Grundrisse-serien tvangs börja med att konstatera en fatal felöversättning. Sven-Eric Liedman har inte bara slarvat lite – han har lyckats med att grundligt förvanska en central passage, just den formulering som i många diskussioner framstår som bland det viktigaste som Marx över huvud taget skrev. Hur passagen kan eller bör läsas får bli en fråga att återkomma till. Först gäller det att konstatera vad där egentligen står.
Marx skrev i Grundrisse (1858):
Das Kapital ist selbst der prozessierende Widerspruch [dadurch], daß es die Arbeitszeit auf ein Minimum zu reduzieren sucht, während es andrerseits die Arbeitszeit als einziges Maß und Quelle des Reichtums setzt.
Detta översattes helt korrekt till engelska av Martin Nicolaus i Penguin-utgåvan (1973):
Capital itself is the moving contradiction, [in] that it presses to reduce labour time to a minimum, while it posits labour time, on the other side, as sole measure and source of wealth.
En korrekt svensk översättning, om än alltför bokstavlig, skulle kunna lyda så här:
Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.
(Det bör gå att hitta alternativ till den knepiga verbformen “processerande” utan att behöva lämna ordstammen “process”. Att kapitalet är en process, snarare än ett ting, är centralt i sammanhanget. Observera att ordet som Marx använder, “prozessierende“, knappast är normal tyska.)
Jämför ovanstående med Sven-Eric Liedmans översättning, först publicerad 1971 och nyligen återutgiven av Tankekraft i oförändrad form:
Kapitalet är självt den tilltagande motsägelsen, eftersom det förhindrar reduktionen av arbetstiden till ett minimum, medan det å andra sidan använder arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.
För det första har “processerande” felaktigt översatts till “tilltagande”. Därmed antyds att kapitalets cirkulation i sig skulle fungera oberoende av den nämnda motsättningen; att det funnits ett tidigare historiskt skede där kapitalet skulle ha varit mindre motsägelsefullt än idag. Sådana vantolkningar hamnar i linje med just den “engelsism” som Sven-Eric Liedman själv har riktat en vältalig kritik mot.
För det andra – och desto värre – försvinner hela styckets poäng genom felöversättningen av vad kapitalet vill göra med arbetstiden. Marx skriver att kapitalet ständigt strävar efter att minska arbetstiden till ett minimum, vilket i sig knappast är ett kontroversiellt konstaterande, med tanke på en ständiga utvecklingen av arbetsbesparande teknik.
Så varför jobbar vi då fortfarande fyrtio timmar per vecka och mer därtill? Varför består arbetssamhället? Marx svar: för att endast arbete skapar värde – värde definierat som rikedomens specifika form inom kapitalet, den form av rikedom som kan ackumuleras som kapital och som måste ackumuleras för att inte kapitalet som process ska brytas.
Däri består den rörliga motsättningen, vars vidare innebörd får diskuteras i ett senare inlägg. Här finns mycket att hämta inte minst från de tyska värdekritikernas diskussioner.
45 kommentarer ↓
Jag har länge gått och funderat på följande fråga (rent exegetiskt):
Det är ju en genomgående artonhundratalsekonomidé att endast arbete skapar värde. Denna kontrasteras ofta mot den “klassiska”, eller “förmoderna”, teorin om att det är cirkulation som skapar värde (i förhållande till “preciousness”).
Menar Marx (i Grundrisse) att der ÄR så att endast arbete skapar värde, eller att det är en “borgerlig föreställning” att arbete skapar värde? Jag har ej riktigt utforskat vad som är fallet här.
chrisk: Marx menar att endast arbete skapar värde men att “värde” är en kategori som är specifik för kapitalrelationen. Värde är alltså inte detsamma som bra, nyttiga eller skojiga saker. Marx ord för sådant är “rikedom”, som är ett mycket bredare begrepp. Värde är den form som rikedom måste anta inom kapitalrelationen, en form präglad av allmän ekvivalens.
Marx menar alltså inte att arbete är roten till allt gott, utan att arbete är förutsättningen för kapitalets ackumulation. Kapitalackumulation = “tillväxt” = arbetssamhälle.
Adam Smith och andra företrädare för den teori i sammanhanget brukar beteckna som “klassisk” utgick också från att endast arbete skapar värde. Men då i en annan mening än Marx, eftersom de betraktade värdet som en universellt giltig kategori.
