Om skillnaden mellan kritik och indignation

Frankrike exporterar inte bara ost, kärnavfall och poststrukturalism. Med jämna mellanrum översköljer de även sin omvärld med vänsterborgerliga ikoner. För tretton år sedan var det Attac. Nu är det Stéphane Hessel, som har skrivit en text som mest av allt liknar en långrandig insändare, men som av vissa vänsterintellektuella nu lyfts fram som årets bok. Det är ganska tragikomiskt.

Indignez-vous! heter pamfletten, som utkom på franska för ett knappt år sedan. Den vill frammana en viss affekt: indignation. Även den tyska översättningen tar fasta på detta: Empört Euch!. Lite friare förhöll sig de engelska och svenska översättarna, som valde titlarna Time for outrage! respektive Säg ifrån!.
Det senare låter mest av allt som ett statsproducerat läromedel, ett intryck som förstärks av att Louise Lindfors Förlag har givit ut pamfletten med “unika textkommentarer av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori”. Och att den hyllas av SvD:s ledarsida. Till detta kommer Stina Oscarsons light-brechtska uppsättning i Radioteatern (en ganska plågsam upplevelse, om ni frågar mig).
Men låt oss lämna den svenska vänsterborgerligheten därhän. Om något förtjänar att utsättas för kritik så är det själva den affekt som Stéphane Hessel vill utnämna till grunden för positiv samhällsomvandling.

indignation. (moraliskt) upprörd, förtörnad, uppbragt (över någonting lågt eller skamligt, en oförrätt eller dylikt)
vara eller känna sig indignerad: känna sedlig harm (över någonting)

indignation. c.1200, from Old French, indignacion or directly from Latin, indignationem, “indignation, displeasure”, indignari, “regard as unworthy, be angry or displeased at”, from indignus “unworthy”, from in- “not, opposite of” + dignus “worthy” (see dignity).

Vi behöver här inte gå in på den kritik av indignationen som Marx/Engels formulerade i Den tyska ideologin. Vi behöver inte heller dra filosofiska växlar på hur Stéphane Hessel försöker att ge en ny, indignerad glans åt sina husgudar Hegel och Sartre. Det räcker nog att kontrastera de två begreppen indignation och kritik.

Indignationen är till sitt väsen moralisk och självgod. Den utgår från ett bestämt begrepp om “anständighet” (dignity) och riktar ilskan mot dem som anses bryta mot anständighetens regler. “Penningväldet är mäktigt, oförskämt och egoistiskt”, för att ta ett av otaliga exempel som kunde höras i Radioteatern. Därigenom kan de indignerade friskriva sig från deltagande i det som kritiseras.
Indignationen är en affirmativ affekt. Den utgår från att vi kan veta hur en bättre värld skulle arrangeras. Den skyddar vissa begrepp och föreställningar från att ifrågasättas. Till dessa hör inte minst begreppet “ekonomi”, vars status som särskild sfär inte rubbas av krav på en rättvisare fördelning inom denna sfär. Stéphane Hessel skriver tårögt om hur han vill återuppliva tanken på “en rationell organisering av ekonomin som ska garantera att individuella intressen underordnas det allmännas bästa” – vilket är helt inom ramarna för kapitalets logik (arbete, varuform, värde, allmän ekvivalens).

För att ifrågasätta arbetet och varuformen räcker det inte med indignation. Då krävs kritik. Inklusive en kritik av själva indignationen, som inte tvekar inför att förgöra de kategorier som ligger till grund för den egna subjektiviteten. Kritik i denna mening kan inte vara det minsta affirmativ och inte utgå från någon som helst idé om “anständighet”. Men vi återvänder nog snart till den frågan, via Fronesis och Robert Kurz.

Även det senaste numret av Brand säger sig ha “indignation” som ett slags tema, men dessbättre slipper vi nästan helt den hesselska moralismen. Snarare refereras till de sydeuropeiska proteströrelser som (troligtvis av vänsterborgerliga journalister) har givits namnet “de indignerade“. Men även i dessa fall är det nödvändigt med en kritik som förmår att röja undan de frasradikala kraven på “verklig demokrati” för att se de betydligt mäktigare sammanhangen mellan kris och revolt.

