Tankar kring Framtiden, II: Tre kritiska nivåer

Eric Schüldt skriver ett förord och Jonas Anderson ett efterord till den gemensamt i övrigt samskrivna boken Framtiden. Jag började med att läsa efterordet, en kort bibliografisk essä med hänvisningar till annan litteratur. Över detta gjorde jag vissa anteckningar som säkert inte ger en rättvis bild av boken, men som gav mig en rad uppslag inför den fortsatta läsningen.

Framtiden opererar, såvitt jag förstår saken, på tre kritiska nivåer: överst en digitaliseringskritik, i mitten en moderniseringskritik och underst en civilisationskritik. Redan en sådan treskiktad framställning – som alltså är min, inte författarnas – frammanar bilden av en pyramid.
Samtidigt utgör pyramiden den centrala metaforen i Framtiden. Pyramiden verkar tjäna som sinnebild för en fetisch, även om jag ännu inte vet om författarna använder detta begrepp. Om det går att läsa Framtiden som en sammanhållen fetischismkritik så väcks frågan hur de tre kritiska nivåerna länkas samman. Eric Schüldt antyder i förordet att det skillnaden i grunden handlar om hastighet, att den alltså är kvantitativ:

Bakom den utveckling som vi beskriver finns ingen ond kraft. Det är ingen som styr. Det finns ingen konspiration. Accelerationen har pågått länge, kanske började den för många tusen år sedan.

Handlar det kanske om ett “automatiskt subjekt” (Marx)? Är accelerationen ett uttryck för ackumulationen? En sådan läsning förutsätter emellertid en kvalitativ brytpunkt inte bara i civilisationens gryning utan även i övergången till modernitet/kapitalism, det vill säga en viss separation av de kritiska nivåerna.
Samtidigt framhäver Marx’ begrepp “fetischism” även en bestämd kontinuitet mellan “förmoderna” och “moderna” förhållanden. Robert Kurz tar t.ex. fasta på detta i sin syn på historien inte som en “historia om klasskamp” (en formulering som Marx kläckte ur sig i en överskattad pamflett från 1848) utan som en “historia om fetischförhållanden” (en analys som Marx börjar lägga grunder för från 1857 och framåt).

“Vi kan inte återvända”, påpekar Eric Schüldt. Så långt är resonemanget helt kompatibelt med den marxska fetischkritiken. Men i förordets nästa mening backar han till en mer konservativ hållning: “Vi är människor och det är vår utmaning. Vi måste bara inse att vi är omättliga och lära oss att förhålla oss till det.”
Är då Pyramiden en bild av Människan? Är kritikens tre nivåer en övning i att finna människans orubbliga natur för att kunna förhålla sig till den? Nej, det är för tidigt för mig att sammanfatta Framtiden – jag har ju inte läst den ännu. Jag bara hårdrar för att hitta spänningsfälten inför min fortsatta läsning.

Jonas Anderssons efterord nämner en mängd litterära influenser och när vi nu har ordat om fetischism kan det nämnas att varken Marx eller Freud (eller deras närmaste efterföljare inom kritisk teori eller psykoanalys) figurerar. Jag plockade ut några inom varje kritiknivå.

Digitaliseringskritiken inkluderar populära amerikaner som Nicholas Carr och Jaron Lanier, men som en särskilt viktig referens framhålls The great digitization av Lucien X Polastron, en fransk författare som jag inte kände till tidigare. Boken är utgiven på det nyandliga förlaget Inner Traditions som är mest känt för att ha introducerat den italienska “ultrafascisten” Julius Evola för en engelskspråkig publik. Det känns alltså inte helt osannolikt att Lucien X Polastrons digitaliseringskritik har formen av en moderniseringskritik med esoteriska förtecken, men det är förstås bara en gissning från min sida.

