Entries from September 2011 ↓

Åter till Robert Kurz, “the unruly genius” (Gáspár Miklós Tamás), är knappt översatt till engelska eller svenska. Men utanför Tyskland har han fått en hel del läsare på portugisiska. För några år sedan publicerades i Brasiliens största dagstidning en intervju med Robert Kurz som ger en ganska bra sammanfattning av de nürnberska utvecklingen från Wertkritik till Wertabspaltungskritik.

“Värdekritikerna” började som en marginell, utomakademisk strömning i den västtyska marxismen under 1980-talet. Än idag är den kretsen kring Exit ganska marginell och har motstått akademisering. De betecknar sig knappast som marxister, men har Marx ekonomikritik som sin centrala utgångspunkt.

På 1980-talet handlade skiljelinjen inte minst om synen på Sovjetunionen. Enligt större delen av den övriga vänstern var Sovjetunionen att betrakta som ett socialistiskt land, där det kapitalistiska produktionssättet inte längre gällde. Detta gällde för Moskvatrogna såväl som för Moskvakritiker. Bland det fåtal som betraktade Sovjet som “statskapitalistiskt” orienterade sig flertalet i stället mot det maoistiska Kina. Kritiken riktade sig mot “byråkratins makt”, inte mot arbetssamhället.
Robert Kurz hörde till dem som ville tillämpa en vidare definition av kapitalism, omfattande allt det som Marx någon gång beskrev som “auf dem Wert beruhende Produktionsweise”, produktionssätt som är avhängiga värdet. Alltså även Sovjetunionen, Kina och de allehanda regimer som vuxit fram ur nationella befrielserörelser. En följd av detta blev att ordet “socialism” i praktiken blev meningslöst.
Gemensamt för dessa stater – alltså för samtliga “moderna” stater – är att kapitalets grundläggande kategorier fortsätter att vara verksamma. Människorna underkastas ett system av abstrakt arbete. De “socialistiska” metoderna för att organisera arbetet utgjorde inte en rörelse bort från kapitalismen, utan en alternativ form av kapitalism som visade sig särskilt lämpad för att stegra kapitalackumulationen i världsmarknadens periferier, Öst och Syd. Att de “ikappmoderniserande” regimerna ofta odlade en antikapitalistisk retorik förändrar inte detta faktum.

Under 1990-talet idkades värdekritiken i första hand som arbetskritik. “Arbetssamhället” blir ett alternativt begrepp för vad som ofta preciseras som “det moderna varuproducerande systemet”. Även ordet “kapitalism” förekommer, men framstår som aningen klumpigt. Enligt kretsen kring Robert Kurz har detta system nått sin slutkris, ackumulationens “inre skrankor”. Därav kapitalets flykt från realackumulation till finansmarknader.
Vad som har skett sedan 1970-talet är inte kapitalismens gradvisa seger utan början av modernitetens sammanbrott. I fallet drar den med sig sådana storheter som politiken, nationen och arbetet. Frågan är väl snarast hur. Inte helt oväntat har vissa karakteriserat Robert Kurz idéer som använd ord som “katastrofism” och “metafysisk diabolik”. Själv vill han ständigt gå längre.

Den marxska ekonomikritiken vidgades till en kritik av formerna “politik” och “nation” och fortskred under 1990-talet mot en kategorial kritik av själva moderniteten (inklusive dess postmoderna krisvariant). Men gruppen kring tidskriften Krisis (med Robert Kurz i spetsen) tenderade fortfarande att betrakta den historiska moderniseringen som ett “framsteg”, på ett i grunden hegelskt vis. Robert Kurz skulle senare bryta med detta synsätt och även lämna Kris för att grunda den nya tidskriften Exit. Den drivande figuren bakom detta uppbrott var Roswitha Scholz, som kom från den feministiska rörelsen.
Roswitha Scholz kritiserade Krisis-gruppens karaktär av herrklubb, som hon såg som en faktor bakom att den dittillsvarande värdekritiken kunnat klamra sig fast vid en viss hegelianism, universalism och androcentrism. Detta sökte hon bryta genom att utveckla en teori om “avspaltning”, Abspaltung.