27 kommentarer ↓

#1 Isak Gerson on 19 September 2011 at 10:15 am

Är det grundat i missförstånd att jag intuitivt drar växlar mellan det här och diskussionen om rationalitet och känsla som (bland annat) förs inom (meta)etiken? Har för mig att bland annat Carol Gilligan (har inte litteraturen med mig, kan vara fel person) kritiserar de moderna metaetiska plattityderna i vad honom menar är en feministisk kritik, för att de är för allmäna, för rationella, för abstrakta och strukturerade. Istället föreslår hon en moral som helt och hållet har sin grund i känslorna (ej att förväxla med intuitionen). Hon föreslår empati, men indignation skulle väl också fungera som grund?

#2 rasmus on 19 September 2011 at 10:19 am

Hm. Jag vet inte. Den kritik som jag fiskar efter kan i vart fall inte omfamna en viss idé om “rationalitet”, utan måste i högsta grad attackera även rationaliteter och subjektiviteter.

#3 rasmus on 19 September 2011 at 10:34 am

Nej, detta får INTE missförstås som någonting liknande åtskillnaden mellan “tanke” och “känsla”, även om jag kan inse risken.
Om något, så får vi likt Adorno tänka oss kritikbegreppet som grundat i känslan av “lidande”.

#4 Fredrik on 19 September 2011 at 10:56 am

Off-topic, men coolt nog att nämnas: Indignation!

#5 saturday_sun on 19 September 2011 at 12:06 pm

Rasmus, hur definierar du “vänsterborgerlig”? Är det socialliberalism eller socialdemokrati eller borgerliga i största allmänhet som inte förstår sina klassintressen (klassomedvetna)?

#6 Rasmus on 19 September 2011 at 12:24 pm

saturday_sun: “Vänsterborgerlig” är ett knepigt ord förstås. Jag definierar det inte i termer av “borgarklass” mot “arbetarklass”. Inte heller i analoga med “det borgerliga blocket” i svensk partipolitik. Utan snarare i linje med tyskans bürgerlich som kan översättas både till “borgerlig” och “medborgerlig”. Universella mänskliga rättigheter är tvivelsutan ett borgerligt fenomen och Stephane Hessel framhåller fortfarande sin insats som medförfattare till FN:s deklaration om dessa. Det behöver väl då knappast heller påpekas att Hegel är en grundmurat borgerlig filosof.

#7 Oskar on 19 September 2011 at 2:05 pm

vänsterborgerlig – frasradikala, besuttna överklass-kommunister (med 0 kunskaper i grundläggande ekonomi, en bekvämt skyddad tillvaro med skygglappar för att hålla ett behändigt avstånd till verkligheten).
Trodde jag typ.

#8 NIlsson on 19 September 2011 at 3:47 pm

“Vänsterborgerlig”: intuitivt (!) förknippar jag det med opinionsbildare som är lite lätt mainstreamvänster. De kan lika gärna vara smått liberala eller humanistiska, det viktiga är att det ska kännas rätt, det ska kännas tryggt och gott att vara vänsterborgerlig. Det får inte bli för kyligt eller vasst, fokus är på en gemenskap av god moral och att det ska kännas att man verkligen är engagerad.

Jag förknippar det inte med vare sig partipolitik eller klass.

#9 rasmus on 19 September 2011 at 4:15 pm

Oskar, NIlsson: Jag är med på era beskrivningar också.

#10 NIlsson on 19 September 2011 at 4:23 pm

“Universella mänskliga rättigheter är tvivelsutan ett borgerligt fenomen”: i meningen ett arv från Upplysningen och den franska revolutionen, som huvudsakligen bar borgerlighetens idéer och var dess revolution. Där håller jag med.
Däremot inte att nationerna, staterna, eller de liberala ekonomierna som åberopar sig på Upplysningen i praktiken alltid tillerkänner alla människor samma rättigheter.

#11 rasmus on 19 September 2011 at 4:27 pm

Kalla det borgerlighet, modernitet eller kapitalism. Den abstrakta “likhet” som alla människor tillerkänns av de mänskliga rättigheterna återfinns bara i samhällen som domineras av varuformen. Innan kapitalismen fanns inga mänskliga rättigheter i denna mening, inte heller är det tänkbart efter kapitalismen.