Dessutom skilde Adam Smith mellan olika typer av arbete, varav endast vissa skulle räknas som produktiva (en pianist kan t.ex. aldrig vara en produktiv arbetare).
Marx skiljer också mellan produktivt och improduktivt arbete, men endast i relation till kapitalet – produktivt arbete är det arbete som skapar mervärde åt kapitalet. (En pianist som är anställd för att producera en vara, dvs. musikframträdanden som någon betalar för, är då att räkna som produktiv, men en inte en pianist som jobbar som underhållare på Kungliga hovet eller spelar på gatan, skulle jag tro.)
Hoppas att min snabba kommentar kan bringa klarhet. Vore också intressant att höra andra uppfattningar om saken.
Angående prozessierende: Detta handlar väl snarare om att “gå i procession” (framåtskridande, vandrande, löpande, rörlig), än om process (bearbetning). Jag förstår inte vad Marx menar med ordet. Finns det olika typer av motsägelser, och vad är det som gör just denna till en framåtskridande motsägelse?
Angående 40-timmarsveckan: Kapitalet (man kunde lika gärna säga: naturen) försöker ju reducera arbetstiden per vara (per tillverkad bil), inte per arbetare. Om arbetaren blir klar med en detalj på kortare tid, får samma arbetare tid att börja med nästa detalj. Mer hinns med på de 24 timmar som varje dygn består av.
Jag har inte läst Marx och känner inte till sammanhanget, men det låter inte naturligt eller logiskt i mina öron att kapitalet skulle sätta “die Arbeitszeit als einziges Maß und Quelle des Reichtums”. Hur menar Marx här? Folk får ju lön dels efter hur många timmar de arbetar, dels efter vilken skicklighet och kompetens som krävs för arbetet. Det är bara de minst krävande arbetena (att vakta getter) som enbart mäts efter tidsåtgången.
Ok. Tror jag är med på noterna. Jag är lite perverterad i min distinktion klassisk/modern i och med Foucault. F räknade Smith och Ricardo till de “moderna” ekonomerna, medan de “klassiska” var förmoderna imperie… “ekonomer” (“ekonomin” fanns inte före slutet av sjuttonhundratalet). Men det får lämnas åt sidan.
Det är ju som sagt en stor skillnad på rikedom och värde.
Hursomhelst är det en värdefull tes hos Marx, som förtjänar en ordentlig översättning.
Personligen tror jag dock att det finns fler orsaker än kapitalet till att arbetssamhället består. En av dem är statens appropriering och professionalisering av domäner som tidigare varit “icke-arbete” (ex. filosofi, konst, dans, traditionellt borgerliga sysselsättningar) samt “fritidens” proletarisering, exempelvis att vi jobbar när vi twittrar om lådvin och laddar upp semesterbilder till flickr (oklara varor/vinst, tydligt arbete). Men, det kanske finns svar på dessa frågor när man går vidare.
Skitkul att du läser Grundrisse såhär (önskar slippa göra det själv…).
Lika bra att ta upp det här också: Enligt den värdekritiska skolan så är, om jag förstått det rätt, också bruksvärde ett begrepp specifikt till kapitalrelationen, snarare än det goda, universella värdet så som det framställs av andra (vet ej vad de kallas). Jag hajjar ungefär vad de och Marx kan mena här, men kan du sammanfatta kort? Ska det ses som en kritik mot att kapitalet försöker mäta nytta med värde och hur sker det i så fall?
Chris: Men varför vill staten professionalisera? Finns det fler anledningar än att den måste se till att detta som är icke-arbete istället blir till kreativt arbete så att det kan plockas upp i cirkulationen?
Man kan ju säga att det är för att ha koll på befolkningen och styra deras sysslor i allmänhet (Foucault skriver ju om detta exempelvis för att samla folk till den nya sortens arméer). Men varför vill de DET då? Varför krigar de? Är det kapitalet som spökar i bakgrunden ändå!?
monki: här finns det ju flera skolor. Deleuze & Guattari tänkte ju sig staten som en överkodning, och kapitalet snarare som en omkopplare av flöden (dvs. snarare motsatsen, en krigsmaskin). “Kapitalet” blir här en historisk epok, medan staten är en mera “geometrisk” figur (som återfinns i Familjen, “primitiva samhällen” etc.)