Avspaltning är ett begrepp som ska begripas på samma abstraktionsnivå som begreppet värde. Värdet som struktur (varuformen) hävdar visserligen sitt totalitära anspråk, men frånskjuter sig i praktiken stora delar av den samhälleliga reproduktionen. Det gäller både på ett materiellt plan (hemarbete, uppfostran) och det affektiv-kulturella planet. Vissa saker kan helt enkelt inte greppas av värdeformen, kan inte utföras som abstrakt arbete – i stället spaltas de av från värdet, från den officiella samhälleligheten. De hänvisas i första hand till kvinnor. “Värdeavspaltningen” är själva grunden till kvinnors strukturella underordning.

Robert Kurz förtydligar i den aktuella intervjun:

Det avspaltade är ingen separat eller avgränsbar “sfär”, utan avspaltningen löper genom alla samhällets sfärer. Förvisso innebär den kapitalistiska utvecklingen att en del av det avspaltade införlivas i varuformens officiella universum genom kommersialisering eller förstatligande. Men för det första återstår alltid ett stort restbestånd av livsförhållanden som inte kan upprättas via pengar och stat. För det andra innebär krisen att många av reproduktionens livsnödvändiga moment åter faller ut ur varuformen för att delegeras tillbaka till den kvinnligt konnoterade avspaltningen. Värdet som relation kan över huvud taget inte upprätthållas utan ett samtidigt avspaltningsförhållande; de båda begreppen betecknar de båda sidorna av det moderna samhället och befinner sig därför på samma nivå av teoretisk abstraktion. Tillsammans bildar de värde-avspaltning-förhållandet [Wert-Abspaltungsverhältnis] såsom modernitetens i sig motsägelsefulla väsensbegrepp. [in sich widersprüchlichen Wesensbegriff der Moderne.]

Det avspaltade är inte den “bättre hälften”. Det är inte kapitalets baksida i någon positiv mening utan bara den andra sidan av samma jävla mynt. På en global skala innebär krishantering att förvisa överskottspopulationer till denna baksida, under samtidigt upprätthållande av en falsk universalism. (Det är inte så förvånande att Giorgio Agamben är en av få levande filosofer som Robert Kurz brukar citera med gillande.)

Krisis nådde sin kulmen genom att publicera ett manifest, Manifest gegen die Arbeit (1999), som blev en oväntad succé. Manifestet sålde stora upplagor och översattes till en rad språk, inklusive engelska: Manifesto against labour.
Arbetet präglades av stora spänningar inom Krisis-gruppen. Robert Schulz och Roswitha Scholz stod redo att ta steget till en fullfjädrad värdeavspaltningskritik, men rest-Krisis höll tillbaka, exempelvis genom att försöka hindra tryckningen av den upplysningsfientliga artikeln Blutige Vernunft (2002).

Splittringen fullbordades 2004 genom grundandet av Exit. Samma år gjordes den intervju med Robert Kurz som denna bloggpost har refererat, så de fortsatta riktningar som stakats ut av Exit får sparas till en annan gång.

Men det finns faktiskt en artikel på svenska om allt det här. Historikern Lars Hansson publicerade den för snart tio år sedan i tidskriften Humanetten som utges på Växjö universitet. Här finns artikeln som pdf: “Kapitalismens kön. Genuskonstruktioner som integrerade delar av det kapitalistiska produktionssa?ttet“. Ett kort citat därifrån får avsluta:

Det varuproducerande patriarkatet kan inte existera utan att bestämda aktiviteter och förhållningsformer som “kärlek”, omvårdnad etc, avgränsas till områden vilka är motsatta värdelogiken – dvs den reproduktiva sfären, privatsfären, familjen. Vissa personer tillskrivs så dessa avspaltade egenskaper vilka därmed utgör “värdets” motsatser – kvinnorna.

För ett år sedan skrev jag i antologin Efter The Pirate Bay (s. 273–274):

Efter att konsensus hade etablerats om att företaget Spotify representerar framtidens affärsmodell som gör slut på alla konflikter kring kopiering, var det bara att vänta på “filmens Spotify”, “litteraturens Spotify”, “journalistikens Spotify”, och så vidare. Slutet av år 2009 markerade kulmen för dessa fraser i svensk press.