#12 Henric on 19 September 2011 at 5:25 pm

Vill först påpeka att detta är neutrala frågor som inte ställs i syfte att provocera – och verkar de banal så beror det på att jag är tämligen oinsatt. Jag har förstås värderingar, men vill i det här avseendet kalla mig icke-ideologisk (det må vara en omöjlighet, men jag tror att du förstår vad jag menar).

Jag har för mig att du skrivit något om att det är lättare att tänka sig jordens undergång än kapitalismens dito. Om man nu – vilket man väl bör göra – betraktar diverse realsocialistiska stater som arbetssamhällen på samma sätt som marknadsekonomiska länder, fast annorlunda organiserade, vad ÄR egentligen alternativet till arbetssamhället? Går det att föreställa sig? Vad är arbetets motsats? Och är det skillnad på (kapitalistiskt) arbete och arbete?

#13 Henric on 19 September 2011 at 5:26 pm

Arbetets MOTSATS, ska det förstås vara.

#14 rasmus on 19 September 2011 at 5:26 pm

Henric: Bra frågor. Det ÄR jättesvårt!

#15 NIlsson on 19 September 2011 at 5:53 pm

Skönt att höra att det är svårt för jag grubblade just på detsamma.
Och kanske särskilt att det inte skulle vara möjligt med mänskliga rättigheter efter/utan kapitalismen/varuformen.

#16 Eva on 19 September 2011 at 7:07 pm

@Henric “vad ÄR egentligen alternativet till arbetssamhället? Går det att föreställa sig? Vad är arbetets motsats? Och är det skillnad på (kapitalistiskt) arbete och arbete?”

I alla år har alternativet kallats kommunism. Det är lite, inte mycket, svårt att föreställa sig. Det är dock mycket svårt men kanske inte omöjligt att få till stånd. Läs allt om råds-, vänster-, situ- och anarko-kommunismen så finner du de övriga svaren.

#17 Gunnar on 19 September 2011 at 7:36 pm

En annan möjlig ingång är ju att “saeva indignatio” ska vara satirens urkälla… Den indignerade Juvenalis står i Roms gathörn och iakttar de monster av lastbarhet som är romarna, går sedan hem och skriver med galla i pennan. Satiren då, i nästa led, som en bekräftelse av maktens realitet. (Detta i all korthet. Har en diskussion om indignatio i slutet av min bok om Gustaf Ericsson – som jag har för mig att du läste, Rasmus? Mailade vi inte om den en gång i världen?)

#18 rasmus on 19 September 2011 at 10:10 pm

Boken om Gustaf Ericsson står i mitt sovrum och tittar ibland lockande på mig – det bör nu vara elva år sedan jag läste den, så det kanske är dags på nytt, för jag har inte glömt hur makalöst bra den var.

#19 Kb on 20 September 2011 at 9:44 am

M. Hessels indignation är måhända en produkt av samma system (kapitalismen) som de företeelser han är indignerad över. Men det tyder på en “subjektiv” spricka i sagda system, som kan tänkas korrespondera mot den “objektiva” spricka som utgörs av skuldkrisen etc. Alltså en reaktion på systemets kris från en inom-systemisk subjektsposition. Man kan tycka att detta är intellektuellt naivt, men jag skulle inte vilja avfärda den som politiskt irrelevant, inte mer så än att dra sig undan till någon abstrakt “kritisk” position varifrån man kan övervaka hela eländet i upphöjd sorg över människans fåvitsko.

Ursäkta om jag är lite vass, men när ni avfärdar Hessels sort som “vänsterborgerliga”, “frasradikala” som lever i en “bekvämt skyddad” värld och vars engagemang utgår från att det ska “kännas tryggt och gott”, så tror jag ni underskattar djupet av den existentiella skräck som den västerländska medelklassen upplever just nu. Jag tror inte Hessel appellerar till de självgoda, utan till de vettskrämda.

#20 Isak Gerson on 20 September 2011 at 9:57 am

Angående likhetstanken och vänstern är det två citat från Marx som Will Kymlicka lyfter i sitt delkapitel om marxism och jämlikhet jag vill lyfta (Delkapitlet heter “Står kommunismen bortom rättvisan?”). Jag har inte läst dem i sammanhang, så det är möjligt att det handlar om omnislashing. Kymlicka själv hänvisar till “Marx/Engels: Selected works in one volume”.

