En bakgrund till värdeavspaltningskritiken

Åter till Robert Kurz, “the unruly genius” (Gáspár Miklós Tamás), är knappt översatt till engelska eller svenska. Men utanför Tyskland har han fått en hel del läsare på portugisiska. För några år sedan publicerades i Brasiliens största dagstidning en intervju med Robert Kurz som ger en ganska bra sammanfattning av de nürnberska utvecklingen från Wertkritik till Wertabspaltungskritik.

“Värdekritikerna” började som en marginell, utomakademisk strömning i den västtyska marxismen under 1980-talet. Än idag är den kretsen kring Exit ganska marginell och har motstått akademisering. De betecknar sig knappast som marxister, men har Marx ekonomikritik som sin centrala utgångspunkt.

På 1980-talet handlade skiljelinjen inte minst om synen på Sovjetunionen. Enligt större delen av den övriga vänstern var Sovjetunionen att betrakta som ett socialistiskt land, där det kapitalistiska produktionssättet inte längre gällde. Detta gällde för Moskvatrogna såväl som för Moskvakritiker. Bland det fåtal som betraktade Sovjet som “statskapitalistiskt” orienterade sig flertalet i stället mot det maoistiska Kina. Kritiken riktade sig mot “byråkratins makt”, inte mot arbetssamhället.
Robert Kurz hörde till dem som ville tillämpa en vidare definition av kapitalism, omfattande allt det som Marx någon gång beskrev som “auf dem Wert beruhende Produktionsweise”, produktionssätt som är avhängiga värdet. Alltså även Sovjetunionen, Kina och de allehanda regimer som vuxit fram ur nationella befrielserörelser. En följd av detta blev att ordet “socialism” i praktiken blev meningslöst.
Gemensamt för dessa stater – alltså för samtliga “moderna” stater – är att kapitalets grundläggande kategorier fortsätter att vara verksamma. Människorna underkastas ett system av abstrakt arbete. De “socialistiska” metoderna för att organisera arbetet utgjorde inte en rörelse bort från kapitalismen, utan en alternativ form av kapitalism som visade sig särskilt lämpad för att stegra kapitalackumulationen i världsmarknadens periferier, Öst och Syd. Att de “ikappmoderniserande” regimerna ofta odlade en antikapitalistisk retorik förändrar inte detta faktum.

Under 1990-talet idkades värdekritiken i första hand som arbetskritik. “Arbetssamhället” blir ett alternativt begrepp för vad som ofta preciseras som “det moderna varuproducerande systemet”. Även ordet “kapitalism” förekommer, men framstår som aningen klumpigt. Enligt kretsen kring Robert Kurz har detta system nått sin slutkris, ackumulationens “inre skrankor”. Därav kapitalets flykt från realackumulation till finansmarknader.
Vad som har skett sedan 1970-talet är inte kapitalismens gradvisa seger utan början av modernitetens sammanbrott. I fallet drar den med sig sådana storheter som politiken, nationen och arbetet. Frågan är väl snarast hur. Inte helt oväntat har vissa karakteriserat Robert Kurz idéer som använd ord som “katastrofism” och “metafysisk diabolik”. Själv vill han ständigt gå längre.

Den marxska ekonomikritiken vidgades till en kritik av formerna “politik” och “nation” och fortskred under 1990-talet mot en kategorial kritik av själva moderniteten (inklusive dess postmoderna krisvariant). Men gruppen kring tidskriften Krisis (med Robert Kurz i spetsen) tenderade fortfarande att betrakta den historiska moderniseringen som ett “framsteg”, på ett i grunden hegelskt vis. Robert Kurz skulle senare bryta med detta synsätt och även lämna Kris för att grunda den nya tidskriften Exit. Den drivande figuren bakom detta uppbrott var Roswitha Scholz, som kom från den feministiska rörelsen.
Roswitha Scholz kritiserade Krisis-gruppens karaktär av herrklubb, som hon såg som en faktor bakom att den dittillsvarande värdekritiken kunnat klamra sig fast vid en viss hegelianism, universalism och androcentrism. Detta sökte hon bryta genom att utveckla en teori om “avspaltning”, Abspaltung.

