Om strukturell trotskism

Vulgärmarxistisk tes: Om megafonen är den materiella basen, är trotskismen dess ideologiska överbyggnad.

Vulgär-historicistiskt belägg: Lev Trotskij uteslöts från bolsjevikpartiet år 1927, samtidigt som elektriska högtalare började massproduceras. Den elektriska megafonen introducerades omkring 1940, samtidigt som den trotskistiska rörelsen formerade sig (år 1938 grundades den första “fjärde internationalen“).

Empiriskt belägg:Septemberalliansen” ordnade tydligen en demonstration härom dagen, i samband med riksdagens öppnande. Folk som var på plats vittnar om ett fiasko, med bara några hundra som orkade lyssna på de talare som avlöste varandra i halvannan timme. Ritualen leddes givetvis av trotskister.
Vem kunde vänta sig annat? Demonstrationens minsta gemensamma nämnare – att döma av affischernas bildspråk – utgjordes trots allt av megafonfetischism.

Citat:

Politiken ligger dock inte bara eller ens främst i fanornas färger eller talkörernas ord. Själva organiseringen är politik, vilket blir tydligt i frågan om högtalarmembranen. Förekommer det megafoner, eller är det upp till initiativkraftiga demonstranter att initiera slagord? Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett de verbala budskap som kommuniceras, till en manifestation av diktatur. Någon dikterar bokstavligen ett budskap, de övriga repeterar.

Slutsats: Att diktera slagord i megafon, liksom att använda megafonen som visuell identitetsmarkör, är strukturell trotskism. Detta gäller oavsett om det verbala budskapet är trotskistiskt.
Faktum är att den strukturella trotskismen nuförtiden är hegemonisk inom den den vänster som klamrar sig fast vid olika varianter av “arbetarrörelsemarxism” (vilket med Robert Kurz kan definieras som en “sociologiskt förkortad” marxism, känntetecknad av fixering vid fördelningspolitik och ett bejakande av arbete).
Omvänt så kan det finnas individer eller grupper som är trotskister i ideologisk mening, utan att ägna sig åt strukturell trotskism. Men dessa framstår ofrånkomligen som “teoretiker” i avsaknad av “praktik” – och inom ramarna för den ruttnande arbetarrörelsemarxismen går det knappt att tänka sig “praktik” utan megafoner som materiell bas.

Brasklapp: Trotskister är relativt harmlösa. Megafoner kan t.ex. inte användas till massmord, så som t.ex. AK-47 (den materiella bas vars ideologiska överbyggnad utgörs av maoistiska och nationalrevolutionära idéer). Allt den strukturella trotskismen gör är att suga musten ur de få som lockas av dess fetischer, samt att avskräcka alla övriga.

13 kommentarer ↓

#1 Robin Iversen Rönnlund on 16 September 2011 at 10:34 am

Tror att jag måste skriva något om den visuella megafonestetikens betydelse — från vänsterrörelsen till reklammakandet.

Googlar man “megafon|megaphone” får man bildresultat som indikerar att det ofta är män och kvinnor i kostym som begagnar detta redskap. Jag tror de försöker säga någonting.

#2 Micke vK on 16 September 2011 at 10:44 am

LOL :) Fast jag tror att den verkliga materiella basen för trotskism är arbetarklassens politiska svaghet i jämförelse med den uppgift Marx ger dem. Det finns ett par sätt att hantera den empirin för den som har svårt för det tålmodiga folkrörelsearbetet:

a) Subkulturell anarkism: ge fingret åt Svensson och hoppas på “utanförskapet” som politiskt subjekt istället.

b) Vänsterliberalism: förtvivlat försöka hitta ett i någon mening progressivt projekt som kan vinna acceptans och bland en del av företagsägarna.

c) Troskism: fetischera det korrekta programmet som den magiska formel som i nästa kris plötsligt ska väcka arbetarklassen till medvetande. Att det viktiga inte är rörelsen utan programmets trollkraft leder förstås till organiseringens högsta stadium: den permanenta splittringen.

#3 Christopher Kullenberg on 16 September 2011 at 11:25 am

Megafoner förvandlar en demonstration, oavsett de verbala budskap som kommuniceras, till en manifestation av diktatur. Någon dikterar bokstavligen ett budskap, de övriga repeterar.