Moderniseringskritiken framstår som en uppfriskande och djärv syntes från flera håll, inklusive Bruno Latour och Alf Hornborg. Framför allt har författarna till Framtiden influerats av Helena Granström. Hennes bok Alltings mått (2008) “kan läsas som ett avvisande av hela det moderna projekt som syftar till att göra oss mätbara”, skriver Jonas Andersson. Boken kan också läsas som ett likställande av modernitets- och civilisationskritik. Den moderna industrikapitalismen beskrivs som en acceleration av den utveckling som påbörjades när människan började bruka jorden och tala språk (Gen. 3).

Civilisationskritiken finns alltså redan närvarande som grunden för en del av den modernitets- och digitaliseringskritik som framhålls som influenser av författarna till Framtiden. Därtill noterar jag ytterligare två referenser på den pyramidal-civilisatoriska nivån. Den ena är Lynn White Jr., en amerikansk historiker som menade att rötterna till miljöförstöringen stod att hitta i “judisk-kristen teologi” – för övrigt ett djupt problematiskt begrepp. Ja, det finns gemensamma drag i de abrahamitiska lärorna, liksom avgörande skillnader mellan dem. Att subsumera dessa under ett begrepp som “teologi” är tveksamt och att urskilja en “judisk-kristen” sådan är minst lika tveksamt. (Än mer så, förstås, om man rör sig i sammanhang befolkade av esoterisk antisemitism och Julius Evola-influerad nyandlighet.)
Peter Sloterdijk, slutligen, framhålls i egenskap av spekulativ egyptolog. Härom året kom han även ut som sunkig högerpopulist. Tänkande människor i Tyskland skyr honom i allmänhet som pesten. Men han är oftast skojig att läsa. Hans utläggningar om pyramiderna i Derrida, an Egyptian kände jag inte till sedan tidigare. Jag ser mot att återvända till frågan om pyramiden som sinnebild för fetischism.

13 kommentarer ↓

#1 Tänk gott *dubbelpil* gör nåt on 10 July 2011 at 3:48 pm

Bravo!
hittills (

#2 chrisk on 10 July 2011 at 6:03 pm

Läste precis ut hela boken från pärm till pärm. Läsningen, ännu ej reflekterad över, var en serie av blandade “NEJ… FEL” och “JA… EXAKT SÅ”.

Återkommer när jag tänkt igenom det hela. Klart är dock att den är mycket förförisk både som bok och som argument (givet att dessa två saker kan separeras). Dessutom är den grymt rolig på sina ställen!

Rekommenderas!

#3 Framtiden | Intensifier on 11 July 2011 at 9:47 am

[…] ligger fint i handen, och när man har passerat förordet fastnar man lätt i en sekvens av tre nivåer, kanske fler. Efterordet består av en utförlig samling referenser som är väl kommenterade. Men […]

#4 chrisk on 12 July 2011 at 11:54 am

Förresten… för att vara “sunkig högerpopulist” så har Sloterdijk en minst sagt konstig lösning (det kanske gör honom till högerpopulist, jag vet inte). Ur Frankfurter Allgemeine:

Die einzige Macht, die der Plünderung der Zukunft Widerstand leisten könnte, hätte eine sozialpsychologische Neuerfindung der „Gesellschaft“ zur Voraussetzung. Sie wäre nicht weniger als eine Revolution der gebenden Hand. Sie führte zur Abschaffung der Zwangssteuern und zu deren Umwandlung in Geschenke an die Allgemeinheit – ohne dass der öffentliche Bereich deswegen verarmen müsste. Diese thymotische Umwälzung hätte zu zeigen, dass in dem ewigen Widerstreit zwischen Gier und Stolz zuweilen auch der Letztere die Oberhand gewinnen kann.

Så, man skulle (kanske välvilligt) även kunna kalla honom “anarkist”. Poängen han verkar vilja driva fram är inte primärt att skatt är stöld, utan att skuld är stöld. Och att man på så sätt tvingar fram staten även för framtida generationer. Lösningen, att “återuppfinna samhället” kan man ju hitta bland den autonoma rörelsen och deras “gift economies”.

Problemet är väl bara hur man ska ändra folks “socialpsyke”.