[quote]“den [i detta fallet jämlik resursomfördelning som sätt att nå social rättvisa] godtar implicit ojämlika personliga förmågor, och därmed också olika produktivitet. Till sitt innehåll är den därför, i likhet med alla rättigheter, en rätt till ojämlikhet. Det ligger i rättens natur att den endast kan bestå i att man applicerar en gemensam måttstock; men ojämlika personer (om de inte vore ojämlika skulle de inte vara olika personer) kan bara mätas med en gemensam måttstock om de betraktas ut en gemensam synvinkel, om de uteslutande betraktas i ett bestämt avseende – i föreliggande fall betraktas de exempelvis uteslutande som arbetare och ingenting annat; allt annat bortser man från.”[/quote]

samt

[quote]”Rättvisa är på sin plats endast om vi befinner oss i ”rättvisans omständigheter” – sådana omständigheter som ger upphov till det slags motsättningar som bara kan lösas med hjälp av principer om rättvisa. Dessa omständigheter sägs vanligen vara av två slag: dels motstridiga målsättningar, dels knappa resurser. /…/
Som ett exempel på en institution som inte är juridisk, men där en intressegemenskap råder och människor spontant och av kärlek – inte som en förpliktelse grundad på rättigheter eller beräknande och för egen vinning – svarar på andra behov, ramhåller de (den idealiserade) familjen. /…/
Att uppfatta sig själv som innehavare av rättigheter är samtidigt att ”betrakta sig själv som potentiell part i konflikter mellan människor där det blir nödvändigt att hävda anspråk och ‘stå upp’ för vad man hävdar tillkommer en”. Om vi tillgodosåg andras behov därför att vi älskade dem, eller därför att deras intressen sammanföll med våra egna, skulle rättighetsbegreppet aldrig behöva uppstå.”[/quote]

#21 Isak Gerson on 20 September 2011 at 10:03 am

Det har tydligen lite för vågat att försöka på den html-liknande text som fungerar i vissa wordpressinstallationers kommentarer. Iallafall, kan detta, just inställningen till rättigheter, friheter och dess “lika” distribution vara en avgörande avskiljare mellan vänsterborgerliga och andra? Det går ju att se dessa rättigheter och friheter som abstrakta ideologiska begrepp som tar fokus, och hindrar oss att agera mot det egentliga orättvisorna i samhället (på samma sätt som Marx kritiserar statsreligionen i hans övertolkade stycke om hur religion är folkets opium)?

#22 Fra kritisk til hyperbolsk tænkning / Commoniser on 21 September 2011 at 10:15 am

[…] er i øvrigt et fint sammenfald til copyriots seneste indlæg om forskellen mellem indignation og kritik. Problemet med copyriots analyse er at den giver indtrykket af kritik uden affekt, som fx […]

#23 Nilsson on 21 September 2011 at 11:33 pm

Apropå vänsterborgerliga ikoner, indignation och känslosvall: Kristian Lundberg. Sympatisk poet, men den roll han spelar i den kulturella offentligheten påminner om diskussionen om indignation respektive kritik. Fokus är på kärlek, godhet och tröst.

#24 Jan Wiklund on 5 October 2011 at 7:17 pm

Kritik kan man ägna sig åt lite slött och intellektuellt hemma i fåtöljen, det kommer det inte mycket av. Det är först när det kommer lite känsla i kritiken, dvs indignation, som det uppstår nån energi. Och så måste förstås massan till.

#25 rasmus on 6 October 2011 at 7:11 am

Jan Wiklund: Jag tror vi har olika definitioner av kritik. Visste går det att tänka sig en rent teoretisk kritik, men den är inte mycket värd utan en praktisk kritik.

#26 Indignation / Commoniser on 8 October 2011 at 4:32 pm

[…] definierar indignationen: Indignationen är till sitt väsen moralisk och självgod. Den utgår från ett bestämt begrepp […]

#27 Robin on 9 October 2011 at 8:14 pm

Varför skulle tillståndet indignation med nödvändighet innebära att man skyddar begreppet ekonomi på det sätt som du menar ovan? Det måste jag säga är en uppfattning om begreppet indignation som ligger långt från vardagsuppfattningen. Så långt ifrån den att jag vill påstå att du pratar om någonting helt annat än indignation.

Kommentera