Kulmen kanske nåddes då, men den infantila ifieringens idioti är långt ifrån över. Såvitt jag förstår har det producerats en flodvåg av s.k. appar benämnda enligt formeln *ify, som väl i grunden handlar om att förvandla ett substantiv till ett imperativ. Gemensamt för dem alla är nog en viss slags destruktiv entusiasm där nätvaron bejakas i all sin inlåsthet.

Namngivningen håller på att bli legio bland allehanda företag inom kulturindustrin, inte bara nättjänster. Nyligen meddelades att Bonniers köper upp Nordens återförsäljare av tidningsprenumerationer: Mediafy.

Och fortfarande fiskar lycksökare efter riskkapital genom att basunera ut budskapet att de är “det nya Spotify”. Fortfarande förs budskapet vidare av tidningar, allra senast av Resumé som meddelar: Nu kommer “bok-Spotify”.

Det svenska företaget Litfy lanserar tjänsten Platify, som ska bli en böckernas motsvarighet till Spotify.

Vad tjänsten gör, det bryr sig inte Resumé om att berätta. Så länge något är svenskt och säger sig vilja förnya en “förstockad” gren av mediebranschen genom att lansera en ny tjänst som baseras på centrala servrar och sluten källkod, så kan det kallas för det nya Spotify. Och det kan aldrig råda något tvivel om att det nya Spotify svarar mot ett angeläget behov.

I första bandet av min kommande dubbelbok Boken & biblioteket (s. 84) skriver jag:

I likhet med andra digitala filer kan digitala böcker kopieras utan kvalitetsförlust. Att de tar betydligt mindre utrymme än musik och film gör det ännu enklare. Av samma skäl är det uppenbart meningslöst att ”strömma” böcker. Bokförlagen kan endast i begränsad utsträckning förebygga piratkopiering genom att locka med ökad bekvämlighet i form av nya nättjänster. Kontrollen över upphovsrätt till böcker är i första hand en fråga om tillgång till hårdvara.

Om det finns samtida en The Manual för ifiering – vilket förefaller sannolikt – så följs den till punkt och pricka av Litfy/Platify. Ännu så länge befinner sig företaget på det stadium då det vurmar för gratis. De upprepar sin paroll: “It is a truth universally acknowledged that free is better than not free.”
Senare kommer manualen att föreskriva en gradvis övergång till betaltjänst, vilket inledningsvis skylls på de rättighetshavare (bokförlag) som gradvis köper upp hela företaget i utbyte mot licenser. Som sker med Spotify.

Vad tjänsten gör

– Det som användarmässigt skiljer Platify från många andra e-bokslösningar är dels möjligheten att göra marginalanteckningar och lägga in egna bokmärken, men också möjlighen att dela listor och anteckningar med andra användare. Användare kan också diskutera med varandra i olika forum, säger Johanna Denize.

Riktigt hur detta kvalificerar Platify till att vara “böckernas motsvarighet till Spotify” är oklart. Däremot står det klart att tjattret om marginalanteckningars viktighet blivit en viktig markör för en massa aktörer som vill få sina personliga varumärken associerade till det demokratiskt värdeladdade “deltagarkultur”. Vem som skriver dessa marginalanteckningar, vem som läser dem och i vilka böcker de ska förekomma framstår som sekundära frågor.

In the Litfy forum you can discuss everything under the sun with your classmates, your friends, new friends, anyone! Simply find an interesting topic or start your own discussion. If you are in a study group or book circle, start a thread just for your group and invite the others to join! Want help studying? Just ask any question – someone can always help!
/…/
Do you have favorite books? Want others to know? Make a list! You can make as many lists as you want and call them what ever you wish!

Och så givetvis en pristävling där man kan vinna en iPad. Givetvis. Allt följer manualen för ifiering. Ett ord som även kan stavas iFiering och som bland annat omfattar det som sedan tidigare kallas för spotifiering.

Jonas Andersson djuplodar ämnet nätanonymitet. Bland flera andra paradoxer framhåller han hur publicisterna i sitt försök att undkomma massans anonymitet bara gör sig beroende av en annan anonym aktör: Facebooks (vars anonymitet som företag rentav verkar strida mot e-handelslagen). Läs!