Och, likt högtalarna på en konsert eller på ett dansgolv, skapar den en “publik”.

För att bryta med publiken kan inte membranet vara centraliserat. Allt/alla som är där, måste utgöra själva membranet för att händelsen ska resonera (som i resonans).

Tyvärr är publiken hårdkodad i många av våra teknologier och begär. Att bryta med den implicerar att man förr eller senare måste skrota megafonen istället börja bryta bröd!

#4 rasmus on 16 September 2011 at 12:06 pm

Jag har inga egentliga problem med att högtalare skapar en publik på t.ex. ett dansgolv. Däremot har jag problem med “politik” (eftersom det implicerar separationer där politiken är en egen sfär, vanligtvis vid sidan av andra storheter som “ekonomi”, “kultur”, “teknik”…) Ännu värre blir det när man, med hjälp av megafoner, gör politik för en publik.

#5 Christopher Kullenberg on 16 September 2011 at 12:24 pm

Ja, alltså, jag vill ha en diktator-DJ. Ett dansgolv ska ej demokratiseras. En bok, likaså, skall diktera för läsaren, och man ska endast genom svårt materiellt motstånd (riva, tuschpenna, tändare) kunna störta diktatorn (författaren).

Men när det gäller “politik” i moderna-konstitutionen-betydelsen är megafonpolitik ett passiviserande förslavande och en estetisk vidrighet.

#6 Christopher Kullenberg on 16 September 2011 at 12:24 pm

MEGAFÅRPOLITIK

#7 Johannes Axner on 16 September 2011 at 1:19 pm

http://www.youtube.com/watch?v=77rFsdj8-EA

#8 JN on 16 September 2011 at 1:47 pm

Megafonen är mediet för “slagkraftiga” hejaramsor, som med nödvändighet blir enfaldiga. Denna enfald kommer med tiden att prägla megafonisternas tankevärld. Så småningom blir de oförmögna att diskutera i annat än slagord, med höjd volym som sitt huvudsakliga retoriska knep, vilket ger ett både aggressivt och korkat intryck, som sällan lockar nya sympatisörer. Det är en politik för forna tiders torg, fullständigt malplacerad i dagens mer intima medielandskap.

#9 Kristoffer Ejnermark on 16 September 2011 at 3:56 pm

Vad jag har förstått så var det i stort sett enbart de trotskistiska förbunden som höll i årets Septemberallians. Rasmus verkar dock vara den enda som direkt lägger skulden på trottarna, vilket är synd, eftersom den yttre vänster över huvudtaget verkar ha försvunnit den senaste tiden, det enda som verkligen varit positivt inom den yttre vänstern har varit aktioner som Planka.nu. Därav är det synd att skylla på hela rörelsens problem på trottarna, som också faktiskt försöker synas.

Däremot håller jag med Rasmus i kritiken mot megafonretorik, och den intressanta diskussionen om “publik” och “politik”. Men problemet inom den yttre vänstern än nog mer djupare än att den kan lösas genom trottebashing.

#10 Andreas on 17 September 2011 at 10:28 am

Det borde väl finnas någon rimlig gräns för hur mycket man i alla sammanhang vill synas. När RS har med sig mer fanor än människor så känns det ganska exkluderande för oss andra. Det ser löjligt ut och framförallt verkar det exkluderande.

#11 monki on 17 September 2011 at 8:22 pm

Tipsar om http://www.megafonen.com/

“Megafonen är organisationen för dig som vill stärka ungdomars politiska delaktighet och inflytande i Järva. Vägen dit är enad röst och handling: organisering. “

#12 COPYRIOT | Om strukturell trotskism | Världen kan vänta on 18 September 2011 at 12:19 pm

[…] tes: Om megafonen är den materiella basen, är trotskismen dess ideologiska överbyggnad. via copyriot.se Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna […]

#13 Linus Walleij on 2 October 2011 at 8:05 pm

Hysteriskt roligt skrivet där Rasmus, fick mig att tänka på Burroughs “The Electronic Revolution” flera ggr om.

Kommentera