Avspaltning är ett begrepp som ska begripas på samma abstraktionsnivå som begreppet värde. Värdet som struktur (varuformen) hävdar visserligen sitt totalitära anspråk, men frånskjuter sig i praktiken stora delar av den samhälleliga reproduktionen. Det gäller både på ett materiellt plan (hemarbete, uppfostran) och det affektiv-kulturella planet. Vissa saker kan helt enkelt inte greppas av värdeformen, kan inte utföras som abstrakt arbete – i stället spaltas de av från värdet, från den officiella samhälleligheten. De hänvisas i första hand till kvinnor. “Värdeavspaltningen” är själva grunden till kvinnors strukturella underordning.

Robert Kurz förtydligar i den aktuella intervjun:

Det avspaltade är ingen separat eller avgränsbar “sfär”, utan avspaltningen löper genom alla samhällets sfärer. Förvisso innebär den kapitalistiska utvecklingen att en del av det avspaltade införlivas i varuformens officiella universum genom kommersialisering eller förstatligande. Men för det första återstår alltid ett stort restbestånd av livsförhållanden som inte kan upprättas via pengar och stat. För det andra innebär krisen att många av reproduktionens livsnödvändiga moment åter faller ut ur varuformen för att delegeras tillbaka till den kvinnligt konnoterade avspaltningen. Värdet som relation kan över huvud taget inte upprätthållas utan ett samtidigt avspaltningsförhållande; de båda begreppen betecknar de båda sidorna av det moderna samhället och befinner sig därför på samma nivå av teoretisk abstraktion. Tillsammans bildar de värde-avspaltning-förhållandet [Wert-Abspaltungsverhältnis] såsom modernitetens i sig motsägelsefulla väsensbegrepp. [in sich widersprüchlichen Wesensbegriff der Moderne.]

Det avspaltade är inte den “bättre hälften”. Det är inte kapitalets baksida i någon positiv mening utan bara den andra sidan av samma jävla mynt. På en global skala innebär krishantering att förvisa överskottspopulationer till denna baksida, under samtidigt upprätthållande av en falsk universalism. (Det är inte så förvånande att Giorgio Agamben är en av få levande filosofer som Robert Kurz brukar citera med gillande.)

Krisis nådde sin kulmen genom att publicera ett manifest, Manifest gegen die Arbeit (1999), som blev en oväntad succé. Manifestet sålde stora upplagor och översattes till en rad språk, inklusive engelska: Manifesto against labour.
Arbetet präglades av stora spänningar inom Krisis-gruppen. Robert Schulz och Roswitha Scholz stod redo att ta steget till en fullfjädrad värdeavspaltningskritik, men rest-Krisis höll tillbaka, exempelvis genom att försöka hindra tryckningen av den upplysningsfientliga artikeln Blutige Vernunft (2002).

Splittringen fullbordades 2004 genom grundandet av Exit. Samma år gjordes den intervju med Robert Kurz som denna bloggpost har refererat, så de fortsatta riktningar som stakats ut av Exit får sparas till en annan gång.

Men det finns faktiskt en artikel på svenska om allt det här. Historikern Lars Hansson publicerade den för snart tio år sedan i tidskriften Humanetten som utges på Växjö universitet. Här finns artikeln som pdf: “Kapitalismens kön. Genuskonstruktioner som integrerade delar av det kapitalistiska produktionssättet“. Ett kort citat därifrån får avsluta:

Det varuproducerande patriarkatet kan inte existera utan att bestämda aktiviteter och förhållningsformer som “kärlek”, omvårdnad etc, avgränsas till områden vilka är motsatta värdelogiken – dvs den reproduktiva sfären, privatsfären, familjen. Vissa personer tillskrivs så dessa avspaltade egenskaper vilka därmed utgör “värdets” motsatser – kvinnorna.

14 kommentarer ↓

#1 P on 10 September 2011 at 4:26 pm

The Rolex of the conspiracy theory! Jackie gört igen.

#2 rasmus on 10 September 2011 at 4:31 pm

P: Det är helt klart intressant att utifrån detta diskutera relationen mellan “kategorial kritik” och “konspirationsteori”.

Jag är däremot tveksam till den typ av antikonspiracism som du möjligtvis hänvisar till.

#3 P on 10 September 2011 at 4:37 pm

Ja, alltså J J är ju dummare än tåget. Men jag var mera inne på det där med “Rolex”, det har jag sett här förut. Vad kommer det ifrån? Hur blev role till Rolex helt plötsligt? Och varför vet ingen på Expressen vad boken heter?