Här på Copyriot bloggades förresten förra hösten om likartade frågor: “Den goda pseudonymiteten“.

Min förra bok innehöll inga egennamn. Syftningar formulerades i mer kategoriska termer, i linje med hur jag uppfattar att ett manifest bör fungera. Såtillvida skiljer sig min nya bok, Boken och biblioteket, som visserligen också har strukturen av en essä uppdelad i kortare essäer, men vars språk är en smula mer journalistiskt. Särskilt i de återkommande passager som summerar olika skeenden i samtidshistorien är jag frikostig med exempel och nämner då namn både personer, företag och böcker.

Influerad av en utlovad läsning tänkte jag nu göra ett experiment. Jag ska upprätta en lista över alla egennamn som nämns i Boken och biblioteket, i nämnd ordning. Kanske ger det en bild av dess innehåll, kanske inte. Här kommer listan, där jag nöjt mig med personnamn för att inte spoila alltför mycket:

Boken
Philip Cristofor
Rasmus Fleischer
Gud
Muhammed
Johannes Trithemius
Gutenberg
Kristina Ahlinder
Lars Vilks
Ivar Harrie
John Cage
James Joyce
A?ke Hodell
O?yvind Fahlstro?m
Bengt Emil Johnson
Robert Musil
Oscar Wilde
Bram Stoker
H. P. Lovecraft
Ernst-Hugo Ja?rega?rd
Pa?r Nuder
Anders Borg
Elvis
August Strindberg
Karl Marx
Jorge Luis Borges
Zenodotos
Kallimachos
Daniel Defoe
Robinson Crusoe
Thomas Kingo
I. Falck
Peter Curman
Lars Forssell
Jan Myrdal
Ulf Nilson
Jan Stenbeck
Pol Pot
Linda Skugge
Sigge Eklund
Jan Guillou
Liza Marklund
Chris Anderson
Charles Dickens
Mark Twain
Johan So?derberg
Marshall McLuhan
Heinz Duthel
Philip M. Parker
Frederic P. Miller
Agnes F. Vandome
John McBrewster
Lambert M. Surhone
Miriam T. Timpledon
Susan F. Marseken
Mariam T. Tennoe
Susan F. Henssonow
Selma Lagerlf [sic!]

Biblioteket
Nick Carter
G.W.F. Hegel
Mats Johansson
Christer Hermansson
Michel Foucault
Annina Rabe
Valfrid Palmgren
Bengt Hjelmqvist
Sigge Stark
John Dewey

Vilka slutsatser om Boken och biblioteket kan dras av denna namnlista? Det stämmer att det ena bandet är tjockare än det andra, men skillnaden är inte enorm: Boken har drygt 100 sidor brödtext, Biblioteket drygt 60. Att namnlistan är kraftigt dominerad av män är ett ovedersägligt faktum, men detta faktum säger inte i sig så mycket om bokens innehåll. Namnen passerar oftast snabbt förbi i historiska episoder och endast sällan anförs de som tänkare. Det ska också sägas att långa stycken av texten förlöper helt utan att några namn nämns.
Men för vissa delar av Boken och biblioteket, särskilt dess första band, kanske det går att utläsa vissa antydningar till resonemangens riktningar. Jag vet inte, jag är ju jävig. Några frågor?

Förra veckan var det slutseminarium på mitt ofärdiga utkast till doktorsavhandling. Tack ni som kom dit och bidrog till en bra diskussion – om allt går väl kommer jag att kunna disputera i början av 2012.

Tills dess kommer jag att tillbringa en hel del tid – oavlönad sådan, eftersom min anställning numera är slut – på bibliotek och arkiv. Som väl har jag en livssituation som tillåter mig att idka mitt mitt oavlönade arbete under dagtid. Andra har det svårare att få tillgång till dessa institutioner.

Exempelvis har jubilerande KB inskränkt sina öppettider och stänger nu klockan 19, inte som tidigare klockan 20. Andra har påpekat hur sådant slår särskilt mot icke-professionell forskning. Det är utmärkt att KB allt tydligare driver den upphovsrättsligt laddade frågan om att erbjuda digital tillgång till material, men jag hoppas att detta inte tillåts överskugga betydelsen av rumslig tillgång till biblioteket.