Marx har ju å andra sidan ursprüngliche akkumulation (“primitiv ackumulation” är egentligen kass som översättning). Och Foucault lägger den sortens styrning i “biomakt”, som ju är bredare än kapitalet.
Frågan är inte om spöken finns (även om det kommunistiska spöket fanns), utan om det finns bakgrunder (jag är skeptisk).
Alla mina ordböcker tycker prozessieren = att processa (to litigate), men det gör ju Marx pedagogiska uppförsbacke ännu brantare.
Med ovanstående översättningskommentars juridiska klang kom jag tänka på David Harveys två acumulationsbegrepp, ackumulation via fråntagande och och den legala acumulationen. Problemet är ju att Harveys sällan ger utrymme
Med chrisks kommentar “att ekonomin inte fanns innan sjuttonhundratlaet”, funderar jag på huruvida kapitalet förutsätter legala aktörer/ att förhandla med. Harvey kan ju svårligen påvisa något annat än ett abstrakt (kommande) “rum” (?), men frågan/tankarna rör egentligen denna process (kapitalet). Vilka noder förutsätter den, legala eller inte? (förrvirrat jag vet, nyss vaknat)
chrisk, jag vet inte om det är något han nämner i Grundrisse men det du beskriver som “fritidens” proletarisering låter som arbetets utveckling ifrån formellt till reellt underordnat kapitalet. Eftersom det inte längre finns något “yttre” för kapitalet att expandera i måste den expandera inom samhällskroppen vilket bland annat Negri och Hardt beskriver i Imperiet.
Sen kan man ju diskutera relationen kapitalet – staten, staten har som alla institutioner en självbevarelsedrift och kräver ett arbetssamhälle för att inte falla sönder.
Bra lärdom av detta är att även kännare som SEL kan felöversätta – kolla alltid originalet om möjligt.
Angående prozessierende så har kanske Marx velat leka med båda betydelserna: han beskriver en process, vars dynamik drivs av en inneboende motsägelse (Hegel ser ju motsägelsen som motor i dynamiska processer), och han tycker det är kul att också måla upp detta som en procession, ett kapitalets festtåg eller härjningståg. Den juridiska betydelsen ter sig dock gåtfull.
Sen är nog SEL:s motsägelse vassare än motsättning, mer i linje med den hegelska terminologi Marx gillar.
Bröderna Grimms stora tyska ordbok tycker också att processieren bara betyder litigate,
http://woerterbuchnetz.de/Projekte/DWB
Liksom Duden, http://www.duden.de/
Men mina kompisar i tyska Wiktionary gissar att Marx kan ha avsett fortschreitend eller vorantreibend = framåtskridande, pådrivande, fortlöpande, aktiv, verksam.
Intressant fråga om “prozessierende” tycker föga marxexegetiske jag.
En semantisk fråga är om någon svensk term inom ordstammen är lämplig.
‘processionerande’
‘processerande’
‘processande’
…eller överge ordstammen för ‘rörlig’ eller annan term.
Sen är frågan vilka egenskaper Marx i stycket tillskriver motsättningen. Tre tolkningar:
1. Rörlig: motsättningen förändras över tid.
2. Procession (rumslig liknelse med t.ex. ett begravnings- eller demonstrationståg): motsättningen förändras med någon viss riktning (inte nödvändigtvis spikrakt).
3. Tilltagande: motsättningen förändras med någon viss riktning nämligen mot ökad motsättning.
(Bakgrundsfråga: använder Marx “prozessierende” konsekvent på andra håll? T.ex. står “prozessierende” 23 gånger i Kapital I-III enligt snabbsökning i korpus från .zip från http://www.marxists.org/deutsch/archiv/marx-engels/index.htm )
Rasmus skriver:
“För det första har “processerande” felaktigt översatts till “tilltagande”. Därmed antyds att kapitalets cirkulation i sig skulle fungera oberoende av den nämnda motsättningen; att det funnits ett tidigare historiskt skede där kapitalet skulle ha varit mindre motsägelsefullt än idag.”
Jag förstår inte vad som sägs här. Går det att omformulera? Vilket bakomliggande resonemang finns för antagandet att “tilltagande” måste medföra “oberoende av”?
