och så återkom Mark Fisher flera gånger till Starbucks, som symbol för den urbana icke-platsen. Vad vill folk ha från Starbucks? Svar: ett generiskt, anonymt, offentligt rum. Starbucks erbjuder detta, fast i en dyr och otrevlig version. Vi kan leverera någonting bättre, insisterar Mark Fisher. “Frågan är inte hur vi ska bli av med icke-platserna, utan hur vi kan designa dem bättre.”
Han är någonting viktigt på spåren här. Ett visst mått av standardisering och avpersonalisering är nödvändigt, om inte annat som förutsättning för att kunna avvika från en standard. Och det är klart att vi ska akta oss för att idealisera “den lokala butiken” och de pseudofamiljära relationer som besökaren tvingas in i där.

Det finns något utpräglat brittiskt i hur Mark Fisher talar sig varm för en ny “modernism” som motvikt till detta. Britterna sörjer förlusten av det moderna, vilket även ligger till grund för en viss slags populärkulturell fascination för “hemsökelser“.
Men just här gäller det att inte falla in i ett simpelt val mellan två falska motsatser, t.ex. “modernism” och “postmodernism”. Den globala kafékedjan och det lokala gårdsfiket är i hög grad två sidor av samma mynt. Utbredningen av icke-platser ökar möjligheterna för turistindustrin och bostadsmarknaden att exploatera just de platser som upplevs som platsliga, vilket i sin tur skapar en ny infrastruktur av icke-platser, vars historielöshet stimulerar nya typer av historiefetischism.

Samma dualism som genomsyrar alla sammanhang som struktureras av varuformen. Och “modernitet” är detsamma som varuproduktion, eller om man så vill, kapitalism. “Postmodernitet” är inget annat än ett krisfenomen inom detta komplex. Den skarpsinta kritik av postmodern populärkultur som nu formuleras av brittiska skribenter – jag tänker inte minst på Simon ReynoldsRetromania – riskerar att förlora sitt skarpsinne om den bäddar rum för den trösterika tanken att en “modernistisk” subjektivitet kan upphäva den universella krisen. För då är vi bara tillbaka på en ny nivå av kapitalrealism. Det är lättare att föreställa sig världens undergång än att föreställa sig modernitetens sammanbrott.

Kapitalrealism, förresten. Jag fortsätter att insistera på att detta är en bättre översättning av “Capitalist realism” än den titel som Tankekraft valde för sin översättning av Mark Fishers bok: “Kapitalistisk realism“.

16 kommentarer ↓

#1 Viktualiebrodern on 1 October 2011 at 2:45 pm

“…skapar en ny infrastruktur av icke-platser, vars historielöshet stimulerar nya typer av historiefetischism.”

Inte minst genom namngivningen av platser, ofta genom så kallade memorialnamn, bestämda von oben, i uttalat värderingsnormerande maktsyfte. Den historiefetischismen leder också med tiden med nödvändighet till en lika värderingsnormerande och maktbaserad historierevisionism, som till exempel nyligen med “Viljo Nousiainens väg” och tidigare kvarteret “Negern” i Karlstad. Och alla gatunamnsändringar i gamla öst, inte minst i Östberlin (vad heter Marx-Engels-Platz nuförtiden förresten?)

Jag föreslår en annan, maktavskalad, form av platsnamngivning genom folkloristisk inarbetning. Namngivning är en, inte allena saliggörande (det krävs sociala förändringar), men underskattad form för att skapa platsidentitet och förhindra anomiskt våld.

#2 Viktualiebrodern on 1 October 2011 at 2:54 pm

För övrigt tror jag inte att ökningen av antidepressiva medel har så mycket med prestationskrav i sig att göra – i äldre tid var prestationskraven också höga om man vill ha något att äta (men då “förtröstade” man på/ “fruktade” en högre makt och livet hinsides istället för piller)

Möjligen beror bruket av antidepressiva på att någon dunkel insikt smyger sig på att det nuvarande mänskliga sättet att leva inte är ekologiskt hållbart. Människor måste skilja på sin övertygelse om vad som borde vara bäst, och på vad som kortsiktigt krävs för att få mat på bordet.