Arkiven bör jag vara försiktig med, så att inte mitt avhandlingsarbete svävar ut ännu mer. Men några detaljer måste kontrolleras på Riksarkivet, som bevarar ett utförligt material från Sveriges auktor- och upphovsrättsliga utredningar. Likaså kommer jag att besöka såväl Arbetarrörelsens arkiv som Tjänstemannarörelsens arkiv, där jag i första hand tittar på arkiverade handlingar från Sami. Dessa har nämligen arkiverats i anslutning till Musikerförbundet respektive Teaterförbundet, som följt folkrörelsetraditionen att föra handlingar till offentliga arkiv. (Den som vill forska om t.ex. Stim eller Ifpi får det betydligt svårare.)

Tjänstemannarörelsens arkiv, eller TAM-arkiv som det numera heter, är lite avsides beläget ute i Bromma. De får inte särskilt många besökare och jag var nog ensam gäst igår, när jag tog mig dit för första gången. Ändå har de ganska generösa öppettider (9–16) och var därtill mycket hjälpsamma. Materialet hämtas på några minuter. Förutom det relevanta för avhandlingen hittade jag även lite bonusmaterial som jag snart tänkte slänga upp på den sovande sidobloggen Kopieringsmaskinen.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har inte ens råd att hålla öppet varje vardag, men markerar sin respekt för amatörforskare genom att åtminstone hålla öppet till klockan 19 en dag i veckan. Ytterliggare en symboliskt fin sak är det lilla pentryt där oavlönade doktorander som jag kan förtära våra matlådor och kaffetermosar.
Lokalerna i närheten av LO-borget rymmer inte själva arkivet, vilket kan betyda att man får göra sina beställningar någon dag i förväg så att de kan hämtas från Grängesberg. Men nu rapporteras det att de tvingas flytta. Hyresvärden, det LO-ägda företaget AB Folkets Hus, vill hellre ge plats åt Scandic Hotel. Ännu är det oklart var det går att hitta ett nytt hem åt Arbetarrörelsens arkiv.
Att flytta bort från döds-City behöver i sig inte vara dåligt. Personligen skulle jag gärna se fler arkiv och bibliotek på Södermalm och söder om stan. Men om inte staten är beredd att höja bidragen – som legat stilla i många år nu – fruktar jag att Arbetarrörelsens arkiv fastnar i något ogästvänligt provisorium.

ASPO Sverige är en förening som vill öka medvetenheten om det fenomen som kallas för peak oil, oljeproduktionstoppen eller oljekrönet. På sin blogg noterar de nu att intresset för peak oil har peakat – åtminstone enligt Googles trendnoteringar. Att förlita sig på dem är alltid vanskligt men ofta ändå tankeväckande.
Antalet sökningar på “peak oil” var som störst i mitten av 2005 men sjönk tillbaka under 2006 och år 2007 utmärkte sig för ett relativt litet intresse. Men våren 2008 märks en ny tydlig topp för intresset – som dock mattades av på hösten och sedan dess har legat relativt lågt. (Även här på Copyriot, kan tilläggas.)

Visst går det att se en parallell till de faktiska oljepriserna, vilka steg kraftigt under 2005, för att sedan åter sjunka fram till början av 2007. Därefter inleddes den våldsamma stegringen av oljepriset, vars topp nåddes just våren 2008. Finanskollapsen samma höst innebar däremot att efterfrågan och priset på olja sjönk ännu mer drastiskt – och därmed även intresset för oljekrönet som fenomen. Möjligen har krisens djup också lett till vissa insikter om att världens problem inte kan reduceras till uttryck för en energikris.

Daniel Berg pekade på ett annat lustigt samband. The Economist skrev i sitt senaste nummer om hur Google-sökningar på “gold price” kan läsas som indikator på vilka känslor som är i svang i den så kallade ekonomin. När folk kollar priset på guld tyder det på att de inte litar på att den ska växa stadigt.
Och vid krisens tillslag hösten 2008 ökade förstås intresset för guld lika mycket som intresset för olja minskade. Det är dock ingenting mot hur mycket folk har sökt på “gold price” de senaste månaderna.