#4 suitsmeveryfine on 10 September 2011 at 9:50 pm

Det här var intressant. Jag vill i sammanhanget rekommendera Endnotes 2: http://endnotes.org.uk/issues/2

Här argumenteras det för en tes om att kapitalet med en centrifugal kraft kastar ut människor ur värdeförhållandet och gör dem överflödiga, alltså p.g.a. den ökade arbetsproduktiviteten. Det är ett annat sätt att, pour ainsi dire, tala om värdets motsats.

#5 suitsmeveryfine on 11 September 2011 at 12:25 am

…eller avspaltning.

#6 fredrik on 11 September 2011 at 12:49 pm

Extremt intressant! Tack för att du gör det mer tillgängligt för oss som inte är helt haj på tyska!

En tanke:
“Det avspaltade är inte den “bättre hälften”. Det är inte kapitalets baksida i någon positiv mening utan bara den andra sidan av samma jävla mynt.”

Denna tanke blir bara möjlig att hålla med om om man tror på “myntet”, det vill säga om man ser världen som detsamma som kapitalism, som en totalitet med en enda logik. Om vi vill se världen som ett betydligt öppnare system med flera konkurrerande logiker så borde det väl vara fullt rimligt att se det avspaltade som “den bättre hälften”? Dock kanske du menar att det avspaltade är livsnödvändig (och därför för kapitalet nödvändig) reproduktion vars utförande är så tvingande att det upplevs som arbete (t.ex. komma hem från jobbet och vara tvungen att laga mat och diska för att leva till nästa dag). Det kan förstås stämma, men vi måste ju se att det finns både denna typ av avspaltning och vår egen aktiva avspaltning, vår mer självvalda produktion utanför arbetet. Då blir väl frågan hur den “kommunistiska produktionen”, vår radikala avspaltning, ska organiseras.

#7 suitsmeveryfine on 11 September 2011 at 2:11 pm

Fredrik: Jag tycker att avspaltningstesen visar mycket tydligt att kommuniseringen inte kan vara någon typ av undandragande från värdets sfär eftersom kapitalet självt redan stöter bort en mängd mänsklig aktivitet. Revolutionen måste enligt mig förstås som ett frontalangrepp på värdet, en radikal avkapitalisering av produktionsmedlen, inte någon flykt ut i ickekapitalistiska sprickor (se riff-raff nr 9).

#8 fredrik on 11 September 2011 at 4:58 pm

suitsme: Nu kan jag tyvärr bara bedöma teorin utifrån det rasmus tillgängliggjort, men jag tror att man ska akta sig för att falla ner i en tolkning som leder rakt in i bilden av en transcendent kapitalistisk ande – en religiös bild av kapitalismen som ett subjekt som kan agera. Kapitalismen är en logik, som konkurrerar med andra logiker. Det betyder att det måste gå att göra motstånd mot den, bejaka andra logiker. Jag håller helt med om att vi måste organisera “ett frontalangrepp på värdet”, men det är ingenting som kommer av sig självt i Den Slutgiltiga Krisen. Att prata om antikapitalistiska sprickor får stå för dig, jag menar att de antikapitalistiska logikerna inte är en avgränsad sfär utan löper genom alla samhällets sfärer (för att parafrasera citatet av Kurz).

Lite tråkigt när diskussionen blir abstrakt. Vi (Skapa allmänningar!) släpper vårt väldigt konkreta beta-manifest om nån vecka, ser fram emot behövliga kommentarer då!

#9 COPYRIOT | PS 3 om extremhögrarna: “Tankesmedjan Mänsklighet” on 14 September 2011 at 9:28 am

[…] En bakgrund till värdeavspaltningskritiken […]

#10 COPYRIOT | Om strukturell trotskism on 16 September 2011 at 10:23 am

[…] En bakgrund till värdeavspaltningskritiken […]

#11 COPYRIOT | Om skillnaden mellan kritik och indignation on 19 September 2011 at 9:50 am

[…] En bakgrund till värdeavspaltningskritiken […]

#12 COPYRIOT | Anteckningar kring Mark Fisher on 1 October 2011 at 2:12 pm

[…] En bakgrund till värdeavspaltningskritiken […]

#13 COPYRIOT | Om begreppet “värde” on 3 October 2011 at 10:35 am

[…] Kanske liknande En bakgrund till värdeavspaltningskritiken […]

#14 COPYRIOT | Att begripa krisen, del 13: “Kapitalismen upprepar sig inte” on 20 December 2011 at 11:51 pm

[…] En bakgrund till värdeavspaltningskritiken […]

Kommentera