#3 rasmus on 1 October 2011 at 2:59 pm

Viktualiebrodern: Tror man ska vara försiktig med att säga hur det var “i äldre tid”. Olika slags människor har arbetat både mer och mindre, i den mån de alls relaterat till sina sysslor som “arbete”. Om vi däremot ser till de senaste 100 åren i t.ex. Sverige så är det ett faktum att den avlönade arbetstiden först gick ned, för att sedan åter börja stiga.
Dessutom har den i många sammanhang blivit mer intensiv, i andra har den blivit mer porös – men de jobb som låter en slösurfa på dagarna kräver ofta att man är nåbar på sin mobiltelefon på kvällarna.

#4 Christopher Kullenberg on 1 October 2011 at 3:50 pm

Låter som ett mycket intressant seminarium. Utan att polemisera, dock, så har jag en konstig associativ bana inom mig… jag känner spåren av det dialektiska tänkandet! Min rädsla är att för mycket av den dialektiska varan (eller varat) gör att vi inte ser sammanbrottet (som vissa fasar, vissa fantiserar om).

Jag tänker på följande:

Den globala kafékedjan och det lokala gårdsfiket är i hög grad två sidor av samma mynt. Utbredningen av icke-platser ökar möjligheterna för turistindustrin och bostadsmarknaden att exploatera just de platser som upplevs som platsliga, vilket i sin tur skapar en ny infrastruktur av icke-platser, vars historielöshet stimulerar nya typer av historiefetischism.

Detta är säkerligen sant. Men vad jag är ute efter är att tankefiguren kan vara förrädisk då den upphöjs till “logik”. Alltså, jag tänker mig att man i analysen även måste betrakta “protesen”, “förskjutningen” eller haecceiteterna… hur man nu väljer att uttrycka det.

Detta blir som tydligast inom estetikens områden. Om vi tar till exempel 90-talets fetisch för analoga synthar, i ljuset av att moderna digitala sequencers blev billiga och tillgängliga för nästan vem som helst med en persondator, så är det ett liknande exempel på hur föreställningen om något “ursprungligt”, rumsligt (till skillnad från mjukvaran) och i någon mån sentimentalt åter får ett värde (som är högre än ursprungsvärdet). Starbucks antites gårdscaféet och Rebirths antites i Roland TR-909.

So far so good. Men i denna rörelse har det uppstått en rad singularitetspunkter längs historiens filamenttrådar (se Ingvar Kullberg). Exempelvis rejv i industribyggnader, en protes på europas sammanfallande industribyggnader, en protes på instrumenttillverkarnas marknadsföringsmisstag (de trodde inte att de där gamla trummaskinerna var bra för något, så de slutade tillverkas), ett glapp i östberlins förfallna planekonomi, en hel informell ekonomi av knarklabb… etc.

Dessa protesartade modera missfoster, vars kraft inte ska underskattas i att definiera människors liv, manar oss att tänka hybridisering!

#5 Christopher Kullenberg on 1 October 2011 at 3:53 pm

Ska vara “moderna missfoster”. För snabb på QWERTY idag.

#6 Christopher Kullenberg on 1 October 2011 at 4:08 pm

Hmm… flera associationer hemsöker mig. Kusligt är det, utan tvekan.

Men, jag tänker på ytterligare ett formatnihilistiskt misstag, denna gång från internetkritiken.

Det sägs ofta att internet har sina rötter i cybernetiken, och dess informationsteorier. Att detta i sin tur expanderar en gigantisk informationsmaskin där ett slags kapitalistiskt flödesschema styr utvecklingen.

Detta är dock en formatnihilistisk kritik som egentligen är tvärtom. Cybernetiken har aldrig varit digital, dess abstrakta maskin är de analoga kretsarna. Signal föregår “information”, och dess logik med feedbackloopar, regulatorer, förstärkning, motstånd, etc. är i huvudsak en terminologi lånad från oscillatorer, filter, motstånd, pulsgeneratorer. Cybernetiken är på så sätt organisk men totalitär.

Internet är cybernetikens raka motsats. Dess teknologiska struktur, främst inom de protokoll som utgör distribuerade datornätverk, är radikalt anticybernetiska, innehåller inga flöden (bara paket), och är blinda för organiskt innehåll.

(osäker på om detta relaterar)

#7 monki on 1 October 2011 at 4:31 pm

Tack för insatsen med nedteckning! Digitaliserad real-tid alltid lite efter ja. Händelsen i sig kan inte registreras på nätet (om den inte i redundant stil rör internet i sig, som paketförlust t.ex.) och kräver först att gå via ett vittne. Därför twitter reagerar, dock reagerar väldigt snabbt. Och mobiliserar, som alltid är reaktiv.

Analogsynth -> digitalsynthar som inte ställer om sig vid temperaturskillnader -> nostalgisk analogvurm för det varma ljudet -> mjukvarusynthar med “rattar” som gränssnitt som är omöjliga att snurra på med musen (sjukt svår rörelse att göra med en datormus) samt efter dess misslyckande en mängd hårdvarugränssnitt för musikmjukvaran med generiska rattar och reglar -> ny analogvåg som istället för ljud och nostalgi handlar om hacking, making, modifiering (mycket en reaktion mot mödosam programmering av ljud i max/msp och liknande djävulsprogram).

Processen har alltså gått från att handla om dialektiskt content (ljudkvalité) till själva arbetsprocessen och musikgörandet/framträdandet och vi har nått fram till ett stadie av elektronisk musik som inte kan avläsas av en dator då den inte kan frigöras från utövandet av sina musikobjekt.

Nåväl, jag glömde vad jag ville säga med detta eftersom jag gjorde kaffepaus mitt i….

#8 monki on 1 October 2011 at 4:49 pm

Chrisk: Håller bara delvis med där. Missuppfattningen om cybernetik och internet handlar mycket om en missuppfattning om olika nivåer av internet. Packet-switching finns på ett lager men under det transporterar internet energi och ovanför packet-switching kan en användare se flöden, t.e.x av HD-film. Nu hamnar det lite i en annan diskussion vi haft om den digitala ontologin (på din blogg va), alltså att man kan se “flöde” som en fenomenologisk uppfattning på en nivå av diskreta steg på en annan (den strömmande HD-filmen är “egentligen” paket som “egentligen” är energi). Ingen behöver företräde egentligen , men skillnaden mellan cybernetiken och internet kan ses som en emergent egenskap hos accelerationen som kom av den integrerade kretsens uppfinning och att internet varken är en enkel utvecklingslinje från eller helt skiljt från cybernetiken. Framförallt om intenret betraktas som en konkret/aktualiserad maskin istället för en abstract/virtuell, men skillnaden bland annat att den förra förbrukar energi, även mänsklig sådan.

#9 Christopher Kullenberg on 1 October 2011 at 4:58 pm

monki: Sant, det här spåret hör kanske hemma i den långsamma debatten om digiten.

Min distinktion cybernetik/internet är bara absolut i det virtuella planet. Sant är som du säger att i sin konkretion blandas allt samman igen. (Som när en digital oscillator och tillhörande filter försöker emulera en voltkontrollerad analog krets).

Facebook är cybernetikförslavande ovanpå något vackert och kaotiskt.

Men, vad jag är ute efter är möjligheten (som kanske inte finns) att göra distinktioner i mekanosfärisk natur, på ett kaotiskt sätt snarare än ett logiskt sätt. Dvs. Prometheus var inte bara Zeus antites, utan även en mänsklighetens uppviglare!

#10 monki on 1 October 2011 at 5:25 pm

Jag skulle vilja koppla digit-debatten tillbaks till tid, hastighet, till fisher och inte minst till trafikmaktsordningen.

Den senare har en briljant passage om hur sträckor byggda för bilars hastighet (och människans kognitiva förmåga i den hastigheten) upplevs som extremt tråkiga av en fotgängare som korsar dem eftersom de är uppbyggda med kanske en 100-meters-upplösning. Medan ett område byggt för fotgängare med, säg, metersupplösning, upplevs som kaotiskt och stressande för någon som passerar i bil. Nu har väl iof google byggt självkörande bilar som säkert har bättre kognitiv upplösning än en människa, men saker som bromssträcka och kroppars tröghet, en fördröjning mellan beslutsfattning och utförande, sätter en relation mellan hastighet och upplösning.