Mycket intressanta inlägg från alla, måste jag säga – kommer inte att hinna kommentera vidare nu men sparar allt för kommande inlägg i serien (som kommer att processera vidare långsamt och länge, tror jag).
ex: Rörelsen som antyds tänker jag mig snarare som spiralformad, alltså en slags ständigt expanderande cirkelrörelse (M–C–M’).
Stycket som du citerar var nog inte så tydligt formulerat, nej. Jag menar alltså att motsägelsen är en nödvändig del av kapitalet – för att kapitalet ska fortsätta vara kapital måste det expandera och för att expandera måste det ständigt vara rastlöst, aldrig slå sig till ro i en form utan hela tiden byta skepnad. Just därför kan kapitalet aldrig vara ett “ting” utan bara en process.
Funderade på formuleringen “framåtskridande motsättning”, men det är lite knepigt att blanda in riktningen “framåt” (vart?) här. “Kringskridande” kanske? Nja.
Kan inte den expansionsfaktorn fångas med uttrycket “tilltagande” motsättning?
Det är samma motsättning i betydelsen att det fortfarande finns två direkt motverkande krafter i pendlande maktbalans.
Det är en tilltagande motsättning i betydelsen att krafterna (på grund av i processen interna mekanismer) eskalerar. Tilltar. Expanderar.
Jag är benägen att tro att motsättningen även är tilltagande. Marx skriver också någonting sådan lite längre ned på samma sida. Men just här, i den här meningen, uppfattar jag inte att han gör en kristeoretisk utsaga, utan snarare beskriver kapitalets “normala” rörelse såsom driven av en inre motsättning. Att denna motsättning även eskalerar till en kris tror jag bör begripas som ett andra led i argumentationen.
Den där länken tar musten ur mig! Så jag håller mig kort. Min poängen är att det är begripligt att tala om en tilltagande process i två betydelser:
tilltagande 1 — processen expanderar d.v.s. verkar på en allt större yta. Allt fler aktiviteter inom allt fler människoliv påverkas av processen.
tilltagande 2 — processen präglas av fler/intensivare kriser per “ytenhet”.
Om Liedman menade tilltagande 1 så verkar det likt den process du beskriver.
Jag håller med om att det är ett extra steg från expansion till mer systemhotande kriser (‘eskalerande’ används väl ofta för mer systemhotande kriser så det var dåligt ordval av mig i #15).
Om jag förstår din syn på processen rätt så är kanske en kandidat till översättning av ‘prozessierende’ just ‘expanderande’. Eller kanske ‘komplext expanderande’ för att betona att det inte är en enkel process. Eller missas då något viktigt som ryms i ‘rörlig’? ‘Expanderande’ kan såklart också användas i olika betydelser men jag tänker att termen har ett tydligare drag av rumlig utbredning, att täcka in mer och mer.
Jag skulle nog säga att det språkligt kymiga, men inte helt obegripliga, processerande helt enkelt betyder att värdet/kapitalet genomgår en process, det har alltså inget att göra med procession. Det handlar om att det skiftar gestalt, helt enkelt den process som Rasmus mycket riktigt omtalar och som bukar beskrivas med formler som V-P-V, P-V-P, P-V-AK & PM -V-P1, o s v, beroende på perspektivet. Sedan är det mycket riktigt att det också expanderar, men det behöver man inte dra in här, då rör vi oss på en annan nivå.
Rasmus: Jag har inte heller pallat att läsa den tyska artikeln du hänvisar till men jag har själv i en kort text argumenterat för att motsättningen INTE är tilltagande. Se “Ett steg framåt, men lika långt kvar till mål”
http://riff-raff.se/texts/sv/ett-steg-framat-men-lika-langt-kvar-till-mal
(Den som har tidsbrist kan bläddra ner till rubriken “Framsteg för kapitalförhållandet? Framsteg för klasskampen?”)
Själv associerar jag till Alice i Underlandet:
“Well, in our country,” said Alice, still panting a little, “you’d generally get to somewhere else — if you run very fast for a long time, as we’ve been doing.”
“A slow sort of country!” said the Queen. “Now, here, you see, it takes all the running you can do, to keep in the same place. If you want to get somewhere else, you must run at least twice as fast as that!”
[…] Grundrisse, II: Den processerande motsättningen […]
[…] Grundrisse, II: Den processerande motsättningen […]
[…] Grundrisse, II: Den processerande motsättningen […]