#5 rasmus on 12 July 2011 at 5:38 pm

Fast det var inte primärt det skattepolitiska utspelet som gjorde att vettiga tyskar numera klassar Sloterdijk som en slags högerpopulist. Det var snarare hur han systematiskt ställde “Leistungsträger” mot “Sozialschmarotzer”, närande mot tärande – och detta med en tajming som inte lämnade några tvivel om hans vilja att rida på den högerpopulistiska våg som startades av Thilo Sarrazin.

#6 chrisk on 13 July 2011 at 2:12 am

Aight. Läste bara artikeln i FAZ. Vet att Latour har refererat till Sloterdijk ibland, men ej inläst på honom i övrigt.

#7 Jan Szczepanski on 14 July 2011 at 10:35 am

Istället för att jaga dagens tankar i diverse amerikanska populärvetenskapliga skrifter bör man nog gå tillbaka till Heidegger och hans syn på teknik.

Niclas Lundblad gör det och det blir inte bara ytliga kommentarer.

http://noisesociety.com/nicklasskrivernu/?p=98

Jan

#8 Kalle P on 14 July 2011 at 2:53 pm

Var nere på Louisiana häromdagen. Sloterdijk verkar stor i Danmark. Eller i alla fall i Humlebaek.

#9 Jonas Andersson on 15 July 2011 at 1:26 pm

Kul med närläsning av detta slag.

Avseende idén att “allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras” bör en central gestalt för bokens tillblivelseprocess nämnas: Ray Kurzweil och hans tro på att skjuta upp döden genom tekniken. Vi laborerade länge med att låta en “Dr K” förekomma inne i pyramiden som en sorts nestor. Hans utsagor om singularitet osv är ju ren myt, ren dyrkan av teknikens kraft att göra oss odödliga. Hans syn på människan framstår som extremt idealistisk (sinnen som kan “laddas upp” genom att omkodas numeriskt etc) och med föga insikt om människans kroppslighet.

Tron på människan som potentiellt odödlig – central för kristendomen – utgör ett direkt brott mot de observerbara naturlagarna, och är samtidigt en av de mekanismer som används för att urskulda vår samtida exploatering av den ekologi som omger oss och vi är beroende av.

Att försöka bygga odödlighet genom konstruktionen av monument – det egyptiska arvet – rymmer alltid ett mått av hybris och auktoritär konservatism. Byggande av monument är att sätta sig över människor, och bygger allt som oftast på ett exploaterande av dem som arbetskraft.

Så:

Ja, Marx och Freud figurerar implicit.

Nej, Julius Evola har nog varken jag eller Eric hört talas om tidigare. Förstår inte kopplingen mellan honom och Polastron annat än att de delar bokförlag.

Sloterdijks högerpopulism var också en nyhet för mig. Kanske sådant sunkigt bagage kommer med hans sedan tidigare välkända besatthet av typiskt manligt betingade saker såsom just monument, förstörelsemyter, monoteism och krig.

“Judisk-kristen teologi” må vara ett vanligare uttryckssätt inom engelskan (“Judeo-Christian”) och kanske hade det räckt med att bara skriva “kristen”. Lynn White Jr skriver: “Our daily habits of action are dominated by an implicit faith in perpetual progress which was unknown either to Greco-Roman Antiquity or to the Orient. It is rooted in, and is indefensible apart from, Judeo-Christian teleology. The fact that Communists share it merely helps to show what can be demonstrated on many other grounds: that Marxism, like Islam, is a Judeo-Christian heresy. We continue today to live, as we have lived for about 1700 years, very largely in context of Christian axioms.” (från essän The Historical Roots of Our Ecological Crisis)

Jag tror att till och med Horkheimer och Adorno skulle vidhålla att den gammaltestamentliga religionen – i sitt fördrivande av naturens onämnbara, likgiltiga urkraft (mana) och upprättande av en sträng, paternalistisk, monoteistisk myt i dess ställe – upprättar en världssyn där det inte längre är ekologin som är det heliga, utan där ekologin blir till en plats där det gudomligas agens utspelar sig. Människan utses till Gudens blidkare (en Gud som samtidigt är människans avbild och vice versa). Naturen kan i den meningen sägas bli sekundär, människan alltings mått. Klyftan natur – kultur börjar vidgas, och därmed bereds marken för den moderna pyramid vi skriver om i boken.

Det var väl detta Spinozas gudsbegrepp bröt mot; det var väl därför han sågs som en avfälling på sin tid, och det är väl till stor del därför han åter blivit aktuell? Carolyn Merchant skriver också om detta, hon är parallell med Latours “We Have Never Been Modern” och hon nämns också i efterordet.

Avseende White Jr:s syn på islam och huruvida det skulle kunna ge determinister som Samuel Huntington vatten på sin kvarn vet jag i ärlighetens namn inte. Jag ser snarare White Jr som en viktig kritiker av såväl religion som modernitet, då även dessa är inflikade i varandra och den senare ärvt mer från den förra än vad många nutida sekulariserade ateister skulle vilja tillstå (se exv Terry Eagletons Faith Reason and Revolution).

#10 rasmus on 15 July 2011 at 9:37 pm

Hej Jonas, kul att du kastar dig in i kommenterandet här!

Närläsning skulle jag nog inte kalla detta för, snarare fritt associerande. Därav spridda kommentarer om figurer som Evola och Sloterdijk, vilka inte nödvändigtvis har någon som helst relevans för innehållet i er bok. Framför allt ska det inte handla om guilt-by-association.
Efterordets hänvisning till en bok på Inner Traditions fångade ändå min nyfikenhet; jag kollade upp förlaget och ja, det var de som introducerade ultrafascisten Evola på engelska. I övrigt har förlaget en väldigt utpräglad new age-karaktär. Jag känner fortfarande inte till vad Polastron skriver och ska om möjligt kolla upp saken när tillfälle ges, men det är knappast långsökt att anta kopplingar till esoteriska traditioner eller renodlat new age-blaj när en bok är utgiven på just detta förlag – detta sagt inte för att döma på förhand, bara med ett höjt ögonbryn.

Kristendomen kommer lika mycket från Athen och Rom som från Jerusalem. Att tala om en “judisk-kristen” teologi är tvivelaktigt, även om det är etablerad. Även att tala om “gamla testamentet” är f.ö. tvivelaktigt, då det reducerar den judiska traditionen till en halva i en kristen syntes.
Jag är helt med på att vi bör se relationen religion–modernitet i all sin komplexitet och försöka förstå hur dess hybrider möjliggör olika sätt att ursäkta destruktiv exploatering av omvärlden, men också olika alternativa visioner. Exempelvis den variant på berättelsen om syndafallet som Helena Granström har berättat i olika varianter och som nu återklingar i Framtiden.
Det är viktigt att se hur just denna berättelse kan läsas på flera sätt, inte minst då det finns minst två skapelseberättelser bara i Genesis. Att på förhand tolka den som föregångare till en dominant typ av kristendom är att läsa historien från fel håll.

#11 Jonas Andersson on 16 July 2011 at 9:34 am

Tittade i boken och såg att jag skrivit “teologi” när White Jr egentligen skriver “teleologi”. Kanske uppstår bryderiet här, då teologin ju inbegriper även kyrkan (som du nämner är det grekiska och romerska inflytandet stort där, inte minst i organisationen av kyrkan) och inte bara bibeltexten (såvitt jag förstår är de grekiska inslagen mer begränsade där, t.ex. i Johannesevangeliet men kanske inte lika mkt i de andra).

Diskuterar man i stället teleologi så ser vi att upplysningens idé om “perpetual progress” har tydligt ursprung i kristendomens idéer om bot och bättring.

#12 Om boken Framtiden | eval.nu on 4 August 2011 at 10:49 am

[…] att ha läst Rasmus Fleischers bloggserie om boken Framtiden bestämde jag mig för att själv läsa den. Jag »lånade« den som […]

#13 Om mätbarhet och metaforer: Om boken Framtiden : Cybernormer.se on 12 September 2011 at 9:02 am

[…] är Rasmus Fleischers ansats lite mer sympatiskt. Han anger varifrån han kommer när han läser boken. Sen får man gilla eller […]

Kommentera