Upplösning här är dock relativ och handlar om upplösning av vad kognitären betraktar som relevant information. Det uniforma billandskapet framstår som likhet för bilisten, dock inte för min hund som genom sitt luktsinne mer jobbar med centimeterupplösning oavsett hur landskapet ser ut (om det inte luktar mat eller kiss i närheten dvs…).

#11 monki on 1 October 2011 at 5:30 pm

Både Fisher (vilket kanske främst är Bifo) och planka i trafikmaktsordningen sätter hastighet i relation till energi. I den senare på ett makroplan med bilister och oljeproduktion, cyklister och fotgängare. De förra i hur energi sätter begränsingar (och accelererar) i människroppen genom stress, kognitiva förmågor, droger och sömnbrist.
Det är ju fantastiskt att slänga ihop dessa och mitt i där sitter internets routrar och paketswitchar.

#12 monki on 1 October 2011 at 5:37 pm

Detta internet som mobiliserar kroppar till torg och städer samtidigt som det påstås ska spara in framtida resor genom tele-kommunikation/konferens/medicin/etc, som överklockar hjärnan och automatiserar rutinuppgifter.

#13 Viktualiebrodern on 1 October 2011 at 6:15 pm

#Monki
Affordans, som subjektivt upplevda möjligheter och trygghetsskapande alternativ, hänger förstås ihop med den “vehikels” marschfart som man för tillfället är associerad med. Jag menar emellertid att trafiken, med sin mångfald av sådana perspektiv, är en oerhörd pedagogisk möjlighet att skapa förståelse för och kommunikation mellan olika perspektiv, som kan ge spillover också på helt andra områden.
Här förfaller teorin om Trafikmaktordningen till en vi-och-dom-politik som trafiken just *kunde* varit en skola för att överbrygga. Man gör *problemet* med dagens trafikpolitik, kategoriklyvningen, i en mental splittingmanöver till en kamp mellan ont och gott, mellan fossilfordon och muskelkraft. Tragiskt, tycker jag.
#Christopher Kullenberg
Heinrich Hertz lär ha svarat på frågan vilken nytta elektromagnetiska vågor kunde ha med: “Ingen alls”. Strömmande video och Facebook var inte föreställningsbara. Och det är en oerhörd intellektuell utmaning att hoppa mellan olika levels i protokollet, även när man vet att de finns och är alla lika verkliga.
Men det är ett stort samhällsproblem, att många tycks tro att en abstrakt nivå kan absolut avgränsas, att något kan “garanteras” när “Quality of Service” är något som endast kan formuleras i statistiska termer.

Kanske borde IP:s sju nivåer införas som obligatorisk undervisning i skolan, som ett motgift mot alla krav på absoluta lagar, absoluta avspärrningar mot alla absolutsvamlande och nollvisionära råttfångare?

#14 monki on 1 October 2011 at 7:14 pm

En helt annan tråd. Den om: “Vardagslivet har accelererat, kulturen har stannat av”.

Kulturen som separat sfär har helt klart ersatts av en slags vardagslivets estetisering. Kanske främst genom (mobil) internetteknologi. Även forna professionella kulturaktiviteter återinförs till ett vardagssammanhang (ex. synthspelande som i några kommentarer ovanför). En situationistisk dröm förverkligad genom en protes möjligtvis. Vardagens möjligheter till estetisering är det som ska skyddas, snarare än kulturen (inte ens en demokratiserad sådan…), eller?

#15 daniel on 3 October 2011 at 12:16 pm

här finns min recension av boken:

http://danielerikvalentin.wordpress.com/2011/05/26/kapitalistisk-realism/

#16 COPYRIOT | Hejdå, Zer0 on 17 October 2011 at 10:17 pm

[…] Anteckningar kring Mark Fisher […]